Sverige är pappaledigfrälst

Bara pappan är hemma några månader med barnet tycks hela problemet med jämställdhet i familjen vara löst – eller? Det tycks som att pappledighet blivit vår främsta indikator på jämställdhet i småbarnsfamiljer.
Om så är fallet så stämmer inte riktigt det med vad jag ser runtomkring mig. Jag ser inte att det är de familjer där pappan varit just pappaledig som alltid är det mest jämställda familjerna. Det är mycket möjligt, och det tror jag även statistik har visat, att pappaledighet främjar jämställdhet i barnfamiljer, dock är pappaledighet långt ifrån någon garanti för jämställdhet, och inte heller är det det enda receptet för att uppnå just jämställdhet.

I vår familj har min man inte varit pappaledig några längre perioder. Det hade naturligtvis varit trevligt om han hade varit det, och vi hade vilda diskussioner i ämnet föräldraledighet under vårt första barns, vår dotters, första år. Med facit i hand var det inte pappaledigheten som blev avgörande för hur det fungerar i vår familj idag, men kanske bidrog diskussionerna till att vi har den ganska fungerande vardag vi har idag.

Vi har på vissa sätt ett mycket traditionellt mönster i vår familj. Jag är just nu mammaledig med vårt andra barn, vår son, och min man kommer förmodligen inte ta ut någon längre period av föräldraledighet med honom heller. Däremot deltar min man väldigt mycket i det dagliga härhemma ändå. Med båda våra barn har vi alltid sett till att vi båda föräldrar får möjlighet till egentid och att, så fort den arbetande föräldern kommer hem, vi delar lika, dvs den som arbetat utanför hemmet har inte mindre skydligheter hemma på kvällen/morgonen för det. Såklart har vi ibland vilda diskussioner och meningsskiljaktigheter, och framförallt, för att bibehålla vår någorlunda åstadkomna ”jämställdhet”, krävs att vi (främst den som är hemma) ständigt ser till att slå vakt om att uppdelningen inte rinner ut i sanden, och därmed det mesta som rör barn och hem blir den föräldraledigas ansvar.

Föräldraledighet, mammaledighet, pappaledighet, är inga okomplicerade frågor, och alltid känsliga att debattera, då det handlar om det viktigaste vi har – våra barn. Jag tror bara att vi i Sverige i debatten för jämställdhet inte ska stirra oss blinda på pappaledigheten som ”enda” indikator i småbarnsfamiljer. Låt varje familj göra som de vill, men framförallt, uppmana familjerna att se över sitt familjemönster under alla de år då barnen bor hemma, men då båda jobbar och ingen är föräldraledig. I de flesta familjer är det väl ändå dessa år som är tyngst, och framförallt flest. De yrkesarbetande åren ter sig i allfall väldigt tunga för många kvinnor i min omgivning, som både ska lämna, hämta tidigt, jobba heltid, handla och laga mat, städa, umgås, vara vackra etc.

Jag önskar att fler skulle ta sig en ordentlig titt på vad det gör för deras karriärer - och för att inte tala om livskvalitet – att t ex mammorna ofta börjar sina kontorsjobb i gryningen för att på så vis kunna hämta barnen så tidigt som möjligt och samtidigt ändå jobba heltid. Hur är det att alltid vara den tidsschemainställda mamman på jobbet, där möten och annat ofta uppkommer spontant, och även senare på dagen? Är det rättvist, tillfredsställande eller kanske ibland bara stressande att alltid vara den som måste rusa till dagis och hämta? Är det någon som menar att det främjar karriären? Det är märkligt att pappornas jobb så ofta innebär att de ”aldrig” kan hämta, och därmed deras yrkesliv, när båda föräldrarna jobbar, kan flyta på som tidigare. Personligen tror jag att detta heltidsjobbande-och-samtidigt-ska-jag-finnas-där- helatiden-för-mina-barn-och-mitt-hem-ska-se-fint -ut-och-jag-ska-vara-vältränad-och-glad-stressande kommer att köra slut på många svenska mammor framöver. DÄR, i den långsiktiga småbarnsvardagen, ligger enligt min uppfattning ett mycket större problem att lösa än den eviga strävan efter att pappan ska tillbringa några heliga månader (ofta endast 2-3 månader, och ofta på sommaren) med barnet i form av pappaledighet. Om inte annat behöver debatten kring jämställdhet i familjelivet i Sverige där båda föräldrarna oftast yrkesarbetar bli betydligt mer mångfacetterad och nyanserad.

Emelie Andersson-Adamovic

Lämna gärna en kommentar!

Carina (2008-11-28 13:34)
Visst är de många åren "efteråt" lika viktiga för jämställdhet. Men jag tror i och för sig att pappaledighet är mycket värdefull för att skapa en tidig anknytning och framför allt ge den erfarenhet livet hemma med barn (själv tycker jag det är mycket lättare att gå till jobbet) som verkar krävas för att man ska förstå vad det handlar om, men naturligtvis slutar det inte där. Alla de andra åren är minst lika viktiga.

Men, frågan är om det inte iallafall är lättare för pappan att fortsätta vara involverad, än det är att börja vara involverad, i ett senare skede? Vilket är ett av mina huvudsakliga argument för föräldraledighet som delas. Föräldraskapet är liksom ingen teorigrej, det är praktik som räknas.

Jag och min partner bor i England och arbetar båda deltid, just för att kunna dela på föräldraansvaret. Föräldraledigheten här finns inte i den bemärkelsen den finns i Sverige och jag kan ju säga att det hade gjort det avsevärt lättare på ett ekonomiskt plan.

Jag har lite svårt att fatta varför inte varenda svensk, man och kvinna, står upp och skriker "hurra, vad vi har det bra, vilka möjligheter vi har" och genast skrider till verket med att göra det bästa möjliga av det, men det är en högst personlig syn som är byggd på vetskapen om hur det är att inte ha samma situation..;)

A O (2007-02-12 20:15)
Jag slutar väl diskussionen när jag vill - inte när du bestämmer:p Men du får gärna lägga ned.

Jag kommer aldrig någonsin tycka att det är ett jämställt val att en förälder tar all föräldraledighet, samt arbetar deltid medan den andre gör karriär. Det strider emot alla definitioner av jämställdhet oavsett vad man nu tycker om själva jämställdheten. Det är som att bo i Irak under Saddams tid och påstå att man lever i en demokrati. Jag skulle aldrig hålla med om det heller. Diktatur är inte samma som demokrati. Jämställdhet är inte samma sak som separerade sysslor för respektive partner.

Men Helena, även om jag aldrig kommer att tycka att du har rätt när du kallar dig jämställd så tycker jag att du verkar vara en sympatisk person. Om nu det är värt något.

hsirwall (2007-02-12 15:07)
Du har helt rätt AO, det här är en diskussion och alla har rätt till sin egen åsikt. Precis som alla andra begrepp är innebörden av begreppet jämställdhet en tolkningsfråga, det finns inget entydigt ”rätt” eller ”fel” anser jag.

Jag respekterar att alla andra inte delar min uppfattning, och förväntar mig samma respekt tillbaka, vilket jag inte anser att jag har fått. Jag har bland annat fått höra att jag är en dålig förebild för mina barn. Personen som kommer med det påståendet känner mig inte alls, har ingen aning om hur jag är som person, hur min vardag ser ut, eller hur jag uppfostrar mina barn. Därför kan jag inte se det uttalandet som annat än ett mycket ogrundat påhopp på min person. Dessutom, som säkert vilken annan mamma kan förstå, är barnen det absolut viktigaste i mitt liv och jag kan garantera att jag gör precis allt jag kan för att vara en bra förebild för dem, och, hur ”osvenskt” det än må vara så anser jag att jag är det.

En diskussions själva grundidé är att man har skiftande åsikter och poängen är väl ändå att argumentera för sin ståndpunkt – inte att kasta skit på varandra?

Nu lägger vi ner det här tycker jag.....

Barnsidan (2007-02-12 09:51)
Det finns ingen som lever i en helt jämställd värld. Ingen. För även om man delat 50/50 så finns alltid ett överskuggande hot om könsrelaterat våld, gubbattityder på arbetsmarknaden, gamla vanföreställningar i folks medvetande. Men visst alla kämpar på sitt sätt. MEN jag tycker att man på nåt sätt givit upp om man trots ojämställda val säger sig leva i en jämställd relation och dessutom säger sig inte vilja fundera över varför saker blivit som de blivit. Så därför tycker jag inte att man ska säga sig vara jämställd när man inte är det. Definitionen är liksom inte godtycklig.

Sen ifrågasatte Helena vad vi menade när vi sa att hennes val var ojämställda, jag förklarade och sen tog du och H illa upp. I don´t get it. Varför fråga efter svar ni inte vill ha?

A O (2007-02-11 19:11)
Det är väl klart att vi alla önskar varandra lycka till i livet! Det här är ju bara en diskussion.

"Ok, så hela detta handlar om att vi inte FÅR säga att vi är jämställda eftersom vi inte lever helt enligt de riktlinjer som en riktigt jämställd kvinna och man gör?" Ja men precis:) Varför påstå något som inte är sant? Jag förstår inte? Men man kan väl säga att man strävar mot jämställdhet eller att man valt att strunta i jämställdhet? Men varför fara med osanning?

Min famösa kommentar handlar mer om att det är olidligt att jobba med män som har fruar som tar all föräldraledighet, vab och där fruarna jobbar deltid för att hämta och lämna barnen. Fattar ni hur många möten sådana män fixar på olidliga arbetstider? Och hur mycket skit man får när man vabbar ifall man jobbar med sådana män? Man blir liksom dissad i allt sitt kunnande bara för att man inte väljer bort barnen (vadå, det har ju de faktiskt gjort...).

Att arbeta som förskolelärare hade faktiskt inte slagit mig som ojämlikt även om det är kvinnodominerat. Sorry, mitt misstag att inte inse att det kunde feltolkas.

Barnsidan (2007-02-11 02:41)
"För för MIG är allt som händer i livet det som händer i just de VARDAGLIGA besluten.
Annars blir det ju helt OFF!
Då kan man sitta och skriva feministiska manifest samtidigt som man inte lever som man lär!"

Svaret är att "Jag försöker". Jag kämpar och försöker varje dag, med de små vardagliga sakerna. Det är inte lätt, det är jävla kamp varenda dag. Konkreta exempel; vi delar vab, vi lämnar/hämtar varannan dag, delar allt arbete som rör barnen, hemmet, huset, trädgården, vi jobbar lika mycket/lite, vi har förståelse för varandras villkor (ffa arbetsbörda) och full insyn i vår gemensamma ekonomi. Thomas betalar in extra på min pension för att han tjänar mer än jag gör. Alla beslut om försäkringar, pensioner, barnen etc gör vi gemensamt. Och framförallt så är ökad jämställdhet en pågående diskussion här hemma.

Det finns så mycket könsberoende orättvisor, konstiga föreställningar och mycket märkliga företeelser som enbart härleds till maktstrukturer pga av kön. Har jag ingen rätt att opponera emot det för att jag inte själv lever i ett 100% jämställt förhållande? Jag fortsätter i alla fall att jobba på de bitarna - ofta är det ganska fruktlöst och bittert - men jag skulle aldrig göra som Helena och säga att jag lever jämställt fast jag inte gör det. Vem försöker man lura liksom?

Jämställdhet handlar om det som AO har kopierat in. Det handlar om mäns och kvinnor lika rätt inom alla väsentliga områden, t.ex arbete, utbildning, familjeliv, ekonomisk och politisk makt, rätt till sin kropp och sexualitet mm. Ojämställdhet finns överallt om man bara tittar lite, dvs inte bara på det privata planet (där det kanske handlar om "dagar hit och dit").

Och Helena det jag tror AO menar med "grundmurar det ojämställda samhället vi lever i" inte är ditt val av yrke utan summan av alla dina val.

Min avsikt hart aldrig varit att kränka nån eller säga att nåns val är "fel". Men jag måste väl få säga att ur en jämställhetssynpunkt så är de valen inte optimala? Är det som mycket att bli ledsen över? Det kan vara bra och goda val ändå. Det är tråkigt om ni känner er påhoppade, verkligen. Men ska vi inte kunna debattera olika livsval pga av att nån kan känna sig ifrågasatt??

A O (2007-02-10 20:39)
Och Tova, jag tycker inte heller att läraryrket ska vara ett kall - men jag håller nog med om att det är mera frustrerande för en barnaskara med vikarier än fär en samling medelålders män som kan ta order via mail och telefon.

Jag har full förståelse för hur ni vabbar utifrån ekonomin - men jag anser inte att det är det ultimata ur jämställdhetsperpektiv:) Jag väljer helt klart också utifrån bästa ekonomi snarare än mest jämställt när det är kris(eller ibland ve och fasa, väljer bort miljövänligt för att det är för dyrt). Det är inget jag är stolt över, men ibland känns alternativen sämre (utifrån andra perspektiv än miljön och jämställdheten då).

A O (2007-02-10 20:14)
Nope, vi tog hälften, men exet körde så mycket det gick på sommarlov, jullov, sportlov o.s.v. Sen tog jag mer under terminerna. men jag tyckte att det var rätt underhållande (och fruktansvärt frustrerande) att killens jobb liksom verkade bli viktigast oavsett vad mannen jobbade med.

I övrigt skulle jag inte säga att vår relation var särskilt jämställd, kanske hyfsat på ytan, men inta alls när man skrapade lite. Vi försökte, men det var så mycket att tänka på eftersom ojämställdheten sitter så hårt i vanorna. Bara hur man lärt sig vikta olika saker i livet är otroligt svårt att komma ifrån.

A O (2007-02-10 19:48)
Jag tror mer på att dela ansvaret för barnen än vilket jobb man väljer. Det är inget svårt att vara kvinna och jobba i en mansdominerad branch om männen där vabbar, jobbar deltid för barnens skull och är pappalediga. Då brukar killarna t.o.m. kunna diskutera livet istället för silikonbröst på fikapauserna:)

Att dela på sysslorna hemma gör mycket, många duktiga kvinnliga tekniker som jag träffat har vuxit upp med ensamstående mammor och lärt sig att kvinnor också kan byta proppar etc. Och många män i omsorgsyrken har haft manliga förebilder som visat att män får bry sig. Sen kan man ju vilja välja könsstereotypa yrken i alla fall, men då har man haft möjligheten att göra ett aktivt val.

Mitt ex är låg och mellanstadielärare. När vi var gifta kunde han aldrig vabba eftersom skