Barnsidan - Mia Althoff - på barnsidan
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Det bästa med hösten

Fram tills för några år sedan var hösten en deppens tid för mig. Sommaren var slut och vinterns äventyr fortfarande för långt borta. Nu tycker jag det är rätt skönt.

-Man kan klä på sig snygga (=heltäckande) kläder utan att smälta bort.

-Man kan tända en brasa

-Man kan vara i skogen utan att bli uppäten av mygg

-Man slipper grillat och kan istället njuta av en söndagsstek eller en rykande soppa 

-Getingarna har dött

-Det är ännu inte så kallt att man måste bylta på barnen vintermundering

-Man kan med gott samvete sitta inne om kvällarna, lyssna på underbar musik och läsa en bok.

-Dr House och LOST fyller rutan istället för "Morden i Midsomer". 

 

Vilka är dina "bästa med hösten"? 

 

 

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-28 11:12 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Bästa mammaråden

Skugge uppmanar alla mammor (ja, bara mammor) att skicka in sina bästa mammaråd i lördagens krönika.

Här kommer mina bästa råd

-Bärsjal. Att jämföra en babybjörn med en riktig bärsjal är som att jämföra hallon med jordgubbar. Det är inte samma sak även om båda funkar till glass. Med en bärsjal får man bästa avlastningen, man kan alternera bärställning beroende på barnets ålder och aktivitet (ska man amma lilla bebben och samtidigt laga mat knyter man på magen, ska ta halvmånadersbebin och hämta storasyskon på dagis knyter man på höften, ska man ut i skogen knyter man på ryggen). Babybjörnen må vara snygg och lättknäppt, men inte ergonomiskt så bra och inte lika länge användbar.

-Ge inte barnet napp. Jag har tyckt att det varit bättre att ge bebisen tutten hela kvällarna igenom än att hålla på med napp (eller ännu värre femminutersmetiden). Att suga är ett behov hos bebisen och det stimulerar mjölkproduktionen. Jag har sett så många bebisar tvingas lära sig ta nappen för de är så "snuttiga" och alltid haft den olustiga känslan att det är snudd på barnmisshandel när bebisen nästan kväljs över den där stora nappen som trycks in i munnen. Dessutom är det ju bara svårt att sluta sen och risk för att tänderna och bettet hamnar helt fel.

OBS! enligt vissa kan napp minska risken för plötslig spädbarnsdöd. Klicka här för att läsa mer vad läkartidningen skriver. Läs också amningshjälpens sida om tröstnapp. Min sammantagna slutsats av detta är alltså att bebisen kan ha napp under månad två, tre och fyra för ett eventuellt minska risken för PSD. BVC ska absolut inte gå ut och rekommendera nappanvändning generellt, det är under en begränsad tid som nappanvändande kan motiveras som en säkerhetsgrej.

-Skippa äckliga wipes. Vatten är bästa sättet att tvätta babyrumpa. Se åtminstone till att använda wipsen sparsamt. De är säkert fullproppade med konstiga kemikalier, känn bara på lukten och konsitensen... Jag har sett mammor tvätta sina barn i ansiktet (ja, i ansiktet!) med dessa. Prova att göra det på dig själv får du känna att det inte känns ok, nästan i stil med att gnugga dem i fejjan med disktrasa.

-Skaffa inte liggvagn. Första tiden kan man använda bärsjalen (som man såklart har skaffat) och sen kör man en behändigare kombivagn (eller vad de nu heter nuförtiden) med lift om det behövs. Eller kanske sulky med liggläge.

-Ska du ha skötbord, se då till att det får plats i badrummet (inte i nån ryggknäckarpose ovanpå badkaret) och att alla blöjor, kläder mm får plats under. Att ha skötbord utan tillgång till vatten är ju bara plain stupid. Får man inte plats med skötbord är det bästa att lära sig byta på golvet/i knät.

-Vetekudde är skönt att ha. Man kan värma en liten ond bebismage, man kan värma en värkande amningsstel nacke och man kan mjuka upp en ond mjölkstockning. Vetekudde är skitenkelt att göra själv; Ta en strumpa (en hel!), fyll med råris eller bulgur, kläm ihop med påsförslutare. Kör i micron. 

Nu är det din tur att fylla på med råd.  

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-25 10:12 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Chocka mig Fredrik

Alltså, jag har försökt förstå den här nye stadsministern. Jag har bläddrat i Damernas Värld där alla partiledarna skulle få berätta om en okänd privat passion eller fanatiskt intresse. Fredrik Reinfeldt briljerar med att sing-songa som Magnus Uggla. Magnus Uggla och sällskapsspel är alltså herr Reinfeldts passion?

I alla de debatter och utfrågningar jag sett på TV inför valet har jag sett en kontrollerad man som aldrig brusar upp eller skulle komma på tanken att ge nån långfingret. Det blir sakligt och lugnt, knastertorrt.

Jag läser i DN att Fredde har sportat, hejar på Djurgården och är uppväxt i den trygga förorten Täby. Han har varit jätteduktig, ofta bäst, varit elevrådsordförande, fjälljägare och kursetta. Hans mamma trodde att han skulle bli en Carl-Henric Svanberg, hon såg tidigt ledartalangerna. Han har städnoja och har dessutom nyligen börjat trimma pösmagen och bullkinderna.

Man kan väl säga att Fredrik verkar vara en riktigt hyvens kille, ganska vanlig med fötterna tryggt jordade i "stan på landet". Lite besvärande kontrollerad och perfekt kanske, men det är nog egentligen en komplimang när det kommer från en slarvmaja som jag.

Jag är övertygad om att Alliansens politik är bra för Sverige och jobben, men jag kräver ändå nån slags udd, nåt som sticker ut. Någon som roar och inte bara levererar sakligheter och dubbelkollade siffror.

Ta jämställdhet på allvar. Se till att t.ex ha minst varannan damernas i regeringen. Chocka mig - sätt på dig genusglasögonen Fredrik.


Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-21 10:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gästbloggare: Helene Sigfridsson - Makalös förälder

Sveriges Makalösa föräldrar är en organisation för ensamstående föräldrar.
Vi arbetar med att bygga nätverk, och att opinionsbilda kring ensamstående föräldrars villkor.

Det som imponerade på mig när jag började jobba för organisationen var den härliga blandning av olika slags föräldrar som samlas hos oss. Jag har mött föräldrar som blivit ensamstående efter separation, som råkat ut för dödsfall i familjen, adopterat på egen hand, blivit förälder genom insemination eller vars partner sitter i fängelse.

Det kan tyckas vara en spretig skara, och den första tanken är kanske inte hur mycket vi har gemensamt. Att vi har mycket situation syns tydligt när vi möts i våra nätverk eller självhjälpsgrupper. I nätverken träffas föräldrar som till exempel har tvillingar, är gravida eller där den andra föräldern bor utomlands. I självhjälpsgrupperna träffas man på lika villkor och stöttar varandra genom att prata av sig och ofta, lyssna på varandra.

För faktum är, att oavsett hur våra medlemmar blev ensamstående så upplever de samma sak, deras livsval gör det omöjligt för dem att vara föräldrar på samma villkor som de som lever i tvåsamhet. Det skiljer sig inte i omsorgen om barnet eller i ansvaret att ge sitt barn en trygg uppväxt, med alla behov tillgodosedda. Däremot är vår situation speciell när det gäller under vilka förutsättningar vi måste göra det.

Sedan de stora besparingarna på 1990-talet har ekonomin blivit bättre för alla grupper. Men det är ett stort gap mellan sammanboende och ensamstående föräldrars ekonomiska utveckling. Ökningen av de sammanboende föräldrarnas disponibla inkomst har blivit dubbelt så stor som för de ensamstående föräldrarna. Enligt Rädda barnen har fattigdomen bland ensamstående föräldrar stigit från 5,6 % till 8 % idag. Klyftorna ökar.

Ensamstående mammors hälsa är betydligt sämre än de sammanboende mammorna.
Hälften av alla ensamstående kvinnor har någon gång under de senaste tolv månaderna avstått från tandläkarvård, sjukhusvård eller att köpa medicin på grund av sin ekonomi.

För att kunna arbeta är ensamstående föräldrar beroende av en välfungerande barnomsorg. Bristen på lagstiftning för barnomsorg på kvällar, nätter och helger kan innebära att ensamstående föräldrar skickas rakt in i arbetslöshet eller tvingas försörja sig på en deltidslön. När grupperna blir allt större är det svårt att med gott samvete lämna sitt barn de 8-10 timmar som behövs för att kunna arbeta heltid.

Det finns mycket att göra för politikerna för att förbättra situationen för ensamföräldrar, så att vi kan resa oss upp och slippa refereras till som en utsatt grupp. För egentligen är ensamföräldrar en väldigt stark grupp. Trots både motvind och regn i samhällsklimatet fixar vi vardagslivet på egen hand och levererar både mat på bordet och all den kärlek våra barn behöver för att växa upp till välfungerande samhällsmedborgare.

Några av oss gör det i gemenskap med andra makalösa föräldrar och jag hoppas att fler söker sig till oss för att stärka både sig själva och ensamstående föräldrar som grupp. Välkommen du också!

