Vad innebär det egentligen för en människa att få en diagnos? T ex Downs Syndrom, CP, DAMP, borderline, diabetes...
För mig är en diagnos bara en beskrivning av något tillstånd hos en enskild människa.
För andra hänger det en hel barlast med negativa förväntningar och tillmälen på diagnosen. I vart fall på vissa diagnoser.
Att ha diabetes är tämligen okontroversiellt. Den som har diabetes betraktas allmänt som en helt okej medmänniska, som man kan ha omkring sig och som man kan prata med som till folk i allmänhet.
Downs Syndrom möts ofta med glada leenden och muntra tillrop om hur glada och goa "de" brukar vara. Fast hur många skulle möta en person med DS på arbetsplatsen utan att lyfta ett ögonbryn och förutsätta att det handlar om något slags terapiarbete och undra om Dagcentret har brunnit. För inte kan "de" ha vanliga jobb?
Borderline och andra psykiska funktionshinder möts med skräck, låsta dörrar och undringar över varför "såna" inte är inlåsta nuförtiden....
I takt med att vår kunskap ökar - och kanske också genom en önskan att kategorisera mera - får vi allt fler diagnoser, allt fler människor får en diagnos som gör dem i någon mening avvikande.
Inför detta kan man förhålla sig på två sätt:
Antingen arbeta för en förändring av samhällsattityden så att vi oftare ser människan bortom diagnosen.
Eller kämpa för att få bort diagnoser och därmed rädda människor från gruppen skadade=onormala=mindre värda och föra över dem till en vidgad grupp av icke-skadade=normala=fullt människovärde.
Problemet med det sista resonemanget är att det ju för de flesta alltid återstår en grupp skadade=onormala, om än mindre. Dvs en visserligen mindre, men dock grupp av människor som är så pass avvikande att de inte anses ha fullt människovärde.
Därför föredrar jag det första förhållningssättet. Det sista tycker jag är fel och definitivt oambitiöst.