40-talisters syn på balansen barn och jobb

Hanna Brodda skriver idag på SvDs Brännpunkt att hon är lyckligt fast i deltidsfällan. Det är verkligen inte PK, samhället vill att vi ska föda många barn och sen snabbt vara produktiva igen. Paketet säljs under jämställdhetens flagga. Men Hanna Brodda menar att vi borde se den generation som levt efter den principen - dvs våra mammor som är de som står för det mesta av långtidssjukskrivningarna, depressionerna och oftast ansöker om friår. Och som är bittra över att de inte hann njuta de där åren när barnen var små.

I sin  blogg ställer Linda Skugge alla "hemmamammor" (defintionen är om man på något sätt är ekonomiskt beroende av sin man) mot väggen med några enkätfrågor som (jag tror) bara syftar till att trycka ner dem. T.ex "Hur kan ni skita i er framtid?" Skugge menar att 40-talisternas analys är att man ska prioritera jobb och sin egen försörjning. Det är bittert och fattigt på ålderns höst eller om man måste fly sin försörjningskälla.

Är det alltså så att vi mammor av idag måste göra som våra pappor gjorde - satsa allt på försörjningen och försaka det som borde vara värt mest (dvs familjen)?

Jag har inget stort statistiskt underlag när det gäller vad 40-talisterna tycker om hur vi bäst ska balansera mellan barn och jobbet. Det lilla underlag jag har säger något som ligger mittemellan, eller kanske snarare både och. Och det är det som jag tror gör oss föräldrar idag så villrådiga, så ta inte 40-talisternas ord eller erfarenheter som färdiga sanningar. Dra egna slutsatser istället.

Min mamma kan i ena sekunden ifrågasätta varför jag inte jobbar i egen firma och i nästa fråga varför barnen "bara" får 5 veckors ledigt från dagis. Hon skrattar igenkännande när jag högljutt diskuterar könsmaktsordning och delad föräldraförsäkring - men har för länge sedan lagt ner stridsyxan i ren uppgivenhet. Min pappa säger inte så mycket, men läser man mellan raderna i hans fyrkantiga kroppsspråk så spritter hela han av glädje när han får ta helansvar för mina barn - ett ansvar som han inte tog/tilläts ta när jag var liten för då var han på jobbet jämt och sparade pensionpengar och avancerade.

Mina slutsater är att mina föräldrar gjorde så mycket rätt - och de rätten vill jag också göra.

• Jag vill vara hemma med mina barn så mycket det bara går - är det något man blir rik på så är det ens relation till sina barn. Jag vill släpa med mig barnen på ica, jag vill att de ska få åka på tältsemstrar och plocka kantareller i skogen och pyssla pärlplattor och leka bockarna bruse. Det krävs tid, inte pengar för att odla en nära relation.
• Jag vill behandla mina barn lika, rättvist och utan kön som en viktig faktor - för det är så jag är uppvuxen.
• Jag vill vara en god förebild och ge dem bra värderingar, t.ex det är viktigt att ha en utbildning, jävlaranamma och arbetsmoral. Jag vill också visa dem att det går att ha egen försörjning utan att försaka dem.
• Jag vill att de ska tillämpa lustprincipen - dvs satsa på sånt som är roligt och ger njutning. Gör inte saker "bara för att" utan att ifrågasätta varför. Det är så man hittar sin grej och kan bli lycklig och förmodligen försörja sig på den också.

Sen har tiden visat att mina päron gjorde en del fel men de felen kan jag ju lätt vända till rätt. T.ex värderar vi (jag och T) våra olika insatser lika för att slippa hamna i nån slags skuld till varandra. Vi delar på alla ekonomiska resurser... Ja - även pensionsinbetalningarna.

Lämna gärna en kommentar!

annika60 (2005-09-24 15:29)
Det lustiga är ju att det i 99 procent av fallen är kvinnor som "är lyckliga i deltidsfällan".

Sen kan man ju då undra vilka (av de många) det är som klagar på att deras män "inte hjälper till hemma".

Några av dem lär ju i vart fall vara lyckliga deltidare, som en vacker dag plötsligt kommer till insikt om att det är de som drar hela lasset hemma, med de där uppgifterna som behöver uppvärderas...

Mannen har degraderats till någon som "borde hjälpa till", han är inte längre en av två vuxna familjeförsörjare som borde ha ett likam ycket ansvar för hemmets skötsel.

Om den ena går ner i tid 25 procent borde vederbörande på sin höjd göra 25 prtocent mer av hemmajobbet, men i praktiken blir det ju ofta mellan 75 och 100 procent mer.

Jaja. Jobba deltid för all del tjejer, men låt mig slippa höra gnäll om att era män inte "hjälper till"...

Barnsidan (2005-09-23 22:49)
lägger till svaren på frågorna även om jag inte är nån hemmamamma (men däremot förvärvsarbetar jag färre timmar än min man). svara gärna du också!
------------------------
1. Tror ni att ni kommer leva tillsammans med era män resten av era liv, trots att statistiken bevisar motsatsen?
-Jag kan ju inte leva efter vad statistiken säger, då skulle jag ju ha 1.8 barn också :) Klart jag tror på ett liv tillsammans med min familj intakt.

2. Hur tror ni att ni ska kunna försörja er om era män drar?
Jag har utbildning, erfarenhet, många järn i elden, ett stort kontaktnät (ett ehlt annat än jag skulle haft om jag bara jobbjobbade hela tiden!)

3. Om ni själva vill dra eller måste dra (pga tex misshandel), hur ska ni ha råd med det?
Jag skulle ha råd och jag skulle få hjälp. Självklart får man dra ner på exesserna, men det får ju alla som lever i ett hushåll med bara en vuxen.

4. Tror ni att det är kul att vara fattig som en kyrkråtta när ni har tonåringar som är asdyra i drift?
Nä, men varför skulle man behöva bli fattig bara för att man inte väljer att jobba stenhårt hela tiden?

5. Hur tror ni att ni ska försörja er när ni blir gamla?
Man har väl börjat pensionsspara i tid? :)

6. Jag vet att ni ofta säger att vi måste "uppvärdera" kvinnans arbete i hemmet och att man ska ersättas för att stanna hemma med sina barn, men tror ni verkligen att politiker nånsin kommer ge er pengar?
Nej, men man kan i sin egen lilla enhet (dvs familjen) uppvärdera traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter. Oavsett vem som gör vad i ett hushåll så är det lika mycket värt så länge det bidrar till att hålla maskineriet smörjt (spelar ingen roll om det är tjäna pengar eller byta blöjor)

7. Och om ni får pengar, fattar ni inte att det är så lite pengar att det knappt går att leva på?
Jag är absolut inte för att man ska få nån slags betalning för att vara hemma med sina barn längre än den tid föräldraförsäkringen täcker. Jag tror alla tankar på vårdnadsbidrag är negativa för jämställdheten.

8. Hur kan ni skita i er framtid?
Jag gör inte det - tror inte nån gör det faktiskt. Jo, kanske de pappor som jobbar försakar fru och barn för karriären. Men jag tycker den frågan är kraftigt nedvärderande mot folk som väljer andra vägar. Att leva i nuet, glädjas i stunden just nu är också värdefullt - och omätbart i pengar.

Våra senaste boktips