Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Varför ska barn springa ute om kvällarna?

I Växjö har ett förslag från (v) fått känslorna i svall. Förslaget går ut på att det i kommunen efter klockan 23 ska vara utegångsförbud för barn under 15. Förslaget har mötts med ilska inte bara i Växjö utan runt om i landet. Förra veckan blev förslaget nedröstat.

Det finns säkert en massa juridiska teknikaliteter som gör att det är så lätt att rösta ner förslaget. Men vad jag inte förstår är varför folk blir så upprörda. Hur kan man bli arg, förbannad och frustrerad över ett förslag som enbart handlar om att skydda våra ungdomar?

Är man under 15 är man i mina ögon ett barn. Barn ska inte vara ute på nätterna, det är så lätt att de super sig fulla och hamnar i miljöer med kriminalitet och våld. Hur kan man bli förbannad på ett förslag som vill att barn hålls undan från såna risker? 

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2006-04-24 13:47 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Dessa barnkalas

Jag vet. Jag borde säkert vara glad över att mina barn blir bjudna på en massa kalas. Det hade varit så sorgligt om de blev utan inbjudningar när alla andra fick. Det hade verkligen varit hemskt, både för dom och för mig. Men det är inte det där här handlar om.

Jag blir galen på alla barnkalas! Att det blir en sockerchock som heter duga och ungarna är hyperaktiva efteråt kan man leva med. Att det kostar en slant att köpa present stör mig egentligen inte.

Men att det tar så mycket tid i anspråk stör mig. Dels tar det ju säkert en timme bara för att inhandla presenten och är det dessutom något lamt tema ("ja, alla tjejer kan väl klä ut sig till prinsessor!") måste man mecka med maskeraddräkten. Sen är ju hela helgen låst för längre utflykter, åka till landstället eller så.

Eller egentligen kanske jag inte ens retar mig på all tid det tar att gå på kalas. Vad är 2-3 timmar och en uppbokad helg att bråka om...? Men när tre helger i rad blir uppbokade av barnkalas känns det inget vidare. Det är värdelöst att alla barn ska ha varsitt kalas. Gå ihop, fira med brorsan, grannen eller det lilla prinsess/riddargänget på förskolan.

Egentligen är det nog att barnens barnkalas blivit en prettogrej - en slags tuppfäkting föräldrar emellan om vem som har ballaste temat, fantasifullaste tårtan, dyraste inbjudningskorten, tokigaste fiskdammen. Och de som tar sig råd att hyra in en clown, ballongutdelare eller trollkarl kommer ju förevigt att bräcka grannungarnas kalas. Och alla mammor och pappor som tycker att man ska OSA om man kommer. Hallå! rationalisera bort OSA och säg bara "sms'a om du inte kommer" - jag har inte tid att sitta och ringa folk på kvällarna för att berätta att min lilla prinsessa kommer.

Keep it simple. Använd barnens teckningar och gör hemmagjorda inbjudningskort. Är det flera som fyller år samtidigt - ha gemensamt kalas! Säg åt de som inte tänker komma att höra av sig (via epost/sms). Bjud alla ungarna på avdelningen. Blanda saft, blås lite ballonger, bjud på tårta, anordna fiskdamm eller skattjakt. Enklare än så blir det inte - och barnen kommer älska det. Det viktigaste för barnen är att alla är där och har roligt, inte att det glittrade om inbjudningskorten eller att det var en trollkarl som ville få alla sockerstinna barn att sitta still.


Skrivet av: Barnsidan
Postat 2006-04-20 14:51 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nu fortsätter jag kalla mig feminist!

Jag är senfärdig feminist. Inte förrän jag fick barn som började på dagis och jag stenhårt ramlade in i de gamla könsroller med mamma som den första föräldern insåg jag hur fel vi tänkt och gjort.

Jag läste Nina Björks Under det rosa täcket. Jag läste Fittstim och igenkänningen var hög. Jag tog del av statistik om mäns våld mot kvinnor (och män), löneutveckling, pensionsavsättningar och fann en massa orättvisa enbart härledd till kön. Jag blev arg, men också väldigt målmedeveten.

Jag blev feminist och många är de gånger jag velat ta av mig de där glasögonen som inte bara öppnar upp utan också gör tillvaron rätt jobbig att hantera ibland.

Jag ifrågasatte varför förskolan inte har jämställdhetsplaner och blev bemött med suckar och "jamen, flickor och pojkar ÄR ju olika".
Jag ifrågasatte varför jag som har en utbildning tjänar mindre än min man som inte har nån utbildning.
Jag ifrågasatte hur det kommer sig att flickor presterar bättre än pojkar i skolan trots att pojkarna får fler mer uppmärksamhet och har lägre krav.
Jag ifrågasatte varför män gör mindre hushållsarbete än sin kvinna - trots att båda jobbar heltid.
Jag ifrågasatte varför så få pappor tar ut föräldraledighet.
Jag ifrågasatte varför min 5åriga dotter ska ha tryck på byxbaken där det står "eat me" medan min son ska ha en spindelmannentröja med "kabom!" tryckt i yviga bokstäver.
Jag ifrågasatte vems valfrihet en indivudualiserad föräldraförsäkring egentligen hotar.
Jag ifrågasatte varför en subventionering av hushållsnära tjänster skulle göra något för jämställdheten.

Jag ifrågasatte OCKSÅ varför män förutses vara våldsbenägna kåtmonster som ibland inte kan värja sig från sina lustar till kvinnokroppar. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför en del män blir så känslomässigt handikappade att de i brist på känslomässiga ventiler tar sitt liv. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför pojkar ses som "bråkiga" medan tjejer kivas och inte kan umgås annat än i par. Jag ifrågasatte OCKSÅ varför många myndigheter och institutioner ser en pappa som en andra förälder.

Jag ifrågasatte allt, och hamnade i oändliga diskussioner om varför jag kallar mig feminist istället för humanist, varför jag hatar män, varför jag vill tvinga familjer till sämre ekonomi, varför jag tycker män är djur, varför jag inte vill bejaka min kvinnlighet, varför män är skyldiga till att det ser ut som det gör.

Alla dessa (ibland tröttsamma) diskussioner gav bara mer övertygelse om varför jag är feminist. (och nej, jag tänker inte dra valsen om att jag visst älskar män, gärna har kjol, gillar smink, inte tänker hugga av manliga könsorgan...) Jag är feminist för att bekämpa de rådande könsrollsmönster och maktstrukturer som så orättvist gör våra livsval så snäva. Ingen annan -ism gör det.

Feminismen är nu, år 2006, inte en kvinnokamp. Den är en kamp för mäns och kvinnors lika rätt att vara sig själva och utifrån kompetens och intressen göra sina val.

Låt oss nu avsluta det här könskriget som egentligen aldrig startat (annat än i media) och inse att vi måste få män och kvinnor med på båten. Det finns defacto massor av diskriminerande strukturer i vårt samhälle. Att erkänna att strukturerna finns kräver inte att man hittar en skyldig att peka ut. Det kräver att man gör något åt dem.

När man väl satt på sig de feministiska glasögonen kan man inte ta av dem. Det är inte dags att ge upp. Det är dags att återta ordet feminist och fylla det med ett rättvist innehåll.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2006-04-10 23:05 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Hagamannen gripen - om våldtäktsmän

Efter nästan ett decennium av skräck har man nu gripit en man som misstänks vara Hagamannen. Han har förmodligen stått på sitt jobb och sett ut sina offer. Han har slagit ner dem, bitit av öron, försökt mörda dem och våldtagit dem för att sen springa tillbaka och gömma sig på sin arbetsplats igen. Grannar, media och även polisen är förvånade över att en till synes vanlig familjefar kan vara våldtäktsman.

Men har du läst Katarina Wennstams böcker "Flickan och Skulden" och framförallt "En riktig våldtäktsman" så vet du att det inte finns nån typisk våldtäktsman. Det finns inga tecken eller yttre attribut som signalerar att detta är en våldtäktsman.

Ur den aspekten är faktiskt alla män potentiella våldtäktsmän.

Människan vill gärna att det ska finnas något signifikant hos den som våldtar eller är kapabel att våldta, att det kanske beror på kulturella skillnader eller psykologiska avvikelser. Det vore så skönt att kunna skylla alla gruppvåldtäkter på en dålig kvinnosyn hos invandrarkillar i förorten. Det vore så skönt om våldtäktsmän var stigmatiserade monster på något sätt, alkoholiserade, missanpassade eller kriminella.

Det vore skönt om det gick att särskilja oss från dem.Men påfallande ofta är det vanliga vita "reko" killar och män som utför även de grymmaste och brutalaste våldtäkterna.


 


 

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2006-04-03 10:32 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook