Hela mitt liv har jag varit den duktiga storasystern som jämt är glad, som är duktig, kunnig, glad och stor. Det är inte så mycket mitt reella systerskap i sig jag vill diskutera eller att vara storasyskon överhuvudtaget utan mer med den person jag blivit och vad det gjort mig till. Hoppas någon förstår vad jag menar.
Minns en gång i lekskolan, det hette så innan det blev en förskolereform på sjuttiotalet och svaret på frågan då är ja, jag är så gammal, när jag fick rita hästar i profil inuti en krans av rosa och blå blommor för jag var så duktig på att rita. Eller alla grupparbeten i skolan där jag satt som spindeln i nätet och ledde arbetet, eller rättare sagt gjorde allt arbete själv. De andra gick ut på rast medan jag satt i biblioteket och skrev för brinnande livet medan mina fingrar värkte. Ingen genomskådade då detta för ingen sa något men jag fick alltid bra betyg och stora ovationer för min framställan, men ingen gjorde något åt det snedställda i att jag satt ensam och gjorde arbetet. Samma sak på stallet, jag och min minst lika ansvarsfulla bästa kompis tog hand om ungdomssektionen själva, var både ordförande samt satt med på den ordinarie styrelsen och var ridskollärarens närmaste hand. Vi lämnades som fjortonåringar ensamma en midsommar med trettio hästar att ta hand om medan en av hästarna fick kolik, vi tillbringade hela midsommaren med att vandra runt med ett pruttande sto, runt, runt i en paddock. Vi cyklade tidiga mornar iväg till stallet och fodrade samma antal hästar oavsett väderlek, hade barnridning, ja, tog ett stort ansvar från mycket unga år. Inte helt av ondo men symptomatiskt för mig som person och säkerligen för hundratals andra duktiga flickor därute.
När andra beskriver sina upproriska tonårsår står jag frågande? Vaddå uppror? Vaddå revolt? Jag revolterade aldrig, jag svor aldrig till min mamma, jag söp aldrig eller var ute på nätterna och hade promiskuösa sexuella kontakter med det andra könet. (Hade det inte ens med mitt eget kön!) Var itutad att man alltid gjorde sitt bästa, att det alltid fanns mer där det där kom ifrån osv. Man såg inte ut på ett visst sätt, man gör bara inte vissa saker och man tänker alltid efter före, allt detta var saker som man anammade som livsviktiga, med det inte sagt att de inte är viktiga men kanske inte livsviktiga.
När man kom ut i det verkliga livet fungerade människor inte på samma sätt. Den gyllene regeln ”Vad du vill att andra människor ska göra för dig skall även du göra mot dem” efterlevdes inte och som ungefär den enda levande varelsen som verkligen tror på att man ska göra sitt bästa hela tiden och alltid se människors goda sidor känner man sig verkligen liten på jorden. Nej är ett ord man lärt sig med åren men är svårt att använda, man inser att människor faktiskt inte är helt igenom goda. (Stor överraskning eftersom inga i min släkt vare sig skvallrat eller talat illa om andra under min uppväxt)
Där är man idag.
Idag ska man lära sig att ha skinn på näsan, se till sig själv och att ta för sig. Hur ska det gå? Hur lär man om en duktig flicka att inte ställa upp på alla andra utan finna en egen stig mitt i den snåriga djungeln av outtalade sociala regler? Vem lär henne det, det som skulle ha funnits där vid en tonårsrevolt?
Så jag upplever att inuti mig finns en stor knut som behöver kapas, ett vilt barn som ska komma ut på grönbete, som ska skrikande springa fram på en nyklippt gräsmatta, rulla sig i gräset så det klibbar fast gräs fulla håret. Iklädd en röd klänning ska jag ta emot ålderdomen, lila gummistövlar och jag ska lyssna på hemsk musik och skänka godis till småbarn på gatorna. Jag ska revoltera när jag finner orsaken till min gordiska knut, då ska jag måla tavlor med nakna stjärtar och grälla färger. Då ska jag upplåta mitt hus till hemlösa hundar och skadeskjutna själar, odla mitt eget lin och sy mina egna kläder. Jag ska säga fula ord utan att vara rädd för att bli tillrättavisad, baka sockersliskiga kakor i långpanna och alltid skjutsa mina barn till stallet! Men fram till dess ska jag fortsätta vara samma duktiga flicka som aldrig säger nej, som ställer upp och som inte frågar efter vad hon själv vill eller som inte får kontakt med sina intressen längre. Samma flicka som försöker sträva efter att vara den mest normala mamman i världen medan hennes inre gordiska knut rycker i sina tåtar, men en dag ska jag och tusentals andra duktiga flickor i världen revoltera och håll i er, då får ni göra era grupparbeten själva, då kanske ni får mothugg i kassakön när ni tränger er före, då kanske vi befolkar världen med våra lila stövlar och vildvuxna hår. När vi inte längre behöver vara den lugna stötdämparen mellan bråkiga killar eller lillgamla know-it-all:are i klassrummen, då ska vi göra revolution!
