Glad mamma = bra mamma?

Vi vet att många av dagens kvinnor känner att de ständigt har dåligt samvete och är småstressade hela tiden. Det är kvinnor som långtidssjukskrivs för utmattningsdepressioner, stressrelaterad fibromyalgi och får hjärtinfarkter runt 40-strecket.

Skuld & stress
Vi kan läsa om att allergierna, barnfetman och bokstavsdiagnoserna ökar. Tidig dagisstart är dåligt, för många aktiviteter är dåligt, att curla barnen är dåligt. Stress, stress, skuld, skuld. Nåns fel är det ju. Och säg den mamma som inte har dåligt samvete för att gå till McDonalds och äta fredagsmiddag eller den mamma som inte tycker det är jobbigt att lämna ett barn som är 12-13 månader på förskolan. Eller som undrar om de ammat tillräckligt när ungen ändå visar allergiska symptom?

En annan mamma sa till mig (innan jag fått barn) "att bli mamma är att skaffa sig ständig oro men också ständigt dåligt samvete". Är man på jobbet så har man dåligt samvete för att man inte är med barnen och är man hemma med barnen får man dåligt samvete för att man inte är på jobbet och bidrar till familjeförsörjningen. Hur man än vänder sig...

När det kommer till papporna pratas det väldigt lite om skuld - jag tror inte att pappor någonsin behöver tänka på det. Småbarnsmammor trappar ner på jobb och ambitioner, småbarnspapporna gör tvärtom och inte 17 oroar det dem när barnen alltid är sist kvar på förskolan. Samtidigt kan man läsa att en pappa har allt att vinna på att vara hemma med sina barn; t.ex i:
-anseende (alla timmar hemma räknas som fjädrar i hatten),
-närmare relation till sin avkomma (för små barn är det kvantitet och inte kvalitet som gäller) och
-ökade chanser att äktenskapet/förhållandet med mamman ska bli (livs)långt

Så, hur kan det komma sig att kvinnor och män känner olika mycket dåligt samvete eller skuld inför sina barn? Män tycks bara behöva lära sig skaka vällingflaska för att bli och känna sig som "bra pappor". Titeln "en bra mamma" kräver minst helgoninsatser.

Svaret måste ligga i hur ansvar fördelas
Män förväntas inte automatiskt ta på sig ansvar för hem och barn, det som däremot förväntas är att han ska dra hem stålarna för att det ska gå runt. Samtidigt går trenden mot att få hem fler pappor från arbetsplatser och aktivt ta mer ansvar hemma. Så de pappor som är hemma mer uppskattas dubbelt - både ur ett yrkes/samhällsperspektiv och ett privat perspektiv. Men vi kvinnor som automatiskt tar på oss ansvaret för barn och hem så snart vi kommit hem från BB kommer aldrig känna annat än skuld för att vi väljer att yrkesarbeta och dela på ansvaret för familjeförsörjningen.

På 70-talet kallades kvinnornas intåg på arbetsmarknaden frigörelse, jag vet inte om jag tycker det är frigörelse att ta på sig mer ansvar och med det mer utrymme för skuld...? Skuld och dåligt samvete äter upp många mammor idag. Vi kommer aldrig komma ifrån skulden så länge ansvaret "automatiskt" fördelas som det gör idag.

En glad mamma är en bra mamma
Men nu har jag märkt att många kvinnor (och män!) börjar använda sig av en litania som på något magiskt sätt kan upphäva den mossiga förbannelsen om kvinnors skuld till sina barn. "En glad mamma är en bra mamma".

Det skulle alltså betyda att om JAG mår bra av att göra karriär på tvåhundraprocentig heltid och tjänar storkovan så kommer det gagna mina barn - för när de ser att jag är glad och trivs så då kommer de också göra det. Är så enkelt?

På 50-talet myntade en D.W Winnicott ett uttryck som heter "good enough mother" - en "bra nog mamma" (Winnicott betonar att mamma likagärna kan bytas ut mot "förälder", bio- eller adoptiv). En "bra nog" förälder behöver inte vara perfekt, utan tillåts göra misstag utan att barnens lycka, välmående och framgång grusas. Men "bra nog" sätter givetvis en lägstanivå för vad man som förälder måste förse sina barn med, det handlar om basal materiell trygghet, kärlek, omvårdnad, uppmärksamhet och förståelse.

Men, vem är en "dålig mamma"? Är det en mamma som jobbar så mycket att familjen måste ha en barnflicka för att sköta hämtningen på förskolan? Eller missar första huvudfotingen? Eller måste outsourca läxläsningen till nån "snäll tant" som kommunen ställer upp med? Eller har barn som slutat räkna med att man kommer hem och pussar godnatt? Eller som äter härdade fetter och vitt bröd för att hon inte haft tid att höra mister Paulun förklara dem som rena giftet?

Kan man fortfarande vara en bra mamma då, även om man enligt Winnicotts definition är "bra nog"? Frågan är kanske snarare - "är man en glad mamma då"?

Det låter ju bra det här med sambandet mellan mammans lycka och förmåga att vara en bra förälder. Och det verkar ju finnas en slags återkoppling mellan lyckan och förmågan, alltså kan förmågan att vara en bra mamma påverkas negativt av att man som mamma mår dåligt eller är olycklig. Men jag tror att "glad mamma" i det här sammanhanget inte bara kan avse den enskilda lyckan eller framgången.

En lyhörd mamma är en glad och bra mamma
Det som jag tycker fattas i uttrycket är ordet "lyhörd" i början. Jag menar inte enbart lyhörd inför barnens och familjens behov utan och inte minst inför sina egna behov (som kanske efter småbarnsåren är rejält tillbakatryckta?). Vi kvinnor, precis som våra partners har behov av att synas och ta plats, visa framfötterna på jobbet, få uppmärksamhet och inte bli tagna för givna. Bejaka de behoven och sluta vara så himla tacksam att du är behövd hemma eller på jobbet.

Kort sagt - var dig själv närmast, ingen annan är det. Och byt inte en skuldfälla mot en annan (dvs "barnen" mot "jobbet").

Så, vem är en "dålig mamma" och vem är en "bra mamma"?
Det finns en stor risk om man som t.ex Linda Skugge gör i denna krönika - sätter sig själv som måttstock för hur en bra mamma är eller vilken förebild man "ska" ge sina barn. Varken jag eller någon annan kan avgöra hur din mammaförmåga är. Svaret ligger förstås hos dina barn. Det jobbiga är att vissa delar av svaret kommer först om många år...

Lämna gärna en kommentar!

mamma (2013-11-22 10:27)
Oj, vad jag inte känner igen mig i skillnaden du beskriver mellan mamma och papparollen. Min man oroar sig minst lika mycket och tycker det är minst lika jobbigt att barnen är på förskola som jag. Ser att denna är skriven 2005, det kanske har hänt mycket sedan dess....

Emelie Andersson-Adamovic (2005-02-13 17:37)
Jag blir en glad mamma av att läsa inlägget från Mia kring detta tema. Det är underbart att veta att det finns mammor som reflekterar över vad som är en bra mamma ur olika synvinklar, dvs inte nödvändigtvis i extremlösningar i form av hemmamammor eller i form av 50 timmars arbetsveckor där jobbet är allt, utan helt enkelt utifrån en flexibel syn, där vi alla blir glada på olika sätt, och där det därmed inte heller finns ett enda sätt att bli en glad mamma i detta på många vis så påtvingat homogena samhälle.

Sedan jag själv blev mamma har jag ofta funderat över vad det är som gör att mammor så ofta behandlas som en homogen grupp, och vad det är som gör att vi ska antas vilja ha och glädjas åt samma typ av liv allihop bara för att vi är mammor. Fram istället för variation och respekt för att var och en har egna drömmar och önskningar, och att vi inte bara för att vi blivit mammor vill en och samma sak. För, som väl redan påpekats så är det väl ändå inte så att pappor antas vilja samma saker i livet bara för att de är pappor?

För mig var det här oerhört upplyftande att läsa om mammor och glädje, det är nog det viktigaste; att man är så nöjd som möjligt som människa och förälder. Om man inte är det så är det nog värt att fundera kring hur man vill ha det i livet och vardagen, inom de ramar som är möjliga såklart. Jag upplever det som att vi idag många gånger glömmer bort att fundera över vad som är viktigt för just oss, i vårt liv och i vår familj, i vår situation, och mer tittar oss omkring och tror att vi måste göra och vara som alla andra. Jag tror att bland det viktigaste för att må bra är att vi själva är - och av andra tillåts vara - glada i vårt liv med våra barn och med våra val. Detta kan ju tyckas vara en självklarhet, men min erfarenhet är nog tyvärr att många föräldrar tycks vara mer trötta än glada - och långt ifrån alla verkar se till att orka vara glada i sina liv och åt sina barn, och det är ju ändå synd, I ett land där de absolut flesta av oss har våra basbehov för att överleva avklarade, och där stressen ofta mest tycks handla om att vi vill ha ännu mer.
Jag önskar att vi mammor ska unna oss att vara glada både när vi är och när vi inte är med våra barn för stunden. Istället för att betona ansvar och tyngd ska vi unna andra mammor och oss själva att vara glada - om vi tänker efter har vi trots allt oftast i vår värld ganska stor anledning att känna glädje över de liv vi har.
Själv är jag övertygad om att det förhåller sig så att om jag som mamma är glad och mår bra så mår mitt barn bra. Jag tror det är få mammor som mår så bra om de inte upplever balans i livet och då menar jag balans mellan t ex tid med barn kontra tid på jobbet, etc. Härmed blir det ganska automatiskt så att de flesta mammor, för att må bra, kommer att tillbringa en del tid med sina barn. Hur mycket tid var och en behöver med sina barn för att alla ska må så optimalt och bra som möjligt i familjen, borde ju vara upp till var och en att känna efter själv. Därefter är det ju bara att som förälder fortsätta sin strävan efter att hitta den "mest optimala" balansen mellan familj, jobb, vänner, osv. Tänk om vi härmed kunde låta bli att tycka så mycket om hur andra gör eller inte gör, det skulle definitivt göra livet som mamma och förälder betydligt enklare för de flesta av oss. Fram för glada mammor som också är människor och individer och inte enbart antas vara "Mamma".

Barnsidan (2005-02-02 23:24)
Anna (vet inte om du kommer se detta), men det kanske just är detta "att ha en relation" som är svårt att definiera? Det går ju knappast att kvantifiera...

Anna (2005-02-02 11:18)
Nu är jag kanske petig... En mamma som lämnar över hämtningen från förskolan till en barnflicka, lämnar över läxläsningen till en "snäll tant" och skippar godnattpussen är inte en tillräckligt bra mamma. Inte som jag tolkar Winnicott i alla fall. För att vara tillräckligt bra så fordras en relation, att man finns där för barnet i alla fall några timmar per dag. Jag tolkar Winnicott som att det inte är någon fara om man är sur och grinig ibland om man förlorar tålamodet och skriker ibland. Huvudsaken är att det goda dominerar.

Läste någon intervju med Anna Wahlgren där hon försvararde att hon rökte när hon var gravid med : "Mår jag bra mår mitt barn bra" Det är ren bullshit tycker jag!

annika60 (2005-02-01 21:43)
Varför mammor och pappor känner olika mycket ont samvete? Troligen är det väl närmare till hands för den som ständigt blir ifrågasatt att till slut tro på bullshitsnacket... Dvs det är kvinnorna som matas med allsköns beskäftiga råd från omgivningen om på vilket sätt allt de gör påverkar deras barn (mest sannolikt till det sämre, om de inte bestämmer sig för att utplåna sig själva för att ställa upp på barnen. JAg ser ingget fel i argumentet "en glad amma är en bra mamma". OCh att vara en glad arbetande mamma behöver faktiskt inte betyda "jobba 50 timmar i veckan". Att man hör mest om de mammor som faktiskt gör det torde bero på att moralkakorna viner extra mycket över dem. De flesta morsor som saknar hemmafrutalang är glada och nöjda med att sköta ett högst normalt kneg.
Själv har jag bestämt mig för att jag duger.. Ja är ingalunda perfekt, men har å andra sidan hittills inte mött någon annan som är det heller. JAg lever mitt liv på ett sätt som passar mig och vägrar att ens befatta mig med fånigheter av typen "svaret på hur mina val påverkade barnen kan komma om några år". Vi vet *ingenting* om framtiden och orsakerna till att ett barn växer upp till en vuxen som mår dåligt att troligen betydligt mer komplexa än att "mamma tyckte om att jobba och jobbade mycket". Anstaltschefen Ann-Britt Grunewald brukar väl f ö påpeka att de flesta internerna saknat en far under sin uppväxt...

Lingling A (2005-02-01 09:13)
Hoppar till forum genast ;)