Jag vet att inte man behöver vara nära döden för att se livet passera revy.
Det räcker att kolla igenom bilder man knäppt med mobiltelefonens kamera. Den rymmer så otroligt mycket vardag och små och stora ögonblick som jag med en vanlig kamera aldrig skulle få för mig att dokumentera. När jag tar fram min "riktiga" kamera är det för att fotografera, inte i första hand dokumentera. Vilka bilder är då bäst? De som får en att minnas såklart!
Här är tex bild från sonens skolavslutning. Mycket känslosam eftersom det är i hans gamla skola, dvs massa vänner han lämnat... Snyft
Förra helgen kunde vi läsa i tidningar och se på TV om hur en pappa lämnat sin 14-årige son att gå hem själv efter en innebandyturnering. Pappan ska ha sagt nåt i stil med att pojken spelade så dåligt att han kunde gå hem (till Stockholm från Uppsala).
Genom hela Sverige gick en rysning och ett argt "Men vad ÄR det med alla dessa sportpappor?!"
Nu visar det sig att allt var ett stort missförstånd och en enskild bloggares andrahandsuppgifter fick flera tidningar och nyhetsredaktioner att skriva braskande rubriker och texter som verkligen fick igång snacken runt fikaborden såväl som folks benägenhet att dela på Facebook och Twittra indignerat.
"Men vad ÄR det med alla dessa skjutglada journalister?!" vill i alla fall jag utbrista. Är det inte anmärkningsvärt att "fakta" kollas upp så dåligt innan man låter en enskild bloggares ord stå helt oemotsagt?
Jag tippar på att Twitterstormen inte kommer igång och folk inte kommer dela denna glada nyhet (dvs att det faktiskt inte var så att nån pappa lämnade sitt barn 7 mil hemifrån utan kläder och transport hem) i samma utsträckning. Vad tror ni?
Skrivet av: Barnsidan
För alla som som sportat, haft sportande syskon eller barn så kommer egentligen Feministiskt perspektivs avslöjande inte
som en överraskning. Men självklart är det vidrigt att 14-åriga killar pumpas med sexistiska budskap i syfte att spela bättre innebandy. Förhoppningsvis kan såna här artiklar få aktiva, ledare och spelare att tänka till innan man (gissar jag) slentrianmässigt häver ur sig saker som faktiskt är djupt kränkande.
Stephan Mendel-Enk skrev redan 2005 boken Med uppenbar känsla för stil som bland annat belyser vilken jargong och vilket synsätt som många sporter och sportjournalistik ofta präglas av. Även om den har några år på nacken är det en jäkligt bra bok!
Läs!
Nu har det skrivits om boken Felicia försvann, som är Anna Wahlgrens dotters uppväxtskildring, på många ställen.
Överallt har man kunnat läsa den ena hemska historien efter den andra. På adlibris kan man provläsa. Det handlar om omfattande övergrepp, fylla och bråk, humörsvängningar och bestraffning.
Jag mår illa av att bara läsa de små brottstycken text som förekommer i recensioner och bloggar, klarar man av att läsa hela boken?
Felicia försvann av Felicia Feldt på adlibris.se
Skrivet av: Barnsidan
Alltså vem tyckte att det var bra med en lera som aldrig torkar även om man glömmer locket av? Moon dough är en slags lera med konsistens som sand och man kan forma den ganska bra, ofta får man med små formar i dyl när man köper en förpackning.
Och en av fördelarna är alltså att leran inte torkar. Som förälder tycker jag dock det är ganska bra om leran torkar så man kan slänga allt den när barnen tröttnat på den. :) Vad tycker ni om Moon dough?
