Kan drömmar verkligen betyda något?
--------------------------------------
Jag och min partner (x'et eller T?) är i Umeå där han varit på rättegång för något brott (vet inte ens vad anklagelsen är). Vi går på fest, är det afterski? Alla pratar om skidåkning och har färgglada kläder. Hinner inte prata med någon, jag fotograferar hela tiden. Sen ska jag åka hem med tåget, och då säger T/X att hans dom blivit fängelsestraff. Eftersom tåget går snart hinner vi inte prata mer då. Jag får lite bråttom och springer förbi ett stycke natur som ofta förekommer i mina drömmar (lummigt, grönt, fuktigt, näckrosor, halvrutten brygga med bänk på). Framme vid tåget, phew kommer hinna. Jag ställer ner mina påsar (ett tiotal stycken, alla i plast) och får för mig att jag ska gå tillbaka till festen för att prata klart om fängelsestraffet. Påsarna står kvar och när jag kommer tillbaka - ännu en gång på håret att jag ska hinna - är påsarna borta! Av någon anledning vill jag leta inne i vagnarna - och ALLA har packat i plastpåsar. Men biljetterna är borta. Frågar den som kör (plötsligt är jag på en buss) vad jag ska göra. Han tar fram en bibba papper som visar sig innehålla flygfoton på två som åker skidor.
---------------------------------------
Här vaknar jag, kan inte somna om.
Just efter barnen gått och lagt sig började det mullra i fjärran. Blixtar och småregn. Jag kunde räkna mig till att ovädret kom närmare och närmare. Till slut så jag det riktigt blåsvarta moln som måste varit centrum. Det kom närmare och närmare och till slut var det över oss.
Det konstiga ljuset som bildas strax innan solen går ner förbyttes och blev en slags dimsvärta. Och nu började regnet och vinden öka. Till slut regnade det åt alla håll, utom uppåt, och vinden vek träden i onaturliga vinklar. Svart och smattrande regn.
Mäktiga ljussken då och då, tätt följt av dånande dunder. Hann inte räkna till 2 ens, så nära var det. Finns det något väder som verkligen känns förlösande så är det åskväder. Hade jag inte vetat bättre hade jag gärna sprungit ut på gräsmattan för att känna vädrets makter.
I dagarna tre har dottern haft feber, måttlig på morgonen men sen stigande på eftermiddagen. Vi är ute på landet i riktig semesterslummer; äter glass, sover till tio, fyller i pysselböcker och paddlar i gummibåten (bad uteslutet pga av algblomningen) men helt plötsligt längtade jag hem till husläkaren och kvällsjouren.
Igår kväll när febern närmade sig 40 grader slog jag på datorn för att hitta numret till närmaste jourmottagning. Jag ringde Nynäsnamns vårdcentral och fick höra att växeln stängde 17.30. Vi följde the usual advise vi fick från sjukvårdsupplysningen (alvedon, sova i svalt rum och badda med våt tvättlapp) för att få ner febern. I natt har det spöregnat och åskat, och när vi vaknade vid halv tio var febern kvar. Efter lunch när hon däckat febervarm ringde jag Nynäshamns vårdcentral igen, som lovade ringa tillbaka fem i fyra. Då slog jag på datorn igen och hittade istället numret till Handens Närakut som efter lägesrapport gav oss en tid - bara en timme senare.
Dottern var febrig så hon orkade inte annat än gnälla lite lamt från baksätet och sen var vi framme. Hon låg helt slapp i mitt knä och väntade på att få träffa doktorn. Doktorn kom, kikade i halsen, öronen, kände pannan och beordrade halsodling och CRP. Och min lilla plutta var så tapper när de skulle sticka i fingret för CRP'n, sa inte ett ord förrän vi kom ut "det gjorde faktiskt jätteont!". En kvart senare hade vi ett elektroniskt recept på Amimox och dottern var nog mentalt redan frisk.
Tack för att det går att hitta de bra numren även i semesterslummern. Och tack för Handens Närakut som kunde skaka fram en tid till oss så snabbt. Om några dagar är vi tillbaka i semestermode, förhoppningsvis är algerna borta då med.
Idag tänder jag ett ljus för att de barn som dog efter en självmordsattack i Bagdad. Barn som samlats för att få lite godis och nyckelringar blev idag offer för den galenskap som härjar runt om i världen.
Jag är glad att svt hade den goda smaken att inte bara i förbiseende berätta om detta, utan tog upp det som dagens stora händelse näst efter de nya trådarna i London-bombningarna. 26 människor dog (de flesta barn mellan 6 och 14 år), över 60 skadade, 2 hus totalsabbade och ett i brand. RIP.
Vad jag däremot undrar är var alla rösterna för ett mer förstående och öppet världstyre finns. Var är de som kräver USA's och Storbritanniens utträde ur Irak? Det är ju det som är roten på något sätt? Inte håller man (dvs inte ens fundamentalistiska grupper) på och saboterar och sprider skräck hos folk de inte har någon koppling till?
Oavsett hur mycket information och samarbete vi har över nationsgränserna så kommer oskyldiga att drabbas, jag tror inte hårdare tag och fler frihets- och integritetssberövande metoder är rätt väg. Jag tror knappast att vetskapen om att SMS-data sparas har någon avskräckande effekt för en person som bestämt sig för att förgöra sig själv och så många skyldiga som möjligt. För det är ju dessa galna tankar hos dessa människor vi måste komma åt att utrota, inte få reda på vem han eller hon var, vad de gjorde medan de levde - då sitter de ju redan där i sitt paradis.
I tonåren hade jag en väninna som alltid inledde alla påståenden och kommentarer med:
- Men, hallåååååå....
Jag är just nu benägen att hålla med henne, i alla fall när vi snackar om mitt förhållande till sommar här!
Matematik är inte min starka sida, men jag ska ändå göra ett försök för att enkelt förklara mitt hallåande. Året har tolv månader och fyra årstider utspridda över detsamma. Om man då delar upp året i fyra delar torde det ju bli hyffsat jämt fördelat med tre månader årstid per tillfälle.
Varför grillar, badar, sörplar vin, semestrar, shoppar och solar jag helt hysteriskt och med jagad blick endast i juli? Det bli ju liksom ganska trångt med tid.
Sommaren ÄR kort, men om butiker slutar upp med att sommarea innan vi ens kommit in i maj och jag lär mig att njuta av varje sommarljum dag och kväll under hela, den oss ålagda, årstiden så kan den nog bli längre.
Så, jag har härmed bestämt mig för att motbevisa Ledin och min egen semesterstress.
- Men, halllåååå! Jag har ju hela sommaren på mig!
P.S Jag är ju dessutom lärare och alla vet ju på vilka tre grundvalar man gör det yrkesvalet. Juni, juli och augusti! Så, varför stressa? D.S ;-)
Värmen ligger som ett lock över min stad. Vi var nyss iväg för att posta några brev samt för att handla lite förnödenheter och det var olidligt att sitta i Den Fula Volvon. Ingen nöjesresa till något närbeläget smultronställe idag heller alltså. Eller rättare sagt iaf inte nu på dagen. Kanske vi flöjtar iväg i afton när det är svalare. Men sedan sist jag skrev så har jag i alla fall lyckats få till en Semesterfotodagbok ifrån vår resa till Skåne. Kolla här: Semsterfotodagboken
Till sist så skänker jag en tanke till alla dem som drabbades av terrorn i London. Må de som planerar dessa aktioner drabbas av evig och obotlig tandvärk samt skoskav. Skämt åsido... Jag känner att värre straff är befogade men jag vill av princip inte önska någon döden.
Skrivet av: Ingela N
Ytterligare en gång sitter jag som klistrad framför TV'n. Den här gången handlar det förstås som bomberna i London. Känslan jag hade när på CNN såg det andra planet krascha med WTC återupprepades när jag ser de blodiga ansiktena, de skakade vittnesmålen och de beslutsamma orden från världens mäktigaste män.
Jag har ingen analys eller ens en personlig åsikt om vem eller vad som kan ha orsakat detta raseri mot oskyldiga människor. Jag hade tänkt skriva en blogg om DNs ledare idag där man fastslår att könsmaktsordningen är feminismens och F!'s styrka men samtidigt dess svaghet eftersom teorin inte ens debatteras. Jag tycker DN beskriver nuläget bra så här: "Tveklöst är att vi lever i en värld där kvinnor generellt sett är mer begränsade i sina livsval än män. Och att det från politiskt håll gjorts alldeles för lite för att ändra på detta."
Men, vid dagens slut är ordet "matt" som får summera denna dag. Den 7/7 kommer tillsammans med 11/9 och 11/3 förknippas med en ondska och terror. Matt för att det trots alla mäktiga män i möten fortfarande finns så mycket ondska och frustration ute i världen.
God natt med er.
I lördags kväll körde vi barnen till mormor och morfar på landet, sen dess har vi levt som om vi vore barnfria. Första morgonen vaknade jag 10.40 vilket nästan kändes syndigt. Sen pulade vi lite i trädgården, åt lunch ute och pulade lite mer. Ringde barnen, och de berättade att de badat och att det var varmt - nu skulle de äta våfflor.
Sen började sista arbetsveckan, och nu ska alla saker blir klara innan semestern. Är på jobbet (dvs hemmakontoret) kl 09.00, dricker kaffe och suckar i värmen. Jobbandet är ju som vanligt, men framåt 3 är jag rätt uttråkad och rastlös - jag är helt säker på att min kropp är inställd på att hämta barn på dagis runt tre halv fyra. Men nej, inga barn att hämta. Rastlösheten används istället till att måla garaget, spika klart altanen som inte hann bli klar förra året. Vi äter lunch på stan, shoppar lite, provkör en ny bil. Ingen brådska hem. Vi avnjuter grillmiddagar i kvällssolen utan att behöva tänka på vem som lägger barna eller måste klippa barnnaglar.
Lika ljuvligt som det är att vara barnledig lika mycket saknar jag dem när man hör en annan treåring övertrött skrika "jag vill inte!" eller ser deras bäddade men oanvända sängar. Lika skönt som det är att veta att jag kan sova till 11 imorgon lika mycket saknar jag att läsa gonattsaga eller höra deras morgonlekar. Lika trevligt som det är att inte behöva plocka leksaker eller tjata på kläder är det sällsamt att känna att det finns tid att lata sig - bara vara.
Hela min kropp skriker efter ledighet när de är här och nu saknar den deras fysiska närvaro. Skönt men konstigt.
jag lär ångra att jag skrivit detta på fredag när vi hämtat dem :)
Kristdemokraternas Göran Hägglund vill införa möjlighet för Sveriges skolor att ha klädkod, det vill säga skoluniform. Det ska minska anledningarna till mobbing och att märkeshysterin tar energi från skolarbete. Det ska också minska sexualiseringen av både små kvinnokroppar och manskroppar.
Jag har lite svårt att veta vad jag tycker om det här förslaget. Det låter ju himla bra att i ett nafs bli av med mobbing och sexualisering, för det har vi alldeles för mycket av och alldeles för många mår dåligt av det. Det ju förskräckligt att barn mobbas för de har fel tröja eller att tonårstjejer känner att de måste pressa ner sig i för tajta jeans och ha magtröjor, string och porrsminka sig. Men ändå...ska vi kväsa den formen av identitetssökande?
Att växa upp handlar till en del om trotsa och frigöra sig från föräldrarna, för att på så sätt hitta sin identitet i relation till den modell man sett under uppväxten. Jag tror att val av kläder och stil är en stor hjälp för många unga att hitta sig själva och sin stil, vilket är den yttre förlängningen på identiteten. Det finns så många sätt som vi vuxna och samhället kontrollerar och styr våra barn, och barn är de länge eftersom det är oerhört svårt att skapa sig ett eget liv före 25 år ålder och en högskoleexamen. Ska vi vuxna diktera villkoren för hur våra barn laborerar och mixtrar för att komma fram till sitt uttryck, sin version av identiteten?
Och kommer verkligen all mobbing försvinna så där enkelt? Kommer det också finnas regler för vilka de namn, kroppsformer, glasögonmodeller och hemförhållanden som är garanterat mobbningsfria?