Det finns ingen förberedelse
Publicerad: 2005-09-24
Personliga bekännelser mitt i en separation...
Igår höll mitt bröst på att spricka. Mitt hjärta slog med så kraftiga slag att jag trodde min kropp inte skulle överleva.Jag höll på att kvävas.
Jag, en behärskad duktig flicka. Båda fötterna stadigt på jorden och oftast ett leende på läpparna. Slagordet "det fixar sig" har fungerat i många år.
När mitt hjärta höll på att lämna mig kände jag att det här aldrig kommer att fixa sig! Den skräcken är obeskrivbar. Fröken duktig hade inte en chans att hålla mot med bara sitt leende som sköld.
Att förbereda sig på att hela ens värld en dag kommer att rämna är omöjligt. Jag är skakad och förbannat rädd över vad som händer med mig nu. Inte bara i tanken utan även med min kropp. Jag blir gång på gång påmind att dom är ett. Jag darrar som ett asplöv ena stunden och känner ett spirande mod i nästa. Jag gråter floder i en timme och spyr verbal galla i nästa. Jag är som en främling för mig själv!
Ångest har bara varit ett ord för mig. Nu är den en del av mig!
Jag ska gå hel ur det här. Jag vet ännu inte hur.
Samtidigt ser jag med nya ögon på människor omkring mig. Jag ska aldrig mer tycka klokt om någon när det gäller en situation jag aldrig själv varit tvungen att leva i. Jag ångrar så många av de ord som tidigare lämnat min mun. Ord om andra. Till mitt försvar kan sägas att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det känslokaos som råder. Och utan kaos är det lätt att vara klok...
Det enda jag vet är att man inte har en endaste aning, och så får det förbli. Så ska förbli! Samtidigt som jag hoppas att jag aldrig ska behöva förlora mitt fotfäste igen...
Skrivet av: Anneli Karlsson
Mälardalsbo med kreativ hjärna som lätt blir uttråkad. Älskar det skriva ordet, och att skriva det! Tycker att humor är förlösande, men kan ibland bli för ironisk, måste passa mig!
Mamma till busfrö född i slutet av 2003.
Gillar skarpt mode, inredning, matlagning och allsköns skapande.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (
2005-09-24 17:16)
Har inget vettigt att säga, mer än att jag skulle vilja skicka lite styrka för att hjälpa till att få dig igenom till andra sidan....
När jag miste mitt äldsta barn förstod jag inte hur det skulle gå att komma ut på andra sidan den fruktansvärda sorgen, men det gick. En minut i taget först...
Så jag kan ha en lite svag känsla för hur jobbigt du har det.
