Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Min nya look

Häromdagen hände det igen: Hårsnodden fastnade i svintobarret efter träningen. Kollegan hjälpte mig gentilt att pilla loss den och berättade samtidigt att ett par kompisar med lockigt hår som du (det var ju också en omskrivning för slitet svinto) brukar använda en produkt som är bra.
Hon erbjöd sig att ta reda på vad den heter.
Dagen efter avrapporterade hon: "Curl Rock". En turkos flaska.

Lockarna rockar, jojo, det kan ju bara inte misslyckas, tänkte jag...

Klev in på en av alla hårartiststugor i ett större köpcentrum nära mitt jobb och lade genast ögonen på buteljen.
129 kr! Dyyyrt, tänkte jag och lassade upp sedlar.
"Nej 229" upprepade hårartisten.

"229 spänn!! Du är inte klok! Blir jag inte fin nu så kommer jag tillbaks och stämmer dig", brölade jag.
Funderade på att lämna tillbaks eländet, men vad sjutton...

Sa till lunchsällskapet att mitt konto för skönhetsprodukter knappt är mätbart och har man fått löneförhöjning så har man...

I dag modellerade jag in det hela i barret, fick med möda bort resterna från händerna (rena limmet) och inväntade förväntansfullt resultatet.

Det gjorde kollegorna också... Kom till jobbet och kastade mig direkt in i telefonkonferens i ett av glasburarna till mötesrum. Runt rummet svepte så storflinande kollegor och buffade på håret...

Snyggt? Tja, lite mindre svinto än i går kanske...

Men visst är det fascinerande... Vilka summor kastar massor av kvinnor inte ut på alla dessa prylar för att modellera om sig... Jag har alltid varit monumentalt ointresserad av smink och konstfulla håruppsättningar och jag brukar fascinerat bläddra i damtidningarna och gapa storögt dels över vad alla grejor kostar, dels över vad de där magasinen betecknar som lättskött...

Lättskött frisyr för mig är: tvätta med schampo, sätt möjligen i lite balsam, torka med handduk, kamma, klart.

Inte: tvätta med Mr-Megablaster-Curl-Long-Lasting-Shine-schampoo, sätt i inpackningen Extremely-Expensive-Glove, häll i Í'm-Worth-It-läggningsvätska, rulla på extra mjuka specialspolar, vänta en halvtimme, föna med rundborstar i tre storlekar, spraya Feels-Like-Steel-Helmet-spray över det hela. Klart.

Vad får ni pengarna ifrån tjejer? Och tiden?

Själv återgår jag nog till att köpa goda viner och godis för pengarna och att använda överbliven tid till att sova eller träna...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-29 00:52 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag fick ett mejl...

Bankrånarna friade i Tumbamålet

De tre män som åtalats för grovt utnyttjande av ett av Nordeas bankkontor i Tumba förra året, frias av Högsta domstolen.

Det går inte att konstatera att banken, enligt lagens mening, var i ett hjälplöst tillstånd när upp till sju män försvann med stora summor pengar förra året, enligt HD. Även om situationen var anmärkningsvärd - och ”bär spår av hänsynslöshet” - räcker det inte för att döma männen.

Flera faktorer spelar in i målet, menar Catharina Bergqvist Levin, tf Riksåklagare. Bland annat måste man ta hänsyn till bankens rykte vid utnyttjandetillfället. Det var allmänt känt att bankkontoret förvarade pengar i lokalen, de t.o.m. annonserade om det vid tillfällen, och det vet vi ju alla hur giriga människor är; de ska bara ha och ha, kommenterar Riksåklagaren. Sen bar flera av banktjänstemännen dyra kostymer och klockor, man måste beakta hur sådana signaler uppfattas av andra. De här unga bankkillarna vill ju gärna efterlikna idoler som Wallenberg och Treschow, och det kan misstolkas av omgivningen.

Dessutom står ord mot ord i Tumbamålet. Banken hävdar att den var i ett hjälplöst tillstånd och blev tvingad att ge männen pengar, medan de anklagade männen hävdar att banken visste vad den gjorde och gav dem
pengarna frivilligt. Vad man måste ta med i beräkningen, avslutar Riksåklagaren, är att i dessa tider av låga räntor och lockande bolåneannonser så kan det vara svårt för parterna att avgöra om det rör sig om ett lån eller ett rån. Sen är det upp till de politiska instanserna att avgöra om lagen behöver förtydligas och skärpas.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-10-28 08:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vem tjänar på könskriget?

Är kvinnor menlösa våp, ständiga offer? Självklart inte skulle man helst vilja tro. Varför skall de då framställas på det sättet i media?

Det förekommer ganska ofta numera nyheter där könen ställs mot varandra. "Män vinner på...", "Dyrare för kvinnor efter..." etc, etc. En nyhet som förekom i min tidning, och även på text-tv var historien om att kvinnliga ingenjörer missgynnas på arbetsmarknaden. Rubriken i tidningen t.ex. var Fler arbetslösa bland unga kvinnliga civilingenjörer och rubriken på text-tv, som tyvärr inte har något arkiv på nätet, var något liknande.

Artikeln, om man orkar läsa den och inte bara rubriken, visar dock att skillnaden är marginell. 14,4% av de nyutexaminerade kvinnliga ingenjörerna var arbetslösa efter ett år mot 13,2% av männen. Är en skillnad på 1 dryg procent verkligen signifikant nog för att dra så långtgående slutsatser som man gör i rubriken?

Det blir värre om vi går till Ny Tekniks version av nyheten. Visst, siffrorna är desamma men här framgår det att siffrorna för ett år sedan visade att skillnaden då var ca 1% till männens nackdel, under 2003 var det 11% av männen som var arbetslösa ett år efter examen mot 10% för kvinnorna. Upp med en hand alla som minns de stora, svarta rubrikerna om "Män missgynnas på arbetsmarknaden"!

Själv tycker jag att skillnaden är marginell och uppenbarligen inte större än eller mer systematisk än att det kan fluktuera från år till år. Hur kommer det sig då att sådana här uppgifter plockas bort innan nyheten går vidare från den lilla, nichade tidningen till stora medier som når utanför den egna gruppen? Vem tjänar på att uppmuntra ett "krig" mellan könen? Varför skall män och kvinnor sättas i motsatsställning och kvinnor utmålas som offer?

En sidoeffekt av den här sortens förvanskning och vinkling är att man ropar "vargen kommer". Nästa artikel, som kanske tar upp ett verkligt missförhållande, tas inte på lika stort allvar när man har sett den här sortens manipulationsförsök av opinionen.

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-10-27 07:27 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Det där man inte pratar om...

När det är dags för syskon är det många tankar och en del oro för hur det ska gå.

Som den hopplösa akademiker jag är läste jag självklart på allt jag kunde, för att vara så förberedd som möjligt. Och mest oroade jag mig nog för hur jag skulle kunna älska tvåan lika mycket som ettan, det kändes liksom omöjligt att kunna älska en till lika mycket. Men det är ju något som folk pratar om, på t ex diverse anslagstavlor här och där på nätet. Dvs man får veta att det är ingen fara, man älskar nästa lika mycket. Så min oro var hyfsat stillad.

Men vad var det som hände? Jo när tvåan kom så var det som att kärleken och tålamodet för ettan försvann. Och jag kände mig som världens mest misslyckade förälder. Hur kunde jag känna så för mitt älskade förstfödda? Känslorna för tvåan var det däremot inga problem med, de satt där från dag ett. (Med ettan tog det lite mer tid.)

I min, faktiskt, förtvivlan mailade jag om mina hemska, skamliga känslor till en mailinglista där många djupa känslor ventilerats förut. Det var ett forum där jag vågade vissa upp mina hemska känslor. Och då fick jag som svar av flera att de upplevt samma sak! Inte alla, jag tror inte att alla är likadana - men det var i alla fall inte bara jag. Och de berättade att det går över. Och livet blev genast mycket lättare. Lite som när jag vet att jag har PMS så påverkar det mig inte så mycket, livet är för eländigt - men det finns en förklaring och framför allt går det över.

Efter detta har jag även tagit upp det hela lite försiktigt med andra IRL. Och de flesta har liknande upplevelser. En del tror att det är en kvarleva från forntiden då man stötte bort den äldre avkomman när det kom ny, andra tror att det är kopplat till perioden då amningen etableras. Själv vet jag inte riktigt vad jag tror, kanske en blandning av dessa teorier?

Men varför får man inte veta att detta kan hända en? Visst, det finns en massa man inte får veta innan man föder barn (allt från såriga bröst till avslag...) Men eftersom jag insett att många känner samma sak, och att många skäms så mycket för det så är det ju väldigt synd att det inte ventileras mer. På nätet, i böcker om att få barn, på MVC.

Så härmed gör jag min lilla, lilla insats. Kanske finns det någon som läser detta och känner igen sig och likt mig får lite lindrig genom att veta att det inte är ovanligt, man är inte den enda hemska mamman i världen.

PS. För mig har det i stort gått över nu, såhär när liten J är 4 veckor. Tålamodet tryter lite för fort fortfarande med ettan, men den stora kärleken finns till båda mina underbara barn!

Skrivet av: E S
Postat 2004-10-26 01:02 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Det är inte så underligt att vi mår dåligt!

Jag är inte förundrad över att Generation X blev som dom blev, jag är mer förundrad över att vi inte blev ännu sämre eller värre! Med tanke på vad vi varit utsatta för under vår uppväxt så borde större delen av oss uppvisa både stora psykosociala störningar, vara tvångsintagna eller på annat sätt under ständig uppsyn och omsorg. Att vi går omkring och är ironiska, att vi är knepiga vuxna med klippkort på psykakuten, är med facit i handen helt och fullkomligt förståeligt.

Varför? Vad jag bygger det hela på? Jo, det ska jag utveckla.

Se vad vi växte upp med. Barn av brun manchester, orangea plastmöbler och betsade plywoodgardiner med glaspärlor, sådana barn kan inte må bra i en förlängning. Jag är fullkomligt övertygad om att våra föräldrars inredningsstil går hand i hand med hur vi framskred som personer. Jag kan ta ett par exempel:

Ärtgrönt! Som barn växte jag upp i ett rum som hade det fantastiskt vackra färgkombinationerna orange, vitt, ärtgrönt samt mycket mörkt brunt. Alla som haft färglära på något vis vet att brunt inte anses vara en uppiggande och energisk färg som exempelvis rött, man hurrar inte glada utrop av brunt, man blir inte fruktansvärt uppeggad av brunt och när man vill göra sig sedd är det inte brunt man väljer om vi säger så. Brunt är ingen glad färg, precis som grått inte för inte används som metafor för depression! Har verkligen inget sett hur fruktansvärt fult det var på 70-talet? Har någon inte lärt sig vad det innebar och vad den nu 70-talsinspirerade inredningstrenden kommer att göra med våra barn? Eller är det så att ingen egentligen vågar se fulheten, lite som Kejsarens nya kläder, alla ser men ingen vågar säga nåt?

Stiliserade stora bruna blommor på ett knöggligt tyg, rundade fyrkanter i parti och minut, bruna väggar, bruna möbler, tunga saker som riktigt tynger ned ett rum. Inget puttenutt eller gullegull här inte, utan hård, kantig verklighet, gärna i mörka färgskalor och i stora mönster men utan någon som helst mjukhet! Vi sitter som förstummade och ser inredningstidning efter inredningstidning som grips av den totala smakförbistringen. Man frossar i plast, brunt, orange eller stora kitschiga mönster i en total brist på koordination och jag ser med förskräckelse hur min uppväxts fasor ges till dagens uppväxande barn. Orange och rött blandas i rutor och ränder, optiska mönster blandas med barnsliga former och uttrycket är kaos! Fullkomligt kaos!

Vi kläddes i Stenmarksmössor, i långa randiga halsdukar som Socialstyrelsen antagligen inte vet fortfarande används för då hade de gått ut med stora varningsbanderoller på baksidan av bussar och på reklamskyltar! (Samma halsdukar kan absolut fastna i cykelhjul och man stryps och vem vet hur många som döden dött på det sättet, så sa man då på min tid) Yllebyxor och den första tidens täckbyxor som drogs ihop med dragkedja i sidan, man kunder gärna lägga sig i dom för att få på sig dom, med tuffast var att slippa ha täckbyxor över huvudtaget! Oavsett väderlek skulle man ha springskor, ja, man kallade det så då, och tajta manchesterbyxor och en kort täckjacka med bred mudd nertill, då var man frääään. (I vår vokabulär var man frän, tuff, ordet cool fanns inte på kartan då) Man skulle locka håret i en våg kring huvudet, killarna såg ut som om dom aldrig hade sett en sax på decennier för att inte tala om våra föräldrar! 70-talets barn lider fortfarande av familjekorten, där våra skäggiga fäder sitter i mörkblå plyschkostymer (kunde ingen ha avlivat dom, de måste ju ha lidit?) uppvikta skjortärmar och plattåade träskor? Har någon vaknat en lördagsmorgon av sin huldra moder, sömndrucket kikat upp genom blaskiga ögonlock och hastig och ingalunda lustigt sett ett gigantiskt kromosommikrofonhuvud stirra ned på dej där du ligger i sängen och överlevt detta trauma utan vidkommande men? Jag kan inte tro det.

Man har ju sett personer av det kvinnliga könet inneha glasögon som nu förtiden återanvänds som vindruteglas på skåpbilar eller lastbilar, virade snusnäsdukar istället för halsband och ett orangerött läppstift vars färgnummer nu tagits bort ur mänsklighetens minne av omtanke om den nyss nämnda. Allt har grävt ned sig i den databank som kallas minne och vi är många som lever med sviterna efter en tidsålder som tillsammans med pesten borde utrotas ur det allmänmänskliga minnet! Jag har släktingar, ja t o m systrar till mig, som lever med att både vara född på 70-talet (ja, jag försöker verkligen vara speciellt snäll och förstående med henne) och att få halvt ovetande ha dessa omedvetna minnen inristade i sig och som när vi tar fram familjealbumen måste se sig själv i 70-talets anda! Jag menar, tänk er barnbajs när bebisen just börjat med fast föda men fortfarande ammas lite? Den där mycket speciella färgtonen som liknar en blandning av oliver och senap? Diarre-olivgrön-brunt? Just den färgen fanns på en plyschdräkt som min älskade syster klämdes in i och som kronan på verket satte man en kurbitsrosig hjälm på hennes huvud! Jamen tänk efter själva! Kan sånt vara lagligt? Kan man visa sånt för sina barnbarn i en framtid? Kan man debitera sin mor för sina terapiutlägg? Vem kan man stämma?

Våra föräldrar ville hela tiden vara så förstående och öppna, vilket i praktiken innebar att de satte inga gränser, allt var naturligt och allt skulle ske så öppet som möjligt. Min mor som inte annars utmärkt sig som ovanligt frispråkig om sex, fick mig att kippa efter andan en dag i tretton års ålder när jag efter en skoldag kom hem och det låg en porrtidning på mitt skrivbord. När jag kom in med den i näven säger min mor av det öppna sjuttiotalet att hon minsann visste att alla barn funderade över sådant som sex och porr och istället för att jag skulle smyga med min nyfikenhet så fick jag en egen porrtidning att kika i! Jag kan säga att nyfikenheten på porr inte ökade men ökade gjorde däremot min fasa för att någon skulle ha sett min mamma köpa porr! Vem vill ha en pervomorsa som köper porrtidningar ute bland folk när man är tretton år? Jag ville det då inte!

Eller som en kvinna på nätet berättade, hennes kompis pappa lade sig naken på sängen för att ingen skulle undra över hur en man såg ut! Så öppen med sex och sånt var man på det glada sjuttiotalet, är det fortfarande ingen som tycker som jag, att det är underligt att vi inte blev värre än vi är? Är det underligt att ingen av oss blev riktigt klok?

Vi hade skilsmässor i varje pekbok! För att en barnbok skulle ges ut på sjuttiotalet måste de innehålla skilsmässor, död eller sjukdomar eller rasmotsättningar, annars fick man inte ge ut dom, jag slår vad om att när historieskrivarna om hundra år letar i arkiven från förlagen kommer man att hitta ett dekret som gått ut till alla förlag i Sverige och som påvisar att man inte fick ge ut barnböcker om de inte är sociorealistiska! ”Gun flyttar hemifrån” (Om en mamma som syr kläder på Algots och som vill skilja sig och flytta till ett kollektiv och lämnar barnen hemma) ” Ali kommer till Sverige”(Om en liten afrikansk pojke som blir adopterad i en storstad som han går vilse i)”Morfar har flyttat till himmelen” (Om en liten pojke som går på sin morfars begravning och hur familjen sörjer och hans mormor blir dement och måste tas in på ett hem) Alla barnböcker skulle antingen vara trefärgade, i collageteknik eller helt i svartvitt, gärna så att det såg ut som en blyertsteckning. I teve serverades vi mysbyxor, handdockor i form av träslevar eller raggsockar (de fick också gärna bo i vår mat medan föräldrarna i programmet bråkade som det sig bör med den tidens andas mått mätt), mimande clowner åt bananer medan de cyklade på en fastspänd cykel mot en rörlig bakgrund. Ja men inse faktum! Vi måste ju alla vara rena asfaltsblommeämnena som ändå klarat oss. Jag har aldrig varit direkt kriminell, jag drogar inte om man inte räknar smågodis som narkotika, slår inte mina barn, jag knivskär inte gamla tanter eller begår svåra brott mot mänskligheten. Jag mår lite halvpyton lite nu och då, jag bakar bullar till mina barn, jag ger dom all min tid och min kärlek, de kanske får lite för mycket kläder på sig men det är rent genetiskt, men annars blev jag nog ganska bra förutom några små defekter, men andra! Jag ser ju att det finns en hel drös med människor som inte mår bra och jag tror det är sjuttiotalets fel! Ingen kan må bra av yllebyxor, bruna textilier, orangea cyklar och lappskojs på matan! Det kan aldrig vara helt okej! Det måste påverka folk och med tanke på hur det såg ut, det kan inte vara vackert! Så inse ert ansvar, inred inte era hem i ärtgrönt, stormönstrade gardiner om ni vill slippa betala psykologräkningarna i framtiden, det är inte snällt att ge barnen dåliga uppväxtmöjligheter redan från start!

Va?! Vi som var med, vi som led oss igenom ylle, taskiga täckbyxor, v-jeans och fula frisyrer, låt oss slippa genomlida helvetet en gång till, låt inte våra barn uppleva samma trauma i orangea plastlampor, heltäckningsmattor och grova trädetaljer! Please! Vi försöker lära av våra misstag, låt oss också göra det från sjuttiotalet, vi ska inte ha fotledsbrutna ungdomar på platåskor, inga halsduksstrypta barn på cykel eller hjälmliknande frisyrer! Om du känt hugget i hjärtat när man ser sina gamla klasskort eller ännu hellre de från högstadiet med pullovrar med renar och platta Ecco-skor på, då vill du inte göra så ont mot dina barn! Bojkotta eller hellre, förbjud 70-talet, NU!!!

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-10-25 07:51 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Prövningarnas tid är snart här

Vintern alltså. Varje pendeltågspendlares mardröm. Tiden då SL:s tidtabeller för pendeltågen helt för karaktär av målsättningsdokument (med bristande måluppfyllelse).

Om trafiken är undermålig resten av året är den värre än vanligt vintertid, men då har ju SL i vart fall snön att skylla på. (Resten av året skyller SL på Banverket).

Som daglig resenär får man tillfälle att fundera på så komplexa frågor som hur det är möjligt att det står fem kontrollörer, blockerar vägen och ska kolla biljetterna när vi kutar som galningar för att hinna med en anslutning pga att tågen är gravt försenade.

SL, företaget som gav den dåliga tajmingen ett ansikte?

Annat man kan filosofera över är an gnällig förare som fräser att "det finns fler dörrar" när det tar lite tid att packa första vagnen - pga att första dörrparet är trasigt. Tacka sjutton för att det blir trängsel vid nästa...

Ytterligare annat att fundera över är varför SL slänger ut miljoner på informationssystem, som endera inte visar något alls eller fel information.

Ibland åker jag tunnelbana också. På jobbet har vi en liten "Vi som vänt i Duvbo"-klubb. Medlemmar är vi som klivit på det tåg som infotavlan påstår går till Akalla, men som visar sig gå till Hjulsta. Vagnarna är numera kemiskt rena från information och är föraren stum är det alltid lika spännande att se var man hamnar efter Västra Skogen...

Det kanske vore en nisch för Svenska Spel. Tippa vart tåget går.

Och det allra senaste vi kan roa oss med att fundera över är hur det är möjligt att ett skattefinansierat bolag kastar ut 30 mille på att göra en ny logga, som politikerna sen skrotar - eftersom det skulle sticka i ansiktet på resenärerna att se att SL lägger pengar på en ny logga i stället på att få tågen att gå i tid - åtminstone ibland.

Men hallå! Pengarna är för tusan redan bortslösade!

Och snart får vi trängselskatter och vi luttrade kommunalåkare ska dela med oss av utrymmet till ytterligare resenärer i redan fulla vagnar... Vågar vi hoppas på att SL åtminstone stänger av värmen som brukar spruta ut till framåt midsommar?

Annars kanske vi kan avdela några miljöpartister att stå och fläkta med solfjädrar i vagnarna...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-22 08:45 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Bland kräks och tvättmaskiner

De hör väl småbarnsåren till, dessa magsjukor from hell. Men det är liksom inte lättare för det. Det handlar i och för sig till stor del mest om att invänta returer, hur länge dröjer det innan vällingen eller saften kommer upp igen? Hinner jag parera och kanske ta kräkande unge till kakelklätt, avduschningsbart rum? Och torka, torka, överallt. Har ni tänkt på att kräks alltid kommer på mattan och golvet, i skarven mellan madrasserna eller stänker upp på väggen? Det hamnar ALDRIG i hinken eller på den stora handduken man lagt barnet att sova på. Eller jo, det gör det ju, men det kommer också på allt inom 2 meters avstånd. Och som tvättmaskinen får tvätta!

Appropå tvättmaskiner - hur gör de småbarnsföräldrar som måste boka tvättstugan för att tvätta? "Aha, jag måste vänta två veckor för att tvätta kräkiga lakan?" Finns det nån gräddfil till tvättiderna om man a) har småbarn, b) slut på lakan eller c) saknar behållare för farligt avfall? Skulle inte tro det. I och för sig kan jag inte tänka mig att nån skulle våga hävda sin rätt om man embarkerat hela tvättstugan med kräkiga lakan... I värsta fall får man väl åka och köpa nya lakan.

Allra värst är väntan på att själv bli sjuk, vilken fasa! Vem ska då köra tvättmaskinen? Vem ska då ta bussen och köpa nya lakan? Vem ska då jobba ikapp allt som blivit liggande under vabbandet? Och vem går med barnen till förskolan, när de väl blivit friska? Och nej, nån snäll släkting kommer inte och fixar det - det är säkert straffbart att smitta någon med något från helvetet.

P.S Förresten, visst var det schysst på sjuttiotalet när det kom hem en kommuntant när barnen var sjuka?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-10-21 00:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

(v) och demokratin

"Uppdrag granskning" blir alltför ofta "Uppdrag förvanskning". Ingen kan försvara sig mot en granskning som går ut på att hitta fel och där journalisten har alla möjligheter att vinkla framställningen, redigera materialet så att han uppnår den effekt han är ute efter. Det hindrar inte att granskningen av Lars Ohly och kommunismen var förvånande vänligt gjord.

Visst, Ohly kallar sig fortfarande kommunist. Att de flesta förknippar det med mord på ca 100 miljoner människor under 1900-talet bekymrar honom inte eftersom han anser att ordet syftar på ett vackert klasslöst samhälle. Undrar om någon nationalsocialist blir inspirerad att komma ut ur garderoben med motiveringen att han anser att ordet syftar på ett samhälle där alla raser lever lyckligt separerade från varandra? Kan någon ens tänka tanken?

Granskningen var vänligt gjord skrev jag. Ingen presssade t.ex. Ohly på hur man skall kunna uppnå detta vackra klasslösa samhälle utan våld och diktatur. För han har väl inte förväntat sig att den klass, för att använda hans egen terminologi, som står överst i den hierarki Ohly uppenbarligen delar in samhället i skall frivilligt säga att han givetvis har alldeles rätt i sin analys och ge bort allting till staten? Så hur skall de då förmås till det utan det logiska steget via proletariatets diktatur som ingen kommunistisk stat hittills har lämnat?

Inte heller frågade någon Ohly om (v):s syn på demokrati idag, inte för 20 år sedan. I deras eget program har de en mera öppen hyllning av avskaffandet av demokratin än ens (nd) har! Det står nämligen svart på vitt i (v):s program: "Den politiska demokratin erövrades av arbetarrörelsen. Det finns ingen annan social kraft som i längden kan anförtros dess försvar. Den så kallade borgerliga demokratin är alltför värdefull för att överlåtas till borgerligheten."

Detta är vänsterpartiets inställning till demokrati i framtiden. Om försvaret av demokratin inte kan överlåtas till någon annan politisk rörelse än den egna, vilken demokrati är det? Javisst ja: Det är ju det som är den s.k. folkdemokratin. Den man tillämpade i öststaterna på 80-talet och på Kuba idag.

Granskning? En vänlig sådan som vädrade det alla redan visste men hinner glömma på nytt till nästa val. En granskning som över huvud taget inte tog upp framtiden. Det handlar inte om enbart Ohly som person utan hela partiet. Ett parti som påverkar besluten i Rosenbad. Bäva månde demokrater!

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-10-20 08:33 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vetenskapligt snömos?

I söndagens DN har Bo Rothstein skrivit en debattartikel som har rubriken "Vetenskapligt snömos styr forskning om könen". I huvudsak innehåller artikeln kritik mot Nationella sekretariatet för genusforskning (efter en lång inledning...)

Rothstein inleder med något jag anser vara en missuppfattning (Rothsteins text i blått):

Biologiska förklaringar till skillnader mellan könen anses passa politiker på högerkanten. Den sociala förklaringsmodellen förknippas med den politiska vänstern.

Möjligt är att Rothstein uppfattar det så, men i de mångtaliga diskussioner jag har deltagit i så finns det lika många likhetsfeminister på den högra politisk planhalvan som den vänstra, och det finns även feminister på den vänstra halvan som ser biologiska förklaringar. Så att göra det till en höger-vänsterfråga är i mitt tycke fel, och verkar mer vara ett uttalande för att förstärka teorin om att det är vänster-politiker som styr forskningen.

Vidare verkar Rothstein påskina att Nationella sekretariatet för genusforskning ägnar sig är att se till att ingen forskning i Sverige får ske som handlar om biologiska skillander mellan könen.
För att styrka detta anför han följande:

Myndigheten skall enligt regeringens instruktion bland annat "verka för att betydelsen av genusperspektiv uppmärksammas i all forskning" och "aktivt arbeta för ett ökat medvetande om genusforskningens och genusperspektivets betydelse" (SFS 1997:61). "

Att verka för betydelsen av ett genusperspektiv kan ju knappast ses som att stoppa alla annan forskning, det handlar ju bara om att vara medveten om genus också, att man tar hänsyn även till den aspekten i sin forskning. Inget upprörande i min mening alltså...

"Myndighetens ledning har i sina publikationer definierat detta uppdrag som att en "grundläggande premiss inom genusforskningen" är att "skillnader mellan kvinnors och mäns egenskaper, beteenden och sysselsättningar etcetera inte kan förklaras biologiskt" (Genus 1999:3). I stället är "grundtanken i all genusforskning" att dessa skillnader " är socialt och kulturellt konstruerade" (Genus 1999:2).

Att genus = socialt kön verkar ha gått Rothstein förbi. Så att man inom genusforskning ägnar sig åt det sociala könet är liksom grundläggande. Liksom man inom onkologisk forskning ägnar sig åt forskning kring cancer. Så här beskriver Nationella sekretariatet för genusforskning själva sitt uppdrag. 

För det första bör vi enligt min mening inte alls ha statliga direktiv om vilka teorier eller metoder forskarna skall använda, utan enbart vilka forskningsområden som det är angeläget att satsa på.

Här är det jag anser att Rothstein är mest ute och cyklar, vad då direktiv om teorier och metoder? Inga sådana har givits. Det finns däremot ett sekretariat som har som uppgift att upplysa om genusforskning och genusperspektiv, inget annat. Så vitt jag vet finns det inga som helst pålagor till andra områden att de måste använda vissa teorier eller metoder. Och diskussionen om hur stor del av människors beteende som styrs av genus (socialt kön) och hur mycket som styrs av biologiskt kön kan fortgå.

För det andra finns det, som exemplet ovan visar, inget som hindrar att empiriskt grundade biologiska förklaringar till skillnader mellan könen skulle kunna ligga till grund för en radikal jämställdhetspolitik.

Här håller jag med Rothstein, men fortfarande finns det inget farligt i att vara medveten om genusperspektivet då man ägnar sig åt forsknig av biologiska skillnader. Tvärtom är det ju väldigt viktigt att vara medveten om just genus, eftersom det är en faktor man måste räkna med när man studerar skillnade mellan könen.

Summan av kardemumman - mycket väsen för ingenting. Det framstår som att forskningen i Sverige styrs av en politisk agenda, men det handlar inte om mer än att man satsar pengar även på genusforskning och ett medvetandegörande om genusperspektivet. Något som det finns ett intresse för både till höger och vänster i det politiska livet.

Skrivet av: E S
Postat 2004-10-19 07:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lost daughters united!

En dag damp det ned ett mail i min inbox, från min lillasyster som vidarebefordrade en länk från Aftonbladets hemsida och som handlade om en nybildad internationell organisation vid namn Lost daughters United. Det kom upp en artikel om en kvinna som startat en internationell stödgrupp för alla kvinnor, flickor, tjejer som på ett eller annat sätt blivit övergivna av sina fäder. Ofta diskuteras fäders frånvaro i termerna hur det påverkar pojkar och deras uppväxt medan flickornas förlust är nog så svår, men det är inget som tas upp varken i forskningssyfte eller något som påverkar våra relationer till män i vuxen ålder.

Jag läste artikeln, gick raka vägen in på hemsidan och läste. Grät och läste och jag som trott att jag var klar med min egen pappas svek fick mig en lärpenning, jag var långt ifrån färdig. Det var kvinnor vars fäder aldrig kom på uppgjorda tider, vars fäder tagit livet av sig dagarna innan deras födelsedag eller sagt att de inte vill ha kontakt för att de har nya familjer. Listan på både undanflykter och förklaringar kan göra mycket lång.

Behövde inte läsa länge innan jag insåg att jag måste berätta min egen historia och skrev ned den i ett nafs, stavning och engelska fick gå så bra det kunde men berätta skulle jag. Men för att återgå till det intressanta, jag var inte färdig med min pappakonflikt. Den är långvarig, jag är idag trettiosex år, jag har levt utan far i princip tjugo år med ytterst sporadisk kontakt. Själva orsaken till splittringen eller konflikten vill jag inte gå in på för det är fullkomligt oviktigt i sammanhanget men själva företeelsen som sådan vill jag gärna diskutera. Hur påverkar en faders frånvaro en kvinnas liv? Hur har den påverkat mitt? Hade jag varit annorlunda som partner om jag inte varit med om att bli tredubbelt, fyrdubbelt sviken gång på gång genom min barndom?

Hade man stått ut med en man som bedrar en som första allvarliga kärlek om man hade haft en pappa som tittat på en med kär blick och som bedyrat att man var den värdefullaste i världen? Ibland kan jag med det lilla barnets öga se min man som kärleksfullt kramar vår son, stryker hans hår och pussar honom ömt på pannan och önska att någon gjort så med mig. Hur påverkar det mig i mina relationer? Jag kan inte annat än tro att vi är flera hundra om inte tusen därute som bara vill öppna våra famnar för att ta emot en pappas kärlek men som inte kan få den, som aldrig fått den uppmärksamheten och det gör mig illa berörd att veta detta. Vi, spillror, ska fostra en annan generation män som ska ge våra döttrar det vi inte fick och som vi inte vet hur det känns att bli given. Likväl som det finns män som ska ge sina döttrar samma sak, men nu diskuterar jag enbart ur den synvinkel jag själv lever under, en sida som sällan tas upp.

Har min fars frånvaro och de saker som skett på vägen under denna brytning gjort mig till en annan människa? Ja, det vågar jag nog säga.

Än idag har jag mycket svårt för manlig ilska. Jag stelnar till, blir rädd, jag hugger vilt omkring mig verbalt för jag blir den lilla flickan, rädd att bli lämnad. Tänk, det finns fler som mig därute. Andra kvinnor som varje dag upplever detta med att bli satt åt sidan, som också lever med sina hjärnspöken och de ska också göra upp med sitt förflutna.

Vilka fäder lämnar sina barn? Vem lämnar sin avkomma och under vilka förutsättningar gör man det? Jag går till mig själv, mig skulle dom få skära upp i små molekyler innan jag lämnade mina barn, innan jag öht skulle lämna plats åt någon att ta dom iväg ifrån mig. Mellan mig och mina barn kommer ingenting, hur kunde då han låta livet komma emellan oss? Det finns säkert lika många förklaringar som frånvarande fäder men en del är löjeväckande.

Om man låter det gå osett, man låter det bero och skyller den bristande kärleken på sina egna tillkortakommanden, kan man då vara en bra partner? Kan man? Jag vet inte, men det var himla skönt att se att andra också känner som jag, att det inte är nåt jag är ensam om utan som sker dagligen (klen tröst kan tyckas men ensamhet i att vara oälskad av sin far är hemsk) och att vi blir linkande kvinnor med en brist, en brist på manliga förebilder i vår närhet. Vi får styvfäder som säkerligen många gånger fungerat bättre än dom fäder vi blivit av med, men de är ändock inte den dröm och den köttslige fadern som vi behövt. I dagar när vi diskuterar delad föräldraledighet, när vi talar om jämlikhet på alla plan finns det ändå en sådan stor brist på manliga förebilder för många flickor. Vems ansvar är det? Hur gör vi kvinnor våra pojkar till kärleksfulla individer som hellre dör än låter något komma emellan dem och deras barn? Hur gör män idag för att försäkra sina döttrar om att de älskar dom och vill ge dom en bra och sund syn på manlighet? Jag tycker det är bra att det kommer fram att vi är en stor skara trasiga själar därute som längtat efter förbehållslös kärlek under ett helt liv och att den förlust vi gjorde då är samma förlust dagens småflickor gör när de får sakna frånvarande fäder. Vet män hur viktiga de är i en liten flickas liv? Hur de påverkar deras framtida relationer? Kanske dags att visa dom att dom behövs, bara i egenskap av män för flickor som är små och som ska växa upp och skola morgondagens pojkar till män.

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-10-18 09:16 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gamla föräldrar

Det pratas mycket om "gamla mammor" just nu. Jag antar att diskussionen emanerar ur att fler kvinnor föder sitt första barn högre upp i åldrarna, för jämfört med några decennier tidigare föds det fortfarande färre barn av kvinnor över 40.

En studie utförd vid Sahlgrenska akademin visar att kvinnor över 40 löper större risk att drabbas av graviditetskomplikationer och risken för att barnet dör i magen eller i nära anslutning till förlossningen är större än för en yngre kvinna.

Dock påpekar forskarna att det ändå handlar om små risker och små riskökningar, ett påpekande som antagligen går de flesta spårlöst förbi...

Klassikern "risk för Downs syndrom" känner ju de flesta till. I det fallet brukar paniken sprida sig redan på 35-årsdagen trots att risken egentligen inte börjar öka förrän efter 40 och då i måttlig takt de första åren som 40-plussare.

Ofta frapperas jag av hur folk hanterar statistik. Kvinnor oroar sig halvt sjuka för Downs syndrom fast risken bara ökat från en halv till en procent. Eller med andra ord. Chansen att fostret inte har Downs syndrom har minskat från 99,5 till 99 procent... Om bedömningen gällt ett lotteri där man kan vinna en miljon eller en Ferrari skulle jag tro att de flesta ansett 99 procents vinstchans vara riktigt bra odds...

I stället kastar man sig över allsköns prover där missfallsrisken pga själva provet är ungefär lika stor som risken för kromosomavvikelser...

Andra kul inslag i diskussionen kring "de gamla mammorna" är fjuniga mammors påpekanden om hur orkeslösa de gamla morsorna är. Jag påpekade vid något tillfälle att jag slår rätt många 20-åringar på fingrarna både i gymet och på konditionsklasser trots min höga ålder (44) - och får till svar att det ju inte är en tillfällighet att idrottsmän- och kvinnor står på topp när de är 25 och inte vid 40. Eh? Sedan när behöver man vara elitidrottskvinna för att ta hand om ett barn?

Synd om barnen är det också om det sitter en gammal dammig morsa på föräldramötena har jag hört. Det låter ungefär som om det skulle klivit in en urtidsödla i lokalen.
Jag kommer då osökt att tänka på en del mammor jag mött som fått barn tidigt och pronto förvandlats till helylletanter, kompletta med klimakteriekrull, sedesamma kjolar, villa, Volvo och vovve samt en allmän air av vuxenpoäng i hela sättet att vara...

För mig handlar allt om attityd. Man behöver inte boka rollator och abonnemang på bingokvällar för att man fyllt 40.

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-15 08:44 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Internet är värsta bluffen!

Alltså, Internet - visst är det underbart på alla sätt. Men samtidigt värsta bluffen.

Kollar man i nån ordbok så står det väl att det är ett stort antal datorer sammankopplade i ett världsomspännande nät. Och de allra flesta associerar nog "Internet" till något stort, världsomspännande, innehållsrikt. Internet ses nog också som något som öppnar upp för nya möjligheter, nya världar och nya möten. Kort sagt, något som vidgar våra vyer.

Jag måste säga att visst stämmer det i teorin. Men i praktiken har Internet flera gånger visat att "världen är bra liten" ändå. Här är några exempel;

Förra veckan träffade jag en av grundarna till den största internetbaserade mötesplatsen för föräldrar (gissa vilken? :) och det visar sig att hennes son bor granne med min lillebror. Och om jag förstår turerna rätt är de dessutom med i samma nätverk för att få ihop triangelbyten av lägenheter.

Sen gick jag med i en mejlinglista. Efter ett par dagars mejlande stod det klart att jag och en av medlemmarna där delar ett förflutet. Världen är liten, även om vi bor i olika landsändar.

Jag jobbar som doula också, de flesta uppdragen sker via kontakter på internet. Min nästa "mamma" kommer från ett helt annat land och ville ha en doula som pratar engelska och har erfarenhet från BB Stockholm. Jag och min doulakompanjon var alltså som gjorda för detta uppdrag. Nu visar det sig att "mamman" är gift med en man som gick i min mans skola! Och deras bästa vänner i sin tur har barn som går på mina barns förskola...

Alla dessa saker har hänt den senaste månaden. Skulle jag berätta om alla andra gånger skulle denna text bli mycket lång. Så kom inte och säg att internet är stort och att man kan hitta nya bekantskaper. Internet är i praktiken en port för att hitta det lilla i det stora... (vilket kan vara stort i sig).

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-10-14 08:09 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nobelpriset

Nämn en nobelpristagare!

Jag skulle bli synnerligen förvånad om någon som första namn kommer på något annat än en litteratur- eller fredspristagare. Inget konstigt, det är de två pris som media koncentrerar sig på. Min lätt cyniska förmodan är att det beror på att journalisterna klarar av att rapportera om de ämnena...

Vilka upptäkter betyder mest för mänskligheten? Fred skulle man helst vilja säga och visst finns det värdiga fredspristagare som t.ex. Anwar Sadat som senare mördades eftersom han hade slutit fred med Israel. God litteratur kan vem som helst njuta av, om man kan läsa vill säga. Ändå påstår jag att de upptäckter som överlägset betyder mest för mänskligheten är de som belönas med de naturvetenskapliga priserna, kanske främst fysik- och medicinpriserna.

Bland fysikpristagarna hittar vi t.ex. transistorn, grunden för all modern elektronik och datorer. Bland medicinpriserna finner vi t.ex. upptäckten av DNA och penicillinet. Sådana framsteg förändrar i grunden tillvaron för de flesta människor över hela jorden. Elektroniken tränger in i våra liv överallt och når även de fattigaste länderna och påverkar de människor som aldrig lärt sig läsa eller har hört talas om något annat land än deras eget. DNA-tekniken ligger till grund för all genteknik som säkert kommer att revolutionera världen under 2000-talet.

I år har nobelpriskommitten belönat upptäckter som kan ge hopp till dem som är drabbade av cystisk fibros (kemipriset), förstått hur ett av våra fem sinnen fungerar (medicinpriset) och fördjupat vår förståelse för materiens innersta hemligheter (fysikpriset)

Exakt vilka konsekvenser en upptäckt kommer att få i framtiden är inte alltid klart trots att den är så grundläggande att den belönas med ett nobelpris. Likväl är det här vi kan spåra vad som kommer att omforma den värld våra barn kommer att leva i.

Nästa år, leta upp och försök läsa de svåra texterna om de naturvetenskapliga priserna! Fundera litet över vilken betydelse detta kan få om 30-50 år. Nöj dig inte med medias vanliga snuttifiering av hur dörren till Svenska akademin öppnas och Horace Engdahl kungör ett namn!

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-10-13 08:40 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Naturligt, onaturligt, läkemedel mm

Man får ofta höra att det som är naturligt är nyttigt och det som är onaturligt (= tillverkat) skulle vara onyttigt. Vad de som säger så verkar glömma, alternativt inte känna till, är att några av de giftigaste substanser som finns är rena naturprodukter. Exempel på dessa är batrachotoxin (pilgiftgrodans gift, det räcker med 1/10000-dels gram gift för att döda en fullvuxen människa!), curare och botulism .
Nu finns det ju självklart en massa farliga ämnen som är helt syntetiska också, men bara för att något är naturligt betyder det inte att det är nyttigt. Det finns egentligen ingen som helst koppling mellan "naturligt" och "nyttigt".

Och så finns det de som anser att t ex C-vitaminen i en apelsin är nyttigare än tillverkat C-vitamin. Men kroppen känner ingen skillnad, för kroppen är det C-vitamin som C-vitamin. Sedan är det nog nyttigare att äta en apelsin än att ta en C-vitamintablett, men det beror att med apelsinen får man också i sig fibrer, andra vitaminer, mineraler etc.

Sen har vi ju naturläkemedel. Som många tror är nyttiga bara för att de är naturliga och att man kan äta dem lite hursomhelst utan att fundera på bi-effekter. Men tyvärr är det ju ofta så att om något verkligen är verksamt så har det också ofta en möjlig bi-verkan. Det har helt enkelt en förmåga att påverka olika system i kroppen, och ytterst få ämnen, naturliga eller syntetiska, är så specialiserade att de bara påverkar den del av kroppen man vill att de ska påverka.
Ett intressant exempel är johannesört. Och här fanns en hel del samlat.

Vanliga läkemedel är underkastade omfattande kliniska studier, dvs de undersökningar som ska bevisa dess effekt och visa att läkemedlet inte har några allvarliga biverkningar. Anledningen är att man vill så långt det går garantera patienterna att den medicin de får är verksam och att den har så få biverkningar som möjligt.
Om naturläkemedel verkligen är verksamma så är det ju rimligt att dessa underkastas samma krav på bevisning och samma krav på säkerhet (dvs minimalt med biverkningar).

Vanliga läkemedel måste också tillverkas under väldigt strikta former. Anledningen är att man vill garantera att patienten får rätt läkemedel (ingen sammanblandning med annat som samma företag tillverkar), att patienten får läkemedlet i rätt dos och att patienten får ett rent läkemedel (alltså inte nedsmutsat av t ex några andra läkemedel eller biprodukter från tillverkningen). Så långt är allt frid och fröjd. Men den alternativa medicinen då? Läkemedelsverken både i Sverige och utomlands börjar kräva mer och mer av samma sak för naturläkemedel. Detta har stött på patrull då det är relativt kostsamt. Som jag ser det så måste de som tillverkar naturläkemedel här välja väg. Antingen har deras produkter verkligen effekt, och då är det självklart viktigt att det är rätt produkt i flaskorna, att produkten är av rätt styrka och att den är ren. Eller så är den inte verksam och då spelar det inte så lika stor roll. Men vem vill erkänna att det de säljer är verkningslöst...

Ett annat intressant exempel var när man tittade på ett antal salvor (se sidan 8) som såldes mot diverse hudåkommor i hälsokostaffärer. Det visade sig att majoriteten, 20 av 24, innehöll kortison. Inte konstigt att utslagen försvann, men det var nog knappast vad kunden ville ha... (Och ofta till ett betydligt högre pris än den kortisonsalva man kan köpa på apoteket...)

Att det finns naturläkemedel som är jättebra tvivlar jag inte på. Men jag tror också att det finns en massa skräp. Och jag vill gärna se att man sållar agnarna från vetet.

Skrivet av: E S
Postat 2004-10-12 09:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Någon mer duktig flicka därute?

Hela mitt liv har jag varit den duktiga storasystern som jämt är glad, som är duktig, kunnig, glad och stor. Det är inte så mycket mitt reella systerskap i sig jag vill diskutera eller att vara storasyskon överhuvudtaget utan mer med den person jag blivit och vad det gjort mig till. Hoppas någon förstår vad jag menar.

Minns en gång i lekskolan, det hette så innan det blev en förskolereform på sjuttiotalet och svaret på frågan då är ja, jag är så gammal, när jag fick rita hästar i profil inuti en krans av rosa och blå blommor för jag var så duktig på att rita. Eller alla grupparbeten i skolan där jag satt som spindeln i nätet och ledde arbetet, eller rättare sagt gjorde allt arbete själv. De andra gick ut på rast medan jag satt i biblioteket och skrev för brinnande livet medan mina fingrar värkte. Ingen genomskådade då detta för ingen sa något men jag fick alltid bra betyg och stora ovationer för min framställan, men ingen gjorde något åt det snedställda i att jag satt ensam och gjorde arbetet. Samma sak på stallet, jag och min minst lika ansvarsfulla bästa kompis tog hand om ungdomssektionen själva, var både ordförande samt satt med på den ordinarie styrelsen och var ridskollärarens närmaste hand. Vi lämnades som fjortonåringar ensamma en midsommar med trettio hästar att ta hand om medan en av hästarna fick kolik, vi tillbringade hela midsommaren med att vandra runt med ett pruttande sto, runt, runt i en paddock. Vi cyklade tidiga mornar iväg till stallet och fodrade samma antal hästar oavsett väderlek, hade barnridning, ja, tog ett stort ansvar från mycket unga år. Inte helt av ondo men symptomatiskt för mig som person och säkerligen för hundratals andra duktiga flickor därute.

När andra beskriver sina upproriska tonårsår står jag frågande? Vaddå uppror? Vaddå revolt? Jag revolterade aldrig, jag svor aldrig till min mamma, jag söp aldrig eller var ute på nätterna och hade promiskuösa sexuella kontakter med det andra könet. (Hade det inte ens med mitt eget kön!) Var itutad att man alltid gjorde sitt bästa, att det alltid fanns mer där det där kom ifrån osv. Man såg inte ut på ett visst sätt, man gör bara inte vissa saker och man tänker alltid efter före, allt detta var saker som man anammade som livsviktiga, med det inte sagt att de inte är viktiga men kanske inte livsviktiga.

När man kom ut i det verkliga livet fungerade människor inte på samma sätt. Den gyllene regeln ”Vad du vill att andra människor ska göra för dig skall även du göra mot dem” efterlevdes inte och som ungefär den enda levande varelsen som verkligen tror på att man ska göra sitt bästa hela tiden och alltid se människors goda sidor känner man sig verkligen liten på jorden. Nej är ett ord man lärt sig med åren men är svårt att använda, man inser att människor faktiskt inte är helt igenom goda. (Stor överraskning eftersom inga i min släkt vare sig skvallrat eller talat illa om andra under min uppväxt)

Där är man idag.
Idag ska man lära sig att ha skinn på näsan, se till sig själv och att ta för sig. Hur ska det gå? Hur lär man om en duktig flicka att inte ställa upp på alla andra utan finna en egen stig mitt i den snåriga djungeln av outtalade sociala regler? Vem lär henne det, det som skulle ha funnits där vid en tonårsrevolt?

Så jag upplever att inuti mig finns en stor knut som behöver kapas, ett vilt barn som ska komma ut på grönbete, som ska skrikande springa fram på en nyklippt gräsmatta, rulla sig i gräset så det klibbar fast gräs fulla håret. Iklädd en röd klänning ska jag ta emot ålderdomen, lila gummistövlar och jag ska lyssna på hemsk musik och skänka godis till småbarn på gatorna. Jag ska revoltera när jag finner orsaken till min gordiska knut, då ska jag måla tavlor med nakna stjärtar och grälla färger. Då ska jag upplåta mitt hus till hemlösa hundar och skadeskjutna själar, odla mitt eget lin och sy mina egna kläder. Jag ska säga fula ord utan att vara rädd för att bli tillrättavisad, baka sockersliskiga kakor i långpanna och alltid skjutsa mina barn till stallet! Men fram till dess ska jag fortsätta vara samma duktiga flicka som aldrig säger nej, som ställer upp och som inte frågar efter vad hon själv vill eller som inte får kontakt med sina intressen längre. Samma flicka som försöker sträva efter att vara den mest normala mamman i världen medan hennes inre gordiska knut rycker i sina tåtar, men en dag ska jag och tusentals andra duktiga flickor i världen revoltera och håll i er, då får ni göra era grupparbeten själva, då kanske ni får mothugg i kassakön när ni tränger er före, då kanske vi befolkar världen med våra lila stövlar och vildvuxna hår. När vi inte längre behöver vara den lugna stötdämparen mellan bråkiga killar eller lillgamla know-it-all:are i klassrummen, då ska vi göra revolution!

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2004-10-11 09:55 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Om Monopolens Vara eller Icke Vara

Jag inhämtade häromsistens att "avregleringarna inte har givit lägre priser".
Se t ex här här eller här

Dvs trots uppbrutna monopol betalar vi lika mycket eller mer för diverse tjänster. Så var det ändå inte bättre förr?

Första invändningen mot försöket till indignationsnummer kom pronto när någon påpekade att i elprishöjningen låg en 150-procentig skattehöjning; utan den hade priset sjunkit...
Och går man till källan, Konkurrensverket, finner man följande: "En övergripande slutsats är att priserna ökat på de marknader där det dominerande bolaget länge kunnat behålla sin starka ställning medan det omvända gäller där nya företag kunnat öka sina marknadsandelar."

Och sen är ju pengar inte allt här i livet. Vi som var med på "Taxi! Var god dröj-tiden" tycker det är rätt okej att man nuförtiden inte behöver göra som en kompis när han ville ha en taxi från Statt i Östersund till vår planerade efterfest: Myndigt bröla fram i luren att "det här är Johan Pettersson, landshövding Petterssons son. Vi vill ha en bulle till Statt..." för att komma i åtnjutande av en transport.

Och sen har vi ju gamla kära Televerket, en källa till ständig frustration vars omistliga värden vi nu har förlorat (även om Telia, Bredbandsbolaget m fl kämpar hårt för att leva upp till de gamla idealen med sådant som 14 dagars nedkoppling när man byter internetleverantör...)

Om jag någon gång önskar mig de gamla monopolen åter brukar jag återkalla minnet av när jag flyttade till Stockholm och skulle skaffa fastabonnemang i andrahandslyan. När detta hände var "mobiltelefon" fortfarande en låda man baxade med sig ut i bilen och vars NMT-linje var nöjaktigt avlyssningsbar med en vanlig polisradio...

Jag ringer alltså Televerket som kräver mig på info om senaste telefonnummer.
"Ingen aning" sa jag. Senaste andrahandshyresgäst försvann utan att lämna ett spår efter sig och gumman som hyr ut till ockerhyra lever loppan i London på mina pengar. Onåbar.

"Då tar det sju veckor" säger Näbbig Dam.

"Hahahahahahaha, jättekul" sa jag. "Ball att ni har sinne för humor. Hur lång tid tar det på riktigt" säger Troskyldig Lantis.

"Sju veckor alltså", säger Lite Mindre Näbbig Dam med stråk av osäkerhet.

"Aldrig i helvete", säger nu Ilsken Lantis Utan Skrupler. "Jag är överläkare med bakjour och måste ha telefon. Hur lång tid alltså???"

"Går det bra tisdag nästa vecka mellan 8 och 13?" säger Spak Dam.

"Icke", sa jag. "Ni är ju ett telekombolag. Era montörer måste ha mobil ELLER HUR"?

"Joooo...."
"Bra. Be dem ringa när de är på G. Jag är hemma på en kvart..."

Sen hade jag ett fastabonnemang...

Numera skulle jag skitit i deras svindyra fastabonnemang och nöjt mig med mobil...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-08 07:58 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det mest förbjudna

Alla kulturer har sina tabun. Indierna har sina kor, i anglosaxiska länder är sex mycket känsligare än våld etc, etc. Sverige är förstås inget undantag.

Ett av de starkaste tabun vi har just nu består i att säga, ja ens andas, något positivt om George W. Bush. Kan någon tänka sig en nyhetssänding där man berömde Bush för hans senaste initiativ? Knappast. Ändå har han ju ett stort stöd i opinionsundersökningarna och valet i USA ser ut att bli tämligen jämnt. Då måste det ju finnas något positivt att säga om mannen, eller hur?

Svenska medier tar dock aldrig upp något sådant och som en självklar följd har praktiskt taget alla svenskar en mycket negativ bild av Bush - hur skulle de ha kunnat få något annat? För att bara ta ett exempel så fick man läsa nyheterna mycket noga för att se att Bush i sitt tal inför FN lanserade idén att FN skall ha en fond för att stödja en fri press och demokratisk utveckling (jfr nära slutet av talet). Det är ju på ett sätt en skandal att FN inte har agerat i den vägen långt tidigare men det som är gjort är gjort. Dags att ändra på det. Hade du missat den nyheten? Du lär inte ha varit ensam om det i så fall.

Ett annat exempel på hur starkt detta tabu är i Sverige fick jag när jag berömde Bush för att han förbjöd den s.k. "partial-birth"-metoden att göra abort. I USA har man nämligen inte en tidsgräns som i Sverige, att abort är tillåten t.o.m. en viss graviditetsvecka, och mycket sena aborter är alltså lagliga där. Jag tycker ju att en abort i sjunde månaden, när fostret skulle klara sig självt utanför livmodern, är att jämställa med barnamord och tyckte att det var bra att Bush förbjöd sådant.  Tabut trädde genast i kraft:

"Det är bara ett första steg", "Men vilken agenda har han egentligen?" etc. Hallå? Om han skulle försöka förbjuda aborter över huvud taget är det väl dags att kritisera det då? Hur svårt kan det vara att hålla med om att det är en välgärning att stoppa barnamord?

Skillnaden för Sverige om Kerry eller Bush vinner blir inte så stor. I radio P1 diskuterade man detta med Carl Bildt. Som vanligt är Bildt påläst och har kontakter med medarbetare i båda lägren.

"Men är det inte självklart att det är bättre om Kerry vinner?" frågade reportern.

"Nej, det är inte självklart". svarade Bildt. "I sak skiljer sig deras politik väldigt litet åt. Kerry röstade också Ja till Irakkriget t.ex. Om något är Bush en större vän av frihandel medan Kerry, och framför allt hans viceprecidentkandidat John Edwards, vill se mera protektionism och har t.ex. sagt att de vill säga upp alla handelsavtal om de vinner. De skulle alltså bryta mot en mängd ingångna avtal"

"Menar du alltså att det är en fråga om pest eller kolera?" frågade reportern. Bildts suck gick inte fram så tydligt i radiosändningen, men den borde ha funnits där. Mot tabun kämpar själva gudarna förgäves.

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-10-07 07:26 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om anti-feminister

Ett uttalande till alla antifeminster:

- Hej, vad röstar du på för parti?
- Eh, jag röstar inte på något parti
- Nähä - är du inte intresserad av politik?
- Jo, jag är anti-moderat?
- Jasså, vad anser man då?
- Jo, att moderaterna har helt fel och deras familjepolitik är...
- OK, men hur anser du att familjepolitiken ska skötas?
- Moderaterna gör helt fel när de försöker styra...
- Jamen vad tycker DU?
- Att moderaternas skattepolitik är uppåt väggarna för att...
- Jamen hur vill DU göra???
- Jag vill att moderaterna erkänner att de har fel när de...
- Men VAD VILL DU????
- Att moderaterna...

Ehh... byt ut moderat mot feminist så är det ungefär vad som sker när man debatterar med anti-feminister.

Feminister har inte patent på jämlikhet. Men som det ser ut idag är det knappast någon annan som hittar på något för jämlikheten. Om de bara gjorde det skulle jag vara övertygad om att det skulle emottagas väl.

Feminister försvarar feminismen då den angrips - men den dissar eller angriper inte andra initiativ för jämlikhetens skull. Dessa brukar välkomnas oavsett vem som står bakom.
Feminism är ingen enpartistat, den spretar mellan anarkafeminister, radikalfeminister, frihetsfeminister, jesusfeminister, högerfeminister, vänsterfeminister och allt möjligt. Och irrelevansfeminister som jag.
Men om det är något feminister vill så är det att själva få definera sin feminism. Det är INTE samma sak som att ta patent på jämlikhet.

Antifeminister är nog den skara som tänker absolut minst själva. Inte pga av att de inte gillar feminism, men för att alla deras åsikter består av negationer till det feminister anser. Skaffa er egna åsikter. Gör något själva. Men sluta att leka patetiska offer (HÄR kan man snacka offermentalitet om någonstans... Det drar INTE omkring gäng av feminister som slår ned alla som kommer med alternativa jämlikhets-vägar...) och hitta i stället på något eget. Vad som helst. Sluta definera er efter vad feminister tycker. Det är INTE kreativt att bara ha åsikten "du har fel".

Hur kreativ vore politiken om det bara fanns moderater och anti-moderater?
Varför inte göra som socialdemokraterna, skaffa en EGEN skattepolitik.

SEN kan det möjligen vara intressant att diskutera för och nackdelar med de olika metoderna. Liksom moderater och sossar haft många roliga debatter genom åren. *s*

****************************
Slutligen vill jag påpeka att jag med antifeminister absolut inte menar alla som inte är feminister. Det finns det många som inte är och bland dessa finns det många som vill ha jämställdhet (och många som inte vill ha det).
Men just antifeministerna är en lustig skara som t o m har en egen förening och som man träffar på diverse blandade forum på nätet där feminism diskuteras. Det är dessa jag avser i min text.

Skrivet av: E S
Postat 2004-10-06 08:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nya friska skatteobjekt

Män ska betala extra skatt för att kompensera kostnaderna "för mäns våld mot kvinnor", tycker fyra medlemmar i "Vänsterpartiets Feministiska Råd". De tycker de har kommit på en sådan lysande idé att de till och med lagt en motion i riksdagen om det.

"Det måste bli tydligt för var och en att vi har ett gigantiskt samhällsproblem som heter mäns våld mot kvinnor och att detta kostar. Vi måste kunna diskutera hur det ska betalas. Vi måste få en diskussion där män förstår att män som grupp också har ett ansvar att ta", säger den förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman till Ekot.

Att ingen har kommit på det här förut! Här har vi ju äntligen lösningen på de galopperande kostnaderna som käkar upp vår samlade välfärd. För inte ska vi väl stanna vid kostnader män åsamkar samhället?

Låt oss titta på lite andra potentiella skatteobjekt:

Kvinnor anställda i den offentliga sektorn är sjukskrivna oftare än kvinnor i den privata sektorn. Vad kostar inte detta samhället? Kommunal- och landstingskvinnorna borde helt klart ta ett kollektivt ekonomiskt ansvar för sina lättsinniga systrar. Fram med nya skattetabeller för offentliganställda kvinnor!

Barn från socialgrupp 3 behöver generellt mer stöd i skolan än barn från socialgrupp 1. Eftersom detta kostar pengar borde föräldrar i socialgrupp 3 betala extra skatt för att ta ett kollektivt ekonomiskt ansvar för de kostnader obegåvade och/eller lata föräldrar åsamkar oss andra.

Rökare! Denna gamla kära slagpåse. Nu betalar visserligen rökarna en del extra skatt redan i form av tobaksskatt, men varför låta detta hindra solidariteten?

Folk som är begivna på sponken borde också kunna komma ifråga för den nya solidaritetsskatten, fast där kanske vi inte kan påräkna just Gudruns stöd... Gudrun har ju inte visat så där övertydlig entusiasm inför att betala för sig i tidigare sammanhang....

Varje gång jag läser om den här typen av pajasförslag (och då menar jag inte mina förslag!) förvånas jag lika mycket över att politiker undrar vartifrån politikerföraktet kommer...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-05 07:48 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Heter Gud Jahve eller Omega?

Finns det en Gud? Det är väl en fråga om tro? Kanske, kanske inte...

"I begynnelse skapade Gud himmel och jord" heter det ju i Genesis. Faktum är att denna beskrivning har bekräftats av vetenskapen i "Big Bang"-torin, även om det återstår mycket att lära om denna tid då universum skapades. Fysikerna brukar ju över huvud taget inte räkna med att tid existerade före "Big Bang". Var detta alltså Gud som skapade universum?

Inte nödvändigtvis. För att Gud skall anses vara bevisad måste omegafaktorn vara högst 1. Om den är större än 1 kommer universum att dra ihop sig igen till en "Big Crunch" och cykeln kan börja på nytt. Gud kan förstås fortfarande finnas, men då är det en ren fråga om tro. Hur kan det vara möjligt för universum att dra ihop sig?

Jo, för att förstå det tittar vi på teorierna kring svarta hål. Ett svart hål kännetecknas ju av att ingenting, inte ens ljuset kan komma ut. Storleken på ett svart hål kännetecknas av Schwarzschildradien, som säger på vilket avstånd från massan det krävs en hastighet lika med ljusets för att kunna lämna hålet. Eftersom ingenting kan röra sig fortare än ljuset blir det just ett hål.

En mycket märklig egenhet i Schwarzshilds formel är att avståndet är direkt proportionellt mot massan i hålet.  Gör hålet dubbelt så "tungt" och det blir dubbelt så långt ut från centrum som man måste komma upp i ljusets hastighet för att komma därifrån. Det betyder att tätheten minskar. Om man fördubblar radien på ett klot åttafaldigar man vikten på det, om det är homogent. Så sker inte för svarta hål.

Schwarzshilds formel är väldigt enkel. Radien = 2GM/c², där gravitationskonstanten G=6,67*10E-11 Nm²/kg² och ljusets hastighet c är ungefär 3*10E8 m/s. Alltså får vi att radien R, uttryckt i meter, blir ungefär 1,5*10E-27 * massan (i kilo)

Det här är ogripbara tal. En enda atom har en storleksordning av 10E-10 meter. Men ett svart hål som väger ett kilo är ju inte vad det handlar om. Om vi tar något tyngre då? Jorden väger ungefär 6*10E24 kg. Ett svart hål med jordens massa skulle alltså vara ca 1 cm stort. Fortfarande väldigt litet.

Solen då? Den väger ca 2*10E30 kg, vilket skulle ge ett svart hål på 3 km. Inte mycket i världsrymden. Vår galax, Vintergatan är svårare att uppskatta. Om vi antar att massan är ca 10E12 gånger solens massa skulle hela vintergatan få plats i ett svart hål med radien 3*10E15 m.

Nu börjar det bli stort nog för oss att börja tänka i astronomiska längdenheter också. Ett ljusår, den sträcka ljuset tillryggalägger på ett år, är ca 9,5*10E12 km, låt oss räkna med 10E16 meter. Vintergatan får alltså plats i ett svart hål på sisådär ett tredjedels ljusår. Nu börjar det ändå bli något så när stort.

Hur mycket massa finns det då i hela universum? Nu börjar förstås beräkningarna bli riktigt osäkra. En uppskattning är ca 6*10E51, vilket alltså skulle få plats i ett svart hål med storleken 900.000.000, eller 9*10E8, ljusår. Samma uppskattning gissar på att storleken på universum ligger runt 1,8*10E9 ljusår. Det är inte långt borta! Att se galaxer skymda av andra galaxer, att bedöma massan i svarta hål miljarder ljusår bort är nästan hopplöst. Omega kan mycket väl vara större än 1 och allt komma att dra ihop sig igen.

I så fall behövs det ingen Gud för att förklara "Big Bang". Dessutom kan man svara på frågan "Var tar rymden slut" - vid universums Schwarzshildradie! Hursa? Begrep inte barnen det svaret? Se där, då fick de ett skäl att lyssna litet extra på mattelektionerna i fortsättningen och några frågor att ställa till lärarna...

Å andra sidan, om bättre beräkningar kan visa att omega är mindre än 1, då är det dags att rikta frågorna till religionsläraren. Då har vetenskapen bevisat Guds existens, ett problem som människor har begrundat i alla tider. Dit har vi dock inte kommit ännu. Om du som läste kom ända hit var det inte illa i sig... :-)

Skrivet av: Christopher
Postat 2004-10-04 07:46 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om Jämställdhet

Man kan snacka om bristande jämställdhet vad gäller allt från fördelning av dammsugartid i hemmet, över föräldraledighet, VAB, lönenivåer till vem som kör familjebilen och slår sig på tummen med hammaren, men ärligt talat flickor:

Finns det egentligen något mer ojämställt än mens? Vet egentligen Mannen ett dugg om hur jäkligt livet kan vara, han som inte har mens?

Biologiskt sett får en kvinna mens cirka var 28:e dag.

Bullshit säger jag.

Annikas tillägg till Murphys lag säger att en kvinna alltid får mens samma dag hon avseglar på sin veckolånga semester till Mallorca. Oaktat om det var 14 dagar sen sist. Semestern förflyter i ett hav av slabbande med tamponger och oro för elaka infektioner. Sista bindan för denna gång dumpas i soporna på flygplatsen före hemresan...

Och frånsett dessa förtretligheter kan man råka ut för sådant som hände mig en gång för länge sen, före järnridån hade rullats upp..

Jag och en kompis (kvinna) var på Kuba 14 dagar 1980 och enligt Annikas Princip inträffar således Mens Surprise x 2. Så vi begav oss till närmsta Farmacia och frågade efter vad det nu heter på spanska (det stod i parlören...). Kvinnan bakom disken kommer tillbaks med nåt som är misstänkt likt ett paket bomull.
"No, no", säger vi och kompisen halar upp en av de sista tampongerna ur väskan. "Estos"!!

"Que"? säger damen bak disken och hojtar på sina kollegor med hög röst och vi urskiljer i smattret nåt som fritt översatt torde betyda "kom och kolla det här som de här typerna påstår är mensskydd".

Det är då vi inser att tamponger är en okänd produkt på Kuba, att kubanska kvinnor fortfarande nyttjar hemknypplat av tyg och cellstoff. Back to the fourties m a o.

Och vi står plötsligt inför ett helt gäng intresserade ögon, blandat kvinnor och män som ber oss förklara hur produkten funkar....

Vi beslöt raskt två saker:
1: Inte ens vår samlade spanska räcker till för den typen av anatomilektion
2: Vi tänker *inte* göra som vi med framgång gjort på vår resa genom spansktalande länder: Använda kroppsspråk och demonstration för att förklara sånt vi inte har ord för...

"Ge oss cellstoffen" säger vi bestämt, betalar och rusar ut...

Gud ske pris stötte vi nästa dag - innan tampongerna var oåterkalleligen slut - ihop med en svensk studieresa välfylld med välutrustade kvinnor som generöst delade med sig av dyrgriparna....

Deras guide hade nämligen givit dem den kunskap vi saknade: tamponger existerar inte på den kubanska konsumentmarknaden så ta med er om ni inte gillar cellstoffpyssel...

Skrivet av: annika60
Postat 2004-10-01 08:05 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook