För ett tag sedan fick jag en bok som handlar just om gamla mammor. Boken "Att bli mamma efter 40" är skriven av Inger Hellman i syfte att reda hur det är att föda barn när man är över 40år. Vilka attityder möter man? Vilka är nackdelarna och vilka är fördelarna? Och varför väntar man så länge? är några av de frågor som behandlas i boken. Boken börjar med Ingers egen berättelse, och följs av ett tiotal andra "gamla" mammors berättelser samt reflektioner över barnomsorgspersonal och vårdpersonals attityder.
I början blev jag rätt irriterad på tonen i boken. Den fick mig som fött barn relativt "ung" (27år, dvs inte "ungt" egentligen) att känna att jag nästan gjort något överilat. För att visa att det finns fördelar med att vara 40+ när man blir förstagångsmamma används argument som "man har hunnit skaffa livserfarenhet och utbildning", "funnit sig själv och mognat". Jag kände mig som en omogen slarver!
Biologiskt sett är det optimalt att få barn före 25 och efter 35 går fertiliteten ner markant och riskerna för barn och mamma ökar. Såklart varierar detta med några år upp eller ner. Men att jag känner mig gammal nu när jag är gravid med tredje barnet vid 34 års ålder är inte konstigt. Biologiskt sett är jag det! Men på MVC tycker de att jag är ung! Och få förstår att jag nojar över alla riskerna. "Det finns ju de som är mycket äldre och har klarat det bra!"
Jag tycker den attityden är ganska oroande. I det enskilda fallet kanske det inte spelar någon roll om man är 25 eller 40 när man får barn, men i ett större perspektiv kan vi inte gå runt och tro att den här utvecklingen är ok, varken samhälleligt eller för de enskilda individerna. Att inte kunna få barn eller det antal barn man önskar är en livskris för många!
Fönstret för att bli mamma är egentligen (biologiskt sett) ganska litet. Kombinerat
med alla saker man itutats "ska" ha gjort innan man skaffar barn gäller
det att allt klaffar. Jobb och ekonomi är faktorer som påverkar när vi "vågar" ge oss på föräldraskapet. Frågan är om vi inte har lite för höga krav på allt som måste vara ordnat?
CAMILLA (2018-12-26 07:12)
Nu är det 2018, det har gått 11 år sedan du skrev artikeln. Jag fick barn 2011 vid 42 års ålder. Har aldrig märkt att vårt samhälle skulle göda äldre föräldraskap. Märkte alla några särskilda attityder från vårdpersonalen.
Är övertygad om att man kan skaffa utbildning, resa etc, allt det där som samhället tydligen säger att man "ska", även när man har barn.
En attityd jag däremot.märkt är andra föräldrars gentemot min och min mans ålder. Hur märker jag vilka det är? Jo deras barn frågar vår dotter. Barn bryr sig inte, alltså kommer det hemifrån.
Också intressant att det är barn vars föräldrar är överviktiga, kanske sjuka och i allmänt dålig form. Jag och min man är motsatsen.
Jag tycker alltså att det är individuell fråga, att man ska skita i normer och skaffa barn när man vill.
Christina, nybliven mamma 23 år (2015-01-25 01:06)
Man behöver inte åka långt ner på kontinenten för att märka stora skillnader i kultur och syn på barn.
Går man ute i Sydeuropa till exempel vid midnatt en sommarnatt, springer barnen på gatorna och sparkar boll utanför där dem bor.
De sitter med på caféer sent på kvällarna och går med på fester utomhus och är med och dansar och sjunger.
Mammorna kan variera i ålder och man umgås generellt sätt mer över åldersgränserna i andra länder.
