Barnsidan - Någon mer duktig flicka därute?
Meny

Någon mer duktig flicka därute?

Hela mitt liv har jag varit den duktiga storasystern som jämt är glad, som är duktig, kunnig, glad och stor. Det är inte så mycket mitt reella systerskap i sig jag vill diskutera eller att vara storasyskon överhuvudtaget utan mer med den person jag blivit och vad det gjort mig till. Hoppas någon förstår vad jag menar.

Minns en gång i lekskolan, det hette så innan det blev en förskolereform på sjuttiotalet och svaret på frågan då är ja, jag är så gammal, när jag fick rita hästar i profil inuti en krans av rosa och blå blommor för jag var så duktig på att rita. Eller alla grupparbeten i skolan där jag satt som spindeln i nätet och ledde arbetet, eller rättare sagt gjorde allt arbete själv. De andra gick ut på rast medan jag satt i biblioteket och skrev för brinnande livet medan mina fingrar värkte. Ingen genomskådade då detta för ingen sa något men jag fick alltid bra betyg och stora ovationer för min framställan, men ingen gjorde något åt det snedställda i att jag satt ensam och gjorde arbetet. Samma sak på stallet, jag och min minst lika ansvarsfulla bästa kompis tog hand om ungdomssektionen själva, var både ordförande samt satt med på den ordinarie styrelsen och var ridskollärarens närmaste hand. Vi lämnades som fjortonåringar ensamma en midsommar med trettio hästar att ta hand om medan en av hästarna fick kolik, vi tillbringade hela midsommaren med att vandra runt med ett pruttande sto, runt, runt i en paddock. Vi cyklade tidiga mornar iväg till stallet och fodrade samma antal hästar oavsett väderlek, hade barnridning, ja, tog ett stort ansvar från mycket unga år. Inte helt av ondo men symptomatiskt för mig som person och säkerligen för hundratals andra duktiga flickor därute.

När andra beskriver sina upproriska tonårsår står jag frågande? Vaddå uppror? Vaddå revolt? Jag revolterade aldrig, jag svor aldrig till min mamma, jag söp aldrig eller var ute på nätterna och hade promiskuösa sexuella kontakter med det andra könet. (Hade det inte ens med mitt eget kön!) Var itutad att man alltid gjorde sitt bästa, att det alltid fanns mer där det där kom ifrån osv. Man såg inte ut på ett visst sätt, man gör bara inte vissa saker och man tänker alltid efter före, allt detta var saker som man anammade som livsviktiga, med det inte sagt att de inte är viktiga men kanske inte livsviktiga.

När man kom ut i det verkliga livet fungerade människor inte på samma sätt. Den gyllene regeln ”Vad du vill att andra människor ska göra för dig skall även du göra mot dem” efterlevdes inte och som ungefär den enda levande varelsen som verkligen tror på att man ska göra sitt bästa hela tiden och alltid se människors goda sidor känner man sig verkligen liten på jorden. Nej är ett ord man lärt sig med åren men är svårt att använda, man inser att människor faktiskt inte är helt igenom goda. (Stor överraskning eftersom inga i min släkt vare sig skvallrat eller talat illa om andra under min uppväxt)

Där är man idag.
Idag ska man lära sig att ha skinn på näsan, se till sig själv och att ta för sig. Hur ska det gå? Hur lär man om en duktig flicka att inte ställa upp på alla andra utan finna en egen stig mitt i den snåriga djungeln av outtalade sociala regler? Vem lär henne det, det som skulle ha funnits där vid en tonårsrevolt?

Så jag upplever att inuti mig finns en stor knut som behöver kapas, ett vilt barn som ska komma ut på grönbete, som ska skrikande springa fram på en nyklippt gräsmatta, rulla sig i gräset så det klibbar fast gräs fulla håret. Iklädd en röd klänning ska jag ta emot ålderdomen, lila gummistövlar och jag ska lyssna på hemsk musik och skänka godis till småbarn på gatorna. Jag ska revoltera när jag finner orsaken till min gordiska knut, då ska jag måla tavlor med nakna stjärtar och grälla färger. Då ska jag upplåta mitt hus till hemlösa hundar och skadeskjutna själar, odla mitt eget lin och sy mina egna kläder. Jag ska säga fula ord utan att vara rädd för att bli tillrättavisad, baka sockersliskiga kakor i långpanna och alltid skjutsa mina barn till stallet! Men fram till dess ska jag fortsätta vara samma duktiga flicka som aldrig säger nej, som ställer upp och som inte frågar efter vad hon själv vill eller som inte får kontakt med sina intressen längre. Samma flicka som försöker sträva efter att vara den mest normala mamman i världen medan hennes inre gordiska knut rycker i sina tåtar, men en dag ska jag och tusentals andra duktiga flickor i världen revoltera och håll i er, då får ni göra era grupparbeten själva, då kanske ni får mothugg i kassakön när ni tränger er före, då kanske vi befolkar världen med våra lila stövlar och vildvuxna hår. När vi inte längre behöver vara den lugna stötdämparen mellan bråkiga killar eller lillgamla know-it-all:are i klassrummen, då ska vi göra revolution!

Inlagt 2004-10-11 09:55 | Läst 8995 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofem med siffror i fältet här

Mimmi Forsberg (2004-10-11 19:37)
Betyg: 5
Hahahaha..e det mig du beskriver???Fast jag var ju lillasystern o enda flickan i familjen...får höra Åh en bortskä'md tjej..men si där har de allt fel...en listig tjej som lärde sig även stå för sina åsikter, slå näven i bordet och att man kan inte få allt här i livet....
O du jag har redan sett ut min Rollator..den ska vara skrikande lilarosa metallic..o vi är nu ett gäng som beslutat att vi ska åka på pubturne o gå skällandes fram mitt i gatan i vår vandring pub till pub=) Vill du vara med???
E S (2004-10-11 16:29)
Christopher!
Självklart finns det även "Duktiga flickor" av manskön.
Alla mänskliga beteenden finns ju hos båda könen, bara att det oftare har socialiserats in i det ena. *s*
E S (2004-10-11 14:46)
Fast jag tycker att det allra bästa är om man både har stor empati och har gott om skinn på näsan. Dvs vet vem man är och var ens egna gränser går, men också vill vara en god medmänniska. För mig behöver det absolut inte vara ett motsatsförhållande.
4mamman (2004-10-11 14:32)
Tänk om alla hade skinn på näsan, såg till sig själva (bara till sig själva) och tog för sig. Hur skulle det gå? Inte skulle det bli särskilt trevligt i alla fall. STOR uppskattning till alla duktiga flickor och andra hyggliga människor som bryr sig om andra och visar både omtanke och eftertanke.
Jag är säker på att din revolt inte endast kommer att frigöra dina inre krafter utan också kommer att lysa upp himlen för alla runt omkring dig!
Tilia (2004-10-11 13:55)
Jag tål inte kritik. Jag har lärt mig att vara riktigt duktig och sedan skall alla säga Å, vad duktig du är! Ni anar inte hur jag kunde reagera på påhopp på nätet när jag började skriva i communitys! Blev helt knäckt när nån tyckte jag var korkad, men nu har skinnet på näsan börjat hårdna! Jag har börjat lära mig att det är ok att inte lyckas hundra procent med allt utan ta misslyckanden med en klackspark - fast jag är inte i mål än.
Ulrika Johansson (2004-10-11 11:22)
Jag ska absolut läsa boken Diagnos duktig, men kände så intensivt att det fanns inuti mig. Att alltid prestera o aldrig vara riktigt nöjd med mig själv trots att jag alltid försöker vara så himla bra. det börjar vara tungt efter 36 år faktiskt. *s*
Susanne Gräslund (2004-10-11 10:57)
Åh, känner igen mig i det du skriver, även om jag har en hel del skinn på näsan dessutom. Jag måste också läsa den där Diagnos duktig för jag tror nog att jag kan lära mig ett och annat där.
Christopher (2004-10-11 10:41)
Lustigt, jag hade ingen aning om att jag var en duktig flicka... ;-)
E S (2004-10-11 10:19)
Har du läst "Diagnos Duktig - handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig"?
Annars ett bra lästips!
Och så gillar jag dina framtidsplaner!*s*


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook