Jag har redan berättat om den mobbing jag utsattes för när jag gick i mellanstadiet – en mobbing som startades och understöddes av den jag borde ha kunnat lita mest på – min lärare. Jag tog mig ur offerrollen ganska snart (såklart satte den sina spår i form av taskigt självförtroende i vissa av livets grenar) och har inte hamnat där igen.
Samtidigt funderar jag över de gånger jag medvetet ignorerat folk som jag tyckt varit för mesiga, inte varit coola nog. De gånger jag valt att prata nedlåtande med nån som jag tyckt har fel idéer, kläder och musiksmak. Har jag mobbat då?
Jag minns en gång, långt efter att jag själv gått från offerrollen, att jag tyckte en av de nya på jobbet var så otroligt korkad, långsam och kort sagt inkompetent. Han spelade allan och vann många av tjejernas uppmärksamhet. Snygg var han också. Men så otroligt långsam och dålig på sitt jobb. Och jag var ganska bra, jäkligt bra faktiskt. En period var jag satt som hans handledare… och jag gav honom inte en ärlig chans innan jag började sucka och på olika sätt säga att jag tyckte han var dålig. Snart tyckte de flesta på jobbet att han var en riktig nolla. Och oavsett om han var det eller ej så berodde nog mitt suckande på frustration över min egen situation och det var verkligen inte rätt av mig att bete mig så. Jag mobbade honom – och jag skäms över det..
Det är ett solklart exempel på mobbing, men det finns en del andra exempel när jag med hela mitt kroppsspårk sagt ”jag ser dig men ignorerar dig”. Gånger då jag känt att det bara är waste of time att umgås och lära känna nån som det verkligen inte klickar med. När då denne oklickande person börjar närmar sig och vill vara trevlig – mobbar man då om man bara svarar kort på tilltal och inte inbjuder till vidare samtal?
Måste man gilla alla för att inte vara mobbare?
USAs sydkust är en riktig orkanmagnet med sitt läge vid den Mexikanska Golfen (lagom avstånd från ekvatorn) där havsvattentemperaturen under sensommar och tidig höst tillsammans med varm och fuktig luft är gynnsam för uppkomsten av orkaner. Orkanen rör sig snabbt när den är ute på öppet vatten men så fort den når land kyls luften av och orkanen mattas av. Men då är skadan skedd. Förstörelsen efter en orkan mäts i den femgradiga Saffir-Simpson-skalan där kategori 5 är den mest katastrofala. Kategori 5 innebär vindar på minst 70 meter i sekunden. Den sveper med sig alla träd och hustak och mindre byggnader kan blåsa omkull. Flodvågor på över 5 meter och översvämningar är också att vänta av en kategori 5-orkan.
Vad jag förstår var Katrina aldrig graderad som en femma, utan "bara" en fyra med 67 meter i sekunden när den svepte in över fastlandet i staten Louisiana... (rätta mig om jag har fel)
Sydkusten i USA är en katastrofzon, miljontals har evakuerats, vattnet stiger än och ett hundratal människor uppges att dött i orkanens framfart. De materiella skadorna är ofattbara och upprensningsarbetet kommer ta månader och kosta ofattbara pengar.
Naturen är grym. Eller?
Ska man tro på miljöexperterna och klimatforskarna har vi oss själva att skylla som ställt världen i obalans med eldning av fossila bränslen som satt igång västhuseffekten. Här i Europa har vi sett det i andra naturkatastrofer i Portugals skogsbränder och Alpernas översvämningar.
Oljepriset steg i höjden då de flesta oljeriggar i mexikanska golfen är satta ur spel av orkanen och dess efterdyningar. Men USA släpper på av sin oljereserv och saudierna lovar att öka på produktionen - och priset är nu nere under 70 dollar fatet.
Så nu är allt är frid och fröjd igen...? Om jag bodde i New Orleans skulle jag nog hellre se att USA skrev på Kyoto-avtalet.
Läs mer om orkaner och global uppvärmning. Kolla också amerikansk orkaninformation på NOAA
Enligt mig är melankoli det vackraste ordet i det svenska språket. Det är mjukt, fyra stavelser (rätta mig om jag har fel, jag var sjuk den veckan vi lärde oss om stavelser i skolan) och har en underbar klang tack vare blandning av mjuka och hårda bokstäver.
Det är ganska svårt att hitta en exakt definition av melankoli och hittar man något så är det texter om psykologiska termer som googlas fram". Kort kan man säga att melankoli är en djupare form av depression som också kan bli kronisk. Ursprungligen är ordet grekiska för "svart galla" som var en av de fyra kroppsvätskorna (blod, slem, svar och gul galla). Hur kroppsvätskor kan kopplas ihop med melankoli kräver en lite längre utläggning om antik läkekonst.
I antiken och även innan dess sågs det mesta i naturen och världen som delar av fyra. Fyrtalet var den styrande principen enligt Pytagoréerna (yes, efter Pytagoras himself 580-500fKr). Universum bestod t.ex av jord, vatten, eld och luft. Människan (eller mannan *hrm*) styrdes av hjärna, hjärta, navel och fallos. Och livet indelades i ungdom, vuxenliv, deklination och ålderdom. Samma med väderstrecken, årstiderna och dagens tider. Mellan alla dessa delar av fyra etablerades kopplingar (konkordanser) som sedan utgjorde delar av de fyra olika mänskliga sinnelagen. T.ex var blod, vår, morgon, ungdom och luft kopplat till det sangviniska temperamentet. Den gula gallan var tillsammans med eld, middagstid och vuxenliv det flegmatiska temperamentet. Slemmet ansågs kallt som vatten och länkades samman med ålderdom, vinter och blev det koleriska temperamentet. Slutligen kopplades den svarta gallan ihop med jord, nordanvind och kväll och blev melankoli.
Min egen tolkning och innebörd har inga psykologiska aspekter och långt från baserad på hur de gamla grekerna delade in världen.
För mig är melankoli ett välsignat dystert tillstånd, ingen "sjukdom" eller vansinne. Det handlar om att livet går i moll, kanske lite osynligt i bakgrunden men icke desto mindre vackert eller trist. Det är ett tillstånd som gör människor extra intressanta.
"Min" melankoli sammanfattas i musik av t.ex Lalehs Live Tomorrow. Skaffa hela skivan så har du en underbar liten text i "Bostadsansökan". Sad Eyes av Josh Rouse på albumet "Nashville" som är en lång melankolisk upplevelse. Håkan Hellströms Hurricane Gilbert har inte så mycket drömskt eller vackert över sig, men orden är dyngsura av melankoli. First of the gang to die - Morrisey i klassisk Smiths-anda. Girlfriend in a coma skulle jag också kunna skriva, men den är riktigt stört omöjlig att få tag på. Kanske melankoli ändå sammanfattas allra bäst i Gary Jules tolkning av Tears for Fears gamla Mad World? (från världens mest melankoliska film Donnie Darko).
För några år sedan kollade jag födelseannonserna och hade bra koll på vilka namn som var inne då. Det var många Oskar, Emma, Anton och klassiker som Erik, Gustav och Josefin. Många tackade sjukhuspersonal. Mor- och farföräldrar skickade också in annonser. Efter det var det roligt att kolla på bröllopsannonser - det var ju många av kompisarna och skolbekanta som tydligen var "i giftasålder". Tyvärr blev mitt egent bröllopsfoto aldrig inskickat, men nu har jag börjat se att folk skickar in "11 år av lycka"-annonser. Nu är det till och med färg på annonserna - lyxigt.
Nu vet jag dock inte vad som hänt - de senaste månaderna är det dödsannonserna som intresserar mig mest. Det står så fasligt mycket vackra ord där, och så många öden rör mig till tårar. Mammor som dött från sina små barn, uråldriga par som dött med bara dagars mellanrum och såklart, såklart, de små barn som knappt hunnit göra entré på livets scen. Det här känns märkligt - jag har trott att intresset för familjeannonserna hängde ihop vilken fas i livet jag befann mig i...
Man (läs: jag) tror som förortsbo att man inte saknar storstadspulsen och man tror när flyttar ut till suburbia att man visst kommer åka in till stan och kolla på kläder, gå på teater och sitta på trendiga fik. Plocka russinen ur kakan och samtidigt sitta tryggt och jäsa på altanen närhelst man vill. Och city är inte alls långt borta. 22 minuter så är jag där mitt på Stureplan. Men tiden! Den finns inte.
Men ikväll har jag varit och ätit med goda vänner (väninnor!) och provsmakat lite av pulsen. Och jag måste säga att mycket är sig likt. Stureplan är svampen och väntande bråttommänniskor (+ värsta sommarkänslan fanns i alla uteserveringar!). Drottninggatan är lika folkstinn och plattan närmast t-banan är fortfarande lite småruskig. Norrmalmstorg är kanske lite flådigare men ändå bara något man ska förbi. Utetällena har bytt färg och namn men det är ju också det enda.
Men ändå är det något som är annorlunda. Folk har bråttom, folk jäktar, pratar i mobilen, tittar oseende framåt. För så gör man ju i stan - jag har bara inte märkt det förrän nu. Jag har blivit turist i min egen stad och tycker de skenande människohjordarna i sina glittriga kläder, välpressade byxor, dyra skor och nystylade hår är värda att stanna upp och titta på.
Nu har jag klickat runt halva förmiddagen för att skaffa alla grejer i klädväg som behövs till hösten. Dottern kommer bli tuff i smala svarta jeans, converse all stars och några rosa, svarta och vita toppar. Overall och uteattiraljer har hon så det räcker. Måste hitta skärp, hon är mittemellan storlekar så byxorna kommer säkert inte sitta uppe själva. En dunjacka ska jag skaffa till henne, men det är nog ingen panik. Sonen måste få galonisar NU! för de han har är i bebisstorlek och håliga på knät (dålig mamma!) och ny jacka och säkert overall också. Syrrans gamla kläder börjar vara lite väl slitna nu. Och usch vad trista killkläderna är i år - igen. Är det inte spiderman så är det batman eller skate-mode. Och han är lite för stor och medveten för att ha genomgående mjukiskläder. Mer fantasi tack!
Jag har skaffat mig ett par smala svarta jeans (hoppas de att de passar efter sommarens olater) och snart klickar jag ner de där turkosa all starsen i kundvagnen också. Nu letar jag efter några toppar, gärna en diane von furstenberg wrap! Och nya mockasinstövlar skulle sitta fint - mina gamla vagabonds börjar ha gjort sitt - kan nån tipsa?
Sen är jag nog färdig.
Eventbolaget Eventum har registrerat "svensk sommar " som varumärke. Ordet kommer nu inte få användas av någon annan i reklam, sponsring eller nöjesföreställningar. Eventum tillsammans med EMA Telstar ska använda namnet "för någonting återkommande". En turné kan man gissa.
Vad är det för fel på Rocktåget eller Tältprojektet? Det säger ju i alla fall vad det handlar om. "Svensk sommar" säger ju ingenting... eller egentligen det säger ju jättemycket. Ska "svensk sommar"-turnen vingla runt med en kräftklo i mungipan, bjussa på jordgubbar sjungandes helan går/små grodorna samtidigt som myggen bits överallt?
Okej, det är bra att det bara är i reklam och nöjessammanhang som begreppet är taget. Men det kommer ju bli onödigt att vara lite småvitsigt ironisk kring den svenska sommarens hällregn, snålblåst och åska om syftet inte är att underhålla nån. Sen undrar jag också hur "svensk sommar" värderas om man nu tänker sig att Eventum vill sälja varumärket vidare. Blir det priset högre om det är übersommar med 30+igt solsken i flera veckor eller om det är "äkta" svensk sommar med växlande molnighet?
Jag väntar i alla fall med spänning på "svensk sommar" - fast först ska det väl bli brittsommar?
Igår kväll gjorde jag klart veckomatsedeln och planerade de stående momenten under den kommande hösten. Idag har jag varit och handlat alla grejer som behövs den här veckan, pantat burkar, lagat potatisgratäng med sonen, bakat två hurtbullar och gjort egen müsli. T tycker att hemgjord müsli är äkta överkurs, men då vet han inte hur enkelt det är att göra. Efter det tvättade jag och nattade två dagiströtta barn med Sandvargen (jag älskar barnböcker utan sensmoral!)
Så nu känner jag mig rätt nöjd med mig själv som människa. Men två nya dåliga samveten gnager i mig.
Det första dåliga samvetet är att vi så sällan äter fisk och skaldjur. Igår såg jag på TV att fettsyror som omega 3 och 6 kan hjälpa personer med läs- och skrivsvårigheter. Fetter är viktiga för hjärnans funktion. Även om vi inte verkar ha någon förhöjd risk för att drabbas av dyslexi eller andra inlärningssvårigheter känns det ju som att omega 3 och 6 borde vara bra för de flestas hjärnor.
Nästa dåliga samvete är att vi i vårt hushåll inte komposterar. Dagligen kastar jag potatisskal, morotsblast, mögliga ostbackar, gamla saggiga makaroner och kaffesump. Saker som alla är utmärkta att kompostera, men som istället tar plats på sopberg och konsumerar transporter som förorenar miljön.
Min Dåliga Samveten-lista ser för närvarande ut så här:
-Sluta köpa nya halsband på Glitter stup i kvarten. Trä om de befintliga (sorterade) små högarna med barnpärlor till nya halsband. Gärna björntråd, finns det elastisk sån?
-Sortera alla miljarder digitala foton som ligger och skvalpar runt på alla möjliga ställen på min hårddisk. Åtminstone backa upp dem. Sen välja ut de bra och skicka på framkallning. 1,25 är inte dyrt!
-Uppdatera ungarnas hemsidor och dokumentera i bebisboken. Varför är storasysters så mycket mer välifylld? Jag som lovade mig själv att inte särbehandla barnen...
-Måste blir bättre på att äta fisk (helst lax) och skaldjur. Hatar lax, men är verkligen köpta köttbullar så mycket bättre?
-Måste skaffa kompost! Och sluta slänga vinpavor i soptunnan!
Vad står på din Dåliga Samveten-lista?
Det är inne att prata om ångestflickorna som skär sig, tycker blodrött är det finaste, svälter sig och gråter svarta tårar. Flickor som inte känner att de syns, inte ens i sina föräldrars ögon. Det är många som lider, och få som får hjälp. Det är tabu att prata om och långa köer till BUP. BRIS gör allt vad de kan, kvällstidningarnas krönikörer skriver och vill komma med lösningar. SvD rapporterar från lunarstorm där över 3000 tonåringar är med i en klubb för självskärare och andra självdestruktiva. Nånting är snett här.
Jag läser de här tjejernas vittnesmål, och känner igen mig (och många andra) från min tid i grundskolan. I de fall där det förekommer social misär på hemmaplan kan jag inte känna igen mig, men i många fall handlar det om lite mobbing blandat med kärlekshangups kryddat med utseende- och popularitetsångest. Smells like teenage spirit to me alltså.
Jag förringar inte alls att det är helvetet på jorden att genomgå en barn- och ungdom med mobbing, duger-jag-som-jag-är tvivel samtidigt som finnarna spränger och skolan kväver en helt och hållet. Jag vet. Jag har gått ett helt läsår utan att ha någon kompis att vara med, jag har psykats av lärare, tvingats staka mig fram i högläsning inför 25 hånande och fnissande i publiken. Jag har suttit i korridoren utanför klassrummet och gråtit av rädsla och utanförskap och inte vågat gå in och säga "förlåt att jag är sen" (för nån hade luftat cykeln på friluftsdagen och jag fick leda cykeln hela vägen tillbaka medan klassen inklusive fröken cyklade förbi oseende). Jag har mobbats för mitt namn, mina kläder, min ända, min pappas sunkiga bil och mammas ännu sunkigare dito. Jag fick aldrig den där killen, och ingen annan heller.
Men jag har inte fått panikångest eller börjat skära mig.
Vad har hänt med skolan? frågar sig många. De vill ha mer läxor och regler. Jag tror knappast att eleverna är elakare eller lärarna bättre eller sämre nu än de var då. Jag är inte ens säker på att problemet går att hitta i skolan, jag tror skolans roll är av karaktären hjälpa eller stjälpa.
För mig var skolan helvetet, men hemma var jag sedd och älskad. Jag hade brevvänner runt hela jorden och grymmaste skivsamlingen. Jag åkte på unglottaläger, drev en detektivklubb, skrev dagbok, lärde mig segla, programmerade basic och förvrängde bilder i Corel Draw. Jag läste massvis - haja att jag läste Gudfadern (på engelska) när jag var 11!
Jag hade mitt riktiga, bra, liv långt från skolan. Jag gav inte helvetet mer än den tid som krävdes av mig. Jag lät inte det dåliga i livet ta överhanden.
Varför låter dagens unga det dåliga ta överhanden? Hur kan ett uppblåst utseendeideal sabba små flickors självförtroende? Hur kan omogna killars taskiga kommentarer ens bita (och varför känner de att de ens måste trycka ner tjejer så)? Varför känner så många pressen att vara så lyckade, bästa betygen, bästa ligget och snyggaste kanadagåsen?
Handlar det om oförmåga att säga nej, curling eller suddiga gränser? Brist på vuxna förebilder? Eller beror det på att de kommersiella krafterna vill dela in oss i väldefinierade kundsegment och lämnar få alternativ för oss som inte passar in?
Berätta det för mig.
***
Vad jag har gjort? Jo, jag har köpt tysk mjölk på Lidl. Flera gånger dessutom och inte bara för att prova. Den är nämligen alldeles utmärkt. Ser ut och smakar som helt vanlig svensk mjölk och med ungefär samma hållbarhet men är mkt smartare förpackad i en box med skruvkork så man kan lägga dem även om de är öppnade. Detta till det trevliga priset 5.99 kr per liter och alltså en del billigare än svensk mjölk. Inte för att priset spelar så himla stor roll nu när vi bara är två här hemma men jag önskar att jag hade haft den valmöjligheten då när vi var många och det gick åt 25 liter i veckan. Då hade vi tjänat många sköna kronor på det.
Ärligt talat så vet de flesta tyckare inte riktigt vad de talar om när de fördömer verkar det som. I debatten talas om tysk mjölk som håller i månader och ja, det finns sån också. Den är preparerad för att hålla länge i rumstemperatur. Men det är ju ingen nyhet på den svenska marknaden direkt. Sån mjölk köpte mina föräldrar när jag var barn och vi tillbringade sommaren i båten utan bra kylmöjligheter... Den vanliga tyska mjölken är ju just vanlig, precis lik den som kommer från svenska kor. Och tyskarna verkar ju överleva att dricka den.... eller hur! Eller de kanske exporterar alltihop till korkade svenskar för att bli av med den??? Nä det tror jag faktiskt inte.
Det jag möjligen kan ha invändningar mot i det här är miljöaspekten. Jag köper gärna närproducerat för att inte bidra till miljöförstöringen samt för att gynna de små odlarna som behöver varje kund. Lidl har heller inte någon trevlig personalpolitik direkt och det kan man också ha åsikter om som gör att man backar lite för att handla där. Men jag anser att den fria marknaden är något bra. Det funkar inte att sälja sitt eget överskott utomlands och sedan bara äta inhemskt producerat själv, vi måste konsumera det som kommer utifrån också för att nå balans.
Och utanpå allt det där så har jag inte lust att betala mer än jag behöver för min mat. Det blir ofta en hårfin avvägning. Billigare importerat utan att ha riktig koll på ursprunget eller inhemskt dyrt men med mer kontroll på kvaliteten? Ja det är frågan?
Jag har ändå tur som verkligen har valmöjligheten.
Förresten köper jag utländskt kött också med ungefär samma argument som ovan... shame, shame on me!
Överallt hör och ser jag detta ord - blingbling. Belinda Olsson vill ha en blingblingring och i Radio Stockholm har man haft ett radioprogram som heter blingbling - oftast med en duo i studion och en reporter ute på stan. Ibland kallas programmet blingbling solo - när programmet leds av en person.
Snälla! Kan nån förklara för - en som tydligen håller på att tappa greppet - vad är blingbling för något?
Jag har genom åren förlustat mig på Allt För Föräldrars snack "jämlikt hemma" och om det som skrivs där är någorlunda representativt för svenska mammors och pappors erfarenheter och tyckanden så har jag kommit fram till att singelpappan borde vara alla kvinnors dröm.
Om jag skulle vara ute efter en ny man i mitt liv (OBS! jag är inte det :) så skulle jag absolut försöka hitta en pappa med säg ett eller två barn, som separerat från barnens mor sen några år. Han och exet ska vara on speaking terms och allt det praktiska kring kidsen ska funka. Han ska inte vara nån McDonaldspappa eller sån som tycker att det räcker med kvalitetstid varannan helg. Det ska vara en pappa som har fullständig ansvar för sina barn - halva tiden.
Det ska vara en pappa som vet hur stressande alla dessa läxor, föräldramöten och lappar är och som vet hur det är att behöva vabba fast det egentligen inte går på jobbet. En pappa som kan sina barns personnummer, skonummer och kan köpa presenter till godtyckligt barnkalas. En pappa som inte förlitar på att "nån annan" går upp på morgnarna, planerar, handlar och lagar mat, håller koll på när det är dags att byta lakan, och kan barnens kompisars eller dagisfröknars namn. En hel pappa alltså.
En sån man kan säkert också förstå att den sprängande huvudvärken en del kvinnor ibland har framemot kvällen efter matlagning, bolibompande, strumpplockning, läxläsning och lapplogistik faktiskt inte är en dålig ursäkt. Den pappan förstår säkert att kräva sin rätt när det handlar om föräldraledigheten - rätten att lära känna sina barn.
Med den mannen har man nog riktigt bra chanser att leva riktigt jämställt. Med den mannen kommer man verkligen kunna dela på både nöd och lust. Happy hunt! :)
Mina barn är rätt känsliga för dagissjukor. De är inte såna där kärnfriska typer utan de åker på det mesta som snurrar runt på dagis. Är det vinterkräksjuka så är mina barn bland de första att få det. Är det vattkoppor så får mina barn det samtidigt, men helt i ofas så vabbtiden blir fördubblad. Och förkylning med påföljande öroninflammation eller halsfluss förekommer tillräckligt ofta för att man inte ens hinner lämna tillbaka den överblivna amimoxen.
Många med Linda Skugge klagar över dagissjukor och vill ha dagmammor och engångspapperhanddukar. Och helst en ny regering.
Jag bara undrar om det verkligen är så himla farligt på landets dagis? Hur ofta är/var dina dagisbarn sjuka?
Jag tror att mina barn är mer sjuka än genomsnittet på vår dagis. Kanske, jag vet inte. Ärligt talat har jag dålig koll och ser inte en kräksnorig höst och vinter framför mig (men med facit i hand blir det nog så). Det är jättejobbigt när barnen är sjuka, men det är inte hela världen. Jag går inte och våndas över det innan det hänt. Och dessutom funkar Disneykanalen :)
Jag står inte ut!
Sedan snart en vecka är vi tillbaka i vanliga dagis-jobb-gängor - men barnen är helt galna! De somnar jättesent, vaknar jättetidigt, mardrömmer på nätterna, gnäller och bråkar med varandra heeeeela tiden. Det är väl nån slags rutinchock skulle jag tro. Vi är helt hopplösa på rutiner, även om man så väl vet att allt funkar bättre om man har lite styrsel på allt.
Men det vore ju förmätet att skylla all denna ohärlighet på barnen - jag skulle tro att vi vuxna här i hushållet beter oss minst lika galet. Jag har massa härligt spännande grejer på jobbet och då är det svårt att prioritera sovningen. Jag har inte dåligt morgonhumör, men när dottern kommer in och kör H&M-katalogen i ögat 06.44 har jag svårt att kvillra morgonpiggt.
Dessutom har vi och har vi haft flera sociala tillställningar som det ska fixas och förberedas inför. Omlottröja i silke, kostymbyxor i storlek 104, halsband som matchar dotterns berlockarmband, guldsandaler och förstås presenter måste köpas. Om man bortser från att guldsandalerna blev ett par spygröna och riktigt osköna tantpumps så är hela todolistan fixad. Imorgon 12.20 (tror jag, det är vad jag skrivit ner) går båten till Gotland och efter det bär det av till Sandhamn. Sen ser jag fram emot att sova och ha en lugn och fin septembermånad.
1: Kan någon förklara för mig varför miljö- och vänsterpartister i skön förening lägger gud vet hur många timmar på att försöka definiera "stadsjeep" för att kunna straffbeskatta desamma för att de är stora och drar mycket soppa. Hela sommarlandsvägen är ju knökfull av monstruösa släpvagnar, som torde få dragbilen att fullständigt sluka bensin. Varför inte helt enkelt straffbeskatta dem? Lätt som en plätt utan kluriga definitioner!
Jag snackar husvagnar alltså. Straffbeskatta dem, säger jag bara! Dessa fördömda åbäken som kloggar igen landsvägarna, som sniglar i 40 uppför backarna för att sen få fart under hjulen i nedförsbackarna så man inte hinner förbi med sin egen nedlastade semesterbil med ringa ax...
Efter i runda slängar 90 mil i sällskap med husvagnsekipage med mer eller mindre kompetenta förare på smala vägar gick mina tankar i fullständigt otryckbar riktning kan jag säga.
Så Ohly, Romson och alla andra. Vad väntar ni på??? Få väck eländena från vägen!
2: Vad är det som får pensionerade tanter att skriva insändare i lokalbladet och klaga på att TV-meteorologen säger "det blir fint väder i morrn; ingen risk för regn"? Tanten behöver minsann ha regn till sin trädgård!
Mäh häääääääääärreguuuuuuuuuuud! skriker man. Vi bor i Sverige för tusan! Tio månder av 12 är det regn, blåst och mer regn... När det inte snöar eller haglar. Kan inte dessa förbenade gnällkärringar låta mig njuta mina stackars futtiga soldagar i frid? Snart nog har första lågtrycket rullat in från Atlanten och sen slutar de inte rulla förrän första snön är här...
Efter en veckas sol och sköööön 30-gradig värme och snart fyra veckors snålblåst med regn skrattar jag elakt och hoppas tanternas trädgårdar har drunknat i vattenmassorna.
3: Apropå väder... Hur kommer det sig att det heter "ostadigt väder" när det regnar mest hela tiden? Jag tycker det är rätt stadigt regnande.
Men snart är vardagen här och när allt kommer omkring är det bara fyra månader till Lucia!!
Det har blåst vänstervindar ett tag nu, men det måste mest varit krusningar på ytan för under den helsolidariska ytan vilar sig en "min hyresrätt råkade bli bostadsrätt"-klippare, skärgårdshusfifflare, medlemsantalsfuskare eller kvittoförsnillare. Det skulle vara så mycket enklare om alla som utger sig för att ha vänstersympatier kunde vara lite mer som Lars Ohly - hårdnackad kommunist slash leninist. Då vet man liksom.
Men nu är det tydligen inne att vara moderat. Är det Freddes brunnsdjupa ögon som startat en ny Westerbergeffekt? Eller är det pratet om arbete istället för bidrag, och ha större möjlighet att påverka sin vardag? Eller tuffare och tidigare tag mot kriminalitet? Eller kanske högre ställda krav i skolan och på föräldrarna? Att vi är vår egen lyckas smed, och inte kan lägga oss på rygg och hoppas att samhället kommer och räddar oss. I så fall har jag varit inne hela tiden jag var ute.
Erik Zsiga skrev om popvänstern för något år sedan, undra om det kommer en pophöger snart?
Idag började vardagen igen. Det känns helt ok även om semestern var allt annat än bra. De rutiner man frenetiskt försöker skaka sig fri från under hela heligheten känns återigen sköna och upprätthållande.
Efter jobbet idag har jag arrat lite bland barnteckningarna, och det blev fantastiskt snyggt och skönt att kunna rensa lite bland alla alster. Jag letat efter ny nerladdningsbar musik, men inte hittat något som lockar särskilt. Men hur kan det finnas låtar som "Bonka bäver" och "Efterfest? *blärk*
Efter den osedvanligt nyttiga rårisrisotton skrev jag ihop en halv veckomatsedel och sen var jag faktiskt ute och sprang i 45 minuter. Jag älskar att springa och med Håkan Hellström i podden kommer de mest surrealistiska tankar. Sonens mördarsnäckor blandas ihop med fru hurricane som "lämnade ett hål och båda barnen".
I förmiddags var jag hemma på kända marker och fick plocka av mammas dignande vinbärsbuskar. Buskarna har av misstag hamnat bakom ett uthus och frodas något sagolikt. Förmodligen har man när tomten användes till fritidsboende grävt ner latrinen just där, för vinbären, smultronen och hallonen som växer där är helt overkliga. Stora och saftiga är bären och själva buskarna är manshöga. Barnen länsade hallonbuskarna och jag plockade vinbär - en halv ica-kasse blev det till slut (barnens tålamod tog slut före vinbären).
Nu har jag sockerfryst in hälften och gjort två härliga kolapajer av resten. Här kommer ett recept, ursprungligen från arla.
Kolapaj med röda vinbär
Pajdeg
Fyllning:
Gör så här: Sätt ugnen på 200 grader. Hacka ihop smör och mjöl. Häll i vattnet och arbeta till en deg. Tryck ut degen i en form med löstagbar botten (ca 24 cm). Låt formen stå i kylen i ca 30 min. Nagga med en gaffel. Förgrädda pajen i ca 10 min. Blanda grädde, sirap, socker och salt i en vid kastrull. Låt det koka utan lock till en simmig konsistens 20 min. Lägg vinbären i pajskalet och häll över smeten. Grädda i mitten av ugnen ca 20 min. Låt pajen kallna. Garnera med några vinbärsklasar och servera med vispad grädde eller glass.
Jordgubbar, hallon och blåbär - släng er i väggen. Bärens drottning är de glänsande röda vinbären. Skrivet av: Barnsidan