I Sverige ska man
1. Vänta tills man är minst 35, gärna minst 45 när man skaffar barn
2. Man ska ha rest jorden runt
3. Man ska a varit tillsammans/gifta i minst 10-15 år innan man ens kan ta upp ordet barn
4. Man ska ha känt sej ”redo” i minst 5 år, vilket oftast brukar inträffa efter 40 års ålder
5. Man ska ha bostadsrätt alternativt en villa utan lån kvar
6. Man kan inte utbilda sej under tiden man har barn
7. Man ska ha känt sej ”stabil” under något decennier också
Detta är Sverige. När paret är i 35- 40 årsåldern, då börjar man undra om det är mannen som skjuter lösa skott eller kvinnans delar som koxat igen…. och i så fall varför?
Uppfyller man inte dessa krav kan det vara så att det är skadligt barnet anser många.
Varför är det såhär i Sverige?
Har man inte tron på att kunna vara en bra förälder som ung, trots att man har en bit kvar?
Alla ska naturligtvis välja själva och man ska enligt mej känna sej stabil i sej själv osv, men come on?
Varför råder denna generellt tråkiga syn på familjebildande i Sverige nuförtiden jämfört med andra länder, synen på att livet liksom tar slut när man skaffar barn och att det liksom ändå paradoxalt nog skulle vara en mänsklig rättighet, självklarhet? Att barn kommer på beställning?
Jag älskar mina föräldrar väldigt, väldigt mycket, men tycker att det är jobbigt att dem är så gamla för vill ha kvar dem så länge som möjligt! (är sladdis)
Själv fick jag min son nu, nyss fyllda 23. Stabilt förhållande, lägenhet, jobb, och studerar till sjuksköterska.
Kände mej återsälld efter min förlossning efter fyra dagar och är glad att jag kan ge min son min unga energi och ta med honom ut i världen tillsammans med mej istället för att snuva honom på dessa upplevelser genom att vänta med att få honom tills jag var 40 och redan levt mitt liv utan honom.
Just saying.
hannah Morrissey (2008-12-17 15:12)
Kvinnor har i alla tider fött barn efter 35, förr födde de kanske femton stycken och slutade få barn först när de inte längre kunde bli gravida av rent biologiska skäl. Sedan preventivmedel och heltidjobb utanför hemmet blev vanligt bland kvinnor blev det poulärt att välja att bara ha ca två barn, börja skaffa dem senare än mormor o gammelmormor gjorde o sluta tidigare. Idag vill många kvinnor, likt de flesta män, vara färdiga med sin utbildning och ha ett tryggt arbetsliv och ekonomi istället för att vara ekonomiskt beroende av fadern. Det är ovanligt att ha kommit så långt före 25års åldern. Visst finns det risker som ökar med åren, liksom för "gamla pappor", ett ämne som sällan nämns som ett problem (antagligen därför att det altid varit vanligt förekommande och forskning riktats mot kvinnan som bär på och föder barnen), men "gamla mammor" är absolut inget nytt phenomen, snarare tog de en kort paus för att forma dagens samhälle med valfriheten att skaffa barn, när man är redo.
Ingrid Hägermark (
2007-06-26 12:43)
Måste lämna en kommentar när jag läser det här eftersom jag nog räknas till de "gamla" mammorna. Jag var 35 när jag fick första barnet och 38 när vårt andra barn föddes.
Hade det varit möjligt hade jag gärna fått barn mycket tidigare. Men först och främst måste jag ju träffa någon att få barnen med. För min del hittade jag inte rätt förrän jag var 30 år. Och det tog också ett tag innan vi kände oss tillräckligt säkra på vårt förhållande innan vi ville skaffa barn. Sedan gick det inte på räls direkt att få barn heller för vår del. För min del tror jag inte att så många äldre mammor aktivt väljer att inte skaffa barn när man är yngre. Snarare att man helt enkelt inte får ihop allting. De stora nackdelarna som jag kan se, är att man är så mycket tröttare när man är äldre. Jag minns hur man kunde vara uppe hela nätterna när man var i 20-års åldern utan några större problem. Däremot kan jag i viss utsträckning känna att jag har en väldigt avslappnad känsla gentemot mina barn, som jag kanske inte skulle ha haft på samma sätt när jag var yngre. Det viktiga är att de är glada och mår bra. Allt annat är rätt oväsentligt. Och jag bryr mig inte särskilt mycket om mina föräldrar eller svärföräldrar inte tycker att jag gör vissa saker på rätt sätt. Jag är trygg i mig själv vid det här laget. Det är nog det som är fördelen med att vara lite äldre, kan jag känna.
Men det finns väl inget som säger att man inte kan vara trygg i sig själv när man är 20 år heller? Eller att man kanske är jättepigg rent fysiskt när man är 35-40 år heller? Så jag tycker nog att hela diskussionen slår lite snett. Se hellre till individen än åldern, säger jag! Och uppmuntra alla föräldrar till att lita på sin instinkt och sin egen känsla, att göra det man känner är bäst i sitt eget liv än att försöka göra som alla andra tycker. Oavsett om det är att skaffa barn tidigt eller sent eller vad det än gäller. Och oavsett hur gammal man är.
Barnsidan (
2007-06-11 09:19)
Mer om gamla mammor;
http://www.barnsidan.se/cldoc/3245.htm
Barnsidan (
2007-06-04 10:07)
har inte läst "a nation of whimps" själv, men har hört mycket om den. så jag är sugen.
vi har ett klimat som "föder" gamla mammor, det är det jag ifrågasätter - inte de enskilda mammorna.
A O (
2007-06-02 21:26)
Jag har inte läst nation of wimps - är den bra?
Jag menade mest att vi har ett klimat som kräver att särskilt kvinnor ska vara så fantastiska föräldrar - man ska amma i evigheter, laga hemlagad ekologisk barnmat, köa till rätt skolor, aldrig bli arg etc. med ett sådant klimat så tycker inte jag att det är konstigt att åldrarna på mödrarna stiger.
Sen håller jag med dig Tova, jag tror att det lätt blir fel om man försöker hitta det perfekta tillfället att få barn - livet är ändå så oberäkneligt att det mest bara är att ta det som det kommer...
Barnsidan (
2007-06-02 10:04)
Appropå det här med trygghet - är det nån som läst "a nation of whmps"?
A O (
2007-05-31 22:37)
Jag tror att man kanske fokuserar på annat i livet för att man inte har haft självförtroendet att hitta en partner , att tro på att man kan bli en bra förälder. Men att man när man mognar lyckas i även dessa delar av livet.
Det kanske vore något för att få föräldrar att skaffa barn tidigare, lägg ner alla krav på att man ska bli den perfekta föräldern. Stoppa valfriheten när det gäller skolor, stoppa alla psykologer som talar om att allt ont grundar sig i upplevelser i barndomen... Gör föräldrarna mindre ansvariga.
Jag tycker att det är helt naturligt att vi för äldre och äldre föräldrar med det samhället vi valt. Vad tycker ni?
Barnsidan (
2007-05-31 19:46)
Jag menar inte risker som DS, utan fysiska risker men också såklart risken att man faktiskt inte blir gravid när och om man vill om man blivit för "gammal". Om allt fler väntar med barnafödandet, så är risken att många kommer må dåligt över att de inte "passade på i tid". Det tycker jag är sorgligt, och dessutom lär det ju påverka nativiteten negativt (vilket är dåligt samhällsekonomiskt)
Men sen måste jag fråga om det är "fokusera på annat i livet" - betyder inte det att man faktiskt medvetet väntat? Är vi kanske inte tillräckligt medvetna om riskerna med att inte få barn mellan 25 och 35?
A O (
2007-05-31 13:56)
Jag känner inga "gamla" vare sig mammor eller pappor som medvetet väntat. Det handlar mer om folk som har fokuserat på annat i livet, eller hittat en ny kärlek vid hög ålder. Jag håller med om att man inte får förvänta sig att man alltid får barn om man väntar länge.
Men jag förstår att man inte tänker att att oj, risken för att få downs syndrom har ökat ifrån 0,1% till 0,2% - altså ska jag strunta i att få barn fast jag hittat den perfekta partnern. Även om det påverkar samhället i stort (därför att det blir fler barn med downs syndrom) så känns det inte som en hållbar förklaring till att välja bort barn i det enskilda fallet.
Barnsidan (
2007-05-31 00:05)
Tova: jag är också glad att jag "började i tid", det känns som jag har haft större möjlighet att planera mitt barnafödande (tajming och antal) än jag tror jag haft om jag börjat senare. Jag tycker det låter sorgligt i artikeln när de skriver att många kvinnor framöver kanske inte kommer få barn eller det antal barn de tänkt.
Charlotte: vilka "biologiska skäl" tycker du ska vara okej då? Det är långt från alla fall där man hittar en enskild orsak till infertiliteten. Naturens gång påverkar oss alla olika, så jag tror inte det skulle funka selektera efter hur mkt man jobbat med karriären när det gäller fertilitetsutredningar/behandlingar. Och det finns ju nån övre gräns (en bar bit över 40 väl) där man inte gör provrörsbefruktning?
AO: Självklart är det intressant att diskutera orsakerna till var/när/hur människor vill bli föräldrar. Jag ville inte alls vara dömande gentemot någon åldersgrupp, men faktum (om man ska tro DN) är att den ökande mammaåldern är negativ för samhället och för individerna (på flera plan). Jag vill mer peka på att vi kanske måste luckra upp synen på vilka faktorer som "måste" vara på plats innan vi vågar oss på föräldraskap.
A O (
2007-05-30 18:23)
Jag har oerhört svårt att döma en annan människas längtan efter barn. Om jag vill ha barn när jag är fyrtio så kommer ingen forskning i världen göra att jag inte försöker bli gravid - risken för problem är ändå så oändligt liten.
Varför är det över huvudtaget intressant att diskutera när/var/hur folk skaffar barn? Att man sen ser till att det finns stöd för både väldigt unga och väldigt gamla föräldrar tycker jag är en viktigare fråga. (Och dessutoom för föräldrar däremellan:) )
Charlotte Jacobsson (
2007-05-30 12:28)
Det är väl inte för intet som naturen ordnat så att kvinnan är som mest fertil mellan 20-30nånting. Det handlar om ork och hälsa. Visst går det bra i de allra flesta fall för äldre mammor, men det finns många gånger som det inte gör det också. Och vad händer om det vill ha fler barn, går det lika bra då eller ökar inte riskerna för att något blir fel?
Jag fick mitt första barn när jag var 29 och det betraktar jag som relativt sent ändå, men med tanke på att fler och fler ägnar mer tid åt studier osv så är det ju inte så konstigt att många väntar med barn.
Jag är dock "motståndare" till fertilitetshjälp bara för att man lagt karriären först. Om man av biologiska skäl inte kan få barn är det helt okej tycker jag, men annars tycker jag att man får bita i det sura äpplet el adoptera då. Det finns så många barn i världen som behöver ett hem att det eg inte är nödvändigt att producera fler på "konstruerad" väg bara för att man är bekväm och vill "mogna" och göra karriär. Jag tror aldrig man kan förbereda sig fullt ut på att bli förälder, det växer fram med uppgiften.
Hade någon berättat för oss innan vi fick vårt hjärtebarn vilka prövningar vi skulle utsättas för hade jag nog avböjt. Men bevisligen har vi klarat av det ändå hittills, dock med nervös stressmage och konstant trötthet som följd, men det är det värt för hon är alldeles underbar.
Elisabet Persson (
2007-05-28 19:31)
Mycket bra artikel! Jag var 32 år när jag födde en frisk och välskapt liten pojke! Hade inte velat vänta ens ett år mer!
