Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Kollektiv skuld?

Om och om igen kommer det upp i media att feminister anser att män har en kollektiv skuld (för ojämlikhet, för mäns våld mot kvinnor etc). Gång efter gång svarar feminister att det handlar om ansvar. Och här är mina funderingar kring ansvarsbördan ang jämlikhet:

Det är allas ansvar, mäns som kvinnors. Ingen kan avsvära sig ansvar så fort de har haft möjlighet att ta del av att vi inte lever i en jämställd värld, vilket ju omfattar alla vuxna i Sverige.
De som väljer att "inte se" tar inte ansvar och delar då skulden över att ojämlikheten består.

Och det är egentligen mycket enkelt (och samtidigt mycket svårt) för vad det handlar om är ju att hela tiden ställa sig frågan "behandlar jag A annorlunda än B eftersom A är kvinna och B är man?" och vice versa. Samma gäller vad man förväntar sig och vad man förutsätter.

Dessa enkla frågor fungerar då man diskuterar fördelningen av hemarbete, fördelning av föräldrarpenning, vid rekryteringar, vid arbetsmöten och presentationer, när en lärare bemöter elever etc etc, i princip överallt.
Det svåra är att se om och när man särbehandlar, t ex var ju personalen på förskolan Björntomten säker på att de behandlade barnen lika tills de såg sig själva på video, och jag tror att många skulle upptäcka detsamma om de blev filmade i sina möten med andra, vuxna som barn.

Sedan har de som har tolkningsföreträde och som tjänar mest på rådande situation ett större ansvar eftersom det ju (tyvärr) så ofta uppfattas som gnäll om det är de andra som protesterar. Men självklart ska även de agera oavsett om det uppfattas som gnälligt eller inte.
En liknelse kan vara rasism - antirasism. Jag anser att det är allas ansvar att protestera och agera mot rasism. Dvs protestera då man hör/ser att någon beter sig rasistiskt, och att vara uppmärksam på att man själv inte agerar rasistiskt. Som vitis anser jag att jag har ett extra ansvar i detta - och på samma sätt anser jag att män har ett extra ansvar att agera med avseende på ojämlikhet mellan könen.

Och sedan vore det en fördel om alla kunde se att det finns en mer "övergripande struktur" som vill inordna män och kvinnor i varsitt fack, men hellre någon som agerar jämlikt än någon som bara pratar om det;
Dvs hellre en man som ser att en kvinna inte får gehör för sina goda idéer på ett möte och talar om det än att han säger sig vara feminist och sedan går och utan att reflektera sätter lägre lön till kvinnor. Hellre en kvinna som inte ens funderar på ifall hon litar på sin man eller inte då han har hand om babyn än en kvinna som kallar sig feminist och sedan instruerar maken i hur han ska vara en god far. (Fast självklart ska makar, oavsett kön, kunna hjälpa och lära varandra saker - men med ömsesidig respekt. Respekt för den enes kunskaper, respekt för vad den andra vill veta.)

Kontentan - jag anser att det är allas ansvar att arbeta mot en jämlikare värld och skulden har de som reflekterat, eller oreflekterat, fortsätter att agera ojämlikt. Och med agera inkluderar jag både aktiv handling och passivt åskådande.

Skrivet av: E S
Postat 2004-11-30 00:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Får man vara emot friskolor?

Jag är inte helt emot friskolor alltså. Men jag är emot det faktum att det startas sådana utan annan anledning till det än att det är just friskolor.  Därför att det kan innebära att det kommunala alternativet blir oattraktivt och läggs ner i brist på elever. Varpå den eftersträvade mångfalden inte uppnås.

Jag bor i en liten kommun i södra norrland. Centralorten är den enda staden och där bor drygt hälften av kommunens innevånare nämligen sisådär 20 000 personer. Vi har i en lång rad av år varit drabbade av att tappa invånare som dock tycks vända uppåt nu pga att det faktiskt flyttar hit småbarnsfamiljer. Men fortfarande dör det fler än det föds här. Läget är så pass illa att det nu rivs hyreshus för att det inte är möjligt att hitta hyresgäster till de hundratals tomma lägenheterna som en gång byggdes för att hysa ett väntat behov av arbetskraft. Näringslivet och mycket annat domineras av det stora multinationella företag som grundades här och som har sitt huvudkontor här. Väldigt många familjer har minst en person som är anställd i just det företaget. Den vikande befolkningstrenden beror mycket på att det stora företaget inte som förr anställer "alla" som vill jobba där och ungdomar (främst unga kvinnor) söker sig bort för att hitta arbete. Och eftersom unga kvinnor föder barn... eller kommer att föda barn när de blir lite äldre så märks det i födelsestatistiken.

Så därför har man sedan en ganska lång tid tillbaka sett att det finns för få skolbarn i förhållande till de kommunala skolor som drivs och vår (S)-märkta kommunledning beslöt för några år sedan att börja utreda vilka skolor som måste stängas för att anpassa skolkostymen till behovet. Efter en tids grundligt utredande som jag själv hade inblick i såsom aktiv skolförälder så kom ett besked om att två av tätortens F-6 skolor måste läggas ner och beslut ska fattas om vilka. Men då börjar cirkusen...

-Ska ni lägga ner mitt barns skola? Fy så orättvist! Lägg ner någon annan skola istället. Vår skola är ju så bra.

Och så i nästa stund en lysande ide. - Vi startar en friskola så vi får ha vår skola kvar. Sen får kommunen står där med lång näsa.

Att det betyder att problemet med vikande elevunderlag i de kommunala skolorna kvarstår tänker man inte på. Eller så skiter man i det, vad vet jag. Det viktiga verkar i alla fall vara att alla besparingar är bra och okej bara de drabbar någon annan.

Proteststormen är ett faktum.. Alla kastar skit på alla och ingen tänker på alla barn som oroas av att besluten dröjer. Föräldrar bildar protestnätverk, skriver insändare samt låter sig intervjuas i snyftreportage i lokalblaskorna. Lärare försöker egga elever på de berörda skolorna att engagera sina föräldrar att protestera, de vill ju ha jobb och arbetsplats kvar.  På den politiska sidan så råder även där delade meningar. (V) och (MP) är helt emot förstås eftersom de motsätter sig alla nedskärningar rent instinktivt. Det borgerliga blocket är å ena sidan väldigt för både friskolor och besparingar men å andra sidan väldigt emot att stänga skolor. Och i varje fall så är de helt emot att stänga just de skolor som utredningen föreslår. För de måste ju vara emot eftersom (S) är för. Och vice versa. Eller så berodde deras velande på att de skolor som var på förslag att stängas ligger i områden där det troligen bor mest borgerliga väljare ^^ I varje fall så går inte ekvationen ihop där heller. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Sen slutar alltihop med att det trots allt inte satsas på några friskolor på grundskolenivå. Föräldrarna förklarade sig trots allt tidigare bråk nöjda med att barnen flyttades till närliggande skolor nu vid terminsstarten i höstas, de fick med sig en del av den personal de redan kände och klasser splittrades inte upp mer än i enstaka fall när det inte gick att ordna på annat sätt. Föräldrarna som ropade högst orkade/ville/klarade trots allt inte fullfölja iden med friskola. Men bråket ledde till att ärendet försenades mer än ett år. Med onödiga kostnader som följd.

Däremot har det startat ett friskolegymnasium här i staden. Det multinationella företaget jag nämner här ovan är grundare till den. Storstilade planer, arkitektritad skolbyggnad där eleverna erbjuds personliga arbetsplatser med egen dator.  Planerna sattes i verket, invigdes på hösten 2003 och nu så är skolan ett faktum. Specialdesignat treårigt teknikprogram med inriktningar som passar det stora företaget erbjuds. Kommunalrådet berömmer, vad annat kan han göra. Massa höjdare från näringslivet applåderar, Statsministern kommer på besök. Låter som en dröm va? Det är det också. En mardröm...

Vilken kommunal gymnasieskola kan konkurrera med det där liksom? Inte vår iaf. Dels så tappades den på värdefull lärarkraft för att flera av de bästa lärarna erbjöds betydligt högre lön hos friskolan, dels så valde nästan alla teknikintresserade elever den nya skolan som första val men de avstod att välja det kommunala alternativet i andra hand. Det är naturliga händelser båda två. Det är klart att lärarna ville ha så bra betalt som möjligt och det är klart att eleverna vill ha egna arbetsplatser med egna datorer. Själva utbildningen är nog likvärdig i många fall, även om friskolan erbjuder en del extra, för den kommunala skolans teknikprogram har länge varit utformat för att passa Multinationella Företaget. Så fick teknikprogrammet på den kommunala gymnasieskolan som normalt tog in 24 sökande elever hemmahörande i kommunnen varje läsår läggas ner i brist på sökande. Antalet teknikintresserade elever i kommunen räckte helt enklet inte till en klass vardera skolan. Och i den nya fina friskolan med riksintag går mest elever som är är hemmahörande i helt andra kommuner än vår.

Summa summarum: Fin friskola fick  kommunala gymnasieskolans utmärkta teknikprogram att läggas ner. Fin friskola utbildar inte kommunens elever i första hand utan tar in sina elever från annat håll.

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-11-27 18:24 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om Rättvisa

För barn i Stockholms grundskolor gäller att skolan ordnar skjuts till den närmaste skolan; vill barnet gå någon annanstans får föräldrarna ordna transport.
Barn i särskolan har hittills haft generösare regler för skolskjuts i Stockholm; de har hittills fått skjuts till den skola som befunnits passa barnet bäst.
Just detta är en av de stora fördelarna med att bo i en storstad med ett barn med grava funktionshinder: möjligheterna att hitta en undervisningsgrupp som passar barnet mer eller mindre perfekt. I övre Norrlands glesbygd är ju möjligheterna inte riktigt lika stora; där får barnet gå i den grupp som finns.

Men nu ska det bli slut på det, i vart fall för föräldrar som bor avigt till eller saknar bil - eller för den delen har svårt att betala Annika Billströms och Göran Perssons biltullar...

För transporterna är för dyra tycker borgarrådet Erik Nilsson, som inte anser att barnen ska kunna åka precis över hela stan och få välja precis vilken skola de vill, om de vill ha skolskjuts. "Om det finns en likvärdig verksamhet på närmare håll beviljar vi skolskjuts dit," meddelar borgarrådet i SvD: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8579492.asp

Samtidigt har borgarrådet inte en tanke på att dra in de fria SL-korten som delas ut till kärnfriska gymnasister. De fria SL-korten var ett vallöfte 2002 gubevars och det tänker borgarrådet inte svika. Det kan man förstås i viss mån förstå med tanke på vilka bekymmer (s) i Stockholm har med sina löften kring biltullar, vilka ju som bekant "inte skulle införas under mandatperioden"... Och så var det visst några 20 000 nya bostäder som inte riktigt blir så många...

Men att låta detta plötsliga ömmande för vallöften gå ut över barn med funktionshinder tycker jag är ynkligt. Det finns nämligen en viktig skillnad mellan barn med och barn utan funktionshinder.

Om ett icke-funktionshindrat barn i Stockholm väljer en annan skola än den närmaste är sannolikheten rätt stor att barnet efter de första skolåren själv kan resa med kommunala transportmedel till och från skolan.

Ett barn med utvecklingsstörning kanske inte klarar att resa ensam ens i nian. En del barn har så svåra funktionshinder att kollektivtrafiken i Stockholm (trots fagra löften om handikappanpassning) helt enkelt inte är tillgänglig.

Återstår alltså för föräldrarna att skjutsa och hämta barnet om den "likvärdiga" undervisning en snål kommun/stadsdel pekar ut av dem som känner barnet befinns inte vara likvärdig...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-11-26 09:15 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Dokumentera mera...

Tänker ni någonsin på alla situationer som man aldrig hinner med att få på bild. De mysiga, vardagliga, högtidliga eller till och med de jobbiga stunderna som livet består av. De där situationerna som man har i mer eller mindre livligt minne och som man hett önskar att man hade dokumenterat med en eller flera bilder. När barnen var små var vi flitiga med kameran men senare är det nog nästan så att det bara finns skolkort på dem vissa år.

Men när jag på försommaren 2002 köpte vår första digitalkamera så förändrades vår fotograferingsfrekvens markant. Kameran köptes helt på impuls. Jag gick förbi fotobutiken och de skyltade med dessa kameror. Kände att jag hade råd och så klev jag in och köpte en bara. En för den tiden ganska bra kamera var det och den skulle få sitt elddop några veckor senare när vi stod i stadsträdgården i Uppsala för att ta emot vår äldsta dotter som tog studenten. Vi knäppte och knäppte och knäppte. Gissa om vi är glada för de där bilderna idag. Och så fick de yngre barnen korn på det där med att ta bilder och jag lät dem. Det kostar ju inget extra med digitalbilder förran man vill ha dem på papper. Den yngre dottern började redan då utveckla ett sinne för fotografering och bilder som nog är rätt unikt för hennes ålder och som fortfarande utvecklas samt blir ett större och större intresse. Det finns hundratals bilder som är tagna mitt i lek och stoj och i allvar, i vardag och till fest. Och de där bilderna är guld. De visar min son så som han var den sista tiden i livet. Utan digitalkameran hade vi nog bara haft det sista skolkortet som någorlunda visade hur han såg ut precis innan han dog. Jag fick flera propåer om att jag inte borde låta barnen "leka" med en så dyr kamera men jag vidhöll att de skulle ha den så mycket de ville eftersom de fått lära sig att vara rädda om saker. Och gissa om jag är glad att jag lät dem.

Björns sista sommar
Björn sommaren 2002.

Idag har vi hunnit skaffa oss en ännu bättre kamera om än inte riktigt den som vi helst ville ha eftersom den var för dyr. Vi har också skaffat ett stativ och ett par bygglampor från Rusta som ger 500W per styck. Och så har vi inrett en liten amatörstudio i det som en gång var det rum som Björn delade med sin yngsta syster. Där tar Yngre Dottern Helena nu ut sin frustration, sorg, kärlek, stress och glädje genom att knäppa kort med sig själv eller kamrater som modeller. Själv knäpper jag kort utomhus mest. Vardagliga kort och till och med vackra ibland. Men mest tänkta som tidsdokument. Jag sparar noga undan dem i flera format på cd tillsammans med dagboksanteckningar. Förhoppningen är att det ska gå att titta på det i framtiden av de efterkommande vi eventuellt får.

Sommarkollage
Blandade bilder från sommaren 2004 

Så jag fortsätter att dokumentera jag. Halar fram kameran i alla möjliga och omöjliga situationer. Knäpper kort på släkten, vännerna när vi umgås och på grannarna. På platser vi besöker och på middagsmaten och hemma i lägenheten om vi ändrar på något eller har köpt något nytt. Jag fotograferar vägskyltar när vi är på äventyr och tidningsrubrikerna när det hänt något särskilt. Jag dokumenterar årstidernas växling vid Björns plats på kyrkogården och daterar. Jag är den som är jobbig med kameran på släktmiddagarna och som ser till att det finns bilder på Far och hans syskon tillsammans. Osv... Och vet ni vad? Om man är den som fotograferar så behöver man inte vara med på bild själv :P

Skrivet av: Ingela N
Postat 2004-11-25 00:14 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om detta må ni berätta

I dagarna var det 15 år sedan muren föll. Jag inser att det snart börjar bli exotiskt att vara en av dem som faktiskt har varit bakom järnridån i en tid då allt fler av Barnsidans medlemmar inte har några minnen av det kalla kriget.

Men är det inte gammal skåpmat? Nej, jag tycker att det måste berättas. Lika väl som man sade "Aldrig mer" om första världskrigets slaktfält och om Förintelsen så gäller det också järnridån och det förtryck som förekom i våra grannländer för inte så länge sedan.

Jag var i Moskva en vecka 1988 och diskuterade med deras inrikesministerium om att sälja utrustning för bensinmackar till dem. Under tiden hann vi med att dels diskutera med dem hur systemet var tänkt att fungera och även se oss om litet. Det jag upplevde där går egentligen inte att beskriva, man behöver ha upplevt det för att få den där känslan djupt nere i maggropen men ändå vill jag försöka.

Det mest påtagliga var väl håglösheten. Människor brydde sig inte och varför skulle de göra det? Inget de gjorde kunde förändra deras situation. De hade samma lön oberoende av hur de utförde sitt arbete och även om de lyckades få mera pengar fanns det alltför ofta inget att köpa för dem.

Det var när vi diskuterade med inrikesministeriet jag verkligen insåg att den vackra principen "Åt alla efter behov, av alla efter förmåga" som låter så vacker att man vill gråta med automatik leder till exakt det elände de hade i öst. Vad innebär "Åt alla efter behov"? Vem fastställer behoven? Om var och en gör det själv lär efterfrågan på billiga 4-rummare i Gamla stan kraftigt överstiga tillgången. Alltså sitter det en kommitte och fastställer behoven. Det är bara det att de fastställer behoven på alla områden, inte bara bostäder. Det gäller toalettpapper, apelsiner, bensin etc, etc. Allt är alltid ransonerat. Eftersom planeringskommitteerna inte är perfekta kommer det alltid att bli litet för mycket på ett ställe och litet för litet på ett annat. Samtidigt är priserna statligt bestämda och låga, eftersom det ju handlar om folks behov. Alltså kommer människor att köpa på sig det som finns i affären vare sig de just då behöver det eller inte - det kan alltid vara bra att byta med vid ett annat tillfälle. Effekten: tomma butiker, exakt det de hade.

Vad innebär då "Av alla efter förmåga"? Jo, det kommer ju att innebära att den som är flitig och duktig förväntas bidra med mera utan att ha någon nytta av det. Hans kollega som kanske kommer bakfull till jobbet och inte får något vettigt gjort alls har samma lön som den flitige arbetaren. Varför skall man då anstränga sig? För all del, till en viss grad kan man hålla motivationen uppe genom att dela ut medaljer och utmärkelser men det håller inte hur länge som helst. Den som är duktig ser ingen anledning att lägga sin energi på jobbet utan ägnar sig åt något annat, i den mån han nu vågade för KGB. Effekten: Likgiltiga människor där många söker sin tillflykt till spriten, exakt det de hade.

Det är mina erfarenheter av den världen som gör att jag blir orolig när vi har en partiledare med stort inflytande i Rosenbad som kallar sig kommunist. Jag har inte ens nämnt massmorden, det var illa nog ändå. Jag förstår lockelsen i socialismen, det gör jag eftersom det låter så vackert, men den fungerar inte. Skillnaden i öst då mot idag kunde knappt vara större. Idag är många av öststaterna medlemmar i EU. Deras ekonomi får säkert ett lyft av det men det beror nog mest på att de har fått ett hopp om en bättre värld, att kunna påverka sin situation. Även om de inte utnyttjar möjligheten kan de nu resa vart de vill. Fängelset är rivet.

Om detta måste jag berätta. Det var inte mer än 15 år sedan, i våra grannländer.

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-11-24 08:44 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Varför ville du ha barn?

Jag skulle vilja göra en liten undersökning och kolla vad människor egentligen svarar på den frågan. Hur var det för dig?

På ett annat föräldraforum kan man läsa att det den som inseminerar är egoist. Jaha ja, vad handlar det om för alla andra då? Altruism? Och hur skulle denna motiveras? En önskan om att producera så många ungar som möjligt med en viss ideologisk inriktning eller med ett visst utseende? Snicksnack, det är väl rätt klart att det för så gott som samtliga handlar om egoism när det gäller barnlängtan.

Så, varför ville jag ha barn? Av en mängd skäl som egentligen är svåra att specificera utan att det låter fånigt. Jag ville berätta alla historier min släkt berättat för mig. Jag ville att min mamma skulle få bli lika viktig för ett litet barn som hennes föräldrar var för mig. Jag ville se en liten människa växa upp och bli en del av mitt liv. Ja, det var väl några skäl och det finns fler.

När jag växte upp levde vi tre generationer tillsammans och ordet skilsmässa hade inte nått släkten. Det blev min bild av hur en familj skulle se ut och döm om min förvåning när jag upptäckte att det fanns rätt många andra konstellationer också. Det fanns människor som skilde sig, ensamstående, styvföräldrar. Det fanns till och med gamla som bodde på hem med andra gamla, inte med sina barn.

Ibland jobbar jag med information om sexuell identitet. Mest spännande är det att förklara skillnader för riktigt små barn som redan via sagor, tv och föräldrar är drillade i heterosexualitet och prinsar och prinsessor. För att tydliggöra brukar vi försöka vara väldigt konkreta och t.ex. måla bilder av hur olika familjer ser ut. Om alla barn målar sin familj och man sedan sätter upp dessa bilder på väggen så ser man lättare hur många olika sorters familjer det finns än om jag skulle stå och bara prata. På en skola frågade en elev om hon fick måla sin pappa också. ”Du får måla alla som du tycker är med i din familj” svarade jag. ”Men om pappa inte finns längre då utan är i himlen?” undrade åttaåringen. Hugg i hjärtat, hur svarar man nu? ”Du får måla alla du tänker på när du tänker på din familj” sa jag och förstod inte vidden av den tämligen oskyldiga meningen. Helt plötsligt målade barn alla möjliga människor de inte bodde med men som uppenbart var viktiga nog att ingå i familjen. En hel del djur kom med också, både levande och en och annan hamster som numer bor i hamsterhimlen. Många glorior och vingar blev det och väldigt, väldigt många olika bilder av familjer. Och av det lärde i alla fall jag mig att det här med boendet inte var det mest väsentliga för vem som ingick i familjen.

Många av mina elever är resultatet av egoism oavsett om de bor med mammor, pappor, släktingar eller i en ny familj. Människor skiljer sig, dör eller låter bli att gänga sig överhuvudtaget. Men barn blir det ändå och lyckligtvis för de flesta resultatet av en önskan och längtan efter just ett eget barn. Sen har vi de elever som inte är särskilt efterlängtade men det är nog ämne för en annan blogga.

Skrivet av: Allis
Postat 2004-11-23 09:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Internetberoende? Inte jag inte! Eller..?

Internet kom in i mitt liv för drygt 7 år sedan, och det är här för att stanna.
Har funnit vänner via nätet, letar alltid info via nätet, diskuterar och debatterar via nätet, får råd och stöd via nätet...

- När BVC-sköterskan kommer med ytterligare ett av sina luddiga svar på mina frågor är det på nätet jag frågar och hittar vägen till de svar jag behöver. (Men självklart ringer jag sjukvårdsupplysningen om det handlar om hälsa och är allvar!)
- När jag är nere och ledsen är det, förutom till maken och vänner irl, till mina vänner via nätet jag skriver. Jag är med på två fantastiska mailinglistor, en med mina tre närmaste vänner och en med ca 20 feminister. På båda kan jag öppna mig och ösa ut en del av själens svartare fläckar.
- Jag debatterar feminism så det stänker på en annan sajt i närheten :-), och det har lärt mig oerhört mycket om ämnet och har fått mig att slipa mina argument och åsikter många gånger om. Både genom att läsa andras kloka ord och genom att hitta argument i debatter.
- Via nätet skickar jag blommor, köper böcker och CD-skivor, beställer biljetter, hittar recept osv osv...

Det mesta är positivt. Men hur var det nu med beroendet?
Tja, innan internet så var jag en sådan som höll på och kollade telefonsvararen flera gånger om dagen, även när jag inte väntade att någon skulle ringa.
Och nu kollar jag alltså mail och ifall jag fått några svar på inlägg jag postat. Flera gånger om dagen. Många gånger om dagen. Och visst, det tar ingen tid alls - vi har bredband och det är ju bara ett klick eller två när jag går förbi... Men ibland undrar jag hur "sunt" det är.
Att jag ofta sitter en eller ett par timmar om kvällen ser jag däremot inte som konstigt, det är ju egentligen bara TV-soffan som bytts ut mot något mer interaktivt. Och speciellt som maken oftast sitter vid datorn brevid. :-)

Fast "kollandet" kanske är sunt? Att det handlar om bekräftelse kan ju vem som helst lista ut. Bekräftelse på att "här är jag och det finns andra som ser mig", typ. Och att vilja ha bekräftelse är hyfsat grundläggande som människa. Sedan kan jag villigt erkänna att jag vill ha/behöver mycket bekräftelse. Så trots att jag får det tonvis irl finns det ändå plats för lite till via nätet...

Så ibland skulle jag vilja ha en mall för hur många gånger om dagen som är sunt (5? 10? 15?) att kolla mail och svar på olika forum (två olika för mig) och var gränsen börjar gå för ett beroende...

Skrivet av: E S
Postat 2004-11-22 10:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Den som inte gör sig på bild..

Bilderna på särskoleklasserna är bara hälften så stora som de andra klasserna i Tingvallaskolans skolkatalog. En pappa - som uppenbarligen fortfarande har kvar sin tro på mänskligheten - hörde av sig till företaget som ansvarar för katalogen för att påtala vad han förutsatte var ett misstag.

Som svar fick han sig följande till livs, relaterat i bl a Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8558122.asp:

”Vi gör så gott vi kan men vissa av särskolans elever gör sig inte så bra på bild. Det finns alltid synpunkter på vad som är bäst och vi har gjort det som vi tycker ser bäst ut som helhet”.

Katalogens formgivare försvarar sig med att det är svårt att fota särskolans barn för att de inte sitter still och ingen styrsel har på kroppen så de kan tippa åt vilket håll som helst. Dessutom har barnen ofta tjocka glasögon som det slår reflexer i och så kan de dregla. Och som slutkläm påstår hon att barnens egna föräldrar klagat om barnen synts för mycket med sina brillor och sin saliv...

Ja herregud! Hur skulle det se ut om en skolkatalog inte var ett mönster av estetik! Men varför stanna vid särskolan? Eller för den delen vid skolkataloger. Handen på hjärtat: Har någon av er sett ett klasskort där alla barn sitter som tennsoldater på prydlig rad och där ingen faller ur ramen pga kroppskonstitution eller val av kläder?

Är det inte dags att rensa ut alla ungar som på något sätt avviker så inte helheten störs?
"Nä du drumlar runt för mycket min vän; det går bra att sitta därborta i hörnet annars förstörs harmonin i min bild."
"Nädu, med den T-shirten kommer du inte med på nån bild här inte. Fatta hur omodern den är!! Den matchar inte alls resten av modedockorna i den här klassen".
" Hörrödu där... Vi har faktiskt ett futuristiskt tema på den här katalogens layout så exemplaret därborta under den pastelliga tröjan får utgå!"
"Lessen ungen min, men med din längd funkar du ju inte alls här. Du är ju huvudet kortare än alla de andra och det blir liksom slagsida hur jag än ställer dig."

Med en sådan attityd skulle vi i framtiden kunna njuta skolkataloger som är lika snygga som Vogue!

Jag tycker också vi borde göra något åt nyhetsrapporteringen så våra dagstidningar blir lite piggare, gladare och mer harmoniska. Ta bort alla störande inslag typ bilder på barn i flyktingläger, krigsfångar eller vanvårdade djur så vi i lugn och ro kan kolla den glättade reklamens harmoniska och välavvägda bilder...

Men Knäpparen har i vart fall tagit till sig kritiken och i nästa års katalog lovar de att särskolans foton ska vara lika stora som övriga klassers.

Skrivet av: annika60
Postat 2004-11-19 08:18 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Pondus

Jag kan inte den direkta ordboksförklaringen på ordet "pondus", men det innebär nåt i stil med självsäkerhet, makt och att man möts av respekt som "bara finns där", utan att man ens behöver öppna munnen. Kort sagt, en människa med pondus blir lyssnad på.

Samtidigt är "pondus" i det närmaste enbart använt som en beskrivning av män. Kan inte kvinnor ha pondus? Ibland känns det som att manlighet och pondus går hand i hand, vilket borde vara jobbigt för män utan pondus. Manligheten är en mycket snävare maskeraddräkt att klä på sig än den kvinnliga. Det är riktigt tabu för en man att anamma kvinnliga attribut. Kvinnor kan med framgång ofta använda manliga attribut. En manlig kvinna till och med sägas ha pondus och självsäkerhet, medan en kvinnlig man säkert är fjolla och eller svag på något sätt.

Skiljer sig kvinnlig pondus från manlig? Blir en kvinna med pondus beskriven med något annat ord? Manipulativ? Manhaftig? Bitchig?? Om en kvinna nu inte kan ha pondus betyder det att det i mindre utsträckning finns anledning att lyssna på kvinnor? Förhoppningsvis inte, men en kvinna som automatiskt möts med respekt kanske har andra egenskaper? Kunnig, medkännande men som står för vem hon är och sin ståndpunkt?

Och hänger pondus ihop med storleken på kroppshyddan? Ofta tycker jag att män med stora (och starka) diton i högre utsträckning "har pondus", än män med mindre kroppshyddor. Winston Churchill, Göran Persson och Wallenberg sr. känns som urtypen för "män med pondus" medan den tunne Alan Greenspan som enligt titeln borde vara en av världens mäktigaste män inte har "pondus". Inte heller har Rysslands president Putin pondus, fast han till och med har kärnvapen. Och amerikas president som både har pengarna och makten och till viss del också kroppshyddan, har han pondus? I media framställs han snarare som en vindögd, lite småkorkad pappas pojke.

Det verkar som ordet "pondus" har flera innebörder, och svårt att ringa in. Vad betyder ordet "pondus" för dig?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-11-18 00:36 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Världens sjukaste land

Vi läser ganska ofta om de höga ohälsotalen. Sverige har extremt många sjukskrivna människor i arbetsför ålder. Omräknat till den statistiska enheten sjukskriven helårsekvivalent, dvs 1 person hela året eller 2 ett halvår vardera, var en dryg miljon människor sjukskrivna förra året . Hur kan Sverige vara världens sjukaste land när vi har extremt god arbetsmiljö?

Samtidigt är Sverige världens friskaste land. Svenskarna lever länge och har extremt låg barnadödlighet för att bara ta ett par exempel. Hur i hela friden går det här ihop?

Det finns säkert många förklaringar, och flera har hörts i debatten: För lätt att sjukskriva sig - blotta ordet har ändrats från att man blev sjukskriven till att man gör det själv - ett ökat fusk i takt med att man tjänar för litet på arbete jämfört med att vara sjuk och att tempot i arbetslivet är så hårt att vi inte längre klarar av det trots att t.ex. sydkoreanerna tills för inte så länge sedan hade 60-timmarsveckor.

En faktor som jag tror har med saken att göra är den faktor som stressar mest av allt: Att inte kunna påverka sin situation. Det var den främsta faktorn som drev mig in i utbrändheten och i stor utsträckning gäller den för svenska folket i allmänhet. Den stämmer också med det faktum att utbrändhet är som vanligast, såvitt jag minns, bland offentliganställda - de har ingen alternativ arbetsgivare att gå till när de vantrivs. Många andra sitter i fattigdomsfällan: Om de försöker jobba mera för att få det bättre upptäcker de att bostadsbidraget minskar och dagisavgiften ökar och de har också väldigt små möjligheter att påverka sitt liv

Allt detta infördes en gång med slagordet att det skulle bli mera "rättvist". Ambitionen kan mycket väl ha varit hur god som helst men resultatet är det inte. Vi människor behöver något att drömma om och möjligheter att nå dit. Låt människor bestämma mera över sina egna liv!

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-11-17 09:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Symbios - bara för mammor?

Hur är det egentligen med anknytningen? Är mamman per definition unik eller inte?

Hamnade i en diskussion där en mamma hävdade att hon aldrig skulle kunna skilja sig från sitt barn och börja arbeta innan det fyllde ett år. Hon skulle ha en mycket starkare bindning till barnet än pappan för att hon varit gravid i nio månader, för att barnet där hört hennes hjärtljud och för att hon ammade. Det skulle alltså vara ren biologi att mamman var starkare bundet till barnet än pappan.

Min egen upplevelse är den att när ettan kom så var jag på sätt och vis "ohjälpligt" kopplad till det lilla livet. Jag ville nog gärna få det till ren biologi att jag inte kunde låta bli att vara fokuserad på barnet oavsett om vi var i samma rum eller ej. (Pappan, som är en klok man, tog sig ändå in och skapade sig en egen stark relation. Eftersom han också har en stark anknytning till barnet.)
Denna min totala fokuseringen försvann efter ca fyra månader när jag blev säkrare i rollen.
Med tvåan är jag mycket coolare. Jag vet att jag älskar ungen och jag vet att jag inte blir mindre omvårdande bara för att jag stundtals fokuserar på annat. Pappan är ju där när inte jag är det. Och han dras till bebisen på samma sätt som jag; många mystimmar på pappas mage blir det. :-)

 Min tolkning är att i min osäkerhet med ettan så drog mitt undermedvetna på med alla klutar för att jag skulle vara "en god mor". Om det innebar andra hormondoser än med tvåan vet jag ej, och ifall det är så kan man ju fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. För med tvåan är jag ju fysiologiskt samma mamma, men psykiskt en annan. Kanske jag producerar mindre bindningshormon - oxytocin - än med ettan, men i så fall bara för att det inte behövs mer.

