Könsroll v/s könsidentitet
Publicerad: 2004-12-07
Jag tror att delar av könsidentiteten är medfödd, men att den också måste odlas i viss mån. Dvs att man blir bekräftad i sitt kön.
Det jag redovisar är mina egna privata funderingar och tolkningar, inget vetenskapligt bevisat. *s*
För mig är könsidentiteten det där med den djupa vetenskapen av vilket kön man anser sig ha. Den som inte har med yttre attribut att göra. Som inte har med sexualitet att göra (dvs om man är homo-, bi- eller hetrosexuell).
Som är omvänd mot det biologiska könet om man är transsexuell.
Jag tror att delar av könsidentiteten är medfödd, men att den också måste odlas i viss mån. Dvs att man blir bekräftad i sitt kön.
Könsroll är för mig allt det där som klistras utanpå. Att vissa beteenden, kläder etc anses mer manligt eller kvinnligt. Vad som ingår i en könsroll ändras över tiden och mellan kulturer.
Vad jag tycker mig se är att ofta att barns könsidentitet bekräftas med en könsroll, vilket vad jag kan se ger en svagare könsidentitet och ett starkare behov av en könsroll.
Detta tycker jag t ex förklarar transsexuellas (ofta) starka könsrollsbeteende. Eftersom de har sitt biologiska kön så att säga emot sig så behöver de kanske en könsroll för att stärka sin könsidentitet.
För mig handlar ett stärkande av könsidentiteten om att bekräfta mina barn frikopplat från könsroll.
Om en flicka får höra att hon är "en söt/snäll/gullig/rar/duktig/lugn/gnällig flicka"
och en pojke att han är "en tuff/stark/vild/busig/cool pojke" - och de inte får höra annat så är det lätt att de tror att de måste vara just det för att vara flicka respektive pojke.
Dessutom är det inte ovanligt att flickor får höra extra när de t ex har på sig en klänning att "oh, en sån fin _flicka_ du var idag då". Och motsvarande för pojker med en tröja med bilar på "Oh, en sån tuff grabb vi hade här då".
I stället kan man varva "sötisgrabben/tjejen", med "min goa unge", "mitt busiga barn" och "min starka pojke/flicka"
Själv har jag begåvats med en stark könsidentitet utan större behov av att förankra det hela i en könsroll.
Jag känner mig helt enkelt väldigt mycket som en kvinna oavsett vad jag gör. Jag känner mig inte kvinnligare när jag sminkar mig eller rakar benen än när jag inte gör det, eller mindre kvinnlig av att lösa analytiska problem snabbt och fickparkera på första försöket. Detta gör att jag med förundran hör hur det finns de som säger att de klär sig på ett visst vis för att de får dem att känna sig kvinnligare.
Likaså uppfattar jag min man som mycket manlig, både när han gosar med bebisen och när han spikar. Och inte kan han stava till macho heller...
Fast å andra sidan så tycker jag att macho är det omanligaste som finns. För mig tyder det enbart på dålig självkänsla. Vilket påminner mig om en diskussion jag deltog i för många år sedan på en numer avsomnad mailinglista. Det de flesta där var eniga om var att manlig är de män som har god självkänsla och kvinnliga är de kvinnor som har detsamma. Hur de var i övrigt och hur de såg ut hade lite med kvinlligheten/manligheten att göra.
Vilket leder in på en annan fundering jag har, men som jag nog skriver om en annan gång när jag funderat lite mer; Blir man mer benägen att vara jämställd om man har ett grundmurat självförtroende?
Skrivet av: E S
Inflyttad till Stockholm sedan 7 år.
Gift med en fantastisk man.
Har ett arbete som är roligt och utmanade (precis som i platsannonserna...) fast är föräldrarledig just nu.
Två ungar, en 5-åring och en ½-åring.
Feminist.
Nästan-AP.
Funderare och ivrig debattör av allt möjligt... :-)
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
David (2011-11-24 02:33)
Betyg: 5
lysande!!!
Macho (2010-02-25 17:53)
Betyg: 5
va duktig liten flicka du är
Tilia (
2004-12-07 15:24)
Det här är viktiga grejer att tänka på i olika diskussioner. Jag tror också att man ska skilja på könsroll och könsidentitet om man ska kunna diskutera många aspekter av jämställdhet och feminism, framförallt hur vi uppfostrar våra barn.
