Vi vet att många av dagens kvinnor känner att de ständigt har dåligt samvete och är småstressade hela tiden. Det är kvinnor som långtidssjukskrivs för utmattningsdepressioner, stressrelaterad fibromyalgi och får hjärtinfarkter runt 40-strecket.
Skuld & stress
Vi kan läsa om att allergierna, barnfetman och bokstavsdiagnoserna ökar. Tidig dagisstart är dåligt, för många aktiviteter är dåligt, att curla barnen är dåligt. Stress, stress, skuld, skuld. Nåns fel är det ju. Och säg den mamma som inte har dåligt samvete för att gå till McDonalds och äta fredagsmiddag eller den mamma som inte tycker det är jobbigt att lämna ett barn som är 12-13 månader på förskolan. Eller som undrar om de ammat tillräckligt när ungen ändå visar allergiska symptom?
En annan mamma sa till mig (innan jag fått barn) "att bli mamma är att skaffa sig ständig oro men också ständigt dåligt samvete". Är man på jobbet så har man dåligt samvete för att man inte är med barnen och är man hemma med barnen får man dåligt samvete för att man inte är på jobbet och bidrar till familjeförsörjningen. Hur man än vänder sig...
När det kommer till papporna pratas det väldigt lite om skuld - jag tror inte att pappor någonsin behöver tänka på det. Småbarnsmammor trappar ner på jobb och ambitioner, småbarnspapporna gör tvärtom och inte 17 oroar det dem när barnen alltid är sist kvar på förskolan. Samtidigt kan man läsa att en pappa har allt att vinna på att vara hemma med sina barn; t.ex i:
-anseende (alla timmar hemma räknas som fjädrar i hatten),
-närmare relation till sin avkomma (för små barn är det kvantitet och inte kvalitet som gäller) och
-ökade chanser att äktenskapet/förhållandet med mamman ska bli (livs)långt
Så, hur kan det komma sig att kvinnor och män känner olika mycket dåligt samvete eller skuld inför sina barn? Män tycks bara behöva lära sig skaka vällingflaska för att bli och känna sig som "bra pappor". Titeln "en bra mamma" kräver minst helgoninsatser.
Svaret måste ligga i hur ansvar fördelas
Män förväntas inte automatiskt ta på sig ansvar för hem och barn, det som däremot förväntas är att han ska dra hem stålarna för att det ska gå runt. Samtidigt går trenden mot att få hem fler pappor från arbetsplatser och aktivt ta mer ansvar hemma. Så de pappor som är hemma mer uppskattas dubbelt - både ur ett yrkes/samhällsperspektiv och ett privat perspektiv. Men vi kvinnor som automatiskt tar på oss ansvaret för barn och hem så snart vi kommit hem från BB kommer aldrig känna annat än skuld för att vi väljer att yrkesarbeta och dela på ansvaret för familjeförsörjningen.
På 70-talet kallades kvinnornas intåg på arbetsmarknaden frigörelse, jag vet inte om jag tycker det är frigörelse att ta på sig mer ansvar och med det mer utrymme för skuld...? Skuld och dåligt samvete äter upp många mammor idag. Vi kommer aldrig komma ifrån skulden så länge ansvaret "automatiskt" fördelas som det gör idag.
En glad mamma är en bra mamma
Men nu har jag märkt att många kvinnor (och män!) börjar använda sig av en litania som på något magiskt sätt kan upphäva den mossiga förbannelsen om kvinnors skuld till sina barn. "En glad mamma är en bra mamma".
Det skulle alltså betyda att om JAG mår bra av att göra karriär på tvåhundraprocentig heltid och tjänar storkovan så kommer det gagna mina barn - för när de ser att jag är glad och trivs så då kommer de också göra det. Är så enkelt?
På 50-talet myntade en D.W Winnicott ett uttryck som heter "good enough mother" - en "bra nog mamma" (Winnicott betonar att mamma likagärna kan bytas ut mot "förälder", bio- eller adoptiv). En "bra nog" förälder behöver inte vara perfekt, utan tillåts göra misstag utan att barnens lycka, välmående och framgång grusas. Men "bra nog" sätter givetvis en lägstanivå för vad man som förälder måste förse sina barn med, det handlar om basal materiell trygghet, kärlek, omvårdnad, uppmärksamhet och förståelse.
Men, vem är en "dålig mamma"? Är det en mamma som jobbar så mycket att familjen måste ha en barnflicka för att sköta hämtningen på förskolan? Eller missar första huvudfotingen? Eller måste outsourca läxläsningen till nån "snäll tant" som kommunen ställer upp med? Eller har barn som slutat räkna med att man kommer hem och pussar godnatt? Eller som äter härdade fetter och vitt bröd för att hon inte haft tid att höra mister Paulun förklara dem som rena giftet?
Kan man fortfarande vara en bra mamma då, även om man enligt Winnicotts definition är "bra nog"? Frågan är kanske snarare - "är man en glad mamma då"?
Det låter ju bra det här med sambandet mellan mammans lycka och förmåga att vara en bra förälder. Och det verkar ju finnas en slags återkoppling mellan lyckan och förmågan, alltså kan förmågan att vara en bra mamma påverkas negativt av att man som mamma mår dåligt eller är olycklig. Men jag tror att "glad mamma" i det här sammanhanget inte bara kan avse den enskilda lyckan eller framgången.
En lyhörd mamma är en glad och bra mamma
Det som jag tycker fattas i uttrycket är ordet "lyhörd" i början. Jag menar inte enbart lyhörd inför barnens och familjens behov utan och inte minst inför sina egna behov (som kanske efter småbarnsåren är rejält tillbakatryckta?). Vi kvinnor, precis som våra partners har behov av att synas och ta plats, visa framfötterna på jobbet, få uppmärksamhet och inte bli tagna för givna. Bejaka de behoven och sluta vara så himla tacksam att du är behövd hemma eller på jobbet.
Kort sagt - var dig själv närmast, ingen annan är det. Och byt inte en skuldfälla mot en annan (dvs "barnen" mot "jobbet").
Så, vem är en "dålig mamma" och vem är en "bra mamma"?
Det finns en stor risk om man som t.ex Linda Skugge gör i denna krönika - sätter sig själv som måttstock för hur en bra mamma är eller vilken förebild man "ska" ge sina barn. Varken jag eller någon annan kan avgöra hur din mammaförmåga är. Svaret ligger förstås hos dina barn. Det jobbiga är att vissa delar av svaret kommer först om många år...