Nu har jag bockat av några av mina dåliga samveten angående planeringen inför "Pollys" ankomst (min dotter fick äran att komma på arbetsnamn). Jag har kollat barnvagnar (men utan att hitta nåt) och nu skrivit en lista över namn jag funderar över. Ni får heeemskt gärna kommentera, ärligt.
Ebba
Agnes
Ester
Zoe
Naomi
Nora
Alicia
Aurelia
Lydia
Beatrice
Mathilde
Lianna
Sylvia
Fabian
Morgan
Eskil
Frank
Edvin
Julian
Dante
Och varför är det så mycket svårare att komma på killnamn?
Nu har jag gett mig ut i barnvagnsdjungeln. Det verkar mycket svårt att hitta en helt vanlig vagn...
Skrivet av: Barnsidan
Snart har halva graviditeten gått. Magen syns knappt, sparkarna är sällsynta och knappt kännbara och eftersom illamående och trötthet gett med sig är livet nästan som vanligt. 95% av tiden tänker jag inte på att jag är gravid. Bara när det kommer fram rödvin och folk frågar med inkännande ljus röst hur jag mår så minns jag.
Förra veckan var jag på ultraljud och då blev det väldigt påtagligt att det ÄR någon därinne. Men det var förra veckan. Nu har jag bara suddiga bilder som påminnelse.
De fysiska påminnelserna finns alltså inte, men det kommer vara en stor praktisk omställning för hela familjen. Man kan ju börja med de praktiska förberelserna... En ny bil måste ses ut och jakten på den perfekta barnvagnen borde börja.
Men bilen vi har funkar jättebra och är billig att äga och köra. Den är perfekt förutom att det inte får plats tre barnstolar där bak. Hur ofta kommer vi åka alla fem? tänker jag.
Och barnvagn... det jag minns av den första bebistiden är att man bär hela tiden och sover däremellan. Flaggskeppet rullade mest tomt som jag minns det. Man kanske ska tänka bärsjal och köpa en vagn när behovet är större? Men jag kan ha fel, och jag kan ju få en riktig vagnälskare den här gången.
Namn måste man komma på också. Eller åtminstone ha ett par förslag att "bråka" om. Det är helt tomt. Eko. Tips emottages tacksamt!
Jag har inte vansinnigt mycket annat att stå i, så jag har egentligen utrymme för fullt fokus på att vara gravid och frossa i bebisplaner. Det kan vara så att det är annat som drar i mitt intresse. Det kliar faktiskt mer i fingrarna vid Coops frö- och lökavdelning än vid H&M's bebisklädesdito. Och utvecklingssamtal i skolan känns mer utmanande än att hålla koll på kurvan över SF-måttet.
Men det kan också vara så att jag stoppat huvudet i sanden - i väntan på halsbränna, svullna fötter och stånkande andhämtning.
Expressen skriver idag om Wilma som har en ärftlig, obotlig sjukdom som kommer ta Wilmas liv. Det finns ingen bot. Wilma har just fyllt 4år, och kommer dö vilken dag som helst. Sjukdomen har brutit ner hennes hjärna så att hon inte kunde blåsa ut ljusen på sin tårta. Inte ens skratta kan hon. Den enda form av kommunikation som återstår är en extra inandning när hon känner sin mammas parfym.
Jag kan inte läsa mer. Det gör för ont. Ett litet barn ska snart dö. Hon är omgärdad av en familj som älskar henne och som kommer ha fina minnen av lillasyster Wilma. Det känns om - än fruktansvärt - fint att hon är älskad och trygg ända tills slutet.
Men samtidigt undrar man ju vad expressens reporter gör där? Varför tas det kort på Wilmas tårta (som hon inte själv kan äta eftersom all näring hon får kommer via sond direkt in i magen) och varför berättar mamma Marie om hur gravsten ska se ut?
Står man inför något så här oerhört tragiskt få berätta och få stöd. Sorg måste få synas och beröra. Jag unnar verkligen den här familjen allt stöd de kan få. Men är en kvällstidning verkligen det bästa sättet? Och måste det ske med stora bilder i ett laddat och privat ögonblick? Jag kan inte annat än tycka att det är makabert att utnyttja den oerhörda tragedin på det här sättet.
Jag trodde ju det skulle vara vinter en stund till, så jag stod helt oförberedd på vårens plötsliga entré. Barnen fick gå med för små och trasiga galonisar och läckande gummstövlar. Tur att vi köpte nya cyklar i höstas (på rean!), nu slipper de i alla fall cykla runt ryggböjda med krumma ben. Tänk vad mycket de växer - på bara en yttepyttig vinter!
Och det är mycket annat som ska fixas nu. Snart kan man väl börja dregla över frökatalogerna, fundera på att ta fram grillen och ha kläder som visar hud. Vi har haft lite för många projekt de senaste åren och alla har inte riktigt blivit avklarade och nu måste de bli klara. Så nu har vi gjort en actionplan med deadlines, resursplanering och logistikscheman... Förhoppningsvis kan vi med gott samvete sitta på den nyoljade altanen och grilla senare i sommar...
Det konstiga med våren är all tid man plötsligt har. Under det stora mörkrets tid hinner man ingenting. Efter hämtning på förskola/skola är dagen snart slut efter middag och bolibompa. Nu hinner man sitta ute och snabbfika, kratta lite i häcken, cykla några varv runt kvarteret, dammsuga den grusiga hallen, skriva inbjudningskort, laga pigg och glad middag, se bolibompa, städa rummet OCH läsa 3 godnattsagor.
En sak som jag däremot inte ser framför mig är hur jag ska hinna är att läsa alla de böcker som jag är så sugen på. Måste, måste läsa Ronnie Sandahls debut och även Pappadagar i Råttans år. Och Thomas Harris upptakt på Hannibalstoryn! Och sen undrar jag när jag ska få tid att ta reda på i vilken ordning man ska läsa Fem-böckerna, dottern börjar vara mogen för dem nu.
Skrivet av: Barnsidan
Igår satt vi ute och fikade och lutade mot söderväggens lä var det nästan så att solens strålar brände lite. Förutom enstaka hundbajsig snödriva så är allt grönt, knoppar brister snart och vårlökarna börjar synas.
- Vafalls! Förra veckan var det ju vinter och nu står jag utan jacka och klipper äppelträd." tänkte jag.
Men egentligen.. mars är ju en av vårmånaderna, så det är kanske ok att man kan hitta nyckelpigor och börja planera trädgårdens projekt.
Våren är ju verkligen en härlig och förväntansfull tid. Jag älskar våren. Men det känns som vintern blev yttepyttig eftersom den kom igång alldeles för sent. Jag vill ha skidföre, -2 och drömmar om en vecka i fjällen.
Jag har inte hängt med helt enkelt.
Mina barn ska få syskon. Jag har varit gravid förut, ändå känns allt så nytt och ovant. Jag trodde jag var proffs på det här, visste hur det skulle kännas och vara. Men antagligen har min kropp glömt allt, eller så ÄR det verkligen annorlunda den här gången.
Saker jag (tyvärr) känner igen är den stora tröttheten och illamåendet. Allt annat känns helt obekant. T.ex syns inte magen och jag är ändå i vecka 16 eller 17 nu. En annan skillnad är att jag känner mig så gammal och nån gammal mamma ville jag ju aldrig bli. Alla runt om mig (inkl MVC) säger att jag är så ung. Jag är 34 och det känns INTE ungt. Kanske är det ungt om man tänker att det blir mitt tredje barn och många jämnåriga inte ens funderat på första barnet. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan att vara lite för gammal.
Sen är jag nojig till tusen för att barnet ska ha någon slags "fel". Jag har fått två friska barn (och av olika sort påpekade nån häromdagen) och nu känns det som jag utmanar ödet med att bli gravid igen. Och nu är jag dessutom enligt MVC "för ung" för att få göra fostervattensprov... Så jag ska inte oroa mig, varken för min ålder eller att jag utmanar ödet.
De andra gångerna jag varit gravid har jag räknat dagar, vetat EXAKT vad bebisen utvecklat vecka för vecka, varit rastlös och ivrigt inväntat nästa MVC-besök. Jag har läst varenda bok om graviditet och förlossning och dammsugit nätet efter förlossningsberättelser.
Nu vet jag knappt vilken vecka jag är i, har ingen egentlig koll på vilka ostar man nu inte fick äta och är mer intresserad av att läsa deckare än förlossningsberättelser...
Skrivet av: Barnsidan