Ur barnets synvinkel är det ju viktigast att ha en eller ett par vuxna att snabbt anknyta till. Förr trodde man att babyn enbart kunde anknyta till en, men nuförtiden vet man att barnet kan anknyta flera personer. Och visst är det en vinst för barnet om det är två eller tre i stället för en? Världen måste ju ändå bli tryggare när inte alla ägg ligger i samma korg.

Och det där med att barnet känner igen mammans hjärtslag och doft (som jag hört som argument på annat håll) stämmer väl kanske delvis. Men efter att babyn kommit ut är ju varken ljudet och doften den samma som inne i magen som utanpå. Så får bara barnet ligga på pappans mage så lär hans hjärtslag och doft snabbt bli lika trygg. Och när babyn ligger där så producerar ju också pappan oxytocin vilket ytterligare bidrar till hans bindning till barnet.

Jag tror att alla människor har en inbyggd/medfödd vilja ta hand om bebisar. Sedan tror jag att styrkan in bindningen till barnet beror på omständigheter, uppfostran, förväntningar, känslomässigt bagage etc etc. Visst, hormoner spelar in - men vad är hönan och vad är ägget?

Att alla människor har oxytocin är vetenskapligt bevisat. Sedan får ju (de flesta) biologiska mammor en extra dos vid födseln vilket ju kan ge ett försprång de första dagarna - men knappast något som förklarar ett helt års agerande. Om man tror att mamman är unik bara för att hon burit barnet har man dessutom inte bara dömt ut alla pappor, man har dessutom dömt ut alla adoptivföräldrar till att vara "andra klassens" föräldrar.

Skrivet av: E S
Postat 2004-11-16 09:59 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Offentligt föräldraskap

Ibland när man får tid över kommer det över en vissa ibland självklarheter men även uppenbarelser. Jag kallar det uppenbarelser men det är inte en uppenbarelse i religiös mening utan mer som en klarsynt vision.

Jag tillhör kategorin föräldrar med barn med speciella behov, en speciell kategori som man inte kan låtsas tillhöra om man inte gör det, man kan inte tvivla på om man hör till eller inte.
Vi är ingen särskilt tapper grupp, inte heller nån i särklass högstående grupp vars röster man lyssnar på bara vi öppnar våra munnar, inte alls. Vissa vill tillskriva oss enorma förmågor då vi tar hand om barn som dom är rädda för att få, eller de beskriver sig beundra oss enormt för allt arbete vi lägger ned för _de_ kan minsann inte tro sig om att göra detsamma.
Jag tror inte på det. Jag tror att man klarar det man blir ålagd, man har inget val när man kommer i den situationen. Ibland kan jag förstå på mina vänner att de inte riktigt har begripit vilket liv jag lever, inget ont om det men det är rätt intressant att höra kommentarerna.
Ingen misstror en dock när man beskriver ett visst merarbete men den offentlighet och utsatthet som medföljer ett sådant föräldraskap tror jag få har reflekterat över. Jag räknade upp för vårdbidragshandläggaren vilka kontakter vi har under ett år, vissa regelbundet, andra mindre frekvent. Jag hamnade på 26 olika instanser, myndigheter, specialpersoner eller inom omsorgen av olika slag. 26 stycken! Då kan det också vara fråga om att jag har kontakt med flera sköterskor inom samma instans typ ÖNH, eller inom habiliteringen. Varje instans (jag kallar det så) har rätt till vårt liv, inte för att det är särskilt spännande men de har rätt att ta del av vår sociala status, det skrivs in i läkarintyg om vi är gifta, vilket arbete vi har, kuratorer frågar om hur barnen mår, vi måste delge våra problem när vi ansöker om avlastning etc. Vem vill göra det till så många? Visst, inte berättar vi om vår sociala status när vi sätter in rör i öronen, men det sker på andra ställen och andra saker tas upp i andra kontakter. Även om man inte har stora hemligheter så skulle en viss integritet kännas bra även för oss som måste ta emot hjälp för att klara sig.

Jag och många med mig får stångas med myndigheter, mot bristande normeringar inom exempelvis Försäkringskassan, gentemot kommunernas handläggare i vissa områden, vi berättar om våra barns tillkortakommanden dagligdags, vi ska fungera som en vårdinstans för våra barn samtidigt som vi älskar dom mer än livet självt, vi vill ha en fungerande vardag (sån där som vi ser finns på film) och inte enbart en mental stressfaktor. Vi vill inte lägga våra liv i ovidkommande frågor från handläggare eller andra sk. intresserade för att man inte har tillräcklig förståelse för hur det kan vara att ha ett funktionshindrat barn.
Vill du ha avlösare i ditt hem, folk som kommer hem och tar hand om ditt barn, lagar mat åt det i ditt kök, med dina saker? Även om dom har tystnadsplikt så ser dom allt i ditt hem, dina matvanor, din städning, stök och bök, tidningar, papper etc. det är ohjälpligt så. Kuratorer och psykologer kommer hem till dej för att tala om din föräldrasituation, hur ni hanterar livet med det handikappade barnet, handläggaren på Försäkringskassan vill veta hur ni bor, hur många ni är där mm. Ditt familjeliv är offentligt på så sätt att så många individer och instanser är inblandade och VET saker om dej. Jag har aldrig tidigare funderat på detta men en kommentar från en skribent på ett annat internetforum fick mig att reagera, på hur offentligt och lite privat mitt familjeliv är sett ur perspektivet att jag har ett funktionshindrat barn.

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-11-15 08:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Funktionshinderalibiet

I måndags läste jag det igen i SvD: En insändare som klagade på att externa köpcentra brer ut sig på bekostnad av bostadsnära butiker och butiker i stadskärnorna.
Detta är, enligt skribenten, främst en fara för "äldre och funktionshindrade som ofta saknar bil".

Men vänta nu lite här...

Vi gör en empirisk studie i en mysig bostadsnära livsmedelsbutik nära mig. Försök bara ta dig in där med en rullstol eller rollator. Bara försök. Lyckas du öht baxa dig förbi vagnarna och korgarna som trängs i själva entrén fastnar du vid blomsterstörten. Alternativt framför den övergivna lastpallen intill kaffet, eller ett lass kartonger kvarglömda sen förra uppackningen i bröddisken.

Och sådär ser det ju ut. Små butiker är ju... tja. Små. Trånga. Alla som kört ett barn av en typ som inte snällt sitter still och mediterar i sin barnvagn i en sån butik vet att gångarna har exakt den bredd som krävs för att barnet ska kunna raka burkar från båda hyllorna samtidigt. Inte är det mycket plats där för en rulle modell större.

Besök även en modern stadskärna en halkig vinterdag. Med en rollator eller ett par kryckor. Försök sen att ta dig fram till butiken över de pittoreska kullerstenar som lusar ner allt fler miljöer och gör framkomst nästan omöjlig för funktionshindrade.

Faktum är faktiskt att avsaknaden av privat bil hos de stackars billösa äldre och funktionshindrade inte nödvändigtvis innebär att de är hänvisade till apostlahästarna. Har man svårt att gå har man svårt att gå korta sträckor också. Om vi inte ska tänka oss en mysig butik i varje trappuppgång och varje kvarter så är ju den som har svårt att gå eller cykla lika stekt om det är 1 km till butiken som om det är en mil.

Det är därför vi har Färdtjänst och Servicelinjer. Har man svårt att gå får man alltså åka taxi alternativt en servicebuss.

För den rullstolsburne innebär detta biltransport till köpcentrumets entré följt av bekväm shopping i rymliga butiker, där man kan ta sig fram utan att be medmänniskorna om hjälp att röja undan hindren.

Jag vill påstå att de där små mysiga bostadsnära butikerna främst är bra för unga singlar med gott om pengar. De har inga problem att gå, de köper de små förpackningar som ryms i små butiker, de bryr sig inte så mycket om att det är dyrare än i de stora butikerna.

Men att protestera mot externhandel för att det är dåligt för unga singlar med stålar kniper förstås inte riktigt lika mycket poäng som att protesten är till stöd för "äldre och funktionshindrade".

Skrivet av: annika60
Postat 2004-11-12 15:36 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Varför har dygnet bara 24 timmar?

Jag är konstant trött, inte konstigt eftersom jag i snitt sover 6 timmar på vardagarna. Jag har ingen annan än mig själv att skylla, trots att jag har två (relativt) små barn som skulle kunna orsaka mig sömnproblem.

Nej, det handlar helt enkelt om att jag vill göra mer än jag faktiskt har tid till. Eller? Njae, kanske. Jag hinner med ganska bra det jag vill, men jag hinner inte sova. Och alla vet ju att man måste sova för att funka bra.

Så hur gör man då? Tar sig ett allvarligt snack med sig själv och förklarar vikten av en god sömn? Done that -doesn't work. Nästa metod, när resonemang inte funkar, är att ta bort saker. Eller som det finare heter - lära sig att prioritera. OK, om jag tycker att det mesta jag vill och gör är viktiga saker? Hur jag än vrider på det finns det inget att prioritera bort.

Jag kan inte prioritera bort att jobba, dels för att det är roligt att jobba men också för ekonomins skull. Jag kan inte prioritera bort tid med barnen, det säger ju sig självt. Och enligt undersökningar pratar (riktigt PRATAR) vi med våra barn i snitt 13 minuter om dagen. Tretton minuter är inte mycket att nedprioritera. OK, såna där andra trista måsten då; städa, laga mat, tvätta? Allt sånt sker på miniminivå redan här hemma. Jag avskedade Luther för länge sen men jag har insett att huset skulle bli riktigt osanitärt om man helt lät bli att städa och hålla efter i tvätthögen. Jaha, nästa grej är träningen. Den tar ungefär 2½ timme per vecka, det kanske kan vara något att spara tid på? Hmm... 2½ av veckans 168 timmar känns inte som en jättepost. Och efter vad jag har hört så blir man ju piggare och friskare av att träna regelbundet, så det verkar ju lite dumsnålt.

Nää, prioritering verkar inte vara rätt metod heller. Hot och våld är inte acceptabla metoder, det går bort på en gång. Fast lite intressant tankeexperiment - jag kanske ska slå mig själv stenhårt i bakhuvudet varje kväll kl 22.00 och se om jag sover mer? Eller hota med uteblivet morgonkaffe om jag inte sover före midnatt?

Men nu vet jag, man kan ju lagstifta!? Kan man lagstifta att vi ska fira en gammal författningsordning borde man väl kunna införa 2 extra dygntimmar. 2 fjuttiga timmar skulle ge mig utrymme för mer sömn samtidigt som jag gör allt jag vill.

Hmm... förmodligen skulle jag då öka på "jag vill"-kontot och inte ge extratiden till förmån för sömn.

Fler förslag någon?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-11-11 20:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jul, jul, signade jul

Ahhh, julefrid! Redan i november, när mörkret lägger sig över landet, börjar jag längta till jul. Det finns väl inget härligare än att njuta av ledigheten tillsammans med släkt och vänner, knäcka litet nötter, se barnens glädje över sina julklappar och äta julbord varje dag?

Problemet är bara att ta sig dit.

Jag tror att den främsta anledningen till att man njuter så av julefriden är att man då har lagt all stressen inför julen bakom sig. Varje år tänker jag att jag skall ha julklapparna klara innan november månad är slut. Det fungerar förstås inte. OK, men om jag åtminstone har idéerna, då? Slår aldrig fel, jag kommer inte på något tillräckligt bra till alla i god tid.

Sedan skall man dra fram julprydnaderna, fixa en present till assistenten i skolan, övervaka lucia på skolan, fundera igenom julmaten och komma överens med f.d. hustrun var barnen skall vara och när de skall få komma till den ene och den andre. Var skall vi vara i jul och när skall vi fara till den och den? Hjälp, jag glömde julkorten! Projektet måste klara av sina leveranser före jul dessutom!

Sedan, i mitten av december någon gång, kommer jag på att jag fortfarande inte har skaffat de där julklapparna som borde varit klara i november. Att ge sig ut i julhandeln med två halvvuxna getter i sällskap är inget för folk med svaga nerver och är förmodligen betydligt enklare än att handla med mina killar. Om jag nu kan minnas vad det var jag skulle ha förstås med slumpmässiga talgeneratorer som arbetar i skift och stereo: "Pappa, pappa, pappa!".

På något vis lyckas jag ändå få ihop det varje jul. Jag brukar vara nöjd med att de julklappar jag har skaffat verkligen är något som mottagarna kommer att tycka om, julmaten är det ändå mest jag själv som äter av där hemma och några dagar ledigt mellan jul och nyår brukar jag avsätta när det är dags att planera semestern.

På kvällen den 23:e december infinner sig julfriden i mitt hem. Då klär jag och killarna granen - den brukar bli ganska snett pyntad, men vem bryr sig? - och vad det än var som borde ha fixats tidigare så är det vid det laget för sent. Då rinner stressen av och vi njuter av friden. Välsignade julfrid, jag längtar redan!

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-11-10 01:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Den lilla människan

Upptäckten av den lilla människan på ön Flores i Indonesien är en första klassens sensation som det är värt att fundera litet över tycker jag. Homo Floresiensis existerade bevisligen så sent som för bara 12.000 år sedan och troligen mycket senare än så. Det var ju inte fråga om bara ett skelett heller utan man har hittat minst sju, alla i samma storlek. Den lokala befolkningen har legender om små, håriga, människor som "muttrade" sinsemellan vilket antyder att de kan ha funnits kvar långt in i modern tid. Det finns ett webmuseum för den som är intresserad.

Jämförelse med modern människa
Jämförelse med modern människa

Vilken effekt skulle det få om vi upptäckte att de fortfarande lever, t.ex. på Sumatra där det finns liknande historier? Arkeologerna har ju fastställt att Homo Floresiensis tillverkade verktyg och för att komma till Flores måste de ha passerat öppet hav - där har aldrig varit funnits en landbrygga under istiderna. Alltså var de intelligentare än den lilla hjärnstorleken antyder. Hela begreppet "mänsklig" kan behöva omprövas.

Jag hade velat se oss möta en helt annan människa, utforska denna människas tankar och föreställningsvärld och utbyta erfarenheter. Med en annan, intelligent, människoart hade vi fått nya argument mot de rasister som hänger upp sig på hudfärg inom Homo Sapiens Sapiens - om sådana är mottagliga för argument förstås... Med två olika arter människa som lever sida vid sida på jorden skulle vi få ett helt annat perspektiv på vår ställning på jorden.

Som vanligt är det ingen lätt tillvaro om man skall vara bokstavstroende. De som hävdar att "Gud skapade människan till sin avbild" kommer att få problem om det finns två sorters människor som ser helt olika ut. Tyvärr är väl det troligaste att den lilla människan utrotades av den stora. Kains ättlingar besitter jorden.

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-11-09 08:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gröt i huvudet och annat som upprör en feminist som jag.

Gröt i huvudet...
...amningshormoner som gör en korkad. Japp, det är det tillstånd jag förväntas vara i.
Men inte känner jag mig mer korkad än annars. Däremot trött. Att väckas ett par gånger under natten innebär åtminstone i mitt fall att jag befinner mig i ett konstant tillstånd av sömnighet. Till detta kommer ju det stora underbara i att ha fått en ny familjemedlem.

Bläddrade i "Sedan du fött" av Maria Borelius, som jag fick av en välmenande vän under förra graviditeten. Läste ett par sidor, blev arg och lade undan den. För mer kvalificerat struntprat får man leta efter... Visst finns det säkert de som upplever att amningen gör dem mindre intresserade av omvärlden, men att tvärsäkert uttala sig om att alla kvinnor blir mer korkade och dessutom uppskattar monotona uppgifter bara pga av amningen är nog det som jag anser vara mest korkat (hon kanske ammade då hon skrev det... ;-)  )

Nä, minst 90% (om inte 100%) av eventuell nedsättning av den mentala kapaciteten tror jag beror på trötthet, och det stora i att ha fått ett barn. Det räcker och blir över som förklaring för mig!

Och så blev jag ledsen...
... i fredags då jag var halloweenkalas med äldsta barnet. Trevligt och välordnat, fullt röj med 10-talet fyra- och femåringar. Men när det var dags för presenter fick pojkarna varsin vattenpistol. Jättekul! Vad fick då flickorna? Vattenpistol som de absolut hade uppskattat? Nä, de fick varsitt set med "painting by numbers". Som när man tittade på framsidan riktades till en åldersgrupp på 9+...
Alltså hade de inte ens engagerat sig i att hitta något mer passande till flickorna än "något att måla med passar nog små flickor".

Horribelt i min mening. Först att könsuppdela presenterna, och sedan att inte ens riktigt bry sig om att presenterna till flickorna var lämpliga. Kalaset fortsatte med att pojkarna sprang omkring och sköt vilt och flickorna använde sina målargrejor som sköldar... Kreativt nog av flickorna, men jag blir både ledsen och förbannad när könsroller skapas och uppmuntras så hejdlöst. :-(

Skrivet av: E S
Postat 2004-11-08 08:50 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Svenska Spel börjar lyssna på kritikerna?

För någon vecka sedan stod Bosse Ringholm (då finansminister) i SVTs Agenda och fick stå till svars för den dubbelmoral som statens spelmonopol Svenska Spel utgör. Skattepengar vs förödande spelmissbruk. Miljoninvesteringar i reklam vs fjuttiga skattekronor till spelmissbrukarvård. Det talades om hur spel kan bli ett beroende (spelande liksom annan förströelse är kopplat till vårt eget belöningssystem och skapar därför lätt ett beroende som kan leda till missbruk). Vi fick också se vittnesmål från barskrapade killar (mest verkar det vara killar som spelar?) som fått starten på sina vuxenliv förstörda. Ja, ni hajar ju. Svenska Spels massiva reklamkampanjer blev syndabocken.

Svenska Spel är Sveriges sjätte största annonsör. Förra året köpte bolaget reklam för 293 miljoner kronor brutto.

Jag har aldrig känt mig som en del i målgruppen, men bara den massiva kvantiteten av tid och utrymme som täcks av reklam för spel känns lite påträngande. Så idag läste jag (på dagensmedia.se) att Svenska Spel redan nästa år ska sänka sina kostnader för reklam med 20%. Främst handlar det om utomhusreklamen och TV-reklamen, den som ter sig aggressivast och förmodligen effektivast också.

Kan detta vara en reaktion på den kritik som kommit fram på senare tid?

Men nej, det handlar inte om något statligt dåligt samvete eller ansvarstagande. Det handlar om en dom i Regeringsrätten som fastställt att utländska spelbolag inte har rätt att göra reklam i svensk press.

Svenska Spels vd Jesper Kärrbrink säger så här:
- Vi ska ner till investeringsnivåerna som var 2001. Sedan dess har vi tvingats öka marknadsföringen för att möta de utländska spelbolagen. När de nu måste minska på marknadsföringen är det inte mer än rätt att vi också minskar.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-11-06 09:53 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Diagnoser

Vad innebär det egentligen för en människa att få en diagnos? T ex Downs Syndrom, CP, DAMP, borderline, diabetes...
För mig är en diagnos bara en beskrivning av något tillstånd hos en enskild människa.
För andra hänger det en hel barlast med negativa förväntningar och tillmälen på diagnosen. I vart fall på vissa diagnoser.

Att ha diabetes är tämligen okontroversiellt. Den som har diabetes betraktas allmänt som en helt okej medmänniska, som man kan ha omkring sig och som man kan prata med som till folk i allmänhet.

Downs Syndrom möts ofta med glada leenden och muntra tillrop om hur glada och goa "de" brukar vara. Fast hur många skulle möta en person med DS på arbetsplatsen utan att lyfta ett ögonbryn och förutsätta att det handlar om något slags terapiarbete och undra om Dagcentret har brunnit. För inte kan "de" ha vanliga jobb?

Borderline och andra psykiska funktionshinder möts med skräck, låsta dörrar och undringar över varför "såna" inte är inlåsta nuförtiden....

I takt med att vår kunskap ökar - och kanske också genom en önskan att kategorisera mera - får vi allt fler diagnoser, allt fler människor får en diagnos som gör dem i någon mening avvikande.

Inför detta kan man förhålla sig på två sätt:
Antingen arbeta för en förändring av samhällsattityden så att vi oftare ser människan bortom diagnosen.
Eller kämpa för att få bort diagnoser och därmed rädda människor från gruppen skadade=onormala=mindre värda och föra över dem till en vidgad grupp av icke-skadade=normala=fullt människovärde.

Problemet med det sista resonemanget är att det ju för de flesta alltid återstår en grupp skadade=onormala, om än mindre. Dvs en visserligen mindre, men dock grupp av människor som är så pass avvikande att de inte anses ha fullt människovärde.

Därför föredrar jag det första förhållningssättet. Det sista tycker jag är fel och definitivt oambitiöst.

Skrivet av: annika60
Postat 2004-11-05 01:07 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Föräldrarnas Värld - mellanmjölkens land?

För åtta år sedan reste Jonas Gardell runt och sjöng om mellanmjölkens land. Det var innan han fick barn. Idag verkar det osannolikt att någon förälder alls skulle komma på tanken att beskriva livet med barn som en tillvaro av mellanmjölk.

Om sex veckor väntas vårt allra första barn födas. Från att i åratal kämpat med infertilitet och ändlösa behandlingar har vi plötsligt fått tillträde till Föräldrarnas Värld och i den finns minsann ingen mellanmjölk, vad än Gardell påstår. Jag har sällan upplevt saker så svart-vita som just detta med föräldraskap. Du är antingen hemma heltid eller delar på exakta minuten, långtidsammare eller flaskfantast, älskar epidural eller föder vrålandes å-å-å tjejer och fokuserar på din inre delfin. Finns det verkligen inga mellanting? Vad gör man om man gillar lite smärtlindring men ändå tror på meditation? Om man älskar sitt arbete men så gärna vill spendera mycket vaken tid med barnet? Är det bara jag som håller på att bli fnoskig av alla antingen eller?

Vi var på ett fascinerande möte på försäkringskassan där alla män (medföljande partners existerar inte) fick veta att tjänstemannen förvisso hade i uppdrag att prata om att det var bra att dela FL men där hon själv inte kunde stå för det med motiveringen ”jag tyckte ju att det var så roligt att vara hemma och så är det ju ofta med mammor”. Vi drack pauskaffet lätt fnysandes, klart man delar FL. Väl hemkomna berättar min fru lyriskt om hur många bebisar som fötts på deras jobb senaste året och att hon så gärna vill ta med vårt älsklingsbarn till den stundande julfesten. Om liten arvinge kommer på beräknad dag är han eller hon ungefär fem dagar gammal vid tiden för julfesten. Jag fick kraftig hjärtklappning och sa ”jag vet inte om jag fixar det” och tänkte på fnysningen tidigare. Välj nu Allis, vad är det du vill egentligen säger den inre piskan och jag får ännu mer hjärtklappning. Antingen eller.

Sen skulle vi gå på rundtur på förlossningen. Välj smärtlindring, här är lustgasen och så här ser apparaterna ut. Allt är superdupernaturligt och det som inte är det göms bakom en vägg. Ingen frågade någonting för den som är rädd kan ju gå på Samtal Hos Specialvården. Men vi som är lite småskraja då? Som bara vill veta om lustgasen funkar eller om man kommer att spy som en råtta av den? Eller att narkosläkaren verkligen kommer om man nu ylar efter epidural? Får jag ligga i badkaret och tycka synd om mig själv och ändå vara duktig?

Jag efterlyser fler icke-kategoriska plattformar. Jag vill kunna välja Waldorf utan att kasta ut datorn, lära mitt barn alla matlagningsknep och fortfarande gå på Pizza Hut, amma mitt barn så länge det funkar men inte sluta på ett jobb jag verkligen älskar. Och allra helst skulle jag vilja kunna göra saker utan att behöva välja antingen eller. Skulle någon kunna berätta för mig var den världen finns?

Skrivet av: Allis
Postat 2004-11-04 00:50 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Intressant dag att vakna upp till...

Idag när vi vaknar är vi närmare svaret vem som ska bli nästa president i USA. Jag ska inte utnämna mig till en stor utrikeskännare eller ens som en medveten politisk debattör för det är jag inte. Vill inte göra gällande att jag har alla fakta rätt eller att jag gör annat än går på känn eller den berömda magkänslan, men jag tänkte bara ta ett par tankar omkring något som inte enbart påverkar världen där bortanför Atlanten, utan även här och även globalt.

Många är vi intresserade av resultatet, vem vinner, vad kommer att komma ur detta val. Vissa journalister har talat om detta val som det viktigaste på decennier och det stämmer nog. Det är ett land i kris som går till val, ett val som kan komma att betyda mycket för alla inblandade, inte minst de länder som är på ett eller annat sätt inblandade i USA:s affärer utom sitt lands gränser.

Nästan alla är spända på vad som ska hända i Irak, hur nästa president ska klara av terrorhoten i världen, hur det ska påverka världsekonomin.

Jag tycker det finns andra intressanta vinklingar i valet som inte enbart rör terrorhot eller oljetillgångar utan miljömässiga sådana. När kommer det en stark miljörörelse och medvetenhet i USA, en medvetenhet som är förankrad i kongress och president?

När ska vi få en stark miljömedvetenhet i världens starkaste land? Tänk vad en sådan sak kunde påverka andra? När miljön blir en valfråga, ett incitament i varje regering och tänk vad en superekonomi som USA skulle kunna bidra i exempelvis klimatfrågan? Det finns många sådana aspekter.

I skrivande stund är valet ännu inte klart, röster återstår att räkna och jag önskar att man inte enbart ser till vad detta val gör för terrorn eller vad man hoppas att presidenten ska göra för terrorn och dess bekämpning utan för vad det ska göra för den globala miljön, för ekonomin men även för den enskilde individen. Att jämna klasskillnader, minska våld, satsa på sociala trygghetsnät osv osv. Valet är inte enbart för eller emot bin Ladin utan i mitt tycke större än så när USA ändå har så stor makt att påverka globalt. Ser med spänning fram emot valresultatet.

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-11-03 10:51 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Irrelevansfeministiskt manifest

Irrelevansfeminism

Innebär det att det är irrelevant om man är feminist eller ej?
Njä, inte riktigt... Jo, det är hyfsat irrelevant ifall man väljer att kalla sig feminist eller inte, men knappast irrelevant om man vill ha jämlikhet eller inte.

Irrelevansfeministiska manifestet!

* Det borde vara irrelevant vilket kön någon tillhör när en individ bedöms som person.
* Det borde vara irrelevant vilket kön någon tillhör för en individs skyldigheter, rättigheter och möjligheter
* Det borde vara irrelevant vilket kön ett barn och en vuxen har när de bemöts av en annan människa. Individen ska bemötas, inte efter en mall beroende på kön.
* Det är irrelevant vilket kön någon har när man ska förutspå vilka egenskaper en människa har (men att det är ack så vanligt att folk ändå förutsätter egenskaper efter kön).

Som irrelevansfeminist vill jag att alla barn ska få utvecklas enligt sina individuella förutsättningar och egenskaper. Få stöd där de behöver, få utveckla färdigheter efter personligt intresse.
Jag tror att vi då får en betydligt större variation än vi har idag när många fostras efter könsroller. För mig är könsroller något som begränsar både kvinnor och män, pojkar och flickor.
Jag tror att kvinnor och män är i stort sett lika (om vi nu bortser från det uppenbara; snopp och snippa etc) om de uppfostras lika. Alltså lika om man jämför större grupper av kvinnor och män. Individer skiljer sig betydligt mer. Jag tror t o m att vi skulle få en större variation mellan hur individer beter sig än idag om man inte fostrades lika hårt enligt en könsrolls-mall.

Det finns studier som påvisar vissa biologiska beteendeskillnader, men dessa skillnader är små och ses bara om man tittar på stora grupper, och variationerna individer emellan är betydligt större än mellan grupperna kvinnor och män. Om 5 män och 4 kvinnor av 100 är alldeles extra bra på att lösa spatiala problem så säger det väldigt lite om män och kvinnor i allmänhet.

 

Skrivet av: E S
Postat 2004-11-02 07:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Du svettas lite för att vara så fet!

Det finns förolämpningar och det finns förolämpningar, förolämpningar förklädda i allsköns omskrivningar och som man inte kan hävda sig emot.

Jag var på en av mina bästa vänners bröllop både som toastmaster men även som sminkös. Jag tycker om att sminka och tog mitt uppdrag med allra största allvar. Min väninna har ett mycket tacksamt yttre som med enkla medel kan göras om till otroligt fotogeniskt, hon är vacker utan smink men med smink blir hon en tio-poängare, alla kategorier. Frisören arbetade med tiara och slöja, rosor som stacks in i ett vackert hår och jag lade en make-up som matchade fint. Alla var vi jättenöjda. Vi tryckte in oss i bilen, åkte till kyrkan där brudens mor väntade på oss. Moderns första reaktion är att stirra på sin dotter, hennes ögon börjar tåras och hon öppnar sin mun till allas förskräckelse, vänder sig mot mig och frågar:

-Vad har du gjort med henne Ulrika? Hon är ju vacker?!

Jaha, vad säger man om det då? Tack eller? Nu är ju denna kvinna inte känd som ett under av smidighet och finkänsla, även om hennes inre inte är elakt, tvärtom. Men kommentaren som var menad som en komplimang blev så fel, det blev en förolämpning.
Eller som han som dansade med en kvinna med tämlig rondör och är lite småtänd på henne till sin stora förvåning och medan dom dansar viskar han in i hennes öra:

-Du svettas lite för att vara så fet....

Jaha, är tack på sin plats här också eller?

När jag var nio år lånade jag hela Lycksele biblioteks arkeologiböcker från vuxenavdelningen, 72 stycken och hela min spark var behängd med kassar med böcker när jag stapplande tog mig hemåt. Jag klippte ut recept ur tidningen Saxons, gjorde små böcker som jag gav bort och försökte som 10-åring lära min femårige bror att läsa och jag blev ruskigt besviken när han inte ville lära sig utan leka med Lego istället! Släktingar och vänner till mina föräldrar klappade mig på huvudet, log överseende och kallade mig lillgammal. Lillgammal?
Nu har jag en son som mycket väl kan kallas lillgammal men det känns inte som en komplimang utan som en förolämpning, lillgammal. Liten men gammal ändå? Klok för sin ålder, ja, osedvanligt förnuftig, intelligent, förståndig, ja allt är bättre än lillgammal. Lillgammal används med ett nedlåtande uttryck i sina ögon där man överser med dom barnsliga sidorna och framhäver dom vuxna som nåt humoristiskt och överslätande. Nej, lillgammal är en förolämpning.

Det finns en hel del sådana uttryck vi använder oss av för att på ett eller annat sätt uttrycka avstånd, nedlåtenhet eller oförståelse, eller annat som kommer för oss. Vissa saker säger vi i rent oförstånd, vi förstår inte bättre i den situationen eller så kan vi inte sätta oss in i den andra partens känsloliv men ibland gör vi det enbart för att såra och skada. Vilka uttryck använder du medvetet och omedvetet? Nu använder man ofta neuropsykiatriska diagnoser som svordomar.

-Du har ju för fan DAMP!

Det sägs till en som är arg eller irriterad eller på annat sätt beter sig som man inte förväntar sig. Sjuttiotalets CP-unge har blivit utbytt mot DAMP-unge. En svordom är inte den en förolämpning? Att som barn bli kallad djävla unge av en uppretad förälder, att både bli förolämpad men även kränkt som person.
Eller att träffa en ny partner, kika på dennes glädjedon och klappandes i händerna, utbrista:

-Så söt den är!

Det är ingen positiv kommentar utan en förolämpning, ingen man vill ha ett sött manligt attribut, utan det förhållandet kommer att snabbt kvävas i sin linda. Egentligen ville jag bara peka på att vi använder oss av olika kommentarer och uttryck som i fel situation blir en konstig form av smicker alt. förolämpning. Vad reagerar du på?

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-11-01 07:24 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook