Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Folket filbyter

De senaste åren har privatpersoners nedladdning av film och musik ökat markant och man förstår branschens önskan att stoppa det hela. I dagarna har Antipiratbyrån anmält en rad enskilda privatpersoner för just olaglig utdelning av piratkopierade spel, program och mp3-filer och fler är helt klart att vänta. Artikel i DN 

Jag minns hur sensationellt det var när jag åren 2000/2001 befann mig som lärare på ett utbildningsföretag där man dragit in bredband för Internet och alltså hade för den tiden oerhört snabb uppkoppling. Problemet med nedladdning blev så stort att man var tvungen att strypa farten på ingående trafik för att inte all den nödvändiga kommunikationen skulle säcka ihop. Eleverna (vuxna studenter som läste avancerad datateknik och hade lånedatorer från företaget) fann nämligen snabbt sätt att ladda ner oerhörda mängder musik och film. Napster var programmet på allas läppar.

Napster efterträddes av andra som efterträddes av andra vartefter de förbjöds och nu står vi inför ännu en ny generation fildelningssystem som underhållningsbranschen skall hålla stången. Det måste liknas vid att slåss med väderkvarnar… totalt ogörligt. Det hela krånglas till av en klumpig lagstiftning. som tillåter nerladdning men förbjuder utdelning och så av att musik och film har blivit ganska dyrt att köpa. Denna lagstiftning är dock under utredning för att ändras.

Man kan iofs kanske förstå att ungdomar som lever på begränsad budget om de laddar hem musiken istället för att lägga flera hundra av månadspengen på att köpa en cd men jag hör ju att det är något som folket sysslar med även i de äldre generationerna som antagligen mycket väl har råd att betala.

Är det så fel då att privatpersoner laddar hem en eller annan fil kan man fråga sig… Ja det tycker jag och ändå kan jag inte helt svära mig fri från att ha gjort det. Det laddas hem en eller annan låt här med men färre och färre de sista åren. Vi köper numera nästan all vår musik… våra dataspel i den mån vi vill ha och även våra dataprogram. Film kan det hända att tonårsdottern hämtar hem från nätet ibland det vet jag men jag håller på att samla mig för att förbjuda henne. Jag tillstår alltså att jag har ändrat mig i frågan. För tre fyra år sen så tyckte jag det var en smart ide, praktiskt att få hem musiken via datorn. Tänkte inte så mycket på upphovsrätt och att de företag som tar fram spel och program faktiskt lever på just det. Men numera så känner jag att det är helt fel och jag kan inte försvara det för mig själv ens när det gäller enstaka mp3. Det enda som vi faktiskt laddat ner på sistone är låtar som vi redan har fast på vinyl. Då dövar jag samvetet med att vi iaf har betalat för dem en gång.

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-02-28 13:22 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kvinnor hindrar män från att stanna hemma

I DN idag kan man läsa om en undersökning som regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson presenterar. "Det är kvinnorna som hindrar männen att ta ut sin lagstadgade pappaledighet, inte papporna som är ovilliga att vara hemma".

Vad ska man säga? Säkert stämmer det som sifoundersökningen kommit fram till, dvs att
-6 av 10 mammor har bestämt innan hur ledigheten ska se ut
-43% av kvinnorna anser sig ha "mycket goda kunskaper" i hur föräldraförsäkringen funkar, medan bara 30% av männen sade sig ha detsamma

Detta tolkas som att mammor är "ovilliga" att lämna ifrån sig ledighet och "hindrar" de stackars papporna som får stå bredvid utan minsta påverkan på barnet eller sin egen föräldraroll. Stackars, stackars oupplysta pappor och dumma, dumma mammor som manipulerar och tar något som inte är deras. Ja, så kan man ju se det. Skicka lite mer skuld på kvinnorna, och dumförklara männen lite mer! Jippi!

Nej, självklart handlar det inte om män vs kvinnor här. Och det gör ingen feministisk strävan eller jämställdhetskamp. Den handlar om människor vs förlegade normer. Det är normer och värderingar som gör att kvinnor generellt sett har kontrollen över föräldraledigheten och har funderat lång tid innan på hur den ska fördelas. Det är normer och värderingar som gör att blivande pappor inte känner att de behöver läsa på så mycket om föräldraförsäkringen och det är normer och värderingar som gör att det kommer ta hundra år innan uttaget av föräldradagar är delat, trots att 86% av alla föräldrar redan NU vill att papporna ska vara hemma mer.

Alltså är det normerna som ska ändras, inte männen eller kvinnorna. För oavsett om man pratar om enskilda kvinnor eller män eller män eller kvinnor i grupp så blir tilltalet mer personligt. Och med ett personligt tilltal känner folk sig utpekade, ifrågasatta och otrygga. Det skuldbelägger, och skulden hamnar fel. Om vi ska prata om "skuld" så vill jag hellre lägga den på normerna som vi alla människor är med och påverkar och lever i. Skulden eller ansvaret kan alltså inte läggas på vare sig kvinnor eller män som grupp.

Några bra slutsatser tycker jag dock att utredningen visar; framtidens kampanjande för ökat pappaledighetsuttag kommer se annorlunda ut. Det kommer inte stå nån Hoa Hoa där och vara förebild för papporna, pappor vet redan att de kommer fortsätta vara manliga även när de tar hand om sina barn. Istället ska man försöka ändra attityderna kring mammornas föräldraroll. Jag kan bara hoppas att tilltalet blir annorlunda, och inte kommer dragande med att kvinnor "hindrar" och är "ovilliga".

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-25 10:19 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Skruvar möbler som riktiga karlar

Japp, det gör vi, jag och dottern… det fick vi höra av en av Mannens arbetskamrater (i något överförfriskat tillstånd) som kom på besök lite oväntat en lördag. I nästa andetag så undrade han varför inte Mannen i huset skruvade ihop det där skrivbordet så jag slapp…

Ja varför gjorde Mannen inte det? Mannen låg på soffan och tittade på skidåkning samt vilade sina trötta värkande ben, detta helt med mitt goda minne. Jag har nämligen inte det minsta emot att skruva ihop IKEA-möbler tillsammans med Dottern. Faktum är att i det här huset är det för det mesta jag som skruvar ihop nya möbler åtminstone om de inte är så stora att man behöver vara två om det. Men den här gången så var det Dotter som köpt nytt så det var hon som fick skruva. Jag var bara där som handräckare och för att stå till tjänst med råd vid behov. Jag tycker nämligen att det är rimligt att man lär sig att hantera skruvdragare och IKEA-ritning vilket kön man än har. Men tydligen var vi unikum i den här besökarens ögon. När det sen var Mannen som fixade fika och dukade så höll han på att krevera. Jag fick pik på pik om hur Mannen var en toffel och jag en Manhaftig (elak?) kärring. Till slut fick jag nog, vilket Mannen noterade så snubben blev ombedd att avvika… han lär inte komma tillbaka i första taget :/ Men jag undrar vad han sprider för rykten om vår familj.

Alltså, jag trodde helt ärligt inte att det var så ovanligt numera att kvinnor skruvar ihop möbler, fixar med lampor och hemelektronik så som jag gör. Från början var det endast en helt praktisk sak. Mannen min är lite rörelsehindrad pga. ett stelt knä och kan inte klättra i fönster, skruva taklampor och stå på knä för att skruva ihop möbler utan stora besvär så alltså gör jag sådana sysslor. Med tiden har jag lärt mig att uppskatta att jag kan själv. Jag gillar mitt oberoende och att inte behöva be om hjälp. Jag kan fixa när jag vill och inte vänta på någon annans lust.

Och jag vill verkligen att mina barn ska kunna fixa saker själv i största möjliga mån istället för att lita till någon annan för att sysslan råkar vara en sådan som traditionellt utförs av det motsatta könet.

Men den här besökaren, som för övrigt är en ganska ung man, hyste åsikten att kvinnor inte skulle syssla med karlgöra… och karlar ska inte göra kvinnors sysslor heller får jag förmoda att han tyckte då… Antagligen skulle han inte ha yttrat ett ord om det i nyktert tillstånd utan det var spriten som lossade tungbanden så åsikterna kom i dagen. Och han fann sig hotad i sin mansroll av mig tydligen. Dessutom tog han på sig att försöka skydda min Man från en sån karl till kvinna.

Men så säger ju ordspråket: Av barn och fyllon får man höra sanningen.

Ysh – karl med egen skruvdragare

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-02-23 07:32 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Internetirritationer

När jag skrev om mina vardagsirritationer glömde jag ju en av de viktigare områdena:
Internetirritationer!
Eftersom jag rätt ofta befinner mig i mer eller mindre animerade diskussioner på internet så råkar jag på en del knepiga beteenden.

Nr 1: "Och du som skriver så mycket har du inget liv, eller?"

Ja, själv har jag inte råkat ut för det, men frågan är antingen dum eller elak.
Antingen har folk ett fullödigt liv utanför internet - och då är frågan hyfsat irrelevant.
Eller så har de inte det - och då är ju frågan enbart elak. Om någon svarade "Nej, jag har inget annat liv värt att prata om", ska då frågeställaren svara "Haha - det visste jag väl!" ??

Nr 2: "Dumma dig som hoppar på mig"

Alla dessa diskussioner där de som inte får medhåll börjar prata om "påhopp". Bara för att man argument emot så hoppar man på... *suck*
Ett påhopp är i mina ögon "du är korkad som tycker att...", inte "jag tycker att du har fel eftersom..."

Nr 3: Övertolkningar

Ett av internets stora problem. Alla dessa tolkningar av vad som skrivs som inte står där. Och 99 gånger av 100 så tolkar folk in mer negativt än vad som skrivs.
Femtioelva är de ilskna diskussioner jag följt på mailinglistor och debattforum enbart för att det skrivna ordet faktiskt är såpass trubbigt.

Nr 4: Du misstolkar mig medvetet

Ja, det där med att tolka vad folk anser är inte lätt, och det skrivna ordet är som sagt trubbigt. I diskussioner brukar jag skriva ut hur jag uppfattat vad motparten skrivit, och ofta dra den logiska konsekvensen av det hela. Inte allt för sällan får jag då höra "dumma dig som misstolkar mig, de andra förstår minsann". Jag brukar försöka svara att jag gör en möjlig tolkning - är den fel så är det ju bara att korrigera mig i nästa inlägg. Men ibland verkar det vara enklare att säga att jag är elak i stället för att förtydliga sig.
Kopplat till detta brukar man ibland få höra att om man bara är objektiv så förstår man. Minsann. Och jag fascineras över alla människor som är så bombsäkra på att deras åsikt är den sanna, objektiva. Som har som argument att det just de står för betyder att de kan tänka själva till skillnad från de som tänker annorlunda.
Själv tror jag självklart att min åsikt är den närmast sanningen - men jag vet att jag aldrig kan veta.

Nr 5: "Varför bryr du dig inte om... "

Att jag är för något betyder inte att jag är emot allt annat. Ibland funderar jag på att skriva en jättelång disclaimer (vet någon vad det heter på svenska?) som förklarar att:
Bara för att jag är feminist betyder det inte att jag inte ser att det finns andra orättvisor i världen.
Bara för att jag talar om att jag gillar något betyder det inte att jag ogillar allt annat.
Bara för att jag är stolt över vissa saker betyder det inte att jag anser det bättre än annat.

Skrivet av: E S
Postat 2005-02-21 23:25 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Trafikpolitikens irrspår

Spårbunden trafik lönar sig bäst i tättbefolkade områden.
För dem som inte kan räkna ut det med hjälp av sunt bonnförnuft bidrar Stockholms Handelskammare med lite siffror framtagna av Transek. Se http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9160670.asp

En ny pendeltågslinje mellan Arninge över Täby till Solna skulle få 35000 passagerare per dag och bli ytterst lönsam. Ännu mer lönsamt vore det att förlänga tvärbanan från Alvik till Barkarby, Häggvik, Kista och Solna. En sådan linje skulle få 70 000 resenärer per dag. 45 000 resenärer per dag skulle åka T-bana mellan Kungsträdgården via Djurgården till Nacka - om banan fanns. Den som i dag vill åka mellan Kungsan och Nacka får först åka bakåt en station, byta tåg, åka två stationer och sen byta till buss.... Alternativt åka buss och sen byta buss.

Men det är ju toppen! Alla vill ju att folk ska åka många tillsammans i stället för en och en i bil till jobbet så självklart satsas det nu kulor på att bygga ut den miljövänliga spårbundna trafiken i Stockholm. Något annat vore ju fullständigt ologiskt.

Men javisst ja! Logik är ju inte våra beslutsfattares absolut starkaste gren. Så i verkligheten satsas 10 (tio) procent av investeringarna i spår i Stockholmsregionen. Resterande 90 procent sprätts alltså ut på sådant som en järnvägslinje i Norrbotten. Jag minns inte exakt hur många resenärer den banan beräknades få men jag hörde i somras något om att det vore billigare att transportera dem i helikopter dit de ska... Dvs antalet resenärer per dag torde uppgå ungefär till det antal som står mellan dörrarna på mitt pendeltåg när jag åker till jobbet på morgnarna...

Med tanke på att bara 9500 människor per dag åker spårvagn i Norrköping, som är Sveriges fjärde största stad och att inte ens den tättbefolkade Malmöregionen får ihop mer än 28 000 resenärer per dag på Pågatågen (jämför alltså med att 70 000 skulle åka mellan Alvik och Kista) så går det kanske att göra sig en liten föreställning om passagerarantalet i det extremt glesbefolkade Norrbotten...

Vi Stockholmare åker kommunalt. 57 procent av alla landets resor med kollektivtrafik görs i Stockholm. Mer än en miljon resor görs med T-banan varje dag.

Och vad får vi för det?
Biltullar, för att rädda makten åt Persson och samtidigt straffa dem av oss som inte får ihop livet med tre fyra transportbyten på vägen mellan hemmet och jobbet och ständiga förseningar när de antika pendeltågsvagnarna havererar.

Ingen ny spårtrafik förrän Citybanan blir klar, förhoppningsvis "redan" 2011. Men där hotar förseningar eftersom landstinget och staten grälar om vem som ska pröjsa vad. Men när den väl blir klar finns det skäl att korka upp. Det är första gången kapaciteten på de två (2!!) spåren för södra infarten till Stockholms central utökas sedan invigningen 1871...

Sedan dess har Stockholms befolkning blivit en smula större... En miljon pers eller så.

Spårtrafik är - när den fungerar - ett utmärkt sätt att ta sig fram i en storstad. Kan ingen få miljöpartiet och kommunisterna att fatta? Slösa inte bort stålarna på helsidesannonser med fula bilder och infantila reklamtexter för biltullar. Släng inte ut pengar på ännu fler bussar som ändå bara kör fast i bilköerna (nej folk som måste köra bil för att få livet att funka kommer att fortsätta köra bil).

Satsa några till av de 100 miljarder som satsas på spårtrafik där det lönar sig: I Stockholm. Om ni verkligen vill göra något åt miljöproblemen.

Skrivet av: annika60
Postat 2005-02-18 22:57 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Fega sportjournalister

För en dryg vecka sedan fick tre landslagsspelare inte spela en match i Sweden Hockey Games eftersom de satt i förhör hos polisen. Förhören gällde, som ni vet, en misstänkt gruppvåldtäkt. Det som har hänt är avskyvärt, skrämmande och (för några) chockerande, inte minst om man läser hennes egen story i Aftonbladet. Det är hennes sida av det hela, och även om inget brottsligt kan styrkas är det ju vedervärdigt det hon upplevt. I tidningarna får hon läsa att tre hockeyspelare erkänner att de haft sex med henne. Det vänder sig riktigt i magen att läsa att hon ingenting minns, därmed kommer ingen tro henne och förundersökningen kommer läggas ner. Detta kommer gälla oavsett om hon blev drogad eller inte, för att ett brott ska ha begåtts måste de misstänkta ha förstått att hon var i ett hjälplöst tillstånd. Några timmar efter polisförhören släpps de tre hockeyspelarna - "brott kan ej styrkas".

På flera sajter runt om i Sverige pratas det ivrigt om denna "skandal" och överallt ser jag ord som "sätta på brudar", "bonka hela natten", "jaktinstinkt" och "tjejer som väntar på sin tur att averkas". Den här biter sig kvar; "är man känd ska man väl för tusan kunna sätta på fans utan att de drar nytta av det efteråt?". Väldigt sällan ser jag kommentarer som visar på någon större sympati för den utsatta unga kvinnan eller med spelarnas fruar och barn. (Här har jag tagit citaten)

Det som har hänt är en besk medicin att svälja, nationalidoler slash hyggliga familjefäder som går på krogen och förlustar sig med alkohol och gruppsex... Fast samtidigt, undrar jag hur besk medicinen verkligen är? Sportkrönikör efter annan vittnar om att så här har det alltid varit, det är en kultur som påhejas redan under junioråren. Flera stora namn vittnar om att detta är något som pågått sedan 70-talet och tros ha sitt ursprung i NHL där t.ex spelarnas hotell alltid har ett färdigt paket med bärs och brudar. Och med allt fler svenska spelare i NHL sprids en syn på sex och tjejer som kanske inte är riktigt schysst. Mats Ohlsson skriver om hur synen även finns i Sverige:

"Alla som växt upp i en liten ort i Sverige där hockeylaget är allt vet också vilken status spelarna har redan där. Man behöver inte vara NHL-proffs för att gå in på den lokala krogen, baren, klubben eller diskot och – bara peka."

Den kvinnoförnedrande synen inom hockeyn som sportkrönikörerna målar upp är ju vämjelig, men varför inser de inte att de själva är en del av den kulturen? Om nu detta har pågått sen sjuttiotalet och problemet med deras goda minne bara eskalerat sedan dess är de också fega och tämligen usla som journalister. "Det är heller inte journalisters uppgift att skvallra om namn som gör att familjer splittras." skriver Peter Wennman i Aftonbladet. Nej, det må vara hänt och alla journalister behöver väl inte använda en grävande taktik. Men håll då tyst även nu, och sluta tävla om vem av er som har vetat mest under alla dessa år. För mig signalerar detta inget annat än att medskyldighet på gränsen till inkompetens.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-17 10:03 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

När lyckan fick en ny dimension

Man är sig själv närmast?
I en tidigare blogg försökte jag bena ut begreppet "en glad mamma är en bra mamma" och jag kom väl någonstans fram till att lyckan sedan man fått barn inte längre är så endimensionell som den varit innan. Visst, är man normalempatisk så mår man förstås bättre när ens föräldrar, partner, syskon osv mår bra - men den lyckodelningen går inte alls upp emot den som jag upplevt sedan jag fick barn. Förut utgick min lycka från mig själv, vad JAG gjorde och vad JAG presterade. Nu går den på något sätt via mina barn.

Jag tror inte det finns några föräldrar som enbart kan definiera sin lycka eller framgång i vad hon uppnår för mål på jobbet, vilka kurser han går, vilken fräsig bil hon kör eller hur många träningspass som hinns med. Om inte barnen är lyckliga och någorlunda välmående, så grusas den mesta glädjen. För ett tag sedan läste jag att barn med allvarliga sjukdomar har föräldrar som mår sämre och dessutom har det sämre ställt - ja generellt alltså, statistik funkar så.

Jag upplever också att lyckan som mamma är mer svår att ta på, svår att definiera och ganska ologisk. Det är mycket fler parametrar som ställs mot varandra - det är svårare att alltid "välja rätt". Det är helt enkelt svårare att balansera sina egna och familjens krav. Och till råga på allt - alla krav som kommer utifrån, synliga och osynliga. Och det kanske är där det blir riktigt svårt, med allt man "borde" göra. Att ha en egen familj innebär fler osynliga krav och måsten för att bli klassad som en ansvarstagande och bra förälder, vilket är absurt med tanke på att handlingsutrymmet redan från början är mer begränsat. Det vore ju mycket bättre om kraven på att satsa på jobbet, ha ett stort smakfullt inrett fint hus, tjäna pengar, engagera sig lokala frågor hamnade på de som har mer tid och utrymme. Men nej, alla de där sakerna ska fixas samtidigt som man är gravid, föder barn, är föräldraledig, springer mellan dagis och jobb, är föräldrarådsrepresentant och gympapåspackare.

Leva genom sina barn
Att vara den självuppoffrande föräldern, som ger upp sitt eget liv för barnen/familjen är en helt passé föräldraroll. Detta är indivudualismens tidsålder, du är själv ansvarig för ditt liv och din lycka. Men jag tror, kanske lite provokativt?, att alla föräldrar lever genom sina barn. Inte så att alla föräldrar ger upp sina egna liv och bara skattar lycka efter barnens vålmående, lycka och framgång, men nånstans är ju barnen en förlängning av oss själva och självklart måste de påverka oss. Mycket. Hur skattar man annars bebins första gurglande "mamma, du är världsbäst" eller treåringens idoldykan i "min pappa är polis!"? Eller stoltheten i de allra första stegen, 5-åringens lycka över en tappad tanden och tvåagluttarens lycka i att ha chans på nån?

Svaret är ju självklart. Så bejaka ett mer självuppoffrande sätt - bygg en legoborg, mata barbiesarna, ät en sandkaka och skit i träningen eller att vaxa nya bilen. Du kommer vilja vara där och dela all glädje och lycka - åtminstone för det mesta.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-16 00:16 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En dag som smakråd...

Med jämna mellanrum tycker tonårsdottern att jag och Fadern ska följa med på shoppingrunda. Hon behöver oss som smakråd säger hon och tycker att det är bättre när vi är med än en kompis. Det kanske är för att det är mycket lättare att köra med oss, vad vet jag :) Jag skulle nästan kunna tro det iaf efter den sista vändan.

I alla fall så var det så här:

Dotter kom och bad att få skjuts till det närbeläga stora köpcentret för hon behövde omsätta månadspengen samt några presentkort i byxor, skor och lite andra plagg. Visst! tyckte jag och Mannen, det kan vi väl fixa, vi kombinerar med storhandling av matvaror på samma resa. Så en ledig lördag for vi iväg, Dotter förväntansfull och sprallig så som hon brukar vara på vägen ut...

-Jag ska ha byxor och en tröja och titta på nya skor och så ska jag ha kajal och ansiktsmasker och en ny mascara och så behöver jag nya linnen.... sen kan vi väl äta på McD mamma? och så måste jag ha en tjocktröja.

Jag försöker hinna svara men dotter svävar iväg i ytterligare monologer. -Först vill jag gå på HM men jag tänker inte köpa nåt där förrän jag tittat i de andra affärerna. så jag inte köper fel... eller dyrare än jag behöver. Jag påpekar stillsamt att allt det hon räknat upp ändå kommer att kosta betydligt mer pengar än hon har och Dottern mulnar en stund. Men så kvittrar hon åter... Jag ska nog köpa nåt åt Sebbe också... en present! Kan du lägga ut så länge mamma om jag inte har råd?

Mor asgarvar... -Nehe du tack! Handla för de pengar du har... inte mer.

Väl framme så är Dotter på väg in i köptemplet redan innan vi föräldrar kommit oss ur bilen. Mor och Far pustar redan... Köpcentret är stort, ett av de största i norra Sverige och Dotters vändor fram och tillbaka bland butikerna blir rena maraton... Men visst, vi har ju lovat.

Vi springer hit och dit i en timme eller två utan att ett enda inköp görs och då begär Fadern timeout. -Nu får du gå runt själv ett tag. Mor och jag går in på Willys och veckohandlar. Så kan du bestämma dig vad du vill ha medan vi köper maten. Ring på mobben om det är nåt... Dotter nickar bifall och vi skiljs åt.

När vi handlat en vagnslast matvaror och kommer ut ur butiken står Dotter och väntar på oss. Jag ser på långt håll att hon inte är fullt så sprallig längre. Hon har sprungit slut på sig... och inte har hon köpt en enda sak heller av allt hon skulle ha. Fadern och jag tittar på varandra. - Ok, ska vi gå och kolla en sväng till då? Mor Bereder sig på en vända till. Far sneglar mot Järnia... de har fina fiskegrejer där... och hans onda ben värker.

Dotter tvekar. - Nä, jag hittar inget jag vill ha kommer det sen. Vi åker hem, jag orkar inte gå här mer. -Men ska du inte köpa nåt alls? Inte ens presenten till Sebbe? Dotter skakar på huvudet...

Vi går ganska tysta mot bilen. Dotter hänger med huvudet. - Inget McD heller undrar Far och får ett nekande svar. Allt som allt har vi tillbringat närmare 4 timmar i köpcentret för hennes skull men hon spenderade inte en krona.

Dotter tiger den halvtimme det tar att köra hem. Sen stänger hon in sig på rummet tills middagen är klar. Hon är rätt sur först men när vi ätit en stund och hon hört Far och Mor prata om ditt och datt så blir hon på bättre humör. - Får vi efterrätt? Finns det glass? eller kakor... Lördagsgodis mamma köpte du det? Ska vi titta på film ikväll? Får jag ringa Sebbe?

I nästa andetag... Vet du mamma vad jag tänkte? Kanske kan vi fara in till Gävle nästa lördag för jag behöver verkligen ett par byxor...

Far kippar efter andan en stund.. Mor tittar i taket och försöker undvika att skratta högt.

- Du får ta bussen säger vi sedan unisont!

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-02-15 00:45 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Statlig censur?

Jag blev uppmärksammad på följende text i aftonbladet. Där påstås det att en bok censurerades enbart av politiska skäl.

Inte ska man sopa folk som tycker att män och kvinnor är medfött olika under mattan. Det är mycket, mycket bättre att lyfta fram dem i ljuset och skärskåda dem!

Och här är den stoppade artikeln.
Jösses vad mycket antaganden hon häver ur sig! Visserligen har hon den goda smaken att prata om "den statistiska merparten". Vilket ju låter ungefär som "de flesta"...
Jag har verkligen försökt hålla mig up-to-date på området, och jag har ännu aldrig hittat någon forskning som visar på några större medfödda  beteendeskillnader, inte några som jag skulle kalla "den statistiska merparten". Små, små skillnader i vissa specifika uppgifter ja, om man ser på stora grupper. Men inte några bevis för varför män medfött skulle ha svårare att se smuts än kvinnor. *s*

Att en vetenskapligt skolad person kommer med så många påståenden som om de är fakta tycker jag är skrämmande. Men lika skrämmande är att man vill censurera henne.

Nä lyft fram henne i ljuset - men låt henne inte få tala ensam utan ta det i dialog med någon som kan bemöta de flesta (enligt mig) tokerierna. Så att hon åtminstone måste tala om vad hon har för belägg för det hon säger.

Skrivet av: E S
Postat 2005-02-14 07:27 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ännu en "Ulvskogare"

Riksdagens dramadrottning Marita Ulvskog står på scen igen. Socialdemokraterna säger upp sina försäkringar i Länsförsäkringar sedan vd råkat undslippa sig att han önskar en borgerlig valseger i nästa val. Detta anser Ulvskog är "ett exceptionellt uttalande" som gör att socialdemokraterna "inte känner sig välkomna" i Länsförsäkringar. Se http://www.svd.se/dynamiskt/naringsliv/did_9109325.asp

Kära nån då!
Själv var jag en gång i tiden med i en illuster förening vars syfte påstods var att ta tillvara mina rättigheter som arbetstagare. Det gjorde föreningen genom att ge generösa bidrag (av bland annat mina medlemsavgifter) till socialdemokratiska partiet.

En mig närstående är också med i en ganska stor förening, vars syfte också påstås vara att ta tillvara hans rättigheter som arbetstagare. Föreningen brukar t ex ha en årlig långbänk på något drygt halvår. Den kallas löneförhandling och ska ha klar solidaritetsprofil. Det brukar lyckas. Alla får lika lite påökt. Sexmånaderstjafset brukar till slut ge ett par hundra spänn i lönekuvertet och så den femöring till ännu en obligatorisk kollektivförsäkring, som de tjafsade om.

Jag brukar fråga om han inte kan be sina fackpampar ge kollektivet den där femöringen på lönen i stället så kan han som medlem själv köpa sina försäkringar, men det är helt fel fråga i hans förening har jag förstått. Sådant som att se om sina försäkringar kan inte medlemmarna betros med själva. Och jo, jag tror alla medlemmar faktiskt ÄR vuxna.

Den här föreningen har ytterligare en aktivitet på agendan: Upphandling av storskaliga reklamkampanjer (för medlemmarnas pengar) i vilka föreningen kampanjar för en socialdemokratisk valseger.

Ni har säkert sett dem i valtider: alla maffiga skyltar, gärna med idolbilder på extra bra socialdemokrater och käcka meddelanden om hur fasansfullt det vore för nationen, kommunen och landstinget om några andra än dessa blida individer sattes att styra landet.

Nu är jag inte längre med i den knallröda föreningen och min nuvarande förening för arbetstagarnas rättigheter är nog bara lite lätt rosa. Sist jag hade något med den att göra kämpade den för att få mig uppsagd enligt de sk Turordningsreglerna, vilka då alltså innebär att föreningen använder pengarna jag betalar in till att bekämpa mig...

Så kanske är det dags för oss att följa Maritas exempel: Tala om att vi inte känner oss välkomna i våra fackföreningar efter deras "exceptionella uttalanden".

Skrivet av: annika60
Postat 2005-02-11 08:21 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Internetspråket

Jag har funderat en del på hur språket förändras med de nya media som man använder. Särskrivningar är en sådan sak som många reagerar över och som jag själv kan hemfalla åt när jag skriver på datorn men aldrig när jag skriver för hand. Jag tror det är någon illasinnad reflex som gör att man slänger dit det där mellanslaget i ord som ska vara sammansatta :) Plus alla dessa mer eller mindre bra översättningar från engelska som man möter. Men det är ändå en rätt så logisk förändring. Det finns något i ens språk och i det media jag väljer som initierar förändringen och i allmänhet kan man ändå klura ut vad som står utan att det blir miss förstånd. Fast det ser befängt ut...

Sen kommer för kortningarna som stammar från chatt och sms. bokstavskombinationer som förutsätter att man lägger till den mest logiska vokalen själv. Det här är jag dålig på. Själv skriver jag alltid ut hela orden lr om ja inte gö d så sr d mkt kewl ut

Det tråkiga med det här sättet att skriva är att det tycks fortplanta sig från chatten till andra texter där de inte alls passar. jag kan gott fatta att man kör förkortningar i sms där man vill få med så mycket som möjligt med en begränsad mängd tecken men jag tycker inte att det hör hemma i vanliga brev eller till och med uppsatser.


Sedan har vi då en något udda avart som jag träffat på här och där. Det jag menar är ofoget att stoppa in en eller flera * i ord. Ibland är det oskyldigt nog. Man skriver h*n för att inte avslöja könet på en person... visst det kan jag köpa. Men svordomarna då? Är det mindre fult att skriva j*vlar än jävlar? Är det fult att skriva jävlar? Om det nu är fult och man vill skriva det för att provocera varför stoppar man då dit *?

Eller könsorden! Kn***a, k*k, f***a... jaha? Man vill provocera men vågar ändå inte riktigt löpa linan ut och skriva knulla. Är det inte bättre att välja ett mer rumsrent ord från början då? Istället för att det ska bli nån halvmesyr menar jag.

Själv är jag aldeles för förtjust i ord för att vilja förkorta eller förvanska språket. Jag hyser en kärlek till det skrivna ordet som gör att jag alltid anstränger mig för att en text ska vara läsvärd, språkligt korrekt och framför allt lättläst med styckeindelning och någorlunda logiskt upplagd. Men jag väjer inte för svordomar eller könsord. Ibland behövs de för att texten och betoningen ska gå fram. Och då skriver jag dem utan *

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-02-10 00:31 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Är avund sjukt?

Avundsjuk
Avund är en ful egenskap. Vi svenskar brukar också använda "den svenska avundsjukan" som en synonym till den förhatliga "Jantelagen". Jantelagen är ett begrepp som kommer ur en bok skriven av en dansk/norsk författare (Sandemose). Boken handlar om byhålan Jante där invånarnas talanger och framgångar inte möts med uppskattning utan med förakt. Jantelagen innehåller tio budord som alla går ut på att du ska inte tro att du duger eller är bättre/klokare/snyggare/smartare/duktigare än "vi". Jantelagen backas friskt upp av en annan liten "lag", nämligen det tionde av Guds budord - "Du skall inte ha begär till din nästas hus."

Många av oss (kanske extra många svenskar om man ska tro på devisen om den svenska avundsjukan) har nog detta omedvetet och ofrivilligt i bakhuvudet hela tiden. Hur många gånger har man inte tittat snett åt den som lyckas extra bra på jobbet, eller önskat lite olycka åt de som alltid verkar vara så glada och nöjda? Hemska känslor som nog ingen av oss egentligen vill kännas vid.

Avundfrisk
Men handlar detta verkligen om avund? Jag tror att avund är något bra, eller i alla fall inget sjukt. Det kan till och med vara en av drivkrafterna bakom mänsklighetens utveckling, eftersom den bygger på en strävan efter något bättre, större och vackrare. Hade vi inte en inbyggd strävan att nå högre eller avundats fåglarna som flyger skulle vi förmodligen inte uppfunnit stegar och byggt flygplan. Hade vi inte haft en inbyggd strävan att ha det skönare och bekvämare skulle vi inte levt i hus och haft material som fleece att värma oss med under vintern. Exemplen kan göras många, jag tror ni hajar kontentan.

Jag tror att avund kan vara något bra om man kan skilja det från en riktig "sjuka" - missunnsamhet. Missunnsam är den som inte har förmågan eller viljan att glädjas med andra i deras framgång eller lycka. På radion hörde jag någon som berättade att när hon kände avund men ändå förstod att glädjas med den andre som i hennes ögon fått lyckan så kallade hon det för avundfrisk - och det tycker jag summerar det hela rätt bra. Det är helt klart sunt att sträva uppåt, framåt - känna avund på andra människors lycka och framgång. Avund i sig betyder ju inte att man vill ta lyckan eller framgången ifrån vederbörande. Det som däremot är "sjukt" är att det å andra sidan är negativt att vara duktig eller tjäna mycket pengar. Men då handlar det återigen om missunnsamhet, enligt min mening.

Jag är avundsjuk på en massa saker och en massa människor. T.ex önskar jag att jag också kunde vara disciplinerad och plikttrogen som min man är. Och jag önskar att jag hade en lika stor talang för grafisk formgivning som de som pluggar på Berghs. Eller att jag hade det där ofantliga tålamodet med mina barn som en mamma jag känner. Och så är jag avundsjuk på grannarna som alltid får till det med färgval, möbelinköp och dessutom har allt klart i tid. Mest av allt är jag avundsjuk på mina barn som har en sån ofattbar förmåga att leva här och nu - att se mirakel när jag bara ser grå vardag.

Men jag är inte missunnsam, jag glädjs med min mans framgångar på jobbet, med eleverna på Berghs, mamman och hennes barn, och på de matchade grannarna och jag är väldigt glad över att se mina barns "här och nu"-mirakel genom deras ögon. Det kanske är min talang, och vem vet, andra är kanske avundsjuka på mig?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-09 00:45 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Rätten att ha fel

Yttrandefrihet är svårt. Det har illustrerats i fallet med pastor Åke Greens predikan där han gick till storms mot homosexuella och hovrätten kommer att meddela sin dom på fredag, d. 11/2.

Media har rapporterat en hel del om detta fall och de flesta verkar vara överens om att det är helt rätt att han skall sitta i fängelse för hets mot folkgrupp, främst för uttrycket att de homosexuella skulle utgöra "en cancersvulst". Jag tror dock att de som hävdar det inte har läst hela hans predikan. Den är lång och innehåller mycket upprepningar men läs gärna avslutningen.

Jag tror att de flesta kommentarerna är färgade av att man anser att han har fel. Det håller jag gärna med om, inte minst i tanken på att man väljer sin sexualitet. De rent bisexuella kanske gör det men personligen har jag aldrig vaknat upp och funderat "Nääää, nu har jag varit hetero i hur många år som helst. Undrar om det inte vore ballare att prova livet som homo ett tag?"

I media har man dessutom gärna dragit slutsatsen att en cancersvulst är något man skall skära bort med kniv och därmed har han hetsat till våldsdåd. Nu vet jag inte hur turerna har gått i rättegången, men vore jag Åke Greens försvarsadvokat - vilket jag inte är - skulle jag ha påpekat att en alternativ bot är att bestråla en cancersvulst och att det är strålglansen från Guds klara ljus som skall utgöra boten. Eller något ditåt. Ordet behöver i sig inte innebära något annat än något som växer okontrollerat. I avslutningen av hans predikan tycker jag dock att det är solklart att han inte hetsar till våldsdåd mot homosexuella.

Men att han har fel har inte med saken att göra. Ta t.ex. organisationerna Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Frihetsfronten. Oberoende av vad man tycker kommer man förmodligen att anse att minst en, ev. flera, av de här organisationerna är helt ute och seglar och saknar kontakt med verkligheten. Samtidigt kan man hävda att alla tre utövar sin form av hets: (sd) mot invandrare, (v) mot alla som genom hårt arbete har skaffat sig en hög lön och/eller position och Frihetsfronten mot alla som vill att staten skall ha någon form av kontroll över medborgarna.

Att de har fel har inte med saken att göra. Jag tycker att alla dessa tre organisationer skall få framföra sina åsikter hur fel de än har och själv polemiserar jag förmodligen mot alla tre. Yttrandefrihet innebär att folk skall få säga obehagliga saker, sådant vi absolut inte kan hålla med om. Det innebär att vi måste visa tolerans mot oliktänkande, även när de som säger det inte visar sådan tolerans själva.

Åke Green har fel. Men att ha fel får inte vara ett skäl att sätta folk i fängelse.

Skrivet av: Christopher
Postat 2005-02-08 00:02 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vuxnas sexualitet och barns, samma lika?

Varför reagerar vi inte mer? Varför står vi som handfallna när det sunda förnuftet borde rycka in med alarmerande fart? Har vi tagit ett steg från vårt vuxna ansvar? Vad jag syftar på är de senaste dagarnas information omkring Dramatiska Institutets projekt om barn och sexualitet. Vilka förkunskaper besatt dom som planerade projektets utformning, vilket pedagogiskt kunnande om barns sexualitet i de aktuella åldrarna fanns det och i vilket syfte har man bestämt sig för att utföra projektet?

Jag tycker det är skrämmande att man experimenterar med barn, att vi i vår vuxenhet vill utforska så många tabubelagda områden vilket gör att vi tappar begreppen och grips av en form av överslagsaktivitet, vi vill så mycket så de praktiska och förnuftiga argumenten inte längre överväger den moraliska och etiska aspekten i det vi har tänkt göra.

Det kan vara hedervärt att utforska hur barn och sexualitet hänger ihop, hur barn resonerar kring ämnet men från detta till att utsätta barn för sexualitet utifrån ett vuxenperspektiv är i de flestas ögon helt förkastligt. Där borde dom mentala saftblandarna i alla medverkandes huvud ha börjat blinka med en frenesi av inte tidigare skådat slag. Barn och sexualitet är något som man i dagligt tal inte tar upp, vi lägger vuxna värderingar i det som dom tar upp när dom kommer till oss och vill veta hur barn blir till. När barn kommer till oss och vill veta hur barn blir till börjar vi harkla oss, ser obekväma ut, vi ser hela akten framför oss och hur beskriver man för barn om ett samlag och känslorna i det?

Men vi glömmer att barn inte har det perspektivet, de ser det inte ur vårt vuxen perspektiv, vi behöver inte ge dom mer information än dom behöver i nuet, inte mer, inte mindre. Vi behöver inte göra en novell i FiB-aktuellt av det, vi måste ta reda på _vad_ det är i frågan de vill veta? Ofta gör vi det för stort, för likt vår egen sexualitet istället för att ta ett barnperspektiv och de som arbetar med barn vet om detta, de vet hur barn och sexualitet fungerar, de vet att vänta ut barnet, att ta reda på var i utvecklingen barnet är och se vad det är som de egentligen är vetgiriga om.

Är det så att gränsen mellan oss vuxna och barnen håller på att försvinna, vi vill bli unga på nytt och därför inte _ser_ skillnaden i vårt beteende och i barnens? I våra behov och de smås behov? Jag tycker det är en skrämmande utveckling där man på ett sådan sätt kan få barnen att bli en aktiv part i den vuxnes sexualitet, där gränserna mellan barn och vuxen suddas ut och blir en otydlig gräns där mer och mer blir tillåtet.

Jag är tacksam för att det inte var i min skola detta hände, för jag hade förmodligen fått ett smärre apoplektiskt anfall, tuggat fradga samt gått ut i media och fått fullkomligt spunk! Hade mina barn kommit hem och lyssnat på samlagsljud i hörlurar för någons projekts skull, då hade mamma Ullet inte varit nådig. Med vems rätt experimenterar man med barn, andras barn, barn till föräldrar som inte ens var vidtalade?

Nej, att sexualisera barn kan inte vara rätt, att barn har en sexualitet är helt klart och ska så få ha, men det ska vara deras egen, inte ditsatta önskvärda handlingar från vuxenvärlden, det är barn det handlar om, inte hur vi ser på sexualitet, sensualism eller kroppar. Varför reagerar vi inte mer, varför sätter vi inte ned foten i jorden och säger ifrån, det är våra barn och deras upplevelser av vuxenvärlden man experimenterar med, är vi villiga att utsätta dom för det utan att våra protester hörs?

Skrivet av: Ulrika Johansson
Postat 2005-02-06 14:02 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nu vet jag varför

Böcker fascinerar och förändrar när de gör intryck. Självklart har även barndomens läsning satt sina spår. Nu finns härliga "Pettsson och Findus", färgstarka "Molly Mus" och påhittiga "Castor" i hyllorna med barnböcker, vilka fanns då?

Bamse äter dunderhonung, blir stark och räddar de små och svaga - helt utan humor. Bamse är så självgod och förnumstig att jag aldrig kunnat föreställa mig att vara Bamse. Därför identifierade jag mig hellre med Vargen. Alltså får jag ont i magen av honung. Förövrigt måste ju Bamse vara Fredrik Pauluns och folktandvårdens skräck - en burk honung innan han ens ätit frukost? Snacka om karies och diabetes i samma veva.

Alfons Åberg gjorde sig kvitt sin låtsaskompis Mållgan när han hittade en "riktig" bäste-vän i Viktor (härliga avstavningar och isärskrivningar i de böckerna...). Jaha, relationer kan man alltså bara ha till "riktiga" personer? Det har tagit mig lång tid att inse att de vänner jag funnit via internet numera är mer viktiga än mina "riktiga" kompisar - dvs de riktiga kompisarna från barndomen som nu bor på andra sidan stan och aldrig hör av.

Och Karlsson på taket - vilken hemsk sagofigur! Man inser ju som vuxen att det måste finnas en sensmoral nånstans, men ska man räkna med att barn kan se bakom komplexa störningar som brist på empati, mytomani och själviskhet? Min pappa har sagt att han tack vare Karlsson på taket övergav bibliotekets barnavdelning och hittade till sci-fi-hyllorna där allt var på engelska.

Totte är trött på att leka med sig själv (direkt citat från boken "Totte och Malin"), men är annars en föredömligt exempel på den tillrättalagda barnlitteraturen. Han visar hur man går till doktorn, tar på sig ytterkläderna, städar och bakar. Jättebra, men nu undrar jag hur han lärt sig allt det där - hans föräldrar är ju väldigt sällan med eller så måste hans mamma räkna ut vad allting kostar och pappa läsa tidningen? Det kanske finns en Totte går till dagis som vi missat?

Ronja Rövardotter lärde mig att hålla killar på replängds avstånd, skrika vårskrik och vara tuff. Det var bra, men mitt upp i läsningen av Ronja Rövardotter så vann Carola melodifestivalen så det var mer inne att tråna efter främlingars mörka ögon än att tänka på att när någon dör så kan orden "H*n fattas mig!" sätta fingret på hur det känns.

Nånstans mellan Totte och Ronja kom de inte alltför politiskt korrekta smurfarna som drack hallonsaft och bara hade en enda tjej att tråna efter. Smurfan är en tjej som är utsänd av Gargamel* att förgöra hela smurfbyn. Oavsett hennes syfte så blev det i alla fall en himlans massa problem med en tjej bland hundra killar. Undra vilka signaler det sände ut om ensamma tjejer bland massa killar? Jag blev sedermera unglotta men har kvar min samling smurfar som jag numera har fått veta kan vara värda en hel del.

*(Därom tvista i och för sig de lärde. I filmen Donnie Darko är Smurfan ("Smurfette") utsänd av Gargamel för att infiltrera. En del säger att det var gammelsmurfen som skapade henne i syfte att göra de yngre smurfarna glada. Det kan också ha varit så att Gargamel skapade henne men gammelsmurfen som gjorde henne vacker så att alla smurfarna skulle gilla henne. Hursomhelst måste Smurfan anses vara ett ganska grovt sexistiskt övertramp då alla de övriga smurfarna har egenskaper - Smurfans enda egenskap är att hon är kvinna.)

Tintin, ja han lärde mig att umgås med svärande fyllskallar och se misstänksamt på vetenskapsmän. Nä, skämt åsido så tog Tintinböckerna mycket av min tid i anspråk, favoriten tror jag var Tintin i hajsjön som vi också hade på LP. Kulla Gulla fick mig att gråta över vilken misär och otrolig fattigdom som rådde bland "vanligt" folk då. Men sen gick det bara utför när hon fick komma till sitt sanna hem (på herrgården som godsägarens dotter). Tror att det finns ett tjugotal böcker i serien, jag läste alla i jakt på den känslan som fanns i första boken utan att hitta den. Läs första Kulla Gullan och hoppa raskt vidare till Agnes Cecilia (och tänk då bort Richard Hobert från filmatiseringen).

Sen blev det Sagan om Ringen (under årens lopp har det blivit ett tiotal läsningar) och det är definitivt ett helt annat kapitel. Det får bli en annan gång.

Vilka är dina hjältar respektive antihjältar från barnböckerna (nu och då)?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-04 00:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Får jag be om största möjliga tystnad...

Är det någonsin helt tyst runt oss numera?

Tanken slog mig häromkvällen när vi hade ett kort strömavbrott och allt här hemma tystnade. Det var ganska sent och således inte några trafikljud utifrån och inga människor i farten. Alla apparater tystnade, datorer, kyl&fys, Tv osv... och det blev så väldigt, väldigt tyst och mörkt. Då slog det mig hur mycket brus och ljus vi har runt oss hela dygnet nu för tiden. Jag tycker ju tex att min dator inte låter nåt alls just men nu när jag verkligen lyssnar så hör jag ju hur det susar i fläktarna. För att inte tala om kylskåpet som burrar rätt ordentligt.Tystnaden kändes nästan jobbig och jag fick lust att vissla för att åtminstone ha något ljud i öronen.

Det är tydligt att man blir väldigt van vid bruset så man inte ens hör det förran det slutar.

Så då började jag att fundera över vad det här ständiga bruset gör med oss. Och alla ljuspunkter både ute och inne. Vi är ju knappast skapta för att ha det så. Tänker att hjärnan måste bli vansinnigt stressad av att alltid behöva sortera bland dessa konstgjorda intryck. För sortering utförs ju fast vi inte ens märker bruset för att vi har vant oss vid det.

Sen vandrade tankarna iväg åt ett annat håll. Förra året stod jag en dag på fjället med Mannen som enda sällskap. Det var en av de soliga dagarna och det var på sensommaren och de flesta turister hade redan farit hemöver igen. Så vi var ensamma... hade vandrat iväg en bra bit från grusvägen där vi ställt ifrån oss bilen och inga ljud därifrån hördes alls. Det var bara vi och naturens ljud. Jag brukar längta till de stunderna ibland. Till tystnad och till naturen... men jädrar vad stressad jag blev av stillheten den här gången. Helt otroligt otålig blev jag och det har jag aldrig varit med om förr. Förr har jag alltid uppskattat att sitta där i tystnaden och bara vara. Nu kunde jag inte komma fort nog därifrån och tillbaka till vägen och bilens välbekanta ljud.

Miljöskadad, är jag det? Beroende av brus och media... 

I alla fall så planerar jag att testa mig själv i vår så jag åker på ett par dagars retreat. Jag har hittat ett fantastiskt ställe på Öland som jag ska unna mig några dagars vistelse på. För att se hur jag uthärdar tystnaden och frånvaron av elektoniska medier...

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-02-03 06:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

14 februari - Alla hjärtans dag

Vet du varför det vimlar av hjärtan i stans skyltfönster de två första veckorna i februari? Det är för att vi med blommor, kort eller presenter ska fira alla hjärtans dag eller Valentines dag, som det heter i andra länder.

Alla hjärtans dag eller Valentindagen inträffar den 14 februari varje år till minne av helgonet Valentin. Varför har då just Valentindagen blivit en kärlekens dag? Det har egentligen inget med helgonet Valentin att göra, utan hans namnsdag infaller helt enkelt på en tidpunkt då det börjar våras i Sydeuropa – med påföljande vårkänslor i människornas hjärtan.

Och vem var då Valentin? Det är lite mystik kring honom eftersom det kan ha funnits flera Valentin som traditionen kan ha kommit ifrån. Den mest kända berättelsen handlar om en Valentin som levde för över sjuttonhundra år sedan. Han var en kristen man som fängslades och led martyrdöden i Rom den 14 februari omkring år 269. Hans brott var att han mot kejsare Claudius vilja vigt unga älskande par. Kejsaren ville ha ogifta krigare i sin armé. Under tiden i fängelset träffade Valentin fångvaktarens dotter som kom med mat och meddelanden till honom. Innan Valentin avrättades skrev han ett avskedsbrev till henne, undertecknat med "din Valentin". Detta skulle vara det första Valentinkortet och början på traditionen att skicka varandra kort den 14 februari.

I Storbritannien har man firat Valentins dag sedan medeltiden. Pojkar och flickor bildade den dagen låtsaspar, antingen genom lottning eller av en slump. Det hette att man blev den andres Valentin under det kommande året. Det betydde att pojken skulle uppvakta flickan som en riddare, t. ex. ge henne presenter, och hon skulle vara hans dam. Valentindagen sades vara både den första vårdagen och dagen då fåglarna bildade par inför sommaren.

Valentins dag eller som det heter på svenska, alla hjärtans dag, är en ny tradition i Sverige som bara firats de senaste årtiondena. Det man vet är att den engelske ambassadören som bodde i Sverige på 1600-talet utsåg drottning Kristina till sin "Valentin" år 1654. Vi skulle antagligen inte ha firat dagen om inte affärsmännen uppmärksammat den. Första gången ett varuhus skyltade med alla hjärtans dag var 1956 och då brydde sig inte många om att köpa presenter eller blommor. Men det har förändrats under de senaste årtiondena. På alla hjärtans dag år 2002 såldes det 2 miljoner rosor (enligt Blomsterfrämjandet) bara i Sverige. Blommorna som efterfrågas är framförallt mörkröda rosor. Det säljs även mörkröda tulpaner och nejlikor den här dagen eftersom alla hjärtans dag firas över stora delar av världen och rosorna inte räcker till.

p.s om språkbruk "alla hjärtans dag" - Så skall alltså denna dag skrivas - med små bokstäver. Gör man en sammansättning skrivs det så här: alla hjärtans dag-firande. Dagen kallas också Valentindagen (skrivs med stor bokstav eftersom Valentin är ett namn).

 

 

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-02 14:36 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jag vill vara en curlingförälder!

Alltså... Den senaste tiden (nåja, det har ju pågått ett tag) så har det ju diskuterats hur fel det är att vara en s k curlingförälder.

Men jag vill vara ett curlingproffs för mina ungar. För en av de viktigaste saker ett curlingproffs måste veta är ju när, om, och hur man ska sopa för att nå optimalt resultat.

Alltså är det lika viktigt att veta om man ska sopa isen eller inte, och om man ska sopa hårt eller löst.
Ett curlingproffs sopar inte bara allt vad h*n kan hela tiden. Ett proffs pausar ibland och låter bollen (pucken?) glida själv.

Tänk om man kunde veta så bra som förälder. Skicka iväg ungen i rätt riktning och sedan sopa som attan ibland, sopa litegrann ibland och emellanåt låta helt bli. Men inte röra själva bollen utan låta den glida själv för egen maskin när den väl fått sin ursprungsfart.
Så curling är ju en fantastisk liknelse för ett optimalt föräldrarskap. :-)

Nä, min åsikt blir - fram för fler curlingföräldrar!

Skrivet av: E S
Postat 2005-02-02 08:09 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Glad mamma = bra mamma?

Vi vet att många av dagens kvinnor känner att de ständigt har dåligt samvete och är småstressade hela tiden. Det är kvinnor som långtidssjukskrivs för utmattningsdepressioner, stressrelaterad fibromyalgi och får hjärtinfarkter runt 40-strecket.

Skuld & stress
Vi kan läsa om att allergierna, barnfetman och bokstavsdiagnoserna ökar. Tidig dagisstart är dåligt, för många aktiviteter är dåligt, att curla barnen är dåligt. Stress, stress, skuld, skuld. Nåns fel är det ju. Och säg den mamma som inte har dåligt samvete för att gå till McDonalds och äta fredagsmiddag eller den mamma som inte tycker det är jobbigt att lämna ett barn som är 12-13 månader på förskolan. Eller som undrar om de ammat tillräckligt när ungen ändå visar allergiska symptom?

En annan mamma sa till mig (innan jag fått barn) "att bli mamma är att skaffa sig ständig oro men också ständigt dåligt samvete". Är man på jobbet så har man dåligt samvete för att man inte är med barnen och är man hemma med barnen får man dåligt samvete för att man inte är på jobbet och bidrar till familjeförsörjningen. Hur man än vänder sig...

När det kommer till papporna pratas det väldigt lite om skuld - jag tror inte att pappor någonsin behöver tänka på det. Småbarnsmammor trappar ner på jobb och ambitioner, småbarnspapporna gör tvärtom och inte 17 oroar det dem när barnen alltid är sist kvar på förskolan. Samtidigt kan man läsa att en pappa har allt att vinna på att vara hemma med sina barn; t.ex i:
-anseende (alla timmar hemma räknas som fjädrar i hatten),
-närmare relation till sin avkomma (för små barn är det kvantitet och inte kvalitet som gäller) och
-ökade chanser att äktenskapet/förhållandet med mamman ska bli (livs)långt

Så, hur kan det komma sig att kvinnor och män känner olika mycket dåligt samvete eller skuld inför sina barn? Män tycks bara behöva lära sig skaka vällingflaska för att bli och känna sig som "bra pappor". Titeln "en bra mamma" kräver minst helgoninsatser.

Svaret måste ligga i hur ansvar fördelas
Män förväntas inte automatiskt ta på sig ansvar för hem och barn, det som däremot förväntas är att han ska dra hem stålarna för att det ska gå runt. Samtidigt går trenden mot att få hem fler pappor från arbetsplatser och aktivt ta mer ansvar hemma. Så de pappor som är hemma mer uppskattas dubbelt - både ur ett yrkes/samhällsperspektiv och ett privat perspektiv. Men vi kvinnor som automatiskt tar på oss ansvaret för barn och hem så snart vi kommit hem från BB kommer aldrig känna annat än skuld för att vi väljer att yrkesarbeta och dela på ansvaret för familjeförsörjningen.

På 70-talet kallades kvinnornas intåg på arbetsmarknaden frigörelse, jag vet inte om jag tycker det är frigörelse att ta på sig mer ansvar och med det mer utrymme för skuld...? Skuld och dåligt samvete äter upp många mammor idag. Vi kommer aldrig komma ifrån skulden så länge ansvaret "automatiskt" fördelas som det gör idag.

En glad mamma är en bra mamma
Men nu har jag märkt att många kvinnor (och män!) börjar använda sig av en litania som på något magiskt sätt kan upphäva den mossiga förbannelsen om kvinnors skuld till sina barn. "En glad mamma är en bra mamma".

Det skulle alltså betyda att om JAG mår bra av att göra karriär på tvåhundraprocentig heltid och tjänar storkovan så kommer det gagna mina barn - för när de ser att jag är glad och trivs så då kommer de också göra det. Är så enkelt?

På 50-talet myntade en D.W Winnicott ett uttryck som heter "good enough mother" - en "bra nog mamma" (Winnicott betonar att mamma likagärna kan bytas ut mot "förälder", bio- eller adoptiv). En "bra nog" förälder behöver inte vara perfekt, utan tillåts göra misstag utan att barnens lycka, välmående och framgång grusas. Men "bra nog" sätter givetvis en lägstanivå för vad man som förälder måste förse sina barn med, det handlar om basal materiell trygghet, kärlek, omvårdnad, uppmärksamhet och förståelse.

Men, vem är en "dålig mamma"? Är det en mamma som jobbar så mycket att familjen måste ha en barnflicka för att sköta hämtningen på förskolan? Eller missar första huvudfotingen? Eller måste outsourca läxläsningen till nån "snäll tant" som kommunen ställer upp med? Eller har barn som slutat räkna med att man kommer hem och pussar godnatt? Eller som äter härdade fetter och vitt bröd för att hon inte haft tid att höra mister Paulun förklara dem som rena giftet?

Kan man fortfarande vara en bra mamma då, även om man enligt Winnicotts definition är "bra nog"? Frågan är kanske snarare - "är man en glad mamma då"?

Det låter ju bra det här med sambandet mellan mammans lycka och förmåga att vara en bra förälder. Och det verkar ju finnas en slags återkoppling mellan lyckan och förmågan, alltså kan förmågan att vara en bra mamma påverkas negativt av att man som mamma mår dåligt eller är olycklig. Men jag tror att "glad mamma" i det här sammanhanget inte bara kan avse den enskilda lyckan eller framgången.

En lyhörd mamma är en glad och bra mamma
Det som jag tycker fattas i uttrycket är ordet "lyhörd" i början. Jag menar inte enbart lyhörd inför barnens och familjens behov utan och inte minst inför sina egna behov (som kanske efter småbarnsåren är rejält tillbakatryckta?). Vi kvinnor, precis som våra partners har behov av att synas och ta plats, visa framfötterna på jobbet, få uppmärksamhet och inte bli tagna för givna. Bejaka de behoven och sluta vara så himla tacksam att du är behövd hemma eller på jobbet.

Kort sagt - var dig själv närmast, ingen annan är det. Och byt inte en skuldfälla mot en annan (dvs "barnen" mot "jobbet").

Så, vem är en "dålig mamma" och vem är en "bra mamma"?
Det finns en stor risk om man som t.ex Linda Skugge gör i denna krönika - sätter sig själv som måttstock för hur en bra mamma är eller vilken förebild man "ska" ge sina barn. Varken jag eller någon annan kan avgöra hur din mammaförmåga är. Svaret ligger förstås hos dina barn. Det jobbiga är att vissa delar av svaret kommer först om många år...

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-02-01 11:25 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook