Musiknostalgi
Publicerad: 2005-09-22
En bisarr musikdiggares bekännelser...
Deltog i en musikenkät på en annan community häromsistens och oj vad mycket damm som rasslade upp!
Första plattan man köpte till exempel...
Den första plattan jag köpte för egna surt förvärvade slantar var Sparks Propaganda. Året var 1973, jag var 13 år och hade sparat min veckopeng i flera veckor för att kunna hemföra fyndet som kostade 32 spänn...
Det var andra plattan i min lilla samling som innan dess bestod av en singel med ett nu sedan länge avdött tyskt band... Låten hette Mamy Blue och spelades rätt flitigt runt 1972 om någon annan stofil minns...
Senare tillkom odödliga verk som Amarillo med Tony Christie...
För att inte tala om Alone Together, ett alltigenom gediget pekoral med Donny Osmond. Jag gjorde tappra försök att övertyga mig om att den faktiskt var bra, eftersom Donny var så söt... Men jag menar: Har man fastnat för Sparks är det ju närmast fritt fall till Donny Osmond.
Efter en period av tillnyktring då jag hemförde plattor med Mud, ett rätt gediget klassiskt rockband från England, fastnade jag för.... Bay City Rollers!!
För er som missat dem kan man säga att grabbarna var en slags förhistorisk variant av Gör Om Mig. Man plockar en bunt rara grabbs från Skottland, klär dem i 70-talets allra värsta excesser i utsvängda byxben med påsydda benförlängningar, hiskliga västar, och addearar punkfrillor (!)...
Musiken? Romantiskt pekoral, dvs ännu en musikalisk regress för Annika. Men till skillnad från Donny Osmond kunde det här gänget inte ens sjunga eller spela... Fast min kompis, Adolf Fredrik-eleven, led nog ännu mer i tysthet då hennes kärlek till grabben med spretigt hår och hästtänder tvang henne att genomlida alla de orena toner som plågade hennes känsliga öron...
Så följde en kort period i revolutionens tecken. Bokcaféet Arbetarkultur i Hultsfred arrangerade events som t ex en konsert med Björn Afzelius och proggen födde ju en hel massa häftiga band som Nationalteatern och Nynningen. Jag kryddade det hela med brittisk-gaelisk folkmusik, köpte plattor med Scaffel Pike och Steeley Span, lärde mig spela gitarr och plågade familjen med folkmusik till eget komp...
Sen blev jag punkare och kånkade hem Ebba Grön, KSMB och Ramones från skivshopen. Ännu mer punk fastnade på kassettbanden. Det var Sex Pistols, Echo and the Bunnymen, Cure, Siouzie and the Banshees och en oändlig rad av obskyra garageband som fångades in från Ny Våg och andra radioprogram.
Och så var det U2....
Jag pluggade journalistik ihop med en äldre morsa, vars son hade en gedigen skivsamling där jag hittade Boy. Jag blev helsåld på I Will Follow och rasade alltså över 20 år tillbaka i tiden när Bono och the Edge drog igång den som andra låt på Ullevi i somras... Jag var 21 och Bono var också 21 och skitsöt....
Under alla åren mellan 1981 och 2005 har jag lyssnat på U2 men inte speciellt aktivt. Det har bara varit ett band som alltid, alltid gör bra musik. Men jag har inte ens masat mig iväg på konsert förrän nu när min 14-åriga dotter mer eller mindre släpade mig och hennes far till Göteborg.
Det var mest av ren utmattning vi till slut pröjsade tre hutlöst dyra biljetter, men Bono, the Edge och gänget var ta mig sjutton värda precis varenda krona...
Till nästa gång det är biljettsläpp dammar jag av sovsäcken och vädrar termosen..
Nuförtiden har jag rätt kass koll på vilka band som gäller - hinner inte lyssna på radio så mycket - men jag älskar bra musik. Det absolut häftigaste som finns är att upptäcka ett nytt band eller för den delen en helt ny genre.
Det är helt obegripligt för mig hur man kan stanna i den musik man lyssnade på mellan 13 och 20. Visst lyssnar jag på den musiken. Också. Men det finns ju hur mycket ny kanonmusik som helst att upptäcka.
Min morsa är den typen som tycker allt som är producerat efter cirka 1945 är onjutbart och jag tänker att det ju måste vara så tråkigt att inte kunna hitta en ny häftig musikstil som får en att vilja hoppa och dansa...
Det enda jag bara inte kan med är modern jazz med 20-minuters improvisationer (men lägg på tradjazz så dansar jag loss!) och dansbandsmusik. Om jag inte dansar, då duger den som bruksmusik...
Skrivet av: annika60
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (
2005-09-23 20:00)
Mina föräldrar lyssnade inte på någonting annat än klassiskt, opera, visor och storband och detta kryddades med barnflickornas svensktopp och pop från Tio i Topp.... Så min uppväxt var rätt splittrad *S*
Minns exvis en barnflicka som rockade loss med dammtrasan till Let's Dance med Ola & The Janglers. Och sen gillade jag These boots are made for walking med Nancy Sinatra...
Min jämnårige kompis farsa tog med oss på opera en kväll när vi var sju år.Vi satt allvarsamma uppsträckta i salongen uppklädda till tänderna. I pausen frågade kompisens pappa vad vi tyckte.
Jaaaa, sa kompisen. Jag tyckte tanten sjöng fint... Men hon skrek väldigt högt!
Jag har jaft lite svårt för opera, men fastnade för Ebben, när jag såg den där charmiga franska rullen som jag inte minns namnet på... Handlar om en operafrälst yngling som försöker träffa sin idol, en svart operasångerska (barbara... nåt) (*gravt senil*) plus att han bandar henne på konsert i smyg. Hon har aldrig låtit sig bandas tidigare, men blir helt fascinerad när hon hör killens inspelning...
annika60 (
2005-09-23 19:51)
Steeley Span Tova! Inte Steely Dan. Men namnen är himla lätta att blanda ihop :-)
Psychedelic Furs är också gamla favvo, liksom Smiths och Blur.
Vi köpte en vinylspelare för några månader sedan (den gamla var sönder i massor av år...) och ungarna närmade sig den fascinerat...
"Man VÄNDER på dem sen alltså för att höra resten av låtarna?????" Med den där blicken som säger "nu driver morsan med mig igen"...
Barnsidan (
2005-09-23 10:03)
härlig flashback!! mitt musiintresse har verkligen fått sig ett uppsving efter de stillsamma bebisåren då man (läs: jag) trodde att Nu ska vi Sjunga eller Mora TRäsk på sin höjd var det nya svarta.
Mina första musikminnen är egentligen min pappas, det var Roxy Music, Jarre blandat med Deep Purple och så toppat med lite ABBA (men det var nog mest i radion). Sen bodde vi ju i Rågsved när jag var liten, Ebba Gröns hometown... det färgade väl musikbilden lite kan jag tro.
Min första egna skiva jag köpte var Limahls eftersom han var så söt och filmen Neverending Story hade gripit tag om mitt hjärta (och förnuft!). Och sen ledde det ena till det andra. Steget till Howard Jones och Depeche Mode (var 13 bast när jag ensam åkte in till Åhlens för att köpa singelsamlingen 81-85) var inte så stort och raskt klev även Duran Duran, Ultravox, Simple Minds, Tears for Fears och Modern Talking (usch, nu skäms jag!) in. Lördagar 14-16 var helig tid hemma - trackslistan krävde absolut tyssstnad från omgivningen. "blandat bandat" betyder mycket. Men det var det djupa och melankoliska som drog mest och Depeche Mode blev husgudarna. Har sett Dave Gahan vicka på sin perfekta jeansrumpa mångamånga gånger och kan varenda textstrof.
Sen (runt -90) kom madchester och min dåvarande pojkvän som retades med att jag var "medelklass" och som jobbade i skivaffär. Min musiksmak vidgades något enormt, Stone Roses, Inspiral Carpets, James, Blur, Elastica och även Mano Negra, KSMB och Gun's n Roses. Däremot hatade jag svensk indie ala TPD, Brainpool som började synas runt 93-94 - då hade jag sedan länge klivit vidare till grungen och förstås Nirvana, Alice in chains och Pearl Jam. Och Metallica! (men det kom lite senare)
Åren på universitetet och i början av mitt arbetarliv (mitten-slutet på 90-talet) var det nog mycket recycling av gammalt - men Titiyo, Cardigans och Magnus Carlsson kunde konsten att vara melankoliska på just "rätt" sätt.
Bebisåren är som sagt Nu ska vi sjunga och Mora Träsk. Så det är så härligt att ha fått tid och lust att förkovra sig i musik. Jag är nog storkund hos iTunes :) Nu är det faktiskt en del svenskt som Anna Ternheim, Laleh, Elin Sigvardsson, Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Kent, Håkan Hellström och Broder Daniel som gillas. Men James Blunt och Josh Rouse är fantastiska också. Och faktiskt lite ibiza-trance!
Men frågar nån efter mitt favoritband (rätt odd fråga i ett vuxensamtal kanske :) så blir svaret alltid Depeche Mode. Och nu när de snart släpper nytt album och åker på turné pirrar det till ganska bra i tonårsjaget.
