Många unga kvinnor och flickor upplever att de har problem med sig själva och sina kroppar. Det finns alltid något att förbättra eller önska sig mer eller mindre av när det gäller kroppen. Fler dieter att följa och nya träningsformer att testa. Tidningar, tv, bloggar och sociala media hjälper till att sprida kroppideal som inte alltid är sunda. Och även om idealen i sig är sunda kan den ensidiga fokuseringen på kroppen och hur den ser ut vara skadlig. Var för sig är varken en bild eller ett tv-program skadligt, men de många dropparna urholkar till slut stenen och har med tiden gjort stora hål i självkänslan och självbilden.
De här krafterna är otroligt starka i vår kultur och svåra att påverka. Så jag har funderat på hur man som förälder kan lotsa sin tonårsflicka genom det här hårda och ytfixerade landskapet.
Det har visat sig att de människor som mår bäst och känner mest mening är de som lever innerliga liv. Vad innebär det att leva "innerligt" då? Jo, det är när man lever för och satsar på det man har tillgång till. Det innebär också att man ser objektivt på sig själv och accepterar vem man är och vad man är kapabel till. En frisk superpresterande person med stort kontaktnät behöver alltså inte per automatik må bättre eller känna mer mening än vad en rörelsehindrad person med begränsat umgänge gör.
Vad vi fokuserar på påverkar hur vi mår. Om vi ständigt är upptagna av tanken på hur fel vi är desto sämre mår vi. Människor är ofta bra på att beskriva varför vi känner oss dåliga, det finns alltid en fettvalk på fel ställe, tänder som är lite gula, hår som är lite för stripigt eller ja.. ni känner igen det va? Så för att känna oss bättre skiftar vi fokus till förändring. Vi signar upp oss hos Viktväktarna, köper Whitening-tandkräm och ringer frisören. Och det känns bra, fokus har förskjutits från att fokusera på fel till att fokusera på förändring. Yay!
Men när frisyren återigen blivit vildvuxen, tandkrämen lovade mer än den kunde hålla och viktnedgången inte höll i sig så känner vi oss dåliga igen. Och även om viktminskningen blir bestående så kommer dropparna runtomkring oss ha urholkat stenen lite till så att vi hittar något nytt som är fel på våra kroppar. Hörde talas om en bok som heter Wellnessyndromet som tar upp ämnet med den alltmer tilltagande hetsen kring träning och kost och vad den gör med synen på oss själva och andra människor. Har inte hunnit läsa den själv, men hoppas få tid till det.
Jag tror det är viktigt att inse själv och förmedla till sina barn att kroppen är en skapelse som man faktiskt inte kan påverka så mycket. Håret är som det är, ögonen sitter så här tätt, musklerna så här odefinierade och brösten är så här små. Det är bättre att acceptera det och sörja att kroppen är som den är istället för att köpa föreställningen att kroppen är ett DIY-projekt där allt är möjligt.
Vem som helst kan inte skaffa sig ett sexpack, ha långt svallande hår, kritvita tänder och perfekta timglasproportioner. Inställningen att det går att skapa, bygga och förändra sin kropp i grunden bara man skärper sig och tar personligt ansvar för förändringen är falsk och skadlig för självkänslan. Applådera inte försöken till kroppslig omgörning, men promota gärna nyttig mat och träning som beståndsdelar i en bra hälsa. Hälsa och utseende är olika saker! Så döda hoppet om att det går att förändra sitt utseende.
Det finns faktiskt inget samband mellan utseende och hur man känner inför sin kropp. En genomsnittlig tjugoårig tjej har mindre positiv syn på sig själv än en genomsnittlig sjuttioårig kvinna.
Hur vi mår sitter inte i kroppen utan i knoppen!
När man sörjt klart att kroppen är som den är kan man börja fokusera om och se allt som är bra och positivt. Kroppen är en fantasisk sak och dess främsta egenskap är inte hur den ser ut, utan vad den kan få dig att känna och uppleva. Det har jag skrivit om här också.
En annan sak som vi mår bra av är goda relationer. Hur vet man om en relation är god? Det är när man känner att man kan vara sig själv i den andres närhet. Man behöver inte prata om några särskilda saker eller göra fantastiska saker ihop. När man umgås med nån utan att det uppstår pinsamma tystnader så är det ett tecken på att relationen är god. Och då menar jag inte att båda två ska prata i ett så ingen tystnad alls uppstår, utan att det är ok att man inte alltid har något att säga eller prata om. Att kunna "bara vara" och känna att man duger är signifikant för den goda relationen.
Att ha en god relation med sitt barn är ett skydd för dem under den (ibland) struliga tonårstiden när de ska frigöra sig från sina föräldrar. Att ha en god relation med sitt barn ger dem också verktyg att själva skapa goda relationer med andra människor.
Har du någon gång träffat en person och pratar på om sig själv och sina behov i en aldrig sinande svada och när de går därifrån känner man sig helt tom och tömd på energi? Det är ett möte mellan den som vill bli omtyckt och den som vill tycka om och resultatet är inget som bygger en god relation.
En person som vill bli omtyckt har oftast inte så positiv bild av sig själv, utan är väldigt orolig för vad andra tycker och har ett stort behov av att bli bekräftad. De ifrågasätter ständigt sig själva och ställer höga krav (på sig själv och andra) för att duga. Kravdrivna människor upplevs som tråkiga eftersom de inte ser andra.
En person som tycker om har ett annat fokus på att se och engagera sig i andra. De drivs av lust och har hög skruttkompetens, det vill säga det vet att de inte måste prestera eller vara felfria för att duga och ha ett värde. De kan bjuda på sina svagheter och har lättare att få andra människor att känna sig sedda och bekväma.
En god relation både bygger och förutsätter god självkänsla. De bästa mötena är de som sker mellan två personer som är "tycka om"-personer som kan se varandra och ömsesisgt ge varandra energi. Det är "tycka om"-personens drag som du ska odla hos dig själv och i ditt barn.
Hur gör man det då? Hur får man till såna där energigivande bra samtal?
För det första måste man inse att goda samtal tar tid. Med få kontaktytor mellan barn och vuxna får man avsätta tid så samtalen blir av - boka in det i kalendern! Ibland känner jag att samtalen får en förhörsaktig ton där barnet förväntas redovisa vad vad, vem och varför. Det blir inget bra, då behöver jag backa och låta pratet komma spontant. Istället för att fråga (förhöra) "vad har du gjort i skolan idag?" så kan man berätta om nåt från sin egen dag, då kan du ge dig på att barnen också vill berätta något.
Var tydlig och genuin. Tonåringar kanske försöker visa sig tuffa och ointresserade av dig. De kanske ber dig att inte bry dig eller lägga dig i. Men lyssna inte på dem då! De spelar bara ett spel och är i själva verket ofta väldigt intresserade av dina åsikter, vad du tror på opch brinner för. Var tydlig med vad du vill och vad du tycker är viktigt. När föräldrar är vilse blir det svårt för barnen.
Visa intresse och var nyfiken på hur barnen tänker och känner. Låt bli att tänka ut sätt att fixa och ställa till rätta. Det är lätt hänt i vår fixargeneration att vi tror att barnen efterfrågar lösningar, när de egentligen bara vill bli lyssnade på.
När ett samtal är igång så lyssna och styr samtalet mot det som berör mest. Det visar att man är intresserad och aktiv i samtalet.
Försök inte trösta och komma med råd för att lösa sånt som är svårt eller gör ont. Lyssna på känslan, den är viktigare än hur det verkligen är. Orka lyssna och följa med ner i det svarta, dela på sorgen och det svåra. Tonåringen kommer känna sig tröstad av den delade sorgen och ledsenheten. På botten vänder det alltid och hoppet börjar spira igen. Det uppstår bra möten när man delar sorg och hopp. Paradoxalt kan det alltså bli bättre möten mellan människor på en begrävning än på ett bröllop.
Är tonåringen arg och ilsken? Försök att inte ta åt dig eller börja försvara dig. Det handlar inte om dig, så lyssna utan att ta parti eller gå i försvar.
Lös inte tonåringens problem, utan lyssna på dem när de formulerar sig och pratar om sina problem. Ställ frågor så de hittar svaren på sina problem inom sig själva. Det är terapeutens hemlighet, att lyssna och förmå den som behöver hjälp att formulera sina problem och även sina egna lösningar. Terapeuter behöver alltså inte lösa några problem :) Alla föräldrar med goda relationer till sina barn kan bli deras terapeuter.
Odla skruttkompetensen! Visa att det är ok att bara vara människa ibland. Strunta i att städa fast ni ska ha gäster, skrutta runt i mysbrallor en hel dag, åk osminkad till jobbet, ät en godisbit fast det inte är lördag, osv. Berätta om dina svårigheter (välj ämnen med omsorg dock) och egna tillkortakommanden. Eller berätta om nåt tillfälle när du gjorde bort dig och hur det kändes men att det ordnade sig. Det visar barnen att människovärdet inte ligger i om man lyckas eller misslyckas, om man har städat eller stökigt, om ens kropp har skavanker eller inte.
Skrivet av: Barnsidan
Första barnet är ansvarstagande och lite bossig. Mellanbarnet är den med mest sociala skills och yngsta barnet blir den härligt slarviga bohemen. Är dessa fördomar sanna eller falska? Kolla den här roliga, och vetenskapligt grundade videon om hur ordningen i syskonskaran kan påverka personlighet.
Skrivet av: Barnsidan