 

Skrivet av: Helene Sigfridsson
Postat 2006-09-18 14:04 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Den som inte röstar har sen ingen rätt att klaga

Jag kan inte fatta varför valdeltagandet är så lågt. I år räknar man med att siffran kommer hamna under 80%. Mer än en femtedel av de röstberättigade kommer alltså inte rösta. Det tycker jag är skandal. Tycker man inte att det är "värt det" att gå och rösta så tycker man alltså inte att demokrati är nåt att ha eller kämpa för?

För mig är det obegripligt att inte gå och rösta. Tycker man att alla partier suger så röstar man blankt. En blank röst är också en röst. Och en kraftig signal om att politiken inte funkar och det behövs nya vindar, nya tankar och nya krafter. Men ligger man kvar hemma istället för att rösta så sänder man ingen signal alls. Därmed bör man heller inte hålla på och klaga sen över hur politikerna styr och ställer och hur dåligt allting är.

Imorgon går vi hela familjen till vallokalen. Det kommer bli som en liten utflykt för att fira demokratin. Det känns viktigt att få barnen att förstå att politik och demokrati är grundläggande viktiga saker. Jag tror att det är bra att visa dem lite Bamselogik, dvs att även fast man bara en av väldigt många så har man en möjlighet att påverka och göra sin röst hörd. Soffliggare är dåliga föredömen för sina barn.

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-16 12:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vad hände med visionerna i politiken?

Det här valet har jag varit väldigt duktig på att läsa och lyssna på de olika partiernas valmanifest, partiprogram och debattinlägg. Jag har också sett i stort sett alla Utfrågningsprogram och Dueller. Jag vet vad Göran Persson vill, jag vet vad Fredrik Reinfeldt vill och jag tror att jag har hyfsad kläm på både Maria Wetterstrand och Maud Olofsson och vet vad de står för. Göran Hägglund, Lars Ohly och Lars Leijonborg har också fått sin beskärda del av min uppmärksamhet.

Det som gör mig rädd och besviken är hur den viktiga och ytterst tunga demokratifrågan om jämställdheten har försvunnit. Det ÄR inte rättvist att löneskillnaderna mellan könen fortfarande är så markant. Det är inte bra att majoriteten av papporna inte är/vill vara/ses som fullvärdiga föräldrar. Det är ett skämt att det satsas (statliga och kommunala) miljonbelopp på att hålla huliganer (till 99% män) i schack, medan det ständigt saknas resurser i skolan och vården. I sommar har ca en kvinna i veckan mördats - ofta av sin nuvarande eller föredetta partner efter år av misshandel (som varit känd hos polis, grannar, kvinnojourer, släkt och vänner).

Inget av partierna (förutom F!) vill egentligen göra något åt detta massiva demokratiproblem. Borgarna tramsar om sin jämställdhetsbonus som ger mer ersättning om han är hemma istället för hon. Utredning efter utredning har visat att det oftast inte är ekonomi som är mest avgörande för huruvuda papporna är föräldralediga eller ej. Det är bara mindre stigmatiserande att skylla på ekonomin fast det kanske handlar om ovilja, ointresse eller ren egoism. Att lagstifta om en mer individuell föräldraförsäkring vore det allra effektivaste sättet att komma framåt på jämställdhetsfronten. Regeringens egen utredare (Karl-Petter Thorwaldsson) har kommit fram till det, ändå vågar regeringen Persson inte lägga förslag i den riktningen. För en majoritet av svenska folket är emot en sån förändring - de vill ha valfrihet ("Vems valfrihet?" ekar i mitt huvud) Trots att vägen är utstakad, målen uppsatta och medlen billiga och rättvisa så...görs ingenting - av rädsla för den högljudda opinionen.

Borgarna säger att en bidragberoende arbetsför befolkning är av ondo. Hur kan det då helt plötsligt vara ok, för de vill ju trots allt ha vårdnadsbidrag? Det kan givetvis vara en del av Den Antifeministiska Planen, men jag tror snarare att det beror på att politikerna är så himla rädda för opinionen. Nån har satt ut ett blött finger och känt vartåt opinionsvinden blåser. Familjer med småbarn har svårt att få vardagen att gå ihop. På grund av tidsbrist och slitningar om prioriteringarna så går många föräldrar skiljda vägar. Mammor och pappor skriker efter mer tid för familjen och barnen. Det virvlar häftigt kring Elise Claesson som tycker barnaga kan vara ok och att alla mammors största plikt är att vara @home. Allt annat är bara feministiskt politiskt korrekta irrfärder.

Allt det där kokar ner till att "majoriteten av svenskarna vill ha vårdnadsbidrag" i Alliansens öron. Att vårdnadsbidrag innebär att fler blir bidragsberoende, att fler kvinnor hålls utanför arbetsmarknaden, att fler barn får än mindre kontakt med sina pappor det spelar liksom ingen roll för opinionen är lag. Att det finns liknande system i vårt grannland Finland där alla kvinno- och mansfällor man varnat för har slagit igen är det ingen som ens vågar ta upp i debatten, för vårdnadsbidraget tillsammans med pigavdraget är en riktig killer i medelklassens väljarled. "I am to please" verkar vara politikens nya slagord.

Fredrik Reinfeldt berättade att hans nya moderater utformats efter folks vardag och vad folk vill. Att tjäna Sverige och de svenska medborgarna handlar inte om att uppfylla önskningar. Politik handlar om att vara visionär, leda vägen och inte vara rädd för att gå motvalls när övertygelsen bär en ditåt. Låt oss hoppas att vår nästa stadsminister inte tror att han är jultomten...

 

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-11 11:44 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

OK, inga omdömen eller betyg av uppförande, men vad?

Jag ser absolut risken med att lärarna inte kan slå bort sin privata syn på eleverna när de ska skriva skriftliga omdömen eller betygssätta elevernas uppförande i skolan. Att man "sorterar" eller stämplar människor för vad de gör och presterar är högst naturligt. Och även om barnens beteende ofta är en direkt följd av hemmasituationen så måste ett felaktigt beteende markeras - för att hjälpa eleven på rätt spår igen.

Men ok, det är inte bra med betyg eller omdömen av elevens uppförande.

Men faktum kvarstår. Den svenska skolan är inte på den nivå den skulle kunna vara. Den svenska skolan får oerhörda resurser, så om kvaliteten var helt avhängig på resurserna så skulle den svenska skolan vara världsbäst. Och det är den inte. Lärare flyr skolan pga av alla trakasserier och brist på disciplinära verktyg, elever mobbas och misshandlas, resultaten i skolan är rekorddåliga internationellt mätt, kraven för att komma vidare verkar vara på fånigt låga nivåer (är det för "alla ska med" eller?).

Visst, barnen i den svenska skolan mår bättre än de japanska, men ska skolan vara som en stor myshörna där allt ska vara så roligt, lätt och skyddat som möjligt? Skolan ska förbereda kommande generationer på en verklighet som blir tuffare och tuffare. Varför är det så fult att ställa krav på kunskaper och för den delen uppförande (för vem får arbetsro om det pirrar i magen av skräck för vad som händer på rasten eller om läraren avbryts i ett?)?

Hur kan vi komma tillbaka till en skola där elever behandlar lärare och andra elever med respekt och där lärarna har makt över tonläget? Vilka metoder funkar? Hur ska skolan ställa krav på elever och föräldrar?

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-09 12:29 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Varför har vi inte betyg eller omdömen i uppförande?

På lågstadiet luftar man varandras cyklar och lägger häftstift på frökens stol. På mellanstadiet retar de "mogna" tjejerna de tjejer som ännu inte fått bröst och mens. På högstadiet misshandlas killar i sjuan av stora killar. Vad gör lärarna*? Oftast alldeles för lite.

Och vem kan klandra dem - lärarna alltså? De har överfulla klasser. De är ansvariga för barn som borde få socialt stöd, barn med diagnoser och barn som inte pratar svenska hemma. De har dessutom händerna bakbundna. Disciplinära åtgärder som att skicka ut en elev som förstör i klassrummet och beslagta mobiltelefoner är inte alltid ok. Många barn hanterar auktoriteter ganska dåligt, förmodligen för att de inte ser pedagoger och föräldrar som auktoriteter.

Jag tror att många av skolans problem skulle lösas om man ställde högre krav på elevernas uppförande, slutade curla dem och började reagera på gränsöverträdelser. Skolbarn och -ungdomar vet innerst inne att det inte är ok att förstöra för resten av klassen. De vet att vi kräver vanligt hyfs av dem och hur man är en schysst kompis. Så varför kommer inte reaktion när de uppenbarligen beter sig illa? Varför får inte Lisas föräldrar reda på att hon och gänget mobbar? Varför vet inte Kalles föräldrar att Kalle kallar läraren för djälva subba?

Jag tycker att det vore helt på sin plats att återinföra ordningsbetyg eller åtminstone skicka hem skriftliga omdömen av elevens uppförande. Varför är någon emot det? Jag tycker det handlar om respekt, både gentemot den som drabbas men även gentemot den som uppför sig illa. Jag skulle absolut vilja veta om min lilla gullsnofsa slogs eller var uppkäftig eller om min lille gulleplutt retades och förstörde för andra. Att lära sig respekt och gott uppförande är grundförutsättning för att klara livet.

 

*de facto är det tyvärr så att vardagen i skolan sköts av lärarna, även fast eleverna ibland behöver mer stöd än bara det pedagogiska (dvs det lärarna är utbildade att ge dem). Skolan behöver fler vuxna personer och framförallt personer med specialkompetenser (t.ex för socialt och språkligt stöd). 

 

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-07 00:07 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Mina femton i rampljuset

Såg ni mig igår då? Vavava?

SVT ringde mig för snart två veckor sen och ville veta om jag kunde ställa upp som publikfrågare i partiledarutfrågningen. Jag fick panik först och sa att jag kunde hjälpa dem att skriva frågorna, men att jag var tveksam över att ställa upp. Men till sist tog jag mig mod till mig och tackade ja. Igår, när Fredrik Reinfeldt skulle frågas ut var det dags för mitt första tv-framträdande (nåja, andra om man räknar den där gången kameran svepte över publiken i En kväll med Luuk). Klockan kvart över fem åkte jag iväg. Barnen vinkade och var märkligt förtjusta över tanken på att se ett riktigt tråkigt vuxenprogram.

SVT är en gigantisk byggnad, men efter några trappor upp, en ljusgård och några trappor ner satt jag utanför studio2. Programledarna Mats Knutsson och Marianne Rundström kom och hälsade och drog några anekdoter för att ta udden av den värsta nervositeten. Vi fick gå in i studion och sätta oss på våra platser och prova att ställa frågan i mikrofonen. Trots att jag övat på frågan otaliga gånger var fusklappen en skön trygghet.

Jag blev sminkad och tillfixad i håret. Mycket proffsigt och snyggt blev det, även om de mörka ringarna under ögonen är ett omöjligt uppdrag i mitt fall. Vi gick ut och kunde ta för oss av mackor, kaffe och frukt. Jag kunde inte äta nåt. Fjärilarna i magen tog all plats. Gick in på toa och övade frågan några gånger till. Skulle jag säga "osäker", "orolig" eller "frågande"?

Fredrik med stab kom. Jag tyckte han såg väldigt spänd och fokuserad ut. Eller egentligen såg han nog ut som han hade gravt tunnelseende och svårt att läsa av omgivningen. En kvart före direktsändningen gick vi in. Jag blev ledd fram till min plats, fick vatten serverat och försäkringar om att det skulle gå bra. Innan hade de varnat oss för att publiken skulle försöka pressa oss på frågorna. De övriga i publiken får partiet själva bjuda in.

Min fråga skulle komma efter ungefär 30 minuter. När det började närma sig steg nervositeten, hjärtat dunkade högt i mina öron. Jag hörde Mariannes fråga som skulle vara ingången för mig. Ljuset kom på och jag ställde min fråga - rätt bra till och med. Även om jag råkade säga "moderaterna eller nåt annat blått" istället för "borgerligt" och stunsen i slutfrågan inte riktigt fanns där.  Jag lyssnade på svaret (som avbröts lite abrupt) men sen satt jag som med vadd i öronen resten av sändningen. Jag tror inte jag hörde nåt alls efter min del var avklarad. Klockan blev 21, programmet tog slut och fotografer och blommor vällde fram.

Efter programmet kom Fredrik ut och tackade för min och de två andra frågeställarnas medverkan. Jag var tvungen att få svar på en fråga till - om vårdnadsbidraget. Jag fick höra att vårdnadsbidraget inte alla ska ses som ett bakåtsteg för jämställdheten eller binda kvinnorna än mer till barnen och hemmet. Jag kan inte säga att jag blev imponerad av varken det svaret eller det jag fick i direktsändningen, men nånstans där i de där omtalat innerliga bruna ögonen tändes något som kändes intresserat. Kanske tyckte han det var skönt att prata om nåt annat än jobben och a-kassan? Jag hoppas det, för jämställdheten har verkligen kommit på skam i den här valrörelsen.

Frågan då? undrar ni kanske. Ja, enligt min fusklapp löd den så här

"Jag brukar rösta borgerligt, men i år känns det osäkert på grund av hur ni och alliansen ser på jämställdhetsfrågorna. Ni säger att ni vill jobba för jämställdhet, ändå vill ni ta bort pappamånader och införa vårdnadsbidrag. Förslag som jag snarare tror motverkar jämställdhet. Hur ska moderaterna öka jämställdheten i Sverige?"

Skrivet av: Mia Althoff
Postat 2006-09-04 10:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera