Barnsidan - Mia Althoff - på barnsidan
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Katastrofen i Asien

Så som för de flesta andra antar jag så upptar den fasansfulla katastrofen en stor del av min tankeverksamhet. Jag har flera bekanta i området som jag vet om och antagligen också sådana som är där utan att jag vet om det. Inte alla är välbehållna, det vet jag redan nu även om alla saknade förstås inte per automatik är döda.

Jag tänker mest på barnen... Inte de döda barnen i första hand utan de levande barnen som är där mitt i skräcken. Kanske inte stora nog att förstå, kanske har de förlorat delar av eller hela sin familj, kanske har de inte ens möjlighet att göra sig förstådda på sitt eget språk...

Katastrofen är ofattbar i sin storlek. I skrivande stund ser jag siffror uppåt 70.000 döda och siffran kommer att stiga ännu. Hur många som är skadade, hemlösa, har förlorat allt de äger osv är knappt ens överskådligt i detta skede, men det är mångfalt fler. Och hjälpbehovet kommer att stiga till ofantliga summor pengar och man-timmar.

Jag reagerade igår på ett knepigt sätt. Eller knepigt vet jag inte kanske men ologiskt. Jag orkade egentligen inte varken läsa, höra eller se bilderna men kunde ändå inte stänga av nyhetsflödet helt. Lyssnade tvångsmässigt på nyheterna och deltog i diskussioner på nätet. Grät och grät och grät....

Och nu kommer kritik från alla möjliga håll på hur svenska myndigheter skött sig. Jag vet ju inte men jag tycker ibland att folk kommer med väldigt konstiga påståenden. Vad förväntar man sig egentligen att ska kunna ske omedelbart? Reseledare osv är ju även de drabbade av katastrofen och infrastruktiren är sönderslagen. Det finns ingen beredskap för sånt här någonstans och alltså måste hjälpen organiseras. Eftersom det är så viktigt att ha slimma organisationer här i landet så finns naturligvis inte kapacitet för en samtalsöknng på flera 1000% hos UD, det är väl självklart? Jag för min del är övertygad om att svenska myndigheter gjort precis allt som kan göras och att det inte finns anledning att tro att det skulle ha skötts annorlunda med en annan (borgerlig) regering. Därmed dissar jag totalt kritiken som somliga framför i Expressen och andra sensationsblaskor där bla Niclas Wahlgren spyr galla över Göran Persson. Jag anser det vara skitsnack helt enkelt och en mediakåthet som man kunnat bespara oss...

Och slutligen vill jag vädja till Er läsare. Har du minsta möjlighet att hjälpa så gör det. Man behöver inte ge mycket, minsta bidrag är mer än noll. Tillsammans kan vi.

Kan man inte hjälpa med rena pengar så kan man kanske avstå några kläder som hjälpteamen kan dela ut på Arlanda. Eller genom att kontakta organisationerna som ska ta emot återvändare i deras hemkommuner. De behöver händer och öron. Händer för praktiska ting som mat och omvårdnad och kramar. Och öron som tålmodigt kan ta emot berättelser och förtvivlan. Man behöver någon extra mycket när man är i kris.

Har du människor i din närhet som mist någon i katastrofen? Några enkla råd:

Håll om - fysisk kontakt är viktig
Häll i - se till att de sörjande äter och dricker
Håll tyst - låt dem berätta av sig om och om igen.
Håll ut - sorg tar tid. Låt den ta tid.

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-12-29 19:29 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Nyårslöften, och vill eller måste jag..?

Nytt år, nya tider, nya vanor.
Eller?

Vad är det egentligen som gör att vi tror på att det nya året medför något nytt?
Erfarenheten säger ju att det nya året blir ju i princip likadant som det gamla. Eller rättare sagt, de förändringar som sker i livet sammanfaller ju knappast med kalenderåret. För handen på hjärtat - hur många har slutat röka/gått ned i vikt/börjat motionera/bytt jobb i samband med nyåret? Säkert en och annan, men jag tror att om man jämför med resten av året så är det endast ett fåtal fler. Trots alla nyårslöften.

Men vi kanske behöver den där, om än falska, känslan av att "Nu blir det en förändring!!" ? Att när siffran som markerar året ändrar sig - ja,  om inte annars så ska jag ändra mig! Att man under några dagar låter sig tro att den här gången blir det bättre. Den här gången ska det fungera.

Men för alla eviga optimister har jag letat upp några nyårslöften på lite lagom nivå:
- Nyårslöften man rimligen kan hålla hittar du här
- Nyttiga nyårslöften här.
- Och några privatekonomiska nyårslöften här
Har man inte egen fantasi så finns det ju en hel del att hämta ute på nätet. :)

Fast i min vända ut på nätet hittade jag en text som jag faktiskt rekommenderar som det bästa nyårslöftet, det att byta ut alla "jag måste" mot "jag vill". Läs här och begrunda! 
Och det var så bra att jag påpekar en gång till, kolla in länken och läs texten.
Jag är mycket för att man ska ta ansvar för sitt eget liv. Det betyder inte att jag alltid anser att det är lätt eller att man kan göra vad som helst bara man vill. Men det kan ändå vara nyttigt att ändå sätta i perspektiv vad man faktiskt kan påverka.
Många val innebär nog ändå ett för högt pris, men är man medveten om det så vet man ju ändå att man har gjort valet. Alla orkar t ex inte börja plugga till drömyrket för att de vantrivs på sitt jobb, och därmed få några hundår med usel ekonomi. Men det är ett val de gör. Och det är bra att vara medveten om det valet i stället för att säga sig vara hjälplöst fast.
Det gäller ju så mycket stort som smått här i livet.

För när man följt rådet att byta "måste" mot "vill" under en tid så kanske man sedan upptäcker att man inte längre behöver några nyårslöften. Kanske inte efter ett år, men efter ett par, tre stycken kanske..?

GOTT NYTT ÅR!

//ES

 

 

Skrivet av: E S
Postat 2004-12-28 00:01 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Julpanik

För en tid sedan hamnade jag i en allt hetsigare diskussion i ett annat forum. Diskussionen handlade om julstädningens och dito pyntet som garant för en Riktig Jul. Från början då alltså. Straxt övergick diskussionen i att handla om huruvida man var en Bra Husmor om man inte julstädade och pyntade. Ytterligare några upptrappade inlägg senare ifrågasattes kvinnor som inte julfejade som föräldrar...

Själv gapade jag som en fågelholk över attackerna. Över mig ven de virtuella ruttna äggen sedan jag inte bara avslöjat en skriande brist på ansvar för "hemmets skötsel" utan fastmer över min brist på julgardiner i allmänhet och min brist på gardinbyten i allmänhet i synnerhet....

Det är snart 2005 och fortfarande blir kvinnor som galna när vi går mot advent... Yrkeskvinnor sliter av sig uniformer och dräkter, klär sig i förkläde och kastar sig över skurhinkar, degar, sillinläggningar och tomtekompositioner... Männen är lika frånvarande som en snögubbe i Sahara... Det är kvinnorna som tar på sig ansvaret för Det Julstädade Hemmet.

Ursprungsinlägget skrevs av en kvinna som tyckte hennes mamma satte press på henne att feja och pynta halvt ihjäl sig, precis som mamman en gång gjort. Jag känner alltför väl igen symptomen. Dock från min egen mamma. 11 månader om året var hon en duktig yrkeskvinna, men den tolfte månaden - just när de hade en arbetstopp på hennes jobb - fick hon plötsligt för sig att en riktig kvinna har ett Carl Larsson-hem vid jul. Precis som hennes mamma haft.

Infernot brukade braka loss straxt före första advent i form av utrivna köksskåp för det årliga Urtorkandet. Eländet gick vidare med paneltorkning, vilket innebar ålning medelst hasning med skurborste längs väggarna. Aldrig kändes huset så stort...

Och sen var det Stora Kakbaket. Under stridsropet "Lika bra att göra mycket när vi ändå håller på" sattes degar som blev till kakor som isade igen i frysen ännu julen därpå. Ingen i vår familj har någonsin varit mycket för fikabröd, men är det jul så är det...

På julafton hade mamma migrän och grät för att hennes kakor aldrig blev lika fina som hennes mammas. Hemmafruns alltså. Kakornas drottning, efter gedigen övning...

När jag blev vuxen och började jobba insåg jag hur totalt vansinnigt hela julprojektet var. Varför i hela världen förlägger man årets storstädning en period på året när man har tusen andra saker att göra? I synnerhet om man jobbar i en bransch som faktiskt har en arbetstopp före jul?

Vart tog julfriden vägen?

Numera har även mamma släppt oket och själv har jag aldrig tagit på mig det....
I den mån vi storstädar är tiden före jul det sista tillfället vi gör det. Pyntar gör vi lite lagom. Bakar gör vi om vi har lust. Knäck kokar vi då och då i micron....
I övrigt gör vi vårt bästa för att njuta av en vilsam julledighet med trevligt umgänge, god mat (som vi hjälps åt att fixa till) och lite varm glögg till Karl-Bertil Jonssons Julafton.

God Jul!

Skrivet av: annika60
Postat 2004-12-23 00:26 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Har du sex tillräckligt ofta? Stort test!

Är du sexuellt kompatibel med din partner? Kan du få multipla orgasmer, gör vårt enkla test? Hur ofta rakar du ditt kön, vi har bilderna på dom nya frisyrerna! Har du analsex tillräckligt ofta? Kvinnor berättar om sina innersta sexdrömmar om brandmän och piercade könsorgan!

Känns det igen? I princip varje dag matas vi med sex. Det är sex på längden, på tvären, in och ut, det är sex i alla möjliga former och färger, attiraljer och tekniker. Om man nämner att man är trött på att matas med sex så är man automatiskt sexualfientlig, man drar upp hur det minsann såg ut förut och att dagens sexualupplysta och öppna samhälle minsann är något som bidrar till kvinnans frigörelse och att acceptera sin sexualitet är bara nåt bra och nåt fint. Om man anser att sexualiseringen gått för långt, att den gått för långt ned i åldrarna och istället för att vara något som är positivt ytterligare har lagt en sten på börda för den personliga frigörelsen, så är man konservativ och bakåtsträvande, eller helt enkelt frigid och med taskigt sexsjälvförtroende!

Jag måste i den andan få försäkra er om att jag på intet sätt är pryd, sexualfientlig eller på annat sätt frigid eller bakåtsträvande.

Men jag anser att dagens sexualisering av både män och kvinnor, barn och andra saker har gått för långt. Ibland får jag känslan av att sexet blivit en slags överslagsgärning, ungefär som hästar som väver för dom har inget vettigare för sig, då tar man till en handling som skänker en stunds avkoppling. Det finns ingenting i sexet som är på något sätt fel! Om man läser inne på olika forum på nätet kommer frågan upp, hur ofta gör ni "det"? Det finns uträknade siffror över hur ofta medelsvensson gör "det" och inte minst en gång om år kommer den stora undersökningen, hur ofta gör medeleuropén det? Så kan vi jämföra våra prestationer med fransmän, polacker eller malteser! Rimligheten i att jämföra sin samlagsfrekvens med andra går min näsa förbi. Blir vi betryggade i förvissningen att vi ligger på femte plats på sextoppen, slagna av fransmännen som dessutom i genomsnitt haft flest sexpartners, men i alla fall har vi slagit norrmännen. Nästan som ett slagfält där antalet nedlagda offer räknas som presumtiva medaljmöjligheter på sexhimlen.

Det är inget fel att visa upp vackra kroppar! Unga kvinnor och nu även unga män känner sig manade att ställa upp på mer eller mindre sexualiserade bilder där deras attraktionskraft är det primära. Såg senast i går i Aftonbladet i Lasse Anrells krönika hur fotbollspelaren Fredrik Ljungbergs kalsongreklam diskuterades i England. Man pratade grovt om hans "lunchbox" ("Paketet") och om hur han rakade sig kring "paketet". Jaha, och det var då intressant eller? Är det hans talang och vad han är duktig på? Nej, men man lägger stort intresse i hur han ser ut i kalsonger och hans sexuella attraktionsförmåga är en primär del i hans attityd och det han blir "känd" för.
Samma sak med kvinnor i popbranschen, i dokusåporna, tv, media i överlag där räknas utsidan och din sexuella attraktionskraft som ett medel för dej att ta dej fram. Om du inte vill visa dina bröst i en retuscherad bild på framsidan av nån tidskrift av medioker karaktär är du a) inte tillräckligt snygg b) rödstrumpa c) inte värd att satsa på som förgrundsfigur d) du får inte vara med och leka.

Vad händer när man vikt ut sig klar då? Vad blir man sedd som då, om du ena dagen visat ditt kön i tidningen och nästa dag vill bli seriöst bemött när man tar upp sitt engagemang i AIDS-frågan i Zimbabwe? Vad vill jag bli sedd som?

Vilka signaler sänder vi till varandra när vi jämför oss med andra, när det gäller att vara en sexuellt erfaren, tekniskt fulländad person vars fingar och kön kan föra andra till sjunde himmelen och där det välmenande och kärleksfullt fumliga är skrattretande och nåt att se ned på medan vi strävar efter sexuell perfektion? Att säga att allt är normalt, ifrån att gå omkring klädd i gummidräkt med en gurka instoppad i rumpan som att ge elchocker till sin partner med ett strykjärn på bröstvårtorna, tror jag kan ge oss mindervärdeskomplex när vi inte har lika utåtagerande sexliv som vi tror grannen har, när vi inte kan får trettio orgasmer på raken medan vi rakar vårt kön på morgonen, känslan av att inte duga har alltid varit en hämsko på människans sexuella förmåga. jag tycker det skulle vara tacksamt om vi kunde se oss som sexuella varelser utan att matas med sex i alla former, där alla är potentiella sexobjekt i våra ögon. Sex som en naturlig del, ja, sex som påtryckningsmedel för att bli sedd, för att bli accepterad, sex som ett medel att döva känslor som har annat ursprung eller står för nåt annat, nej tack! Var fokuserar på lekfullheten? I känslan, i upplevelsen som icke teknikalisk? Jag ser det inte, gör ni? Jag ser teknikalitet, i statistik, i ett sorgligt försök att döva känslor som vi inte vill ta tag i, ett avståndstagande till det personliga och i att statusifiera sexualiteten. Den som vet mest är bäst......

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-12-22 00:01 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Juligen?

Nu ere juligen o nu ere juligen...

Jul, ja vad är jul för mig?
Inte har det mycket med Kristi födelse att göra för mig personligen om jag ska vara ärlig. Jag är inte religös, men jag tycker nog ändå att äras den som äras bör, så att fundera över det budskap Jesus bar med sig är synnerligen passande i jultider. Kärlek till sin nästa. Män, kvinnor och barn. Det finns dessutom de som anser att Jesus var feminist, och har man läst Da Vinci-koden blir man ju som feminist än mer vänligt inställd.

Som barn var julen magisk. Att vakna på julafton och tassa ned och titta på den klädda granen. Jullovsmorgon på TV (Jo, jag är så gammal att både morgon-TV och tecknad film var lyx.) Julmat och julklappar. Kommer ihåg när vi fick vår första radio med kasettbandspelare. Föräldrarna hade startat inspelningen till själva julmiddagen och det var jätteroligt att sedan få lyssna på vad vi sagt. Bara för att det var så roligt att spela in.

Som tonåring så blev det mer komplicerat. Föräldrarna ville nog gärna ha kvar magin för oss barn, men vi var inte lika duktiga på att tindra längre. Och efter att jag flyttat hemifrån så blev det ett par jular på semesterort. Superskönt och utan alla förväntningar.

Men nu när jag äntligen blivit vuxen "på riktigt" och fått barn så har nog julen fått lite magi igen. Det är så roligt att skapa minnen åt sina barn. Granen. Pepparkaksbak. Julpyssel. Klappar. Gäster på julmiddag. Släkt och vänner. Allt glädjer ungen och då är det plötsligt magiskt igen.

Jag älskar att köpa julklappar till mina familj. (Är så nöjd med klapparna till maken förresten! Så nöjd!) Och jag älskar att få julklappar. Lika mycket nu som när jag var barn. Så jag kommer aldrig att säga till maken att "Nä, vi köper väl bara klappar till ungarna?"

Skrivet av: E S
Postat 2004-12-21 00:18 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Julens budskap

Så här i jultid kan det vara värt att fundera litet över julens budskap. Den kristna tron har inte så stark ställning längre i Sverige men jag tycker nog inte att det skall hindra oss från att fundera över budskapet i alla fall. Man kan ju t.ex. läsa julevangeliet som är vackert och tänkvärt.

Fast Bibeln i sig som Guds Heliga Ord är ingen självklar sak heller. Den är ju sammanställd av människor som har valt och vrakat bland olika texter. Ett antal kandidater som inte

Judit
Judit
kom med men som ändå är intressanta är de apokryfiska texterna som lägligt nog finns på nätet. Den svenska versionen är litet oöverskådlig i och med att det är bilder av bokuppslag men den engelska versionen är i textformat.  De som normalt räknas som de apokryfiska är de som står under ”Deuterocanon", men även här finns det som synes fler att välja på. Här finns t.ex. Judits bok, med berättelsen om Judit och Holofernes, som är ett populärt motiv i renässanskonsten. Sålunda har t.ex. Caravaggio använt sig av berättelsen som inspiration och många andra. Thomasevangeliet,  som blev allmänt känt genom succéboken Da Vincikoden, är en annan apokryfisk skrift. Du har alltså stora möjligheter att komponera din egen Bibel, varsågod!

Jesu egen status som en annan manifestation av Gud är ju inte heller självklar. Treenigheten är det inom den kristna tron jag alltid har haft svårast för. Den var ju inget Jesus själv hävdade heller vad jag vet, utan röstades igenom på kyrkomötet i Nicea år 325. Jag borde kanske inte kalla mig kristen utan Arian, eftersom jag nog ligger närmare kyrkofadern Arius i min uppfattning om Jesus, men han blev nerröstad på kyrkomötet

Hans uppfattning var att Jesus var helt och hållet människa, bl.a. baserat på argumentet att det fanns en tid då Jesus inte existerade och Gud har alltid existerat. Jag vill nog tillägga ett eget argument, nämligen att Jesu ord på korset inte går ihop med treenigheten: Hur kan Jesus klaga på att hans Gud har övergivit honom om de är ett och detsamma? 

Hela den tidiga kristenhetens historia är kantad av stridigheter kring hur man skulle tolka Gudsbilden och var Jesus passade in i denna. Det var just för att få slut på detta man samlades till det första ekumeniska mötet i Nicea. Det man bestämde där skulle sedan gälla för alla och så blev det också. Detta möte har haft en svåröverskattad betydelse för historiens gång.

Oberoende av vad man anser om den kristna tron kvarstår faktum att Jesus förmedlade många tidlösa visdomar. Den grundläggande är väl denna, uttryckt i 1917 års bibelöversättning, ett språk som för mig fortfarande är levande: Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I ock göra dem. Språket kanske har åldrats men visdomen har det inte.

Med den uppmaningen önskar jag alla en God Jul i eftertänksamhetens tecken.   


Tre konungars tillbedjan, av Raphael

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-12-19 08:28 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jul, jul, strålande jul....

Årets jul i det Ulletska hemmet liknar ingen annan jul, den är utan tomtar i år, julgardinerna hänger uppe i köket men ingen annanstans, adventsstakar i den äldste pojkens rum men inte i nåt annat rum. Alla julklappar med få undantag är inhandlade och jag gruvar mig redan för att stolpa in i förrådet för att gräva fram den konstgjorda julgranen. Jag kan med mitt intellekt förstå varför denna jul inte ser ut som den brukar, att jag förlåter mig själv för allt jag inte kan göra, jag kan ställa mina krav på julen åt sidan men eftersmaken av att ha förlorat nåt som jag annars brukar uppskatta lämnar mig inte. Jag är besviken på mig själv men ändå inte för nästa år ska jag göra det annorlunda, för jag ser att det jag sett som viktigt inte är det minsta viktigt, egentligen.

I tv används samma reklamjinglar som förra året, Femmans ludna, tandbeskaffade femma som hoppar upp ur sin låda, Treans julkulor och rödvita bakgrund är de samma känns det som. Har sett det förut, did'nt like it then don't like it now. Den enda reklam till julen som känns trevlig och igenkännande är Blossas tränande tomtar som ho-ho:ar för fullt och spankulerar omkring i hängslen och dricker glögg. Där kommer en del av stämningen men det är bara en liten mikrodel i det som i det stora hela är julkänslan.
Inte har jag upplevt tidigare år att det är så jobbigt att trängas i stan med hundratals andra jultörstande människor? Samma julsånger spelas om och om igen, det är discobetonade re-mixer på julklassiker, men var är årets julsånger? Ni vet, varje år kommer det en ny som trallas i alla hem och hus, det är Whams Last Christmas, Do they know it's Christmas, Mer jul mfl, men i år? Vilken är årets julmusik? Vem spelar gamla godingar? Var hittar jag julmusiken på radio? Jag letar och letar, men finner inget. Urvattnat.

Är det jag eller är det sant, men visst har utbudet av julartiklar minskat? Köper affärerna in mindre för att vi konsumenter väntar till mellandagarna till att köpa pyntet på halva-priset? Nu är det inte ens säkert att det är halva priset för vilken handlare vill köpa dyrt för att sedan slumpa bort till 50% rabatt? Ingen alls kan jag tänka mig.
Skyltsöndag finns ju inte heller längre, den är borta, de stora kedjorna har samma typ av skyltning och ingen iturivning av pappersklädda fönster där inte. Inte ens påhittigheten är stor längre. Gick förbi ett varuhus och deras julskyltning var ett paket. Japp, ett paket. Baksidan av fönstret var klätt med en stor rosett och papper, sedan några paket i samma stil på golvet, allt i rött, och några leksaker utspridda i ett gigantiskt skyltfönster. Oj vilken förväntan man får som barn när man går förbi det fönstret och kikar in. ¨
Årets julklapp? En flatscreen-tv! Wow , vilken eftertänksamhet och omtanke det krävs för att inhandla en sådan eller bara en tjock plånbok? Vart for de egenhändigt stöpta ljusen, hemstickade sockarna eller en bok utvald av omtanke till den som ska få klappen? Jag undrar.....

Vi skallar i kör att vi inte vill ha prylhysterin men jag tycker inte att det är den som är värst utan det är vårt avståndstagande till varandra, till den magi som julen ändå besitter för barnen. Var är julens budskap? Var är gemenskapen, glädjen av att glädja andra, att bibehålla traditioner och en kulturell särart (värna om traditioner anser jag vara viktigt med tanke på att man mår bra av det, för att det är viktigt med rötter även om man inte enbart ska leva i det förgångna men väva in det i nuet så ingen blir himlarns upprörd här *blinkar*) och för att föra vidare idéhistoria, musik, mat, historia m.m. till de generationer som kommer efter oss. Nu vattnar vi ur julen med halvfabrikat på allt, vi engagerar oss inte i det som verkligen hör julen till, inte att jaga julklappar, vara på så många julbord som möjligt på minsta möjliga tid, sitta på julspel på julspel som ingen vill gå på, utan till att glädjas, att glädja andra, att se det som en högtid fylld av ljus, musik, historia och tradition, istället gör vi den till en konsumtionens mecka, en penningstinn orgasm där vi istället för att lämnas nöjda och tillfredsställda undrar vad vi gjorde fel, varför vi inte känner oss mer uppfyllda, var det inte mer än så här? Vi lägger oss inte tillrätta med en cigarett i handen, blåser förnöjt ut röken mellan läpparna och försöker få ned andan, vi står på knä i sängen, flämtar tomt och börjar genast leta efter nästa prestation som ska genomföras, där det är så viktigt att vara med överallt för att visa att man verkligen har koll och verkligen "vill" nåt med det man gör.
Det är inte antalet tomtar i fönstret som gör julen, det är inte ens mängden knäck även om man skulle vilja det, utan det är attityden, det är inställningen, det är förväntan och det är förmågan att vara närvarande i nuet, i stunden som är, inte vart man är på väg sekunden efteråt.
Istället för att gå baklänges, dra oss undan, ge upp stressen istället, ge dagen som är idag betydelse, skicka julkort, uppmärksamma andra människor, ge ett bidrag till Röda Korset, skriv en julsaga med barnen, strunta i julfesten, ge attan i trettiofemton olika recept på glögg, ta en kvart i kyrkan och tänd ett ljus för alla stunder du vacklat, för varje stund av genomsyrande kärlek, en för tårarna och en för framtiden. Om faster Olga inte pratar med dig för att du inte köpt hennes superdyra servis för 1500:- så var hon kanske inte nån som du ville ha i ditt liv. Om julen är bara resande och flängande, stanna hemma, sitt stilla, var närvarande, ge mystiken och magin ett fotfäste och lev julen som om du vore barn igen. Till det behövs inga prestationer....

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-12-17 09:59 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vad är det för fel på familjen?

Det har stormat en hel del kring jämställdhetsminister Jens Orback ända sedan han utnämndes. Jag är inte särskilt förtjust i honom själv, men det är kanske inte så konstigt eftersom jag helst såge en annan regering helt och hållet. Det som har förvånat mig är att kritiken har gått ut på att han inte är tillräckligt renlärig. Han har kallats både "familjefundamentalist" och kritiserats för att han tydligen 1999 kallade Margareta Winberg "könsrasist".

Hallå? Vad är det för fel på familjen egentligen? Hur i all sin dar har vi kommit dithän att det kan användas som ett skällsord att man värnar om familjen?

Jag får alldeles bestämt för mig att den högljudda kritiken från en liten grupp snarare hänger samman med hans kritik av Winberg. Men om man hade bytt ut ordet "Man" mot "Muslim" i t.ex. denna artikel av Winberg hade hon säkert fått skaka galler ett tag. I sak har han alltså rätt i att betrakta Winberg som könsrasist även om det inte är ett särskilt diplomatiskt uttalande.

Det blir inte bättre heller. Nu klagar en grupp på DN:s debattsida på att inte tillräckligt görs för att samma grupps ideologi skall genomsyra samtliga myndigheter. Som argument framför man bl.a. en stridsskrift som en av undertecknarna har författat! Självklart skall våldet i samhället bekämpas. Det är exakt det vi har polisen till. Men jag har en nyhet att berätta: Det är inte bara män som utövar våld, särskilt inte om vi räknar in psykiskt våld, och det är inte bara kvinnor som drabbas - män är oftare offer för våld.

De som undertecknat artikeln i DN har en ideologi. Det är deras rättighet att propagera för den men därmed inte sagt att bara för att de är högljudda skall de få styra samtliga svenska myndigheter och genomsyra deras arbete. Orback skall företräda regeringens politik och det är hans jobb att balansera olika intressen mot varandra. Min kritik mot Orback går ut på att han inte verkar orka med det.

Jag begriper fortfarande inte hur man tänker om man kan skapa ett skällsord som "familjefundamentalist".

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-12-16 08:44 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Social kompetens

Definition av social kompetens

Social kompetens innebär att snabbt upprätta och använda en länk till andra, oavsett motpartens karaktär och intressen, samt att ombilda den enkla länken till en kanal för produktivt utbyte inom vad helst område som är aktuellt.

De här meningarna ovanför är citat från  http://www.nkja.se/s/ffr/ffr_index.htm en sida som jag hittade när jag sökte på "Social kompetens" Och med den definitionen framför ögonen så konstaterar jag att det här fixar väl de flesta människor. Eller hur?

Man hör det här uttrycket nämnas lite då och nu och särskilt om man söker arbete. Men då undrar jag: Varför frågar man speciellt efter sånt som de flesta människor klarar galant utan att de har ett specifikt namn på det?

Det är ju ett rätt ruskigt sätt att få folk osäkra.

-Vadå, har jag inte hyfs, uppfostran och kunskap nog att umgås i grupp och arbeta tillsammans med andra?

-Tänk om jag inte har det! Ingen har ju talat om för mig hur det går till att skaffa sig den där sociala kompetensen eller ens förklarat vad det är... Och frågar man 10 personer så får man 10 olika svar.

Med tanke på att man i en platsannons också ofta söker personer med spetskompetens, är inom ett visst åldersspann ( underförstått alltså, man ska vara över 25 men under 45), med högskoleutbildning, vuxna barn (gäller kvinnor) och fullgjord värnplikt (män) så börjar jag fundera. Dessutom så ska man ju ha hunnit skaffa sig en gedigen arbetslivserfarenhet också. Samt kunna redogöra för hur meningsfull fritid man har. Soffpotatisar göre sig icke besvär, aktiv ska man vara och inte sitta hemma och vila sig. Hur går det här ihop nu då? Svaret är att det gör det inte. Sådana människor finns det inte många.

Ur de här förväntningarna kommer onödig stress hos arbetssökande och onödigt höga förväntningar hos arbetsgivare och det är inte bra alls. Jag tror att vi här har en av anledningarna till de stora ohälsotalen och att så många går i väggen i total kollaps. För många människor är ju faktiskt så funtade att de försöker nå upp till det omöjliga. Trots att de vet att det är dömt att misslyckas. För har man ett jobb så vill man behålla det så man kan försörja sig. Och har man inget jobb så vill man ha ett för att kunna försörja sig.

Är det så att författarna av platsannonser saknar (social) kompetens till rekrytering när de söker övermänniskor som inte finns mer än i fantasin till högst ordinära jobb i verklighetens värld. Eller (för att skoja till det lite) lider de kanske av oral inkontinens så att det bara rinner goja ur deras munnar och tangentbord utan att de kan rå för det. I alla fall så tycker jag att det verkar vara en form av mental inkonsekvens att efterfråga sånt som knappt går att få.  *S*

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-12-15 09:32 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Akademikerförakt och lite om stolthet.

Japp, jag erkänner direkt. Jag är akademiker. Ända ut i fingerspetsarna. Det innebär att jag har studerat många år av mitt liv och även att jag har ett "akademiskt" sätt att möta många problem, dvs jag tar reda på fakta (helst genom att läsa) och väger sedan samman tillgänglig information innan jag kommer fram till en lösning. Och jag har en tendens att dra logiska konsekvenser av motpartens resonemang vid de debatter jag deltar i. (Något som driver en del till stilla vansinne...)

Och ja, jag är stolt över att vara akademiker.
Och nu är det säkert några som tänker "och vad är hon för en uppblåst typ?". Må så vara, men bara för att jag är stolt över vad just jag är betyder det inte att jag anser mig bättre än någon annan. Jag är följdaktligen stolt över att vara akademiker, kvinna, småbarnsmor, svensk och lång (för att nämna en del av vad jag är stolt över) men anser att om någon är hårfrisör, man, fembarnsfar, belgare och kort så har han precis lika stor anledning över att vara stolt över det. Och jag hoppas att han är det.
För mig innebär inte att för att man är stolt/nöjd över något därmed anser att det är bättre än någon annan. Möjligen bättre för just mig, men absolut inte allmänmänskligt.

Men ack så ofta stöter man på olika typer av akademikerförakt.
En vanliga varianten är vid diskussioner på nätet. T ex då en läkare uttalar sig om ett sjukdomstillstånd i en diskussion så kan h*n få höra att hans/hennes åsikt minsann inte är mer värd än andras. Minsann. Och att det nästan är fel av honom/henne att uttala sig. Och framför allt borde h*n inte tala om att h*n är läkare.
*suck* Visst, åsikten som sådan är inte mer "värd" än någon annans. Men betydligt mer vederhäftig. Det är i alla fall min åsikt. :-)
Samma sak får man höra om förskolelärare, "Man blir minsann inte en bättre pedagog bara för att man utbildat sig." Jo, sannolikt blir man en bättre pedagog. Men självklart behövs "naturliga" förutsättningar _också_ för att arbeta med barn. Vilket ju gör att en outbildad barnälskande person självklart är trevligare att ha bland barnen än en utbildad person som tycker sådär om barn. Men den barnälskande personen blir ju inte sämre med barnen av att utbilda sig, vilket man ibland får en känsla av i vissa debatter.

Frågan är om det finns en massa akademiker som går omkring och blåser upp sig och talar om för alla andra att de är mycket bättre än de? För det är ju den uppfattningen man får av hur en del icke-akademiker reagerar så fort de för höra att någon har en akademisk utbildning. Eller är det samma gamla vanliga Jante som alltid..?

En annan intressat form av akademikerförakt är så att säga intra-akademisk, dvs mellan olika akademiska dicipliner. Den mellan naturvetare och humanister, fast den är mest enkelriktad. Där humanister med stor stolthet i rösten kan säga att "Jag förstår ingenting av matematik, jag är fullständigt ologisk". Men motsatsen finns inte där en naturvetare skulle säga "Jag är fullständigt urkorkad vad det gäller engelska, jag kan inte på något vis lära mig språk." Dvs det finns en sorts stolthet i att inte förstå de naturvetenskapliga ämnena, men om någon erkände sig obildbar på de humanistiska området så skulle folk reagera.
Observera att jag på inget vis anser det vara fel i att inte förstå matte eller fysik. Jag förstår bara inte hur man kan stoltsera med det.

Det finns miljoner saker som jag inte kan eller vet. Helt naturligt och inget som gör mig till en sämre människa, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att stoltsera med min okunskap. Konstatera och acceptera - självklart. Men inte framföra det som en dygd i sig.

Jag är stolt över vem jag är och vad jag åstadkommit. Och jag hoppas att alla andra också är stolta över vem de är och vad de gör.

Skrivet av: E S
Postat 2004-12-14 08:16 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Lucia - kristendom och hedendom möts

Lucia kommer i så många tappningar, allt från stämningsfulla tåg i stora kyrkor till gayklubbarnas luciafiranden. Och allt däremellan - tonårsfyllerier i Lucias namn, skönhetstävlingar och rent-a-choir som sjunger Lusse Lelle på beställning och i flera stämmor. DN skriver idag om en lucia som tål allt, styrkan ligger i att Lucia här i Sverige är en tradition som sprungit ur en att kristen och hednisk tradition mötts och sammanbundits. Förmodligen hade ingen av dem överlevt till idag om de inte mötts.

Den kristna delen av luciafirandet kommer från den helgonförklarade martyren Lucia från Sicilien, som tidens anda till trots vägrade underordna sig en man. Hon gav bort hemgiften till de fattiga och stack ur sina vackra ögon, och räckte dem på fat till mannen som ville ha henne för hennes vackra ögons skull. Hon dog martyrdöden runt 300 eKr och det berättas än idag legender om hennes ögon och ljus i håret. Lucia har ljus i håret för att hon enligt legenden behövde gå med mat till fångarna, och för att kunna bära så mycket som möjligt och samtidigt lysa upp de mörka fängelsehålorna satte hon ljusen i håret. Med tiden har lucialinnet, det vita fått symbolsera renhet. Det röda bandet kring midjan symboliserar kristi blod och luciakronan är förstås en törnekröna.

Under medeltiden (då vi var hedningar) firande man lussenatten som var årets mörkaste och farligaste genom att äta. Man åt för att hålla sig vaken för att de övernaturliga krafter som var i rörelse då inte skulle ta en i besittning. Man skulle t.ex äta 7 frukostar innan soluppgången. Då åt man fläsk från en nyslaktad gris, ost och bröd tillsammans med öl och brännvin. Idag äter vi lussekatter och pepparkaksgrisar, glöggar lite grann.

Lucia betyder 'ljus' på latin (från ordet 'lux') och hennes glans är svår att motstå, oavsett dess tappning. I eftermiddag när mörkret åter griper tag om oss i Norden kommer lite av glansen synas i de horder av smålucior som kommer tåga ut från just mina barns förskola. Dom kommer skrika sina väl inövade sånger, de kommer frysa och snora för inomhus finns ingen plats för 50 barn och alla deras nära och kära. Ett och etthalvåringarna kommer slita av sina kliande tomteluvor och stjärngossarna kommer mot slutet fäktas med sina stjärnor. En del lucior och tärnor kommer brista i gråt när de ser mamma eller pappa i publiken och kanske en och annan pepparkaksgumma/gubbe kommer behöva gå på toa.

Men det är Luciatåg och jag tror att de flimrande luciakronorna kommer glänsa lika mycket som de tårglansiga ögonen hos alla oss som står där och bevittnar dessa magiska (om än elektriska) ljus.

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2004-12-13 11:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Feministparti?

Så har allas vår Gudrun gjort Sortie Grande. Lämnar vänsterpartiet, men sitter kvar i riksdagen och ska jobba helhjärtat för feminismen...
Det låter ju alarmerande...

Det är sällan jag får tillfälle att hålla med Ebba Witt Brattström, men jag instämmer helhjärtat i åsikten hon uttrycker i SvD, att ett feministparti med Gudrun Schyman som partiledare skulle "ses som en fraktion av Vänsterpartiet".

Det går ju rätt snabbt utför med Vänsterpartiet sedan Lars Ohly vädrade sina tankar kring kommunismen, så det känns rätt naturligt att folk som inte gillar den nya kommuniststämpeln försvinner åt olika håll.

Vänstern har ju alltid förökat sig genom delning...

Å andra sidan vet jag inte om Ebbas Witt Brattströms kandidat Margareta Winberg skulle ge särskilt mycket mindre vänstersken åt partiet. Hon är visserligen sosse men på den vänstra kanten. Fortfarande verkar Feministpartiet vara ett socialistprojekt, vilket ju då självklart borde begränsa rekryteringsbasen.

Jag har lite svårt att begripa vad ett Feministparti skulle kunna ha på sin agenda om tanken är att det ska tilltala alla feminister. Kamp för jämställdhet ställer varenda politiskt korrekt människa upp på, från höger till vänster, så det är inte mycket att bygga ett parti på. Och det är då det blir lite besvärligare... Jag förstår helt enkelt inte hur en folkpartistisk likhetsfeminist/irrelevansfeminist ska kunna komma överens om hur kampen ska drivas med en socialistisk livmoderfeminist...

För egen del får jag frispel av att få predikat för mig att om jag inte känner av mina "genuint kvinnliga egenskaper" är det för att jag inte letat tillräckligt mycket. Bara jag gräver lite mer i mitt inre ska jag på något vis "komma ut" som en mjuk och vän varelse vars innersta önskan det är att endera boa in mig i hemmet och den lilla världen eller - om jag envisas med att yrkesarbete - ta på mig ansvaret för trivseln på arbetsplatsen genom mitt moderliga sätt. Så tanken på att rösta på en livmoderfeminist är mig totalt främmande...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-12-10 00:04 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Köp nya tuttar

Då blir du lycklig i alla dina dagar. Eller fylligare läppar, då kommer alla att älska dig mer. För du duger inte som du är. Hur kunde du tro det?

På senare är så har den här viljan att bättra på naturens verk med hjälp av kirurgi blivit mer och mer vanlig. Man ska vara smal, rik och vacker och framför allt se evigt tonårig ut för att gällas. Om man är kvinna vill säga. En man har betydligt större frihet att se ut precis som han vill eller iaf så som naturen skapade honom. Ingen säger åt en man att fettsuga magen för att han ska duga att visa upp sig på badstranden.

Men överallt matas män och kvinnor med att det är viktigt att kvinnor är vackra. Dessutom så försöker man inbilla oss att vi ska göra oss vackra för vår egen skull först och främst. Man duger inte som man är oavsett hur trevlig och snäll man är, det är ju helt klart att det är det yttre som räknas mest. Även fast många tar avstånd så finns idealen ju ändå där och påminner överallt. På reklampelare syns lättklädda kvinnor med retuscherade kroppar som ska lura oss att tro att en perfekt kvinna har jätteboobisar strax under hakan och är absolut hårlös överallt utom på huvudet. Kritvita  jämna tänder och felfri slät hy utan en enda plita eller leverfläck.. Och håret förresten, svallande och lockigt och med en härlig lyster. Och även fast vi vet att det är fejk så påverkas vi. Det till och med tävlas i ditoperead skönhet i TV-program som The Swan.

Det som jag tycker är mest illa är den inverkan det här har på barnen. Jag har döttrar och jag både ser och hör ju hur de påverkas av idealen trots att jag gjort så mycket jag kunnat för att tala om för dem att de är precis så som de ska vara. För omvärlden berättar något annat för dem. Den berättar att tjejer ska  ha sexiga underkläder, magtröja och rakat underliv för att duga. En finne på hakan är en katastrof och om brösten inte är tillräckligt stora så måste man ha inlägg i behån eller operera dem. Och kåt ska man vara, helst hela tiden och sugen på en massa udda sätt att ha sex oavsett var i livet man befinner sig. Det här idealen växer man upp med och när så verkligheten tränger sig på, ja då vet man varken ut eller in.

För fastän man inser att det för de allra flesta är en omöjlighet att uppnå idealen så blir det ändå svårt att vara nöjd med sig själv. När man ser att kroppen förändras av graviditeter eller kanske bara av åldrande. Eller så har man helt enklet inte den där perfekta figuren ens som ung. När det helt plötsligt finns en grå lock i håret eller när man inte alls känner sig kåt, glad och tacksam som en "riktig" idealkvinna. Då är det nog lätt an man intalar sig att bara man gör brösten större eller lyfter dem så ska allt bli bra. Eller bara man bleker tänderna så duger jag igen. Eller bara jag bantar och köper tillräckligt sexiga kläder så tittar alla på mig med beundran... För det snedvridna idealet är ju ändå idealet för hur man ska se ut och vara...

De enda som tjänar på det här är plastikkirurger och tillverkare av skönhetsförbättrande prylar... och så kanske de psykologer som ska hjälpa folk att sopa ihop sina liv när det kraschat trots alla försök att må bättre genom att förbättra fasaden. Oss andra begränsar det bara.

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-12-09 09:30 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vem skall försvara oss?

Som så många andra män i min generation har jag gjort min militärtjänst. Det var inget man direkt gjorde för nöjes skull: Förlora ett år av sitt liv på att marschera, gräva hål i skogen och fylla igen dem igen, skjuta för att sedan plocka isär vapnen och olja in dem på nytt etc., etc. Det är inget man gör för nöjes skull. Ändå accepterade jag tanken på att Sverige behövde ett försvar. Ingen inbillade sig förstås att vi skulle kunna hindra supermakten Sovjetunionen från att militärt erövra Sverige om man så hade velat. Tanken var snarare att det skulle kosta mer än det smakade. Var det värt priset att invadera Sverige?

Det var några år sedan. För 15 år sedan kunde Sverige fortfarande mobilisera 730.000 man. Om en vecka fattar riksdagen ett nytt försvarsbeslut. I det nya insatsförsvaret, när beslutet är genomfört 2007, kommer Sverige maximalt att kunna ställa upp 31.500 man. Den svenska armén kommer att ha 36 kanoner! Priset för att ge sig på Sverige har sjunkit dramatiskt.

Men det finns väl ingen som vill göra det? Det är en ny värld nu, eller hur? Ja, i viss mån är det sant. Det kalla kriget är slut och krigföring sker inte med hjälp av massarméer som marscherar fram. Å andra sidan tar det tid att bygga upp ett försvar. Försvarsbeslutet 1925 gjorde att Sverige nedrustade kraftigt. Det skulle ju inte bli fler krig efter vansinnet 1914-18, eller hur? I slutet av 30-talet var det beslutet fullt genomfört...

Nej, det som verkligen retar upp mig är att det nya försvarsbeslutet motiveras av att man vill spara pengar. Men vi lägger fortfarande 44 miljarder på försvaret! Hur kan det vara en besparing att lägga ut så mycket pengar om vi inte får någon effekt av dem? Jag ser tre vägar att gå:

  1. Ta konsekvenserna av att vi i praktiken inte har något försvar längre och lägg ner alltsammans. Då får vi en besparing värd namnet även om det kan liknas vid att strunta i att ha en försäkring. Hoppas att grannländerna ser till att ingen hotar oss och att de auktoritära och antidemokratiska tendenserna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina får ge vika för en fredligare utveckling.
  2. Lägg på sisådär 10 miljarder till på försvaret så att vi får ett försvar som kan utföra de uppgifter vi kräver av det. Mer pengar är inte dyrare om man får betydligt mer för pengarna.
  3. Slopa värnplikten och tanken på att Sverige ensamt skall kunna försvara landet, dra den logiska slutsatsen av detta och sök medlemskap i NATO. Inför en yrkesarmé och specialisera den på vissa uppgifter som kan komplettera andra NATO-förband. Exakt vad det kostar är svårt att veta eftersom ingen utreder den möjligheten

Jag skulle vilja se att vi går den tredje vägen. Sverige har sedan 50-talet betraktat sig som en del av NATO, åtminstone i regeringen. Ryssarna visste det, NATO visste det, det vara bara den svenska allmänheten som förleddes att tro något annat. När skall vi erkänna detta?

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-12-08 08:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Könsroll v/s könsidentitet

Det jag redovisar är mina egna privata funderingar och tolkningar, inget vetenskapligt bevisat. *s*

För mig är könsidentiteten det där med den djupa vetenskapen av vilket kön man anser sig ha. Den som inte har med yttre attribut att göra. Som inte har med sexualitet att göra (dvs om man är homo-, bi- eller hetrosexuell).
Som är omvänd mot det biologiska könet om man är transsexuell.
Jag tror att delar av könsidentiteten är medfödd, men att den också måste odlas i viss mån. Dvs att man blir bekräftad i sitt kön.

Könsroll är för mig allt det där som klistras utanpå. Att vissa beteenden, kläder etc anses mer manligt eller kvinnligt. Vad som ingår i en könsroll ändras över tiden och mellan kulturer.

Vad jag tycker mig se är att ofta att barns könsidentitet bekräftas med en könsroll, vilket vad jag kan se ger en svagare könsidentitet och ett starkare behov av en könsroll.

Detta tycker jag t ex förklarar transsexuellas (ofta) starka könsrollsbeteende. Eftersom de har sitt biologiska kön så att säga emot sig så behöver de kanske en könsroll för att stärka sin könsidentitet.

För mig handlar ett stärkande av könsidentiteten om att bekräfta mina barn frikopplat från könsroll.

Om en flicka får höra att hon är "en söt/snäll/gullig/rar/duktig/lugn/gnällig flicka"
och en pojke att han är "en tuff/stark/vild/busig/cool pojke" - och de inte får höra annat så är det lätt att de tror att de måste vara just det för att vara flicka respektive pojke.
Dessutom är det inte ovanligt att flickor får höra extra när de t ex har på sig en klänning att "oh, en sån fin _flicka_ du var idag då". Och motsvarande för pojker med en tröja med bilar på "Oh, en sån tuff grabb vi hade här då".

I stället kan man varva "sötisgrabben/tjejen", med "min goa unge", "mitt busiga barn" och "min starka pojke/flicka"

Själv har jag begåvats med en stark könsidentitet utan större behov av att förankra det hela i en könsroll.
Jag känner mig helt enkelt väldigt mycket som en kvinna oavsett vad jag gör. Jag känner mig inte kvinnligare när jag sminkar mig eller rakar benen än när jag inte gör det, eller mindre kvinnlig av att lösa analytiska problem snabbt och fickparkera på första försöket. Detta gör att jag med förundran hör hur det finns de som säger att de klär sig på ett visst vis för att de får dem att känna sig kvinnligare.
Likaså uppfattar jag min man som mycket manlig, både när han gosar med bebisen och när han spikar. Och inte kan han stava till macho heller...

Fast å andra sidan så tycker jag att macho är det omanligaste som finns. För mig tyder det enbart på dålig självkänsla. Vilket påminner mig om en diskussion jag deltog i för många år sedan på en numer avsomnad mailinglista. Det de flesta där var eniga om var att manlig är de män som har god självkänsla och kvinnliga är de kvinnor som har detsamma. Hur de var i övrigt och hur de såg ut hade lite med kvinlligheten/manligheten att göra.
Vilket leder in på en annan fundering jag har, men som jag nog skriver om en annan gång när jag funderat lite mer; Blir man mer benägen att vara jämställd om man har ett grundmurat självförtroende?

Skrivet av: E S
Postat 2004-12-07 09:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om man inte firar jul

Vi närmar oss julen igen. Det går inte att värja sig för alla tomtar och glitterhärvor och guldiga kulor mm som folk hittar på att hänga upp överallt. Men det är bara tillåtet att vara negativ till julen i teorin. Är man negativ även så tillvida att man väljer bort det i praktiken så betraktas man med stor misstänksamhet. 

I förberedelsetiden minst en månad innan det är dags så rusar Människorna runt i affärerna för att hitta Julklappen med stort J. Köp, köp, köp, den som gjort av med mest pengar på saker som mottagaren inte hade en aning om att den ville ha vinner. Milslånga köer överallt och när man äntligen kommer fram till kassan så är personalen virrig av trötthet och av att försöka vara alla till lags. Eller så är folk glättiga så det förslår. Nu när det snart är jul så ska alla vara glaaaaaaaada. Det är ju så mysigt med familjejulen...

och så kommer den stora Dagen:

Mamma gråter i köket av stress för att allt tar längre tid än beräknat och skinkan blev misslyckad. Gästerna kommer inte på utsatt tid. Nån (mamma förstås, vems fel är det annars?) har glömt att köpa senap och nu förhandlas det hårt (för ingen har lust) om vem som ska sticka till macken för att köpa. Till slut blir tonåringen beordrad iväg, senap måste finnas på julbordet trots att det troligen inte är någon som äter av den just då, det finns ju så mycket annat som är godare. Katten välter julgranen så det måste dammsugas petnoga mitt i alltihopa. Pappa höjer otåligt rösten till barnet som för femtioelfte gången frågar efter julklapparna. Maten blir klar lagom till Kalle Anka och då har morbror precis somnat av för mycket julsprit. Moster tjatar på om att de måste gå på julottan allihop för det är tradition ju.  Sen ska det delas ut julklappar och då har någon överförfriskad vuxen fått för sig att leka tomte och inbillar sig dessutom att barnen inte genomskådar honom. Så tomten blir sur när barna tycker det är pinsamt och vägrar spela med vilket gör julklappsutdelningen lite spänd. Och sen kommer då kronan på hela verket,

NU BARN SÅ SKA VI LEKA LEKAR! Ja men vi vill inte skruvar barnen på sig, vi vill hellre leka med våra nya saker. JO MEN DET HÄR ÄR ROLIGT FÖRSTÅR NI VÄL! KOM NU BARA! Så barna leker scharader och annat "jätteroligt" för att de vuxna ska bli nöjda... På det sättet fortskrider julaftonskvällen och fram på de sena timmarna när barnen lagt sig är det dags att diskutera (politik oftast). Höga arga röster, barn som inte kan sova för att det är hemskt med, som de uppfattar det, de arga vuxna. Mer julsprit också... ju mer julsprit desto högljuddare diskussioner... Sedan går man glatt direkt till julottan utan att ha sovit något alls. Barnen tvingas också med. Tradition var det ja...

Mamman är vid det här laget helt slut, hon har galopperande magkatarr och äter maxdos av både albyl och Novalucol för att orka och för att döva julångesten.  Gardell kan slänga sig i väggen... vi bräckte hans historia om Mormor som gråter med råge.

Och över alltihopa så lyste julefriden med sin frånvaro....

Allt detta här ovan har jag upplevt. Inte allt på en gång, en och samma jul kanske men i stort så såg min barndoms jular så här. Det är några av orsakerna till att vi väljer bort traditionell jul. Därför har vi under en lång rad år valt att fira alternativt. Inte släktkalas utan bara vi i vår lilla familj, inte en massa mat, inte stress, inte någon julsprit och ingen julgran. Bara en sparsam jullunch och bara några få paket som delas ut samtidigt som hela familjen kollar på Kalle och hans vänner. Inget irrande till olika släktingar eller till julotta. Då har vi har firat våra finaste jular. När vi varit ensamma eller haft några få gäster hemma hos oss som stannat flera dagar. När vi har kunnat strunta i traditioner och måsten och det bara har varit lugnt och skönt. När juldagsmorgonen verkligen glimmat.

Men ju större barnen blev så kändes julandet inte så väldigt viktigt för dem heller, vi minskade mer och mer på det traditionella och julen 2002 var den sista som vi firade med några som helst julförberedelser. Då hade vår äldsta dotter skaffat eget hem och sambo samt bestämt sig för att fira hos hans mamma. Hemma hos oss vart det tomt efter henne trots att mormor och morfar var här. Barnen, de två som var kvar fick några få noga utvalda julpaket men det hela kändes egentligen bara konstigt. Ändå är jag glad över just den julen. Det var Björns sista jul med oss och vi hade det bra.

Julen 2003 sade Yngre Dottern att hon inte ville fira alls. Hon kunde inte tänka sig att fira jul öht utan lillebroren och eftersom Äldre Dotter meddelade att hon och sambon tänkte stanna hemma hos sig så lät vi Yngre Dotter få som hon ville. Vi sa ifrån åt alla att inte komma med paket och inte förvänta sig några från oss heller. Vi undanbad oss julgäster och nekade att åka iväg till någon. Vi åt tacos när ni andra käkade julskinka och vi hade inte ett enda paket eller en enda prydnadstomte. Vi valde bort Kalle Anka till förmån för en videofilm. De pengar som sparades på det uteblivna julfirandet skänkte vi till Stadsmissionen. Och det kändes bra så. För oss! För andra (släkten bl a) var det uppenbart svårare att smälta.

Att inte fira jul var för många i vår närhet mycket provocerande. Tex så provocerande att när dotter talade om detta för en av skolans personal på en direkt fråga om julfirande så ringde denna hem till oss och undrade om vi inte förstod att barn behöver och VILL fira jul trots att de säger att de inte vill... Jag undrar vilken sorts jul hon tänkte på... och trodde att vi firade i vanliga fall. Och varför hon inte tyckte att vi kunde avgöra själva vad vi ville.

I år tänkte vi göra likadant förresten. Vi gör ingen affär av det öht och bryr oss icke i att pynta, laga massor av traditionell mat som ingen egentligen gillar eller stapla paket. Fast jag önskar att vi slapp höra att vi är konstiga...

 

OBS! Jag är inte riktigt så här negativ som det kan tyckas när man  läser texten... Faktiskt så är jag egentligen en ganska glad sort... :/

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-12-06 09:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Risknoja

Svaret är förstås att det är exakt samma riskökning. (1/952)*100 uttrycker exakt samma sak som 0,00105 eller cirka 0,11 procent. (1/385)*100 är exakt samma sak som 0,25974 eller cirka 0,26 procent.

Det innebär att risken att få ett barn med kromosomavvikelse ökar mellan 30 och 35 års ålder på kvinnan, men att riskökningen handlar om delar av en procentenhet och att risken hela tiden ligger på högst hälften av en halv procent..

Men en meddebattör på ett debattforum om fosterdiagnostik tycker att jag försöker blanda bort korten, "få risken att verka liten genom att räkna om den till procent". Hon framhåller att läkarna ju uttrycker risken i absoluta tal.

Och det får mig att fundera på hur information om risker för avvikande utveckling hos det väntade barnet ges... Jag får intrycket av att dagens föräldrar är mycket mer nervösa än vad vi var som väntade barn i början på 90-talet. De hinner knappt se ringen i gravtestet förrän de börjar fundera på lämplig fosterdiagnostik. I synnerhet om de fyllde 35 för två dagar sedan... Och människor som min meddebattör eldar under nervositeten genom att framhålla hur mycket risken ökar...

Det är rena domedagen. Vid 40 är risken hela 1,6 procent och fem år senare 4,76 procent. Därefter föder inte speciellt många kvinnor barn längre...

Det är klart att det ser ut att vara större skillnad på 1/952 och 1/385. Ögat ser ju bara 982 och 385.... Så hur kommer det sig att vården då så konsekvent uttrycker sig i absoluta tal i stället för i procent?

Och hur kommer det sig att ingen ställer en motfråga: Om du ska köpa en lott och får veta att chansen att vinna en miljon är 99,9 procent; skulle du då avstå för att du inte har tillräckliga garantier för att du ska vinna?

Skulle du anse att vinstchansen minskat radikalt om chansen att vinna minskat till 99,7 procent?

Och skulle du betrakta 98,5 procents vinstchans som helt värdelösa odds?

Skrivet av: annika60
Postat 2004-12-03 00:00 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Plug n Play-barn, finns det såna?

Det finns de som säger att de inte gillar rutiner och att de inte har några. Men vet de vad de talar om? För vad är en rutin egentligen mer än en vana? Något man gör som är återkommande mer eller mindre regelbundet. Sen måste man ju sortera sina rutiner i nödvändiga och mindre nödvändiga såklart och förstå att en rutin som känns väldigt nödvändig här hos mig kan vara helt obegriplig just för dig.

Jag tänker på att i datorernas underbara värld är en rutin något som man måste ha för att få en maskindel eller ett program att fungera. Vem har väl inte råkat ut för att behöva skaffa fram drivrutiner till ett nytt tillbehör eller att behöva uppdatera dem man har för att uppnå bättre funktion eller reparera fel. En del prylar är Plug n Play och behöver ingen särskilt behandling vid installation, de bara funkar. Andra måste man pyssla lite med för att få igång ordentligt. Dessutom så kan det vara så att en pryl eller ett program som funkar utan särskilda problem i en dator bara går att få igång med stor möda i en annan. Och vice versa.

Och på samma sätt tror jag att det är med barn. De föräldrar som påstår att de inte behöver några rutiner är de som har PnP-barn som funkar utan att man behöver göra någon särskild installation. De barnen bara flyter in i familjen och passar utan att särskilt mycket behöver förändras för deras skull. Barnens rutiner (vanor) råkar helt enkelt sammanfalla med föräldrarnas. För nog finns de där, rutinerna. Det är bara det att de är så självklara att man inte tänker på dem.

Men så är det den gruppen barn som inte är PnP. De som i varienrande grad behöver tydliga rutiner och kanske till och med andra rutiner än de som redan är installerade i familjen. De barn som behöver mer hjälp från vuxenvärlden för att få rim och reson i sin tillvaro. Där blir rutiner ett nödvändigt verktyg för en fungerande vardag. Och dessa rutiner kanske inte alls är de som man planerat att ha utan istället något som inte alls känns självklart för föräldrarna. Det har inte så mycket med regelbundna tider att göra som med att saker och ting behöver ske i en viss bestämd ordning. Och då blir det svårt för barnet om man som förälder står fast vid att rutiner det behövs inte.

På något konstigt sätt så har rutiner kommit att betyda något negativt för väldigt många. De förknippar det med amning på bestämda tider och barn som sover hela natten med hjälp av diverse metoder och så har jag aldrig uppfattat det. Jag är ju väl införstådd med mina egna rutiner som jag behöver för att må bra. Varför tror man att barn klarar sig utan?

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-12-02 08:53 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Var är det bäst att bo?

BRIS har gjort en studie med hjälp av Temo på temat var det är bäst att bo med barn. Rapporten har snabbt kommit ut i media och eftersom man presenterar en exakt rangordning är det lätt att framhålla de 10 bästa kommunerna. Sju av de tio bästa ligger i Norrbotten eller Västerbotten medan sex av de tio sämsta ligger i Storstockholmsområdet. Dags att flytta till Norrland alltså?

Nja, som vanligt tvingas man göra journalistens arbete och ta redan på vad det handlar om. Det man har mätt är "Vad gäller förskolan och fritidshemmen har vi mätt tre faktorer: antal barn per avdelning, antal inskriva barn per heltidsanställd personal under ett år (årsarbetare) och den andel procent av dessa som har pedagogisk högskoleutbildning. I grundskolan har vi också tittat på tre faktorer: antal elever per skola, antalet heltidstjänster bland lärare per 100 elever samt andel elever som är behöriga till gymnasieskolan. Vad beträffar gymnasieskolan har vi studerat andelen elever som kommit in på sitt förstahandsval"

Vad säger då detta? Jo, rimligtvis får man färre barn per anställd ju färre barn det bor i kommunen och ju längre avstånd man har. Även om man hade kunnat skapa en förskoleavdelning i Pajala med lika många barn som i Haninge fungerar det inte om man tvingas skjutsa sitt barn 10 mil för att komma dit. Detta påverkar värdet för förskolan och grundskolan.

Jag skulle nog också vilja påstå att i en glesbygd borde det vara svårare att driva en verksamhet med hjälp av vikarier helt enkelt för att de är svårare att få tag på och skall man få någon att flytta till orten tvingas men helt enkelt erbjuda en heltidstjänst.

Bor man i en glesbygd föreställer jag mig dessutom att det i praktiken ofta bara finns en gymnasieskola att söka till och då får man välja mellan de utbildningar den erbjuder. Om man bor i Stockholm finns det massor av valmöjligheter och det är fullt rimligt att man söker till allt möjligt som man egentligen inte har någon chans att komma in på.

Man har däremot inte mätt faktorer som hur långt pendlingsavstånd man har till skolan, vilken möjlighet det finns att välja en alternativ skola eller hur många gymnasielinjer man över huvud taget har chansen att välja på. Å andra sidan har man inte heller mätt möjligheten till meningsfull fritidsaktivitet, luftkvalitet, risken för trafikolyckor etc., etc.

BRIS framhåller i och för sig själva att deras undersökning inte ger något absolut svar på var det är bäst att bo. Den brasklappen försvann på vägen till tidningarna, exempelvis Aftonbladet. Det man kan konstatera med den här undersökningen är alltså att befolkningstätheten är större i Stockholm än i Norrland. Detta var dagens nyhet 28/11... 

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-12-01 08:26 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera