Tänker ni någonsin på alla situationer som man aldrig hinner med att få på bild. De mysiga, vardagliga, högtidliga eller till och med de jobbiga stunderna som livet består av. De där situationerna som man har i mer eller mindre livligt minne och som man hett önskar att man hade dokumenterat med en eller flera bilder. När barnen var små var vi flitiga med kameran men senare är det nog nästan så att det bara finns skolkort på dem vissa år.
Men när jag på försommaren 2002 köpte vår första digitalkamera så förändrades vår fotograferingsfrekvens markant. Kameran köptes helt på impuls. Jag gick förbi fotobutiken och de skyltade med dessa kameror. Kände att jag hade råd och så klev jag in och köpte en bara. En för den tiden ganska bra kamera var det och den skulle få sitt elddop några veckor senare när vi stod i stadsträdgården i Uppsala för att ta emot vår äldsta dotter som tog studenten. Vi knäppte och knäppte och knäppte. Gissa om vi är glada för de där bilderna idag. Och så fick de yngre barnen korn på det där med att ta bilder och jag lät dem. Det kostar ju inget extra med digitalbilder förran man vill ha dem på papper. Den yngre dottern började redan då utveckla ett sinne för fotografering och bilder som nog är rätt unikt för hennes ålder och som fortfarande utvecklas samt blir ett större och större intresse. Det finns hundratals bilder som är tagna mitt i lek och stoj och i allvar, i vardag och till fest. Och de där bilderna är guld. De visar min son så som han var den sista tiden i livet. Utan digitalkameran hade vi nog bara haft det sista skolkortet som någorlunda visade hur han såg ut precis innan han dog. Jag fick flera propåer om att jag inte borde låta barnen "leka" med en så dyr kamera men jag vidhöll att de skulle ha den så mycket de ville eftersom de fått lära sig att vara rädda om saker. Och gissa om jag är glad att jag lät dem. 
Björn sommaren 2002.
Idag har vi hunnit skaffa oss en ännu bättre kamera om än inte riktigt den som vi helst ville ha eftersom den var för dyr. Vi har också skaffat ett stativ och ett par bygglampor från Rusta som ger 500W per styck. Och så har vi inrett en liten amatörstudio i det som en gång var det rum som Björn delade med sin yngsta syster. Där tar Yngre Dottern Helena nu ut sin frustration, sorg, kärlek, stress och glädje genom att knäppa kort med sig själv eller kamrater som modeller. Själv knäpper jag kort utomhus mest. Vardagliga kort och till och med vackra ibland. Men mest tänkta som tidsdokument. Jag sparar noga undan dem i flera format på cd tillsammans med dagboksanteckningar. Förhoppningen är att det ska gå att titta på det i framtiden av de efterkommande vi eventuellt får. 
Blandade bilder från sommaren 2004
Så jag fortsätter att dokumentera jag. Halar fram kameran i alla möjliga och omöjliga situationer. Knäpper kort på släkten, vännerna när vi umgås och på grannarna. På platser vi besöker och på middagsmaten och hemma i lägenheten om vi ändrar på något eller har köpt något nytt. Jag fotograferar vägskyltar när vi är på äventyr och tidningsrubrikerna när det hänt något särskilt. Jag dokumenterar årstidernas växling vid Björns plats på kyrkogården och daterar. Jag är den som är jobbig med kameran på släktmiddagarna och som ser till att det finns bilder på Far och hans syskon tillsammans. Osv... Och vet ni vad? Om man är den som fotograferar så behöver man inte vara med på bild själv :P
