Jag lånade boken "Uppdrag: Pappa" på bibblan förra veckan. Bra att ha som kvällslektyr att domna av till tänkte jag. Jag förväntade mig att den skulle kännas pekpinnig och navelskådande. Jag trodde den skulle vara dåligt skriven och inställssam vad gäller huvudtråden jämställdhet. "Pappauppdraget är enkelt: Gå hem!" Jag ville verkligen inte gilla den här boken - men det gjorde jag. (ska skriva recension sen - då får ni läsa mer).
Mauro Scocco har släppt en ny platta. Jag är rätt trött på Mauro - hans smetiga texter, rökfärgade glasögon, nasala stämma och småfeta attityd. Och då ska ni ändå veta att Ratata är en stor portion av mitt tonårsjag. Men den nya låten - Kall Stjärna - är ju helt...helt underbar. Lite Lustans Lakejer-känsla i bästa Le Sport-stil. Jag gillar det ofantligt mycket!
Visst är det ganska jobbigt att upptäcka att egna sanningar som man trott var skrivna i sten inte är sanningar längre? Samtidigt är det ganska befriande att man faktiskt fortfarande har kapacitet att lyfta blicken och vidga sina vyer lite då och då.
Lars Berge skriver helt underbart i sin kolumn om hur svårt det måste vara för dagens pappor att hitta schyssta förebilder eller helt enkelt hur man är pappa.
Filmvärlden ger oss inte många fadersskildringar att ta efter. Svensk film summeras för många i "Ingmar Bergman" - denna hanrej som vinner respekt hos kollegorna för han får knulla mest är nog inte mångas pappaförebild. Den amerikanska filmen har gett oss pinsamt förvirrade pappor i Ett Päron till Farsa, socialt stympade farsor i American Beauty och den sadistiska fadern i vilken thillerfilm som helst. Berge drar fler exempel; Al Bundy och Homer Simpson. Nähäpp, inga pappor att ta efter där inte.
Kändismammor syns överallt. Papporna måste göra dessto mer för att synas i media som just pappor. De kan likt Pete Doherty knarka, supa och leva promiskuöst (stavning?) och få rubriker om att de är... just det... dåliga pappor. Michael Jackson ligger inte heller bra till, efter både bebisshow från balkong och peddorykten.
Lars Berge sammanfattar den samlade mediabilden av pappan somsteroidmissbrukande och Viagratuggande krishärd. Det vimlar säkert av bra pappor överallt - varför är det så ointressant? Och var har de hittat sina förebilder?
Jämställdhet - ett gigantiskt projekt
Jag har läst en intervju med Gunnar Andersson som är sociolog i Lund. Intervjun är ganska gammal (1998) men fortfarande högaktuell. "Vi har satt igång ett gigantiskt projekt" säger han om jämställdhetsarbetet och vilka hinder man möter när man på allvar vill få med männen i jämställdhetsarbetet. Ett av det största problemet är glappet mellan mäns och kvinnors förändringstakt. Kvinnor har i stor utsträckning redan omdefinierat sina liv och även börjat ställa krav på sina män att också ställa om. Men många män känner sig ambivalenta, osäkra i nya roller och undrar om det är värt att ändra sig. Tydligast ser man detta i reklamen (reklamen vill få oss osäkra för att välja just det annonserande företagets produkt) där män som skonats från tankar om huruvida de är attraktiva, har en snygg figur opch hänger med nu plötsligt finns med i högre grad.
Tre reaktioner
Gunnar Andersson menar att männen i huvudsak har reagerat på tre olika sätt
-De flesta är "ganska nöjda". De lever i hetrosexuella parförhållanden, "hjälper till" i hushållsarbetet, har inga problem med att umgås med kvinnor i yrket och de tar avstånd från våld.
-Nästa grupp är "ganska missnöjda" och anser att de drabbats av förändringarna förmodligen för att de har dåliga resurser att klara de nya kraven. De vill helst återgå till det gamla.
-Den minsta gruppen är den som vill ta jämställdhet på allvar, är feminister och ser framför sig ett friare och rikare liv för alla.
Männen förlorare
Män drabbas hårdare av sin egen livsstil jämfört med kvinnor. Det är främst män som håller på med pornografi, tar droger och är våldsamma. Fler män än kvinnor dör av hjärtinfarkt och cancer. Fler män än kvinnor är ensamma på ålderns höst, de bryter ihop om de blir arbetslösa och begår oftare självmord. Framförallt är det karriärslivsstilen som hindrar män att leva ett allsidigt liv.
Utmaning och risk
Att göra karriär där man förväntas prestera topprestationer är idag är inte möjligt om man samtidigt vill vara en god förälder. Gunnar Andersson som studerat vad som händer när båda de vuxna i en familj gör karriär menar att det då är kvinnan som bär upp helheten.
Arbetsgivare är dåliga på livsloppsteorier (dvs att man jobbar olika mycket beroende på vilken fas i livet man är) vilket drabbar jämställdheten eftersom män och kvinnor måste välja den enklaste (dvs den traditionella) vägen där mannen jobbar mer och kvinnan mindre. Kvinnan utsätter sig för risken att bli diskriminerad genom att vara den som tar ut mest föräldraledighet och VAB. Ofta sker dessa livsval under parollen "bäst för barnen", fast valen oftast passar chefen och kollegorna väldigt bra också...
Globaliseringen är också ett stort hinder för jämställdhet. De stora spelarna på världsmarknaden har männen på toppositioner och kvinnorna i hemmen. Och då blir det svårt för jämställda Sverige att stå emot konkurrensen.
Men givetvis måste dagens män fortsätta sitt förändringasarbete, de måste ta risken att leva med en tillfredsställd kvinna. Vilken risk är det som avses? Jo, män löper risk att bli förlöjligade när de för sin hustrus skull tar ansvar för hushållsbestyr och barn. Men män måste ändå våga eftersom alltfler kvinnor kräver ett jämställt samliv. Och män är vana vid konkurrens. Om kvinnan vill ha en annans sorts man måste de lära sig vinna hennes gunst på andra spelplaner. Många män känner sig som förlorare gentemot sina kvinnor, men även det menar Gunnar Andersson kan vara bra. För män är vana att syssla med idrott och där lär man sig ta förluster och vända det till något bra. Jämbördiga män kan ändå inte ha några föreställningar om att vinna jämt.
Nå, vilka vågar spela? Vilka män vågar satsa på att gå från "hjälper till" till "tar helhetsansvar"?
Igår höll mitt bröst på att spricka. Mitt hjärta slog med så kraftiga slag att jag trodde min kropp inte skulle överleva.Jag höll på att kvävas.
Jag, en behärskad duktig flicka. Båda fötterna stadigt på jorden och oftast ett leende på läpparna. Slagordet "det fixar sig" har fungerat i många år.
När mitt hjärta höll på att lämna mig kände jag att det här aldrig kommer att fixa sig! Den skräcken är obeskrivbar. Fröken duktig hade inte en chans att hålla mot med bara sitt leende som sköld.
Att förbereda sig på att hela ens värld en dag kommer att rämna är omöjligt. Jag är skakad och förbannat rädd över vad som händer med mig nu. Inte bara i tanken utan även med min kropp. Jag blir gång på gång påmind att dom är ett. Jag darrar som ett asplöv ena stunden och känner ett spirande mod i nästa. Jag gråter floder i en timme och spyr verbal galla i nästa. Jag är som en främling för mig själv!
Ångest har bara varit ett ord för mig. Nu är den en del av mig!
Jag ska gå hel ur det här. Jag vet ännu inte hur.
Samtidigt ser jag med nya ögon på människor omkring mig. Jag ska aldrig mer tycka klokt om någon när det gäller en situation jag aldrig själv varit tvungen att leva i. Jag ångrar så många av de ord som tidigare lämnat min mun. Ord om andra. Till mitt försvar kan sägas att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det känslokaos som råder. Och utan kaos är det lätt att vara klok...
Det enda jag vet är att man inte har en endaste aning, och så får det förbli. Så ska förbli! Samtidigt som jag hoppas att jag aldrig ska behöva förlora mitt fotfäste igen...
Hanna Brodda skriver idag på SvDs Brännpunkt att hon är lyckligt fast i deltidsfällan. Det är verkligen inte PK, samhället vill att vi ska föda många barn och sen snabbt vara produktiva igen. Paketet säljs under jämställdhetens flagga. Men Hanna Brodda menar att vi borde se den generation som levt efter den principen - dvs våra mammor som är de som står för det mesta av långtidssjukskrivningarna, depressionerna och oftast ansöker om friår. Och som är bittra över att de inte hann njuta de där åren när barnen var små.
I sin blogg ställer Linda Skugge alla "hemmamammor" (defintionen är om man på något sätt är ekonomiskt beroende av sin man) mot väggen med några enkätfrågor som (jag tror) bara syftar till att trycka ner dem. T.ex "Hur kan ni skita i er framtid?" Skugge menar att 40-talisternas analys är att man ska prioritera jobb och sin egen försörjning. Det är bittert och fattigt på ålderns höst eller om man måste fly sin försörjningskälla.
Är det alltså så att vi mammor av idag måste göra som våra pappor gjorde - satsa allt på försörjningen och försaka det som borde vara värt mest (dvs familjen)?
Jag har inget stort statistiskt underlag när det gäller vad 40-talisterna tycker om hur vi bäst ska balansera mellan barn och jobbet. Det lilla underlag jag har säger något som ligger mittemellan, eller kanske snarare både och. Och det är det som jag tror gör oss föräldrar idag så villrådiga, så ta inte 40-talisternas ord eller erfarenheter som färdiga sanningar. Dra egna slutsatser istället.
Min mamma kan i ena sekunden ifrågasätta varför jag inte jobbar i egen firma och i nästa fråga varför barnen "bara" får 5 veckors ledigt från dagis. Hon skrattar igenkännande när jag högljutt diskuterar könsmaktsordning och delad föräldraförsäkring - men har för länge sedan lagt ner stridsyxan i ren uppgivenhet. Min pappa säger inte så mycket, men läser man mellan raderna i hans fyrkantiga kroppsspråk så spritter hela han av glädje när han får ta helansvar för mina barn - ett ansvar som han inte tog/tilläts ta när jag var liten för då var han på jobbet jämt och sparade pensionpengar och avancerade.
Mina slutsater är att mina föräldrar gjorde så mycket rätt - och de rätten vill jag också göra.
Sen har tiden visat att mina päron gjorde en del fel men de felen kan jag ju lätt vända till rätt. T.ex värderar vi (jag och T) våra olika insatser lika för att slippa hamna i nån slags skuld till varandra. Vi delar på alla ekonomiska resurser... Ja - även pensionsinbetalningarna.
Skrivet av: Barnsidan
Deltog i en musikenkät på en annan community häromsistens och oj vad mycket damm som rasslade upp!
Första plattan man köpte till exempel...
Den första plattan jag köpte för egna surt förvärvade slantar var Sparks Propaganda. Året var 1973, jag var 13 år och hade sparat min veckopeng i flera veckor för att kunna hemföra fyndet som kostade 32 spänn...
Det var andra plattan i min lilla samling som innan dess bestod av en singel med ett nu sedan länge avdött tyskt band... Låten hette Mamy Blue och spelades rätt flitigt runt 1972 om någon annan stofil minns...
Senare tillkom odödliga verk som Amarillo med Tony Christie...
För att inte tala om Alone Together, ett alltigenom gediget pekoral med Donny Osmond. Jag gjorde tappra försök att övertyga mig om att den faktiskt var bra, eftersom Donny var så söt... Men jag menar: Har man fastnat för Sparks är det ju närmast fritt fall till Donny Osmond.
Efter en period av tillnyktring då jag hemförde plattor med Mud, ett rätt gediget klassiskt rockband från England, fastnade jag för.... Bay City Rollers!!
För er som missat dem kan man säga att grabbarna var en slags förhistorisk variant av Gör Om Mig. Man plockar en bunt rara grabbs från Skottland, klär dem i 70-talets allra värsta excesser i utsvängda byxben med påsydda benförlängningar, hiskliga västar, och addearar punkfrillor (!)...
Musiken? Romantiskt pekoral, dvs ännu en musikalisk regress för Annika. Men till skillnad från Donny Osmond kunde det här gänget inte ens sjunga eller spela... Fast min kompis, Adolf Fredrik-eleven, led nog ännu mer i tysthet då hennes kärlek till grabben med spretigt hår och hästtänder tvang henne att genomlida alla de orena toner som plågade hennes känsliga öron...
Så följde en kort period i revolutionens tecken. Bokcaféet Arbetarkultur i Hultsfred arrangerade events som t ex en konsert med Björn Afzelius och proggen födde ju en hel massa häftiga band som Nationalteatern och Nynningen. Jag kryddade det hela med brittisk-gaelisk folkmusik, köpte plattor med Scaffel Pike och Steeley Span, lärde mig spela gitarr och plågade familjen med folkmusik till eget komp...
Sen blev jag punkare och kånkade hem Ebba Grön, KSMB och Ramones från skivshopen. Ännu mer punk fastnade på kassettbanden. Det var Sex Pistols, Echo and the Bunnymen, Cure, Siouzie and the Banshees och en oändlig rad av obskyra garageband som fångades in från Ny Våg och andra radioprogram.
Och så var det U2....
Jag pluggade journalistik ihop med en äldre morsa, vars son hade en gedigen skivsamling där jag hittade Boy. Jag blev helsåld på I Will Follow och rasade alltså över 20 år tillbaka i tiden när Bono och the Edge drog igång den som andra låt på Ullevi i somras... Jag var 21 och Bono var också 21 och skitsöt....
Under alla åren mellan 1981 och 2005 har jag lyssnat på U2 men inte speciellt aktivt. Det har bara varit ett band som alltid, alltid gör bra musik. Men jag har inte ens masat mig iväg på konsert förrän nu när min 14-åriga dotter mer eller mindre släpade mig och hennes far till Göteborg.
Det var mest av ren utmattning vi till slut pröjsade tre hutlöst dyra biljetter, men Bono, the Edge och gänget var ta mig sjutton värda precis varenda krona...
Till nästa gång det är biljettsläpp dammar jag av sovsäcken och vädrar termosen..
Nuförtiden har jag rätt kass koll på vilka band som gäller - hinner inte lyssna på radio så mycket - men jag älskar bra musik. Det absolut häftigaste som finns är att upptäcka ett nytt band eller för den delen en helt ny genre.
Det är helt obegripligt för mig hur man kan stanna i den musik man lyssnade på mellan 13 och 20. Visst lyssnar jag på den musiken. Också. Men det finns ju hur mycket ny kanonmusik som helst att upptäcka.
Min morsa är den typen som tycker allt som är producerat efter cirka 1945 är onjutbart och jag tänker att det ju måste vara så tråkigt att inte kunna hitta en ny häftig musikstil som får en att vilja hoppa och dansa...
Det enda jag bara inte kan med är modern jazz med 20-minuters improvisationer (men lägg på tradjazz så dansar jag loss!) och dansbandsmusik. Om jag inte dansar, då duger den som bruksmusik...
Jag brukar aaaaaldrig se några kändisar när vi är ute på stan. Efteråt kan jag få höra att vi gått förbi både den och den. På jobbet hade vi kändisbingo, man skulle ropa "bingo" när man såg en kändis. Jag hade aldrig några bingochanser och var helt chanslös gentemot mina kollegor. Det handlar inte om att jag inte känner igen kändisar utan om att jag inte tittar på andra människor som går förbi. Så jag har gått förbi Mona Sahlin, Kristian Luuk och Johan Rehborg utan att registrera det!
Men igår önskar jag att åtminstone en kollega hade varit med för då såg jag minsann 2 kändisar inom loppet av 15 minuter. Först såg jag Richard Herrey hoppa in i en blå cross country och kort efter det Filippa Reinfeldt i badtofflor på simhallen. Min egen Filippa är omåttligt stolt över att det finns en Filippa som är chef i en kommun. Richard Herrey vet jag inte hur jag kunde känna igen utan guldstövletterna, men det var väl något i ögonen som påminde om flickrummets OKEJ-planscher.
Vilka kändisar har du sett i närtid?
Enligt en artikel i SvD har jag problem. Med hem, familj och jobb tror jag att de flesta tycker att tempot är ganska högt. Jag har nog inte riktigt tyckt det, jag brukar kokettera över hur lat jag är och hur uselt städat vi jämt har.
Jag vill inte säga nej till jobbuppdrag - alla är ju roliga! Jag vill inte dra ner på umgänget med släkt och vänner. Jag vill åka till simhallen och biblioteket med barnen. Jag vill laga och äta nyttig mat. Jag vill gärna följa med på utflykter på förskolan. Jag vill ha en snygg trädgård och ett öppet och ljust hem. Jag måste få träna var tredje dag, annars blir min kropp rastlös. Jag vill att barnen ska gå på alla de barnkalas de blir bjudna till. Jag vill sitta uppe på helgkvällarna och prata med min man för det är i princip enda tiden vi inte orkar göra nåt annat.
Jag sover för lite, jag hinner inte mer än 6-7 timmar per natt. Och har ofta ganska dåligt samvete för allt som vi ändå inte gör. Vi går aldrig i skogen. Vi har aldrig tid att hälsa på hos min mormor och äta av hennes goda äpplen. Vi har alltid ostädat. Vi komposterar inte. Vi orkar inte alltid vara bra och pedagogiska föräldrar.
Vi har ett väldigt enkelt schema på kylskåpet där det står vilken dag i veckan tvätt ska vikas, när man ska åka och veckohandla och så. Den hjälper till att få lite struktur. Men på det stora hela styrs mitt av vad jag vill och har lust att göra.
Och det är kanske bra - att leva efter lustprincipen? Jag gör nästan inga saker jag inte vill, men min livsstil är osund. För lite sömn ökar risken för diabetes, hjärtsjukdomar och fetma. Så hur går det för dem som jobbar ännu mer, som har ännu fler barn och som har det så där välstädat och välstruket?
Skrivet av: Barnsidan
En liten musikfajt - var med och svara så ska jag sammanställa vilka som vann! du måste svara på en - ofullständiga svar kan ej räknas med. lägg gärna till en annan fajt om du vill och hoppas att folk svara på den med.
Britney Spears eller Christina Aguilera?
The Smiths eller Morrissey?
Depeche Mode eller New Order?
Metallica eller Iron Maiden?
Bruce Springsteen eller Neil Young?
Ulf Lundell eller Tommy Nilsson?
Nine Inch Nails eller Janes Addiction?
Idol eller Fame Factory?
MTV eller VH1?
Album eller konsert?
I fredags var det äntligen dags - vi skulle gå och se lovprisade Mamma Mia på cirkus. Med en annalkande förkylning i halsen och en lång vecka bakom mig var jag allt annat än upplagd. Och den lilla partystämning jag hade i jeansbenen innan försvann med den först anländande busslasten från Åmål.
Egentligen gillar jag inte musikaler. Musikaler är som pytt i panna. Det må vara goda ingredienser var för sig men de blir dåliga och oaptitliga (för att inte tala om hur det ser ut!) när de rörs ihop med en massa fett och toppas med ägg. Det finns en del supermänniskor som samtidigt klarar av att skådespela, dansa, ha publikkontakt och sjunga mer än bara ok. Men hey, musikalsverige är inte tillräckligt stort för att besätta en hel musikal med talanger av Jöbacks kaliber, så det var gott om falsksång och aptrista skämt.
Men det var bra.
En del av musikalens styrka ligger i hur Björn och Bennys musik använts för att spegla sinnesstämningar och Peter Dalles och Niklas Strömstedts översättningar gör att låtarna kan bär storyn bra. Det blir lite smålustigt att höra "ge mig en man efter midnatt" - och veta att detta är musikaleliten som sjunger och inte nån 7 åring som sjunger framför spegeln i ett hopprep. Till och med tillknäppta jag skrattade när Tanja (Charlott Strandberg) dansade banandans. Finaste ögonblicket var mammans lovsång till sin flygfärdiga dotter. Inte ett mammaöga var torrt när mamma Donna (Gunilla Backman) frågade sig om man kan sätta en solkatt i en bur.
Men det är såklart musiken som man har att tacka för allt.
Pappaledighet borde förbjudas skriver Linda Skugge i sin blogg efter att ha läst den här pappabloggen . Pappor borde inte tillåtas lata sig framför fotboll och seinfeldt på TV.
Kollar i min egen dagbok från första året med Filippa (här är Filippa ca 2 månader).
07.20 vaknar, såsar i sängen.
08.30 ammar och äter yoghurt till frukost
09.00 det är OS på TV. Ligger i sängen och kollar halva förmiddagen
10.30 duschar och klär på oss - såklart duschar vi tillsammans. Efteråt går jag en sväng med barnvagnen i höstsolen. Filippa somnar. Galet varmt den här hösten - ringblommorna börjar gro igen
12.00 lunch. Matlåda från igår till mig. Amning till Filippa
12.30 leker lite på golvet. Filippa gillar inte att ligga på mage. Somnar i sin puff - helt coollugn
13.00-15.00 Filippa sover och jag sitter vid datorn med julibarn.nu
15.00-17.00 leker på golvet, förbereder middag, plockar lite, tvättar lite. Filippa sitter i puffen och gillar att bli duschad av blomsprutan
17.00-19.00 middag, T pratar jobb, jag pratar bebis. Slökolla på TV
19.00-21.00 amma, amma, vyssja, vyssja, söva bebis
21.00-23.00 sitta vid datorn, fipplade med bilder.
Jag var grymt lat när jag var mammaledig. Visst jag fixade mathandling, städade hjälpligt, lagade mat och bjöd på överdådiga luncher och fikor med mina kollegor (dvs andra mammalediga). Jag behövde inte oroa mig för jobbet så det försvann snart ur mitt medvetande. Jag har aldrig varit nån städmaniac, de generna har fallit ur den här uppsättningen kvinnokropp. Och jag är inte den planerande typen, det får blir som det blir - och oftast blir det helt ok.
Men inte tusan slet jag ut mig! Gör man det får man nästan skylla sig själv. För mig var det LEDIGHET - och i ärlighetens namn tror jag barnen blir lugna om omgivningen är lugn och enahanda. Föräldraledigheten är till för att man i lugn och ro ska kunna lära sin bebis om livet här på jorden, inte för att kunna ta examina i hemkunskap eller städvetenskap. Jag gick med barnvagnen, fikade i köpcentret nån gång i veckan, hängde på BVC ibland, var på mamma-barngympa ibland, var på babysim ibland.
Men mest av allt var jag hemma och LATADE mig. Smartlat har jag alltid varit.
Skrivet av: Barnsidan
Vet ni hur lång tid det tar att lägga en pärlplatta? För en vuxen som askoncentrerat lägger pärlor tar det säkert 2 timmar att lägga en. Och då har man inte gjort något mer avancerat än att lägga rader i olika färger. Inga korsande diagonaler, inga blommor och inga stjärnor.
Det jobbigaste är inte att det är tråkigt, för man kan ju göra en hel del under tiden - lyssna på musik, prata med sin medpysslare eller vänta på att maten ska laga klart sig. Men det är klart det är tråkigt och monotont. Nä, det jobbigaste är att man blir så trött i nacken att gama över de ihåliga plastbitarna för att hitta rätt färg.
Man kan ju vara ganska nöjd efteråt när man äntligen är klar och smälter ihop översta delen på pärlorna. Men vad ska man ha dem till? Hänga i fönstret? Använda som kastrullunderlägg? Särskilt snygga är de ju inte. Och omaka blir de ju också - för man kan ju inte knäcka kreativiteten genom att göra kopior.
Så tänk på det nästa gång din unge kommer dragandes med en pärlplatta - det ligger mycket nackstelhet, tid och en övertygelse på gränsen till galenskap för att få ihop en!
* * * * * * * * *
* * * * * *
* * * * * * * *
* * * * * *
* * * * * * * * * * *
När mitt första barn började på dagis blev hon titt som tätt biten av ett annat barn på avdelningen. Personalen skämdes och pratade om det bitande barnet ifråga som "bråkigt" och emellanåt namngavs det. Jag var väldigt ledsen för min dotters skull - hon var ju minst på hela avdelningen och så skulle hon bli biten av "större" barn - det kändes hemskt faktiskt. De "större" barnen var alla under 2½ år, men hon var bara 1 år så de kändes jättestora och farliga de där 2 åriga grabbarna. Men ett par veckor senare med punktmarkering från personalens sida så slutade barnet att bita, åtminstone minskade frekvensen.
Min son började i förskola när han var mitt i sin språkliga explosion - hans verbala utveckling gick jättefort men han var så frustrerad för att det inte gick tillräckligt fort. Och omgiven av en massa äldre (mer verbala) barn på förskolan och dessutom en storasyster som så gott som aldrig pratat "bebisspråk" så var det klart jobbigt för honom. Så han blev ett sånt där bitbarn. Så fort stubinen brann upp och han inte hittade orden bet han till. Ilskan lyste i ögonen och efteråt började han alltid gråta besinningslöst. Tack och lov bet han inte någon på förskolan. Varje gång han bet någon skämdes jag så mycket och tyckte så synd om barnet som blev bitet. Jag var snabbt framme och röt till åt min son, efter det gick jag och tröstade det bitna barnet. På förskolan punktmarkerade de, även om han inte bet någon där. Två månader senare hade hans språk utvecklats enormt och slutade vara ett bitbarn.
Förra veckan överhörde jag ett samtal mellan två föräldrar på förskolan om ett av barnen. Barnet ifråga är 17 månader och har börjat förskola - en hel ny fas i livet. Jag skulle vilja säga att det är helt normalt att barn i de situationerna bits. Men de här föräldrarna lät som de pratade om det onda dockan ungefär, och de skakade på huvudet när föräldrarna kom på tal. Då blev jag ledsen - är det så andra pratat om mig och mitt bitbarn? Tror folk att bitbarn är onda eller att det är något fel på dem?
Läser i SvD att Feministiskt Initaiativ ogillar såväl äktenskapet som partnerskapet. Det är för inskränkt! Moderna människor har fler samlevnadsformer och samlevnadsbalken borde därmed bli mycket mer flexibel. Se http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10497599.asp.
Det var som f-n tänker man och tuggar begrundande på frukostflingorna med näsan i tidningen...
Det här ger ju oanade perspektiv... Älskling!!hojtar man till zombien bakom andra delen av bladet. Vad sägs om att jag gifter in två snubbar till som tjänar mer kulor än du? Vore det inte guld va? Så kan vi tjacka det där sommarhuset som alla jobbiga rika typer alltid budar över oss på!
??????????????
Ja alltså... FI tycker att det är för inkokt att bara vara gift med en enda snubbe... Det räcker inte ens med att man är modern och ingår partnerskap med en annan kvinna alltså.... Man ska ha helt nya samlevnadsformer!!
Och Tiina säger att det inte är okej att en snubbe skaffar sig fler än en fru för det är liksom patriarkalt så det är inte okej va, så det måste ju bli jag som skaffar in fler herrar om vi nu ska få in mer stålar va???
Maken muttrar nåt om att han inte fattar att ingen märker att vi röker på på firmafesterna...
FI:s Tiina Rosenberg hävdar alltså på fullt allvar att "FI vill utforma ett modernt koncept som inte privilegierar och befordrar tvåsamhets- och heteronormen." "Till exempel om skilda föräldrar har inlett nya relationer, och alla tillsammans vill ta ekonomiskt ansvar för barnen."
Jaha?? Efter vad jag hört brukar problemet efter skilsmässan inte direkt vara att föräldrarna slåss om hur de ska få betala för barnet utan attt problemen mer är av typen "mitt gnidna ex vill inte pröjsa barnens gympaskor". Men jag antar att bråket på ett mirakulöst sätt skulle upphöra om föräldrar och nya partners ihop bildade nåt slags partnerskap...
Men det jag egentliogen är mest intresserad av är hur lagen skulle se ut som promotar "nya moderna samlevnadsformer givet att inte en man vill ha mer än X fruar/partners"
Vad tror ni när ni ser en person gå hemma ? Är denne arbetslös ? Sjuk ? Nä ser inget gips, hör ingen förkylning. Saknar inte jobb. Vad kan det vara ? Arbetsskygg ?
Jag är en av dem som "bara går hemma", men jag gör det inte för att det är roligt, det ska ni veta. Men ni kanske vill byta med mig ?
Vaknar på morgonen har en vilopuls, som motsvarar en maratonlöpares puls när denne går i mål. Har hjärtklappning så att man tror att bröstkorgen håller på att lämna kroppen. Vet knappt var på kroppen kläderna ska sitta. Klarar inte att passa en tid utan att hela kroppen svettas och plågas i timtal innan.
Vissa dagar vågar man inte ens gå ut för att man har sådan yrsel som gör att man kan svimma, kräkas och må allmänt dåligt. Synrubbningar är inte ovanligt.
Humöret skiftar som Dr Jekyll och Mr Hyde.
Familjen och vännerna får se många olika masker och skepnader kan jag lova.
Men jag vet inte hur jag ska försöka förklara/hjälpa dem, vet inte heller varför. Det behöver inte finnas ett svar, det bara finns där. Jag vill dock rota i allt djupare, få ett svar, vilket stressar min kropp ännu mer.
Visst får jag hjälp både av läkare och annat. Äter mediciner som tyvärr ger mig ännu fler biverkningar. Dessutom reagerar kroppen oerhört olika. Hur skulle ni må om ni fick i snitt 4 timmars ordentlig sömn, trots rogivande/lugnande medicin ? Antar att ni skulle vara ganska griniga och irriterade. Detta har jag dragits med i snart ett år. Har dessutom förstört min stackars mage, dels av stress och dels av medicinerna med mera.
ÄNDÅ tycker omgivningen att man är jobbig om man inte ler. Undrar om det vet ? Nej jag tror inte det.
SÅ är det någon som är sugen på att skaffa detta:
. Hjärtklappning
. Yrsel
. Viktökning (men även minskning)
. Ökad eller ingen aptit
. Dålig sömn
. Hyperventilation,som ofta slutar med svimmningar
. Ojämnt humör
. Problem att vistas bland folk
. Svårt att tag i saker, pga sviktande ork och lust.
. Halsbränna
. Blixtrar i huvudet
. Diarré
. Gråtattacker
. Oförstående både från mig och andra
. Irriterad
. Stressad
Kan nog göra denna lista hur lång som helst. Vad är detta ? Jo depression och panikångest. Vissa har även dessa symptom och är då utbrända. Utbrändhet känner många igen, men vet inte så mycket om det.
Tänk på detta innan ni baktalar grannar,arbetskamrater eller vänner. Jag skulle vilja kunna linda ett gipslager runt huvudet och säga att det är i själen jag har ont.
Tack för mig !
Nåja, inte helt, men sannerligen har de inte samsyn i fråga om de biltullar vår "arbetarregering" prackat på oss stockholmare. "De fattigaste ska bort från innerstan", skriver Proletären. "Barnen drabbas hårdast av tullarna. Att styra med pengar slår mot de svagaste".
Tullarna slår ut låginkomsttagarbarn som ägnar sig åt lagidrotter. En talesman för Hammarby IF säger till Proletären att merkostnaden för pojklaget beräknas till 500 000 kronor per år. Politikerna tipsar Hammarby om samåkning....
En av SvD:s ledarskribenter fick Proletärens åsikter förmedlade i ett särtryck som delades ut på stan och iakktog intresserat hur ultrakommunisterna förmedlar samma åsikter som de borgerliga partierna.
Se http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_10460722.asp
Stefan Fölster och Lars Hallsten fortsätter dagen efter i SvD - http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_10466040.asp - med att berätta om en ny studie, som presenteras i veckan, och som visar att om kvinnor fick åka bil lika mycket som män skulle de åka 40 procent mer än i dag.
Fölster/Hallsten konstaterar att "en elit som själv flitigt flyger, åker taxi och ibland egen stadsjeep sprider myten att resande och transporter måste minskas kraftigt samtidigt som många med angelägna resebehov tvingas avstå. Kvinnor, äldre och barn kan inte hälsa på släkt och vänner, utföra ärenden eller ta arbete längre bort."
För mig bekräftar bara det här gamla sanningar... Gammaldags arbetarvärderingar är långt från modern socialism a la socialdemokraterna; de ligger närmare moderata värderingar. Och socialdemokraternas stöd för jämställdheten är mest munläder.
När jag var yngre brukade jag med stigande fascination lyssna på när mina borgerliga föräldrar grälade politik med farsans farbror, en gammaldags sosse. De hade ju precis samma åsikter så vad trätte de om? Men de var så övertygade om att de borde ha diametralt motsatta åsikter att de argumenterade av bara farten...
Vad gäller citaten från Proletären noterar jag för gud vet vilken gång i ordningen vilka ljusår det är mellan priviligierade politiker som inte ens behöver betala biltullar själva eftersom deras resor från de välbelägna övernattningslyorna i Gamla Stan och på Söder räknas som arbetsresor, och de vanliga arbetare de påstår sig företräda.
Inget av mina barn ägnar sig åt lagidrott, men ändå har jag koll på att barn som lagidrottar i regel samåker till träning och matcher. Så på vilken planet sitter politiker som inbillar sig att föräldrarna kan spara pengar genom att samåka?
Och socialdemokraterna påstår sig vara för jämställdhet. Samtidigt vill de tvinga lågavlönade, ensamstående kvinnor som vänder på kronorna för att ha råd med den bil som gör deras vardag uthärdlig att sälja bilen och sätta sig i SL:s illa fungerande kollektivtrafik.
Medan högavlönade män som knappt vet var barnens dagis ligger eller hur man hittar till Ica glatt kör vidare.
På DN's insändarsida den 5/9-2005 kan man i Jonathan Ashauers text läsa att han tycker det är fult med tatueringar. Och det kan man ju få tycka - absolut. Jonathan Ashauer vill dock dra det till ytterligare en nivå när han säger att tatuerade kvinnor bör vara en "kvinnosak" och att feminister borde stå på barrikaderna få att få oss förstå att tatueringar är något vi kvinnor lurats att göra. Vi (kvinnor) har lurats göra tatueringar för att det i alla år bara varit män som tatuerade sig och nu när vi är frigjorda vill vi skaffa manlig cred genom att tatuera oss.
"Tatueringar hos män har symboliserat manlighet. Ska sådant hos kvinnor symbolisera 'kvinnlighet'?"
Haha, tillåt mig asgarva. Det här är ju så dumt att man måste forska vidare. Googlar man efter "jonathan ashauer" kan man läsa att han är skåning och föga förvånande kristdemokrat. Och han gillar att prata om tatueringar. Efter flertalet tidningsinsändare och svar kan man nästan tycka att han verkar lite besatt av att påpeka tatueringarnas förfulande effekt på tjejer (inte på killar så mycket).
Tillbaka till DN-insändaren. Efter den något ologiska kopplingen till feministerna kommer pekpinnen fram. Vuxna tatuerade är inga bra förebilder, de skickar felaktiga signaler till dagens unga. Och sen kommer det roligaste av allt - kopplingen till skönshetsidealen. Vi vet alla att vi har en massa ideal som pressar oss in i allt mindre valfrihet och utrymme för egna uttryck. Men Jonathan Ashauer har fått det helt fel om bakfoten om han tror att en tatuering är något man gör för att passa in eller bli en i mängden. Det är ju helt tvärtom! Man gör en tatuering som symboliserar något man står för, tycker om eller har någon slags privat anknytning till. Många tycker nog att deras tatuering gör dem unika i en alltmer strömlinjeformande verklighet.
Även om en tatuering är ful, satt på fel ställe eller gjord på fyllan är den unik. En tatuering är ett uttryck för individen, inte ett skönhetsideal.
Oj, oj, oj vilken resa! Visst har jag klagat, surat och gnällt över den sista tiden som föräldraledig men att den andra sidan, yrkeslivet, bjöd på så intensiva upplevelser hade jag förträngt.
Bara det att gå från ett tiotal identiska tvåordsmeningar dagarna runt på repeat till att kommunicera, eller åtminstone göra tappra försök till kommunikation, med dussinet hormonstinna tonåringar är en svettig övning.
Socialt sett arbetstränar jag dessutom just nu, vilket är en rejäl påfrestning för jaget. 20 månader hemma har gjort mig halvt folkskygg och ett proppat personalrum med pratsamma och präktiga pedagoger så långt ögar når kan ju göra vem som helst skrämd. Jag tycker surret, kaffedoften och matstanken från mikrovågsugnarna saknar charm överhuvudtaget. Vad är det för fel på att ensam ta sin fika på toa?
Hjärnan snurrar med en sån fart runt i huvudet att inte ens Max von Sydow skulle kunna få den att stanna. Det är oerhört ovant att hålla så mycket information i huvudet, särskilt en längre tid som fem minuter! Jag har bara en krok i mitt hjärnkapprum just nu. Den är blå, prydd med en bil och namnet Hannes. Den komihåg-kroken är dessutom anpassad för korta upplysningar som:
"Köp blöjor", "akta bilen" och "mamma sover"!
"Pedagogisk och didaktisk utvecklingsplan för gymnasiets individuella program" är lika svårt att uttala och memorera som "packa pappas kappsäck" eller snarare "sex laxar i en laxask".
Om jag sammanfattar mitt dygn så somnar jag strax efter nio, vaknar strax före sex och innan jag går och lägger mig igen vänds världen upp och ner ett par tre gånger och förhoppningsvis har jag kommit ihåg att hämta Hannes hos dagmamman där emellan.
Skrämmande, utmattande, fascinerande och förbaskat kul är det i allafall att jobba!
I artikelserien "den ökade otryggheten och dess följder" i SvD skriver leg psykolog, leg psykoterapeut, universitetslektor vid psykologiska Institution, Elisabeth Breitholtz om den ökande ångesten bland barn. Se http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_10454319.asp
Hon talar om att drygt en fjärdedel av 302 barn och ungdomar i åldrarna 7-15, år som psykologstudenten Anna Norbäck undersökt, upplever att de är påtagligt stressade och oroliga. Nästan ett barn av tio uppfyllde diagnosen för generaliserat ångestsyndrom (innefattande överdriven rädsla och oro för olika fenomen och skeenden, samt svårighet att handskas med
och kontrollera denna rädsla), samt att 11 procent av de tillfrågade eleverna uppfyller kriterierna för depression.
Statistik från Apoteket visar att försäljningen av ångestdämpande och antidepressiva läkemedel ökar drastiskt.
Det låter ju ruggigt. För att uttrycka sig lindrigt.
Och vad är då barnen rädda för?
Jo, flickorna är räddast för att någon som står en nära skall råka illa ut eller dö, de är rädda för att misslyckas i skolan, för att bli mobbade eller övergivna, för bråk hemma och för framtiden.
Pojkarna oroar sig mest för skolan, därefter för döden, mördare, psykopater, tjuvar och fyllon, för hundar, katter, höjder, mörker och för att inte bli omtyckta.
Andra rädslor är för terrorister och pedofiler.
Men vänta nu lite här....
Låter inte allt det här väldigt bekant? Eller är det bara jag som känner igen det här?
När jag var liten slapp föräldrar förfasa sig över dataspel för de var inte uppfunna, men TV fanns ju. Mina föräldrar var Medvetna och jag fick inte ens se på Helgonet med Roger Moore när jag var åtta (sur var jag...). Men läsa fick jag obehindrat. Inklusive farmors helårsförråd av veckotidningar när vi kom till landet sommartid. Där fanns gott om blodisande historier om massmördare, sommarmord, styckmördare mm och jag minns hur paniskt livrädd jag var för att gå på utedasset en hel lång sommar när jag var åtta för att jag tänkte att den okända styckmördaren jag läst om skulle lura bak knuten...
Skolan? Jo jag hade krav på mig att plugga; det hade rätt många andra barn också.
Utseende? Hela grundskolan drömde jag om Miraklet som skulle göra att jag slapp ha mina hatade glasögon så jag skulle kunna bli söt som tjejerna utan brillor.
Nån som känner igen sig? Och är det bara jag som inte kom på idén att jag skulle behöva peta i mig ångestdämpande? Är inte något fundamentalt fel när vi på fullt allvar diskuterar ångestdämpande mot grubblerier kring existentiella frågor i tonåren och åren innan?
Säkerligen finns det barn och ungdomar som verkligen är i kris, men det som räknas upp i Anna Norbäcks undersökning låter fullkomligt normalt för mig... Ska vi verkligen sjukförklara ungdomar för att de grubblar över framtiden?