Tänk vad man glömmer..... Okej, det är visserligen 5½ år mellan mina barn, men jag häpnas dagligen över hur mycket man glömmer/förtränger om hur det är att ha en bebis!
Kalle blir 10 månader imorgon och är inne i en super-duper-innerligt-uschlig fas! Klängig som en liten apunge (och då kan jag meddela att han väger nästan 10 kg och inte alls är lika petit som en silkesapa precis). Jag får inte gå ut ur rummet han befinner sig i ens för två sekunder innan han börjar gnälla och kommer krypande... Det känns som att jag bär på honom varje vaken stund och de gånger jag inte kan bära, pga att jag bär något annat, gallskriker han och liksom lindar sig runt mina ben så att jag omöjligen kan gå, knappt ens stå... Visst är det väl underbart! Det som i och för sig är skönt den här gången är att man någonstans, långt därinne under den förtryckta aggressionen och frustrationen, vet att det går över. Det är bara en fas.
Herre gud vad jag avskyr faser! Precis lika mycket som jag avskyr begreppet ”trotsålder”. Vad jag har erfarit finns det ”no such thing” som trotsålder. Det är mer som ett ständigt trotsande med några få, lugna dalar, som i snitt varar upp till tre-fyra dagar. Sedan barkar det lös igen, som om telningen behövde några dagars vila/uppladdning för att orka med nästa omgång. Ja, nog är det en prövning att vara förälder alltid. Vilken makalös tur att en kram av små lortiga barnarmar värmer så innerligt. Och vilken tur att en snorig bebispuss gör att man får energi till ännu ett maratonlopp!
Mina föräldrar har alltid berömt vad jag gjort oavsett om det varit dagiskladd utan motiv, specialarbeten om myrslokar eller halvdana betyg på universitetet. Jag har känt mig uppskattad och omtyckt, men också bra och värdefull. För att använda Jesper Juuls tankar har de sett mig som kompetent, redan från att jag var liten.
På grund av detta har jag alltid gått runt och trott att jag är smart. Inte kanske så mycket att jag intelligentast i världen eller nästa Einstein, men smart, rationell och kapabel. I Jantes Sverige kanske detta kan verka lite stöddigt och besserwissrigt (och kanske särskilt om man är tjej?) men faktum är att det har funkat som ett extra skydd mot oro eller nojor över att inte duga. Jag känner mig kompetent och kapabel att klara problem när de uppstår. Jag vet att jag vet en massa och kan ta reda på ännu mer om jag behöver det.
Jag tycker att många av mina vänner och även offentliga personer (t.ex vissa krönikörer) koketterar med hur korkade eller hjälplösa de är. Eller så fnissar de bort hur bra och kompetenta de är. Jag förstår inte varför? Det kan väl knappast vara skönt för varken självförtroendet eller självkänslan?
Vaccinationen "Gott självförtroende" verkar dessutom ikläda mig något som andra också märker av. Jag har flera exempel; Efter bara 3-4 veckor på mitt nya jobb hade mina kollegor sett mig som "smart" och "snabblärd". I själva verket satt jag fortfarande och fattade ingenting. Och oavsett sällskap tror de andra i sällskapet att jag eller mitt lag ska vinna om vi spelar TP nån kväll. I själva verket behöver jag också tur och få lätta frågor. Få vågar slå vad med mig när det kommer till ren (och oviktig) fakta, t.ex vilket år slaget vid Hastings var eller hur djup Marianergraven är. Och eftersom inget vad blir av så är det ingen som vet att jag kanske inte alls hade så rätt som jag trodde... (fast faktum är att jag aldrig skulle slå vad om något jag inte var helt övertygad om)
Så den här lilla texten handlar inte om hur smart jag är för faktum är att jag inte vet eller kan mer än du. Det handlar om vilken gåva det är att av sin omgivning bli impregnerad med känslan att man är bra, att man får känna sig nyttig och värdefull och känna tillit i sin egen förmåga. Det kan alla föräldrar ge sina barn.
Den här lilla texten (som satt på toadörren när jag var liten) är så fin och så sann
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts av tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får känna trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen
Alex Schulman har Sveriges mest lästa blogg. Jag tycker han är helt olidlig (men jag tillhör målgruppen så jag förståååår väl inte...?) med sina kvinno-, barn, handikappföraktande ord. Det är säkert bara en fasad som många genomskådar men ändå tycker är häftig. Jag håller med SVD's Anna Larsson om att Aftonbladet måste lyfta bort Alex Schulman.
Linda Skugge har efter att slickat sina bloggsår startat en ny blogg på Amelia där hon drömmer om att inte bli så läst. Hon säger att hon ska möta hårt mot hårt, svarar läsarna med hårda ord ("du kan hålla käften") och långa HAHAHAHAHA'n. Efter en vecka är hatarna tillbaka. Skugge borde istället för att vara proffselak lägga sin kraft på att ta upp viktiga ämnen, det gör hon ofta med stor förståelse och ödmjukhet.
Fredrik Virtanen är också tillbaka i bloggosfären. Han utlovar också personligare och elakare texter. Nu skriver han helt i egen regi och har mer frihet, fritt fram för personliga påhopp och elakheter som hela Sveriges elit har förfasat sig över att försmådda Maja Lundgren gör i sin "Myggor och tigrar".
Varför förfasar sig ingen över Schulman, Skugge och Virtanen? Är det för att de är betalda för att vara elaka, eller för att de gör det utan egentlig drivkraft? Och varför, varför, varför är det så roligt med folk som är elaka?