Det är inne att vara jämställd och ha en jämställd man. Har man inte en jämställd man som tvättar lika mycket och byter lika många bajsblöjor är man en loser. Det kan man läsa i tidningar, se på tv och få höra av sina vänner. När man egentligen skulle behöva massa pepp och stöd så får man veta att man är en loser som inte vet att kräva sin rätt.
Jag tycker det är väldigt positivt att fler och fler blir medvetna om att jämställdhet är något viktigt och värt att kämpa för, samtidigt tycker jag det är sorgligt när graden av jämställdhet blir en statushöjare. Ytterligare en gren att tävla i vid sidan av tävlingarna "vems barn har kortast dagisdagar?", "vilka äter nyttigast och mest ekologiskt?" eller "vem har mest välartade ungar och längst sommarledigt?".
Och det är nästan bara mammor som håller på och tävlar i den här grenen. Mammor står med fånleenden och nåt vått i ögonvrån när Han-som-varit-pappaledig går förbi. "En sån skulle man ha..." tänker de men vill inte vara sämre utan berättar hur rättvist de delar på vabben och hur fantastisk han är med barnen.
Alla gamla mögliga könsroller stuvas undan i gardeboben. Det som inte syns finns inte, även om det skaver som satan. För man är ju inget offer utan styrka att kräva jämställdhet. Offer är omodernt. Hellre putsa lite på fasaden och måla färgmatchat än visa att man har mage att leva ojämställt.
