Jag bor i en idyll - förorten! Förorten utstå mycket hån och förakt, så nu tycker jag att det är dags för en liten revival.
Jag tittar ut genom fönstret - ser en lugn gata, nån enstaka hund med hundägare som går förbi. Går jag ut hör jag vårystra fåglar kvillra och ser ungarnas leksaker smälta fram på den platta gräsmattan. Barnens förskola måste tillhöra en av världens bästa förskolor, med personal som trivs och barngrupper som är, om inte små, så helt klart hanterbara. Den nybyggda skolan ligger ett stenkast hemifrån och gångvägen dit är säker. På 10 minuters avstånd har vi en av norra europas största gallerior med bio och flera restauranger. Inom 5 minuters bilavstånd ligger stormarknaden med allt från barnvagnar till hamsterfoder till gummistövlar och ekologisk mjölk. Vår kommun är en av sveriges hästtätaste och här finns ponnyridning för en spottsstyver. Är man trött på att se hästar kan man åka till 4H-gården och bese grisar, får, höns, vädurskaniner, kossor och lamadjur. Eller varför inte ta en tur med långfärdsskridskorna eller ett kvällsdopp (beroende på säsong)?
När jag känner storstaden dra så tar jag bara tåget in, 22 minuter senare är jag där. Oftast åker vi till Skansen eller nåt museum och nån enstaka gång drar citybutikerna - men alla affärerna som finns där (minus pret a porter) finns även i gallerian 10 minuter hemifrån. Det känns inte mer glamoröst att ha en H&M-påse från stan än en från förorten. Vad som också ofta slår mig när jag är i stan är att alla ser så likadana ut, alla är stereotypa klichéer. På stureplan hänger de röda täckvästarna, på plattan hänger fortfarande pundarna och deras leverantörer, på drottninggatan står gatuförsäljarna och i de finare boutiquerna står 20-åriga tjejer som ser ut att vara direkt hämtade från The Swan. På Toni&Guy jobbar bögarna mer på sin egen image än med kundernas frisyrer. I galleriorna sitter lattemorsorna med långärmade Bondelid-tröjor och barn med individuellt trycka namn t-shirts. I baren bredvid sitter deras makar i halvlånga rockar och babblar i mobilen.
Helt plötsligt känns det rätt exotiskt att sätta sig i den vinterskitiga några år gamla kombin, köpa köttfärs i storpack på stormarknaden och hämta ut klädpaketen från LaRedoute på närmsta Ica. Det är rätt coolt att känna att balansen mellan jobb och familj faktiskt inte är så svår. Visst är den svår - dygnet har ju för få timmar. Men jag behöver i alla fall inte vara livrädd för ungarnas säkerhet, eller få panik om jag inte hittar parkering till SUV'en, eller fundera över det faktum att avgaserna på Hornsgatan är "nyttigare" än luften i tunnelbanan.
Nu är våren här med besked (första tussilagon funnen och bärgad) och med villa och trädgård vet man att det innebär idoga sysslor, en del angenäma andra mindre angenäma (hundar verkar skita ner oavsett om de bor i stan eller ej *grr*). Våren är en lång, men härlig, förberedelseperiod för sommaren då det är bad, lata dagar, jordgubbstårta, grillkvällar och bocciaturneringar som gäller.
I stan vet jag inte vad de gör nu. Med min fördomsfulla nidbild om damm, buller och stereotypa klichéer har jag förstås svårt att föreställa mig hur de ens överlever. Jag hoppas att de trivs i alla fall - jag tänker då inte byta!
P.S texten ändrades 2005-04-02
Skrivet av: Barnsidan
"Boende" kan verka som ett oskyldigt ord. Ett ord som bara betyder "en som bor".
I själva verket betyder det numera "gnällspik".
Varje gång ordet "boende" dyker upp kan man ge sig sjutton på att det följs av gnäll över ett stort eller (vanligare) litet problem.
I dag läste jag t ex om "de boende" på Djurgården, som fört fram sitt årliga gnöl inför säsongstart över att Gröna Lund låter och att nöjesfältet måste stänga tidigare.
De enda som verkligen har rätt att pipa i det fallet skulle jag vilja hävda är Djurgårdens 100+-invånare.
De är nämligen de enda som flyttat dit lyckligt ovetande om att de skulle få ett stort nöjesfält som granne.
I samtliga andra fall var Gröna Lund först på plats.
Är verkligen Djursholm fullsatt? Annars kunde man kanske tänka sig att Djurgårdens priviligierade "boende" kunde sälja och flytta dit? Jag har fått fär mig att det är tyst bland residensen där...
Annars brukar "boende" dyka upp i diskussioner kring var de bilar som förekommer i stan ska få framföras. En sann "boende" tycker att bilarna ska framföras "någon annanstans". "De boende" tycker nämligen det är jobbigt att de framförs i just deras kvarter.
Alldeles för ofta lyssnar politikerna på "de boende" och fixar snällt en prima trafikstockning någon annanstans. Är det verkligen bara jag och några till som inser att om man fimpar en gata för biltrafik kommer de där bilarna att öka på trafiken lika mycket - minst - på de gator som är kvar? För det mesta blir det ännu brötigare på de andra gatorna eftersom avstängda gator som regel leder till att folk måste köra omvägar för att ta sig dit de ska.
Själv kanske jag ska försöka mig på att dra ihop en liten boendeopinion för att flytta järnvägsspåren som går en bit från min lägenhet! Tågen låter!
Korkat? Tja, det finns i vart fall minst en "boende" i Hornstullstrakten som ville lägga ner Bromma flygplats för att han stördes av planen som har inflygningsbana över västra Södermalm.
Själv har jag aldrig tyckt mig höra planen, ens när jag är utomhus, men jag bor i och för sig minst två km från Hornstull så det är nog tystare hos mig....
Vet ni, att ha det barnfritt hemma ett slag är verkligen både en prövning och ett lyft. Helt plötsligt finns ingen tonåring som fyller tysta stunder med prat och andra ljud eller påkallar uppmärksamhet just när man vill vara ifred.
Det är ju inte helt okomplicerat att samleva med någon och vi som bott tillsammans i så många år nu faller lätt i vardagslunken... Somliga dagar finns det helt enkelt inte så mycket att tala om och då tiger vi mest. Det är då frånvaron av tonåringen märks väl. Det blir väldigt, väldigt tyst. Så tyst att jag blir rastlös och irriterad. Som nu i påsken när det var extra lediga dagar och vi skulle försöka fylla 4 dagar med meningsfull samvaro mot en normal helgs två dagar. det är ju inte så att det blir osämja, nej då... men en smula tristess kanske är ordet. Vi rådde bot på den värsta tristessen genom lite turistande i närmiljön samt promenader. Men tystnaden... den är det värre att göra något åt.
Men ändå behöver jag mina ensamma stunder... På helgerna stjäl jag mig dem tidigt på morgonen, i veckorna blir det sämre, då hinns det knappt med. Mannen sover gärna lite längre när han är ledig och det tycker jag om. Jag vill sitta vid datorn själv med mitt kaffe och mina tankar en stund... inte prata och vara social.
Sedan har vi å andra sidan kärleken och glöden... Det är inte lätt att vara förälskad och ha ett samliv när man har en tonåring i huset :) I synnerhet inte när tonåringen är en nattuggla och föräldrarna är det inte... Och när tonåringen är på vift så visar det sig att tröttheten är större än kåtheten :) Fast det känns lite trist ändå... Vi kunde ju ha passat på liksom... när vi är ensamma och inte behöver vara rädda för att bli hörda. Det är i det läget man får plocka fram sin humoristiska sida, rycka på axlarna åt det och skratta åt att vi somnar istället.
Det är också en insikt... att man faktiskt är nöjd ändå i vissa lägen. Bara att få vila på samma kudde och höra varandras andetag räcker faktiskt ibland.
Så närmade sig då datumet, dagen som jag fasat för länge nu. 30-årsdagen!
De allra flesta jag känner säger att livet blir bättre efter 30. Jag håller inte med, än så länge. Två stora saker gjorde att jag inte såg fram emot att fylla 30. Det första, som kanske egentligen inte hör ihop med 30 utan att bli äldre, är de fysiska tecknen på åldrande. Det andra är det faktum att allt det jag gjort, varit och upplevt känns dimmigt avlägset. Lägg till denna mix en liten nypa hypokondri och ni har en alldeles livs levande 30-årig kvinna som just inträtt, medelåldern... ja just det MEDELÅLDERN!
Kroppen
Krisen var som sagt tudelad, först och främst kändes det trist med de lösaktiga brösten, de överflödiga kilona, hängrumpan, de ådriga benen, och den konstant trötta looken i mitt ansikte.
I vår vardag läser, ser och hör man mycket om hur vi kvinnor ska behaga och vara till lags för våra män, eller inte bara våra män, utan män i allmänhet. Vi ska vara snygga, smala men med stora bröst, ha välrakade ben och en tajt muff. Vidare ska vi vara sprudlande positiva, ha mens i blått eller rosa och servera god och näringsrik mat till den underbare äkta maken och de väluppfostrade barnen. Jag tror väl inte att jag är så påverkad eller styrd av vårt patriarkat, är ju född och uppvuxen i en röd feministisk era då kvinnor brände bh'ar, skanderade efter daghem till alla och plyschbyxor fanns på var mans ben.
Häromkvällen låg jag i sängen och funderade hur skönt det var att 30-årsdagen var över. Där låg jag med nyrakade ben, geishakulor och anti-rynkkräm på plats, och en tid för operation av åderbrocket på kylskåpsdörren... Ha! Ojj, jag glömde visst att berätta om viktväktarna?
Vart tog livet vägen?
Men jobbigast var att livet sprungit på utan att jag riktigt fattat, eller haft tid att hänga med, i själva livet. Helt plötsligt är jag gift, mammaledig tvåbarnsmor, förortsboende i villa och körandes en grön Volvo. Hallå! Vart tog JAG vägen? Jag saknar inte mitt liv som ung kvinna i it-branschen då jag reste mycket och hade ett spännande nattliv (såväl som sexliv...), men helt plötsligt känns det som ett eko av något jag knappt känner igen. Och var det så himla länge sen?
Med fasa inser jag att jag har blivit som "de vuxna" från min egen barndom. Även om jag inte säger det högt så får jag en chock varje gång Stina eller Pelle hälsar på och de på nytt bytt skepnad (läs: blivit äldre och större). Snart säger jag väl också att det var bättre förr?
Jag är hopplöst ute vad det gäller musik, film och mode - saker som faktiskt var viktiga för mig förut! CD-samlingen är diger men dammig och ouppdaterad. När vi tar oss tid och ser en film (hyrd på video förstås) känner jag vagt igen skådisarna och funderar över vilken film de varit med i. I eftertexten läser jag att det var den kände skådisens barn jag sett! Som tvåbarnsmamma är jag allt annat än trendigt klädd - enfärgat, stretchigt och lättvättat är min uniform numer.
Profetian
En bekant kom med en illavarslade profetia till den nyblivna 30-åringen. Den lät ungefär såhär; "nu går det bara utför - man själv och andra runt omkring skiljer sig till höger och vänster, blir allvarligt sjuka i hemska sjukdomar eller dör i förtid". Asch, jag tar lätt på domedagsprofetian och lever efter devisen "man blir inte äldre än man gör sig".
Som ett brev på posten får jag reda på att nära vänner till oss kommer att skiljas efter ett 14-årigt förhållande och två barn. Tror knappt det är sant, men känner ändå för att pusta ut - "skönt att det inte var jag!". Någon vecka innan dess har jag fått reda på att en annan nära vän har en tumör, visserligen godartad men den kommer opereras bort med stora risker och biverkningar. Och själv har jag gjort min första mammografi. Det var den där kvällen med anti-rynkkrämen påsmetad som jag upptäckte en knöl i mitt ena bröst. Knölen togs på stort allvar, men denna gång kunde jag pusta ut med gott samvete. "Inget malignt" sa doktorn och berömde mig för att jag tagit det på allvar.
Ljuset i tunneln
30 år och 3 månader - Jag har nog kommit över min kris. Jag fnittrar mitt barnfnitter och struntar i kraven och dammråttorna i hörnen. Trots en arg 2½åring och en ettåring som inte vill sova om nätterna spritter våren i mig och det känns som jag hunnit i kapp livet igen - och det känns bra. Jag är lycklig, om än medelålders förortsbo utan koll på vem som tar vem i Big Brother.
...och jag tar tillbaka - livet är rätt ok även på den här sidan 30!
Vår i luften ja. Det kan man inte tro om man ser de här bilderna från 20 mars men det är faktiskt sant. Det märks inte minst på väglaget då snön börjar luckras upp till en sörja och det finns bara fläckar där solen tagit ordentligt. Söndagen bjöd på strålande väder här i Gästrikland så jag och Mannen i Svart gav oss av på en liten utflykt till Högbo Bruk för en promenad och för att jag skulle få råda bot på ryckningarna i avtryckarfingret som brukar komma då jag inte fotograferat på ett tag. Till Högbo tar man sig via väg 272, Tidernas Väg. Söderifrån sett är det vägen från Uppsala förbi Gysinge norrut, genom Sandviken och vidare mot Ockelbo och Bollnäs. Ett turisttips i sig redan det. Naturen man passerar när man åker den vägen är bitvis bland den vackraste jag vet.
Solen värmde gott i nacken och hela området var fullt med glada vintersportare, barnfamiljer med pulkor och chokladtermosar samt andra som njöt av vårvintervädret. Högbo, 5 -6 km norr om Sandviken, är vår kommuns rekreationsoråde n:o 1 och det finns skidspår, liten slalombacke, promenadstråk mm. Allt placerat i gammal bruksmiljö. I Högbo föddes Sandvik en gång i tiden. Där fanns de första hyttorna och där bodde Familjen Göransson som grundade företaget. Numera finns här hotell, restaurang av klass (kocklandslaget brukar vistas mkt här) SPA mm och så finns här möjlighet till övernattning i många av de gamla arbetarbostäderna som ligger idylliskt efter ån. Hantverkare har verkstäder och utställningar i några av de gamla husen och det finns flera museér att besöka.
I alla fall så vart det åter dags att dokumentera. Vi tog oss i sakta mak utefter ån och många bilder blev det.
Änderna tycktes njuta av solskenet de med. Fast just här ser det ut som om de tävlar. "Sisten i är en rutten sill" Det såg precis ut som om de stod där och kände på vattnet samt funderade på om det verkligen var varmt nog för att bada.
Trist nog hade vi inte tagit med oss något godis till dem. Det märks att de är vana att bli matade :) Jag undrar om de någonsin äter för änder naturlig föda.
Till sist vill jag presentera Mannen i Svart :) Vi har en deal han och jag. Jag fotograferar och han håller min väska...
Aftonbladets rubriker i ett urval söndagen den 20 mars 2005:
Beckham håller på att bli flintis!
(Jaha, nyhetsvärdet är då hur stort? Här hoppas jag intresseklubben tar fram stooooora anteckningsblocket o skriver med stoooora bokstäver)
Influensan spred sig som en löpeld- Aftonbladet har varit på dödens vårdhem
(Jaså, döden vårdar o har eget vårdhem, trodde den bara tog liv döden, men tänk som fel man kan ha!)
Bosse Bildoktorns snabbfix-tips med ingefära o strumbyxor
(In i skafferiet, här ska mekas!)
P Diddy blir bilhandlare
(Och vem är han då? Intresseklubben tar fram anteckningsblocket igen!!)
Sen, man kan knarka i x-Boxspel, alla pandor märks med datachips, Anna-Nicole har druckit öl, ramlat ihop o gjort parodi på Marilyn Monroe (trodde hon var en sådan hela tiden jag men fel igen!)
Jag vill ha en fem sidors serie av seriös journalistik, av reportage som tar andan ur svenska folket. Som inte har en rubriksättare som förmodligen inte gått ut ur grundskolan eller en som åtminstone kan stava. Jag vill ha journalistik som inte går ut på att lära oss sminka oss som Madeleine (överlåt det till de tidningar som kan detta) eller som har tagit det som sin uppgift att frälsa inför analse, gruppsex o den NYA folksjukdomen vilken den för veckan vara månde! Ge mig en journalist som brinner för fakta, som brinner för samhällsdebatt och orättvisor, felaktigheter och som ger allt för att ge oss saklig information på ett bra sätt.
Låt oss slippa denna skvallerjournalistik som ligger på gränsen till vad en människa kan läsa utan att kräkas, ge oss sånt som är nyheter, som är värdefullt att veta, korruption, missförhållanden och saker som verkligen är nyttiga att veta. Självklarheter vill jag inte betala för, jag vill inte se bara ändor vart jag än vänder mig (det räcker att gå på torget en fredageftermiddag med ett gäng tonåringar för att få det tillgodosett).
Ge oss nåt bra att se framemot, nåt att bita i, vi är inte så dumma som ni vill få oss till att tro!
... när jag satt här och samlade inspiration till en text...
Det var alltså efter att Ericsson varslat ett antal anställda i Nyköping om uppsägning som Hans Karlsson (s) kläckte uttalandet om hur olämpligt det var att Ericsson varslar i Nyköping precis nu, när orten just drabbats av en regementsnedläggning...
Ibland undrar man om en del regeringsmedlemmar finns på riktigt. Vi har alltså ett vinstdrivande företag, verksamt på en global marknad där konkurrensen är knivskarp. Företaget har just lyft sig ur en monumental kris genom att spara, gneta, effektivisera, lägga ner - och förvisso minska personalstyrkan. Absolut inte roligt för de drabbade, men nu går företaget med vinst igen och det ser rätt bra ut för de nästan 50 000 som fortfarande får sin inkomst direkt från företaget. Oräknat alltså alla underleverantörer som också ger jobb åt folk.
Å andra sidan har vi då staten, som bland annat bedriver militär verksamhet. Konkurrensen på den marknaden är inte direkt mördande. Ett kinesiskt regemente med billig arbetskraft lär knappast kliva in på marknaden om Hans Karlsson och polare slår igen butiken...
Att regeringen kanske skulle kunnat klara lite regementen genom effektiviseringar finns väl inte ens på kartan...
Men annars brukar kreativiteten i regeringen annars vara tämligen gränslös när det gäller att flytta runt på folk i helt andra verksamheter för att ge nya jobb åt orter där en eller annan verksamhet läggs ner, men jag antar att det svider när det handlar om en ort bara tiotalet mil från Stockholm. Hade Ericsson lagt ner i Arjeplog eller Korpilombolo hade Hasse knappast slösat tid på att klaga; han hade bums flyttat ett antikvarieämbete eller konsumentverk dit...
Men Nyköpingsborna kan i vart fall glädja sig åt att de åtminstone kan hoppas på att få kostigen till riksväg upphottad. Det kanske är lite plåster på såren när det nu inte blir en statlig myndighet, för den där vägen hade de knappast sett röken av annars. Det finns alldeles för många obyggda järnvägar i Norrbotten!
Kors i taket? Man kan läsa i nyheterna om att en lagstiftad könsdiskriminering skall tas bort och att barnbidrag skall kunna delas mellan skilda föräldrar. Är det verkligen så väl? Nja.... Som vanligt får man gå till källan.
Försäkringskassan har utrett det här åt Socialdepartementet och publicerat en rapport. Där förordar man det s.k. alternativ 4 om vilket man skriver:
"Det fjärde alternativet som Försäkringskassan prövat innebär att en möjlighet att dela barnbidraget skapas för de föräldrar som har sina barn växelvis boende. Förslaget innebär att föräldrarna gemensamt kan anmäla om de önskar få barnbidraget delat."
Dessutom skriver man att man förutsätter att de föräldrar som har barnen varannan vecka är överens i saker som rör barnen och att detta därför skall fungera. Men vad är konsekvensen? Jo, gemensam anmälan innebär att mamman fortfarande har vetorätt, i princip som idag. De föräldrar som kommer överens idag har inga problem att överföra halva barnbidraget mellan sig på frivillig basis. Det är ju de andra fallen som behöver ett nytt system!
Själv skulle jag vilja se ett system där föräldrarna per automatik får halva barnbidraget var. Samtidigt höjer man underhållsbidraget med ett halvt barnbidrag. Sedan kan datorerna automatiskt hantera det hela. Att man betalar ett halvt barnbidrag till en förälder som inte har någon kontakt med sitt barn skulle i så fall inte spela någon roll eftersom man då automatiskt tar tillbaka de pengarna via underhållsbidraget.
Det är ju fullkomligt obegripligt att FK:s förslag framställs som en skillnad och som om man lägger fram en könsneutral lagstiftning? I själva verket förblir alltså allt vid det gamla: Könsdiskriminering i lag är helt OK i Sverige så länge den drabbar män.
Allt är som vanligt.
Skrivet av: Christopher
En sen kväll för ett tag sedan kunde jag inte sova och tänkte ta upp en gammal vana - läsa i snacken på en sajt i närheten. Jag fastnade i en snackgrupp som heter "Jämlikt hemma?" och inlägg efter inlägg visar på en oerhörd orättvisa. En orättvisa som pågår, i vad jag kan förstå, väldigt många hem. Jag fattar inte hur dessa kvinnor och män står ut med det. Sen när blev det norm att vara orättvis?
Ofta handlar inläggen om att mannen inte har någon förståelse inför alla hushållssysslor. Att han inte visar någon uppskattning för det arbete kvinnan gör, men själv kräver massa gullegull och beröm för att ens lyfta fingret. Eller att han inte ser skithögarna, dammråttorna och ungarnas osnutna näsor. De allra flesta gånger blir rådet: "låt bli att sköta all markservice", dvs låt hemmet förfalla så han den hårda vägen får erfara vad resultatet blir om sysslorna inte blir gjorda.
Så jäkla dumt! Är männen så dumma att de inte fattar att om man låter bli att dammsuga så blir det dammigt och grusigt? Nej, självklart inte. Kvinnor har ingen städgen eller lägre toleransnivå för smuts. Det handlar om en sak; sluta be om hjälp. Ni är två vuxna om att ha hem och barn tillsammans, ansvaret för hushållssysslorna ska fördelas mellan er två som är vuxna. Det ska inte handla om att den ena måste be om hjälp för att få en syssla utförd.
Nästa stora stötesten verkar vara att "mannen jobbar/pluggar jämt" - dvs smiter och lämnar kvinnan med allt obetalt hemarbete... och sina barn med bara en hel förälder. Småbarnsåren är de där viktiga åren då förutsättningar för en trygg och nära kontakt med föräldrarna gror hos barnet. Och det är paradoxalt så att småbarnspappor är de som jobbar allra allra mest. Jag tror att småbarnspappornas myckna jobbande beror på att individer i den åldern (runt 25-35) ofta känner att karriären nu tar verklig fart samtidigt som de känner ett stort ansvar att försörja sin lilla familj. Så att pappa är borta behöver inte betyda att han inte bryr sig om sin familj, smiter från ansvar eller är egoistisk. Men i längden kan det aldrig fungera - han gör sig själv och familjen en björntjänst genom den typen av inställning. Och jag hävdar med bestämdhet att det inte är i arbetslivet man sumpar chanser, det är hemma och i relationen med sina barn. Dessutom ska väl kvinnan också få vara med när "karriärtåget" går? Och varför ska mannen ha patent på att vara familjeförsörjare?
Det är också fel ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det finns många siffror i statistiken och avhandlingar som visar på att kvinnor utbildar sig i högre grad, presterar bättre betygsmässigt, har tydligare mål, är mer realistiska och dessutom mer ambitiösa. Detta betyder inte att männen är lata och odugliga, men det är ett himla stort slöseri med kunskap (och skattemedel!) om dessa kvinnor sin utbildning och sina ambitioner till trots "väljer" att vara hemma och vara inproduktiva i termer av förlorade skatteintäkter och andra insatser som gagnar samhällets utveckling.
Sen hittade jag en omröstning på aftonbladet som emanerat ur en debattartikel som Göran Hägglund (kd) står bakom - han hävdar att feminismen hotar kärnfamiljen. 60% som svarat i omröstningen håller med. 60%! Jag gör det (som ni förstår) inte. Jag kan ärligt talat inte förstå hur jämställdhet kan vara ett hot mot kärnfamiljen när en jämställd mamma och pappa håller ihop längre och får fler barn. "Så egentligen borde kärnfamiljsförespråkarna vara feminister", som Birgitta Ohlsson (fp) säger i artikeln. Klipper in en del av svaren man kan läsa i efterföljande diskussion:
"En självständig kvinna älskar fortfarande sin partner och sina barn. Vad hon söker är den respekt hon förtjänar från samhället."
"Är det rätt att din mamma eller dotter eller fru inte skall känna samma rättigheter som din son, din far eller man?"
"Feminismen är inte emot någon utan för alla."
Amen
Ja, tänker ni, än sen då, det gör väl alla :) Och iofs, programmet är väl ett av dem som har i särklass högst tittarsiffror i Sverige. Men jag hör till dem som normalt skyr den sortens musik och definitivt skyr evighetslånga program med fåniga programledare som rapar upp inövade roligheter. Dessutom är jag helt ärligt talat trött på alla spektakulära bögskämt som verkar vara det roligaste SVT vet. Så jag brukar undvika schlagerfestivalen av flera anledningar. Eller åtminstone så undviker jag deltävlingarna.
Men jag tittade på finalen i lördags. I och med det nya sättet med deltävlingar så kortas programtiden betydligt i finalen (bra) och de sämsta låtarna är redan bortsorterade vilket helt klart höjde kvaliteten. Det säger iofs inte så mycket, de flesta låtarna lämnade mig helt oberörd.
Men fenomenet fascinerar mig. En tävling där kompositörer skickar in bidrag. Massor av dem kommer det in så man antar ju att det bara är de bästa bidragen vi ens får höra. Och ändå är det så få gånger som en låt verkligen sätter sig och blir populär. De flesta spelas inte mer sen mer än av dem som köpt den för att det var favoritartisten som sjöng. Som flickfavoriten Jimmy Jansson t.ex. En katastroflåt som kommer att leva för att det var just han som sjöng den och inte för att den var särskilt bra.
Sen har vi spektaklet med kläder och sånt då. Spektakulärt, vulgärt och utmanande ska det va fast jag erkänner att i år var det rätt lugnt på den fronten. Rent allmänt verkar Dotterns kommentar till det här med klädsel annars gälla väldigt väl i sådana här sammanhang. Hon säger:
- Ju sämre låt, ju minimalare kläder, ju mer poäng eller fler visningar på MTV… det gäller tjejerna det enligt henne. Jag tillägger att killarna uppenbarligen bör ha Tom Jones-stuk och uppträda som om de vet att de är guds gåva till mänskligheten…
Som sagt, fenomenet fascinerar, var kommer alla dåliga låtar ifrån? Sverige producerar ju årligen massor med jättebra musik, varför hörs den så sällan i melodifestivalen?
Jag har alltid haft en stark övertygelse om att barn inte formar sina preferenser primärt efter vilket biologiskt kön de har. Och jag fick stöd i mina teorier när Filippa var liten, hon lekte lika gärna med bilar som lego som nallar. Hon har alltid tyckt om att rita, måla, klippa och klistra, dega och leka med vatten. Hon har lekt med det mesta vi erbjudit. Dockor har dock aldrig varit någon favorit. Dockvagnen var en "tattoj" och i den kunde nallen få köra. När hon var 2-2½ fick hon börja med till affärerna och välja kläder till sig själv. Hon valde alltid mjuka byxor, tröjor eller praktiska klänningar i stretch och utan "rysch å pysch". Gärna blått eller rött. Förutom klänningarna kunde allt återanvändas till hennes lillebror (att han gärna ville ha klänning när han var runt 2 är ett annat kapitel).
Beskäftigt tänkte jag för mig själv att "skräpleksaker" som barbies och pokemon aaaaldrig skulle komma innanför vår dörr. Och praktiskt före trender...
Men så fyllde hon 3 och bytte förskola och fick 4 nya lekkamrater, alla flickor. Genast blev favoritfärgen rosa. I höstas blev hon helt knäckt över att behöva gå till förskolan i en RÖD overall. Att den var i tech-material hit eller dit och kunde andas själv och dessutom har barnsäkra knappar till luvan kunde ju förstås inte väga upp att färgen var fel. Stackars barn...
Enfärgade baskläder byttes mot paljetter och snäva skärningar - allt på madames eget bevåg. En röd-blå-gul randig tröja kan gå för att det råkar vara djurgårdsfärger, men oftast är det bara rosa eller lila som gäller. När det senast var maskerad på nåns kalas kunde hon inte tänka sig att klä ut sig till nåt annat än prinsessa. Vi har jättefina dräkter inklusive masker för att klä ut sig till kossa, leopard, magiker, doktor, musse pigg och nalle puh. Men prinsessa ville hon vara, och det ville övriga på kalaset också. 8 små prinsessor blev det allt som allt. Inte ens att jag lockade med ansiktsmålning kunde få henne att ens överväga att klä ut sig till leopard.
Bilar blä - My Litte Pony ja! Hon vet inte riktigt hur man leker med dessa små färglada ponnys. Det finns ju kammar, hårsmycken och allt möjligt som man kan använda i deras skönhetssalonger eller på deras pyjamaspartyn, men hon väljer antingen att bara visa upp dem (på förskolans leksaksdag är de poppis) eller köra runt med dem i ovan nämnda dockvagn.
Till min fasa insåg jag att hon önskade sig en Barbie till jul - en Barbie! Ett, två, tre - andas. "OK, en Barbie får det bli om hon nu vill det så gärna." Men så tänkte jag att om hon ska vara seriös i sina prinsess- och barbieambitioner ska hon få se några disneyprinsess- och barbiefilmer och läsa sagoböcker om prinsessor. Törnrosa och Snövit var nog inte så roliga, filmerna såg hon pliktskyldigast en gång. Prinsessagorna är inte heller så intressanta, utan helst ska jag läsa om Madicken, Lotta på Bråkmakargatan eller Castor. Vi pratade också om att dessa dockor faktiskt ser rätt konstiga ut - inga snippor, för långa och smala ben ("hur ska de orka springa med de här benen?") och helt hårlösa förutom huvudhåret som är långt och svallande ("vad knasigt det blir när de ska sätta sig ner - då sätter dom sig ju på håret!").
Barbiedockorna (tillsammans med Ariel och Askungen) gick samma öde som de små ponnysarna. De körs vagn och visas nakna och trasselhåriga upp på leksaksdagen.
Så vad kan man dra för slutsats? Jo att det i den här åldern (min dotter är 4½ nu) verkar väldigt viktigt att vara som alla andra. Att ensam avvika från normen är inte att tänka på, det är inte trist att vara som alla andra. Jag har också fått bekräftat att hon är säker på och i sin könsidentitet (hon vet att hon är flicka och identifierar sig med flickor) och att hon nu måste få utforska olika könsroller för att se vilka grejer/attribut hon gillar. Jag hoppas ju att hon fritt ska få välja det hon som individ tycker om, inte bara välja inom spannet för den könsroll hon provar på eller inom det spannet som jag tycker är "rätt".
Därför är det nog viktigt att förse henne med Barbies och pajettförsedda kläder, men samtidigt att bara uppmuntra lekar och leksaker som jag tycker är "bra". Vissa saker är fortfarande totalförbjudna - vapen (inkl. svärd) och låtsassmink kommer inte innanför våra dörrar. Men jag har ruckat på mina "principer" förr :)
Just det fenomenet tycker jag väldigt väldigt illa om. Häromdagen hörde jag Maud Olofsson stå och säga att nu ska borgerliga partierna banne mig bli bättre på att visa att de är feministiska... Ja! tänkte jag, så bra! Det behövs fler som för fram feministiska frågor och de borgerliga feministerna syns så sällan i den offentliga debatten att man funderar om de finns ens.
Men sen fortsätter hon med att förklara att det är för att ta upp kampen mot vänsterfeminismen... URSÄKTA!?!? Har hon inte totalt missat fokus nu hon Maud?
Feminism handlar om jämlikhet i första hand och inte om partifärg. Att föra fram borgerliga feministtankar till sina politiska meningsfränder borde man kunna göra utan att kämpa mot andra feminister... Sånt beteende kan ju bara antifeminister jubla över. Så länge feminister är upptagna med att bråka med varandra så lyfts fokus bort från de viktiga frågorna och allt blir vid vad det är nu... Stagnation som bara gagnar motståndare till reformer...
Ungefär som i våldsdebatten... så länge man håller sig till att bråka om statistiken om vem som slår mest och vad som är värst så lyfts fokus bort från frågan hur fan man får folk att sluta slå...
vi måste sluta gå på de här debattknepen!!!
Alltså vad gäller feminism så är jag väldigt medveten om att vänster och höger har olika ståndpunkter och hjärtefrågor. Det bottnar i samhällsklasser och att man har olika utgångsläge, olika behov... så måste det förstås få vara men det innebär inte att feminism ska användas hursomhelst tycker jag. Nu vill (c) använda feminism för att nå nya (kvinnliga) väljare eller kanske rent av behålla somliga av sina väljare.... man har sent omsider insett att det finns kraft i feminismen och det vill man utnyttja. Jag tror dessvärre inte att feminismen kommer att vinna på det och knappast (c) heller! Feminismen måste få står mer fri från partipolitken.
Jag är trött på föräldrar som suckar över deras och andra ungars språk. Svär inte, mumla inte, prata med riktiga ord, inte "liksom", "asså" och så vidare. "asså", "ba" och "typ" betyder visst något. Kanske är de inte kärnfulla i bokstavlig mening, de är så kallade utfyllnadsord. Men såna ord finns det fullt av, varför bara klanka ner på "typ" och "liksom"? De är helbra ord - för de uttrycker en gruppgemenskap. Och minns ni inte själva hur pinsamma föräldrarna var när de försökte slänga sig med samma pubertala uttryck och ord som man själv gjorde. De var ju inte med i gänget (och ville det förmodligen inte heller), klart de var pinsamma!
Jag har alltid varit något av en språkpolis. T.ex hänger jag upp mig på att folk säger "egenkligen" när det stavas "egentligen". Säger nån "jag är större än dig" lägger jag automatiskt på ordet "är" för att påpeka (eller ja, pika) att det korrekta är att säga "jag är större än du" - "är".
Men så lyssnade jag på ett alldeles särdeles bra program på Radio Stockholm - Språket heter det. Och där fick jag minsann veta att det är minst lika ok att säga "jag är större än dig" (hur det kunde förklaras grammatiskt minns jag såklart inte). Och tydligen är det fonetiskt lättare att säga k istället för t tillsammans med n - därför är nog en trolig utveckling på ordet "egentligen"s stavning "egenklien". Och ni vet väl att de flesta utvecklingar i språket kommer ur fel eller missförstånd och att det är de yngre generationerna som kommer med de vassaste injektionerna. Ta bara de här orden:
-Kräkhoppa - något man kan få om man just ätit mycket och sedan sätter igång att hoppa och rusa runt allt man kan (nuvarande svenskt ord: "sur uppstötning")
-Pinga - något man gör med svärd. Det säger "ping" när svärden möts. (nuvarande svenskt ord: fäktas)
-Fickla - något man gör med en ficklampa (nuvarande svenskt ord: lysa med ficklampa)
-Sångbokstäver - används för att beskriva musik (nuvarande svenskt ord: noter)
Så Fredrik Lindström med sitt "Värsta språket" och radioprogrammet "Språket" har fått mig att inse att en språkpolis är en bakåtsträvare. Härmed avsäger jag mig medlemskapet i språkpoliskåren.
En helt ny erfarenhet och en tankeställare fick jag mig när jag nyligen var iväg på en liten resa tillsammans med mina föräldrar. Far sitter mestadels i rullstol efter sin senaste stroke och vi var alltså tvungna att hålla oss inom de begränsningar som detta faktum sätter.
Första begränsningen är boendet. Mina föräldrar skattar frihet att röra sig och att rå sig själv med mat och annat högt alltså är hotell inte det första alternativet utan de föredrar boende i stuga med självhushåll. Det tog ett par dagsverken att hitta en uthyrare i den region de tänkt sig samt att sagda uthyrare hade något ledigt objekt i sportlovstider. Men efter idogt ringande så hittade vi genom turistbyrån en stuga som sades vara helt handikappanpassad. Bra, bra tänkte vi. Det betyder att Far kan röra sig fritt ut och in samt att han kan gå det han orkar utan att vara rädd för trösklar osv. Well, det var inte helt ok även om det faktiskt fungerade bra tack vare att jag var med. Hade Mor & Far åkt själva hade det blivit vissa problem eftersom Mor inte är tillräckligt stark för att orka lyfta. Stugan var visst anpassad, den hade inga trösklar inomhus (men tyvärr i ytterdörren), breda dörrar och i köket var bänkar anpassade så att det gick att komma under om man sitter i rullstol. Badrummet var helt ok med toalettförhöjning och bra svängrum. Men i sovrummet fanns inte plats mellan säng och vägg för en rullstol och sängen var alldeles för låg för att det skulle fungera bra. Det som började bra i tanken att handikappanpassa stugan orkade alltså inte riktigt ända fram. Tänk vad bra det kunde ha blivit om de frågat någon som är rullstolsbunden om råd vid anpassningen.
Nästa begränsning är snö, trottoarkanter och butiker. Far har permobil hemma och då han nyttjar färdtjänsten för att åka någonstans men när de reser i privatbilen så får han nöja sig med vanlig rullstol och då måste han ha hjälp att komma framåt. Men hur lätt är det då att ta sig fram på trottoarer med snömodd alt tilltrampad snö i varierad knölighet? I vissa fall är snön bra, t ex vid de trottoarkanter som ibland finns vid övergångsställen för då planar snön ut kanten lite men annars är det banne mig inte lätt. Att komma in i butiker är ett äventyr. Vissa butiker kan man skippa direkt. Trappa in gör att det helt enkelt är omöjligt. Andra butiker ståtar med till synes fina breda entréer. Fast när man tittar närmare så är där en aluminiumkant som man ska över iaf. Bokia i en av Dalarnas städer är ett bra exempel. Det gick ganska bra att ta sig in, fanns dörröppnare osv. Men sen blev det stopp. Totalt omöjligt att ta sig fram pga. alltför trångt mellan hyllorna. Vända och ut igen alltså. Men vad fann vi? Jo ett bord fullt med böcker blockerade dörröppnaren och det var för trångt att komma förbi för att öppna med handkraft, in i butiken igen för att vända rullstolen för att backa ut eller förlita sig på att någon utanför skulle trycka till på dörröppnaren var alltså de val vi hade. Det tänkta inköpet fick vara. Far ville välja själv men det var inte möjligt att ta sig in dit han ville titta. Turistbyrån såg vid första anblicken väl anpassad ut men hade även den en förrädisk aluminiumtröskel samt dubbla dörrar i snäv vinkel… ICA-butiken hade fin entré men vissa varor kommer man inte åt som rullstolsbunden för det går inte att ta sig fram överallt i butiken. Summa: Man kan inte sköta sina inköp själv om man vill när man sitter i rullstol utan måste vara bredd på att be om hjälp för de mest banala saker.
Äta på restaurang visade sig inte heller vara så lätt mitt i lunchrusningen. Vi tittade på många ställen innan vi hittade något som fungerade. Det blir trångt och rörigt milt sagt när det enda plats som har tillräckligt med svängrum också oftast är vid det bord som ligger närmast entrén. Men på det ställe vi valde visade sig personalen vara mycket mån om att det skulle funka och de bar helt sonika undan ett bord med tillhörande stolar för att vi skulle få utrymme längre in i lokalen. Med beröm godkänt får de.
Jag börjar bättre förstå handikappades förtvivlan över att få sin frihet beskuren av sådana saker. Det är inte rimligt att betala extra för en handikappanpassad stuga som senare visar sig ha brister som gör att boendet i den inte fungerar fullt ut. Det är inte rimligt att det är för trångt i gångarna i butiker så man inte kommer åt vad man vill handla. Om man ens kommer in i dem alltså. För att inte tala om framkomlighet på trottoarer och att handikapp-parkeringen ockuperas av bilar utan tillstånd att stå där. Här måste samhället bli bra mycket bättre på att anpassa och se de problem som finns. Från och med nu kommer jag att högljutt påpeka brister som jag ser.
Varför inte piffa upp det dödstrista Gärdet med lite fräsch bebyggelse? En bunt moderna hus med en fin stadspark emellan?
I stället för ett blåshål som egentligen bara uppskattas av drakflygarentusiaster som samlas en gång om året samt ett antal tanter med pudlar och svarta hundbajspåsar.
Och det finns fler blåshål att bebygga!
Sakine Bahcecis kolumn i City i morse - http://www.city.se/kronika.asp - fick mig till och med att glömma irritationen över att pendeltåget var sent i morse OCKSÅ.
Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger ett sanningens ord till alla dessa bakåsträvare som egentligen velat ha ett torp i skogen, men i brist på torp gör sitt bästa för att förvandla huvudstaden till en röd idyll med vita knutar... Kompletterad med blåsiga fält...
En stad ska ha höga hus, gator, bilar, bussar. tåg - och parker.
En park är inte samma sak som ett nedtrampat, hundskitbemängt blåsigt fält. En park har fina gångar, välskötta gräsmattor, fontäner och fik.
Ett fält är till för kossor att beta på eller för veteodling.
En skog tar man skogspromenader i.
Ärligt talat: Har någon någonsin sett en landstortsbo ta sina promenader tvärs över en nedtrampad gräsmatta? På landet går man i skogen! På fälten vandrar korna.
Så vem sjutton har bestämt att en massa fält ska bevaras som "grönområden" eller "gröna lungor" i Stockholm?
Är det någon som, som Sakine påpekar, tror att varje centimeter av ogräset i nationalstadsparken avgör världens syretillförsel? Det enda man drabbas av i Stockholms sk "gröna lungor" är torrhosta av blåsten.
Nej använd blåshålen till att avhjälpa bostadsbristen i stället! Och inget jams med låga byggnader som "passar in i stadens profil" (som den råkade definieras runt 1900) utan bygg högt och vackert! Låt oss slippa fler stympade, apfula pinnar!
Det är väldigt enkelt att säga att man är för jämställdhet. "Det är väl alla?" Men så fort man i jämställdhetens namn ställer krav på individers ansvar att själva förändra sina och samhällets spelregler så används ord som "tvång" och "inskränker självbestämmanderätten".
Hur kan man se en delad föräldraledighet som ett tvång? Är det inte ett rätt schysst erbjudande att få betalt för att tillbringa tid med sina barn när de växer upp? Oavsett om man är pappa eller mamma? Och på vilket sätt inskränker man självbestämmanderätten om man ser till att människor kan odla intressen och förmågor fritt från könsbundna förväntningar? Jag skulle nog snarare hävda att med avsaknad av unkna gamla könsroller så ökar självbestämmanderätten och den personliga friheten.
Det är politiskt korrekt att vara för jämställdhet, men helt betydelselöst. Jag tycker att den utredning som DN redogjorde för förra veckan summerar denna dubbelmoral ganska bra; 86% av de tillfrågade i studien ville att papporna skulle vara hemma mer - samtidigt vill 87% att föräldrarna själva ska fördela månaderna. I föräldraförsäkringens 30-åriga historia har det alltid varit tillåtet för pappan att ta ut ledighet. På 30 år borde en massiv folklig vilja att få hem papporna i högre utsträckning haft lite större genomslag i uttaget av föräldrapenningsdagar (fn är fördelningen ca 15/85).
När ord och handling inte rimmar känns "jämställdhet" som begrepp urvattnat och menlöst. Det är kanske till och med en dimridå som vi ska sätta oss bakom och känna oss nöjda?
I "världens mest jämställda land" är det fortfarande kvinnor som tjänar sämst, fortfarande kvinnor som tar merparten av ansvar för barn och hushåll, det är fortfarande kvinnor som utför en massa obetalt arbete, det är fortfarande kvinnor som dominerar i lågstatusyrken. På flera av landets universitet suckar männen över att allt fler kvinnor söker sig till naturvetenskap, medicin och biologi - de befarar att deras yrkesområden med alla kvinnor ska få lägre status och anseende. Med en påklistrad etikett av "jämställt" kan kvinnor misshandlas och utnyttjas sexuellt, skrämmande ofta ostraffat. Kvinnors kroppar exploateras i reklam, porr och prostitution.
Jag har slutat "vara för jämställdhet" - det är dags för en revival av ordet feminist! (och nej jag tänker inte förklara att jag inte är flata eller manshatare)
Jag är skåning. Som sådan kan jag tillåta mig att älska snö. Den finns ju bara under en kort tid och sedan försvinner den igen. Helst skall det, förstås, vara den kalla, torra snön.
Faktum är att i år har vi haft en alldeles enastående vinter: Massor av snö på själva julafton som sedan försvann och lagom till sportlovet har det vräkt ner och ligger kvar ett bra tag! Underbart!
Sedan finns det förstås vissa effekter som är svåra att förklara för upplänningar. Som hur man kan promenera upp på en meterhög driva av kall torrsnö utan att sjunka ner mer än någon cm i snön. Förklaringen är att vinden packar snön. Det gäller alltså att skotta i tid.
En annan effekt är hur all snö efter ett tag har transporterats från åkrarna till vägarna. I skogslänen märker man aldrig det här: Det kommer snö, man plogar undan den och sedan är det väl bra?
Jo, men det fungerar inte så när det blåser. Plogbilen skapar en vall vid vägkanten. Ett perfekt ställe för snön att lägga sig till rätta på när det fyker för fullt. Alltså måste plogbilen köra där en gång till, bygga upp en litet högre vall som ger ännu bättre lä och så håller man på. Efter ett tag finns det alltså ingen snö kvar på åkrarna! Jag har en fantastisk bild från ovädren -79-80 som visar just detta: Det är ett flygfoto där man ser jordkokor på åkern men att vägskyltarna knappt sticker upp ur drivorna. När det yr som mest kan drivorna byggas upp på kanske 10 minuter efter att plogbilen har dragit förbi.
Fast just det tillhör det jag gillar med snöovädren! Man får en känsla för naturens krafter och det blir vackert! För en tid. Nu är det mars och i slutet av månaden förväntar jag mig att det blir det vår, blomsterprakt och fågelsång i Skåne!
Ja, jag tror inte mycket på det där med medfödda skillnader i beteende. Men nu är det ju inte enbart det medfödda som formar oss utan vår uppväxt sätter spår.
Och när man då tittar på grupperna män och kvinnor så kan man se vissa skillnader.
Allt som beskrivs nedan som "män" respektive "kvinnor" handlar om grupper av män och kvinnor, inget om hur olika individer är. (För de som undrar hur jag tänker kan jag rekommendera mitt "irrelevansfeministiska manifest" som det finns länkat till nedan.)
Som att män i genomsnitt är mer aggressiva och tävlingsinrikade. Att kvinnor i genomsnitt är mer omvårdande och vill att folk ska må bra. Kvinnor anses också vara noggrannare och män mer riskbenägna.
Varför är det då "manligt" att vara chef? Om man summerar de typiska egenskaperna så är det ju knappast en bra chef som utkristalliserar sig, att vara chef är ju inte en tävling... Så när företag väljer ny chef så borde knappast en typiskt "manlig" man vara det bästa.
Så var kommer den allmänt understödda åsikten att män blir bättre chefer ifrån? För den brukar ju stödjas av de som anser att män och kvinnor är olika och all ojämlikhet vi ser beror på "naturliga skillnader".
//ES
PS - jag anser att det är de personliga egenskaperna i en lagom mix som gör en bra chef. Inte "manliga" eller "kvinnliga" egenskaper.
Fick förresten frågan "Vad anser dina medarbetare om dig som kvinna?" vid en diskussion på nätet. Den frågan finner jag fortfarande fullständigt fascinerande. Vad skulle de tycka? Och vad hade det med mitt chefsskap att göra?
Skrivet av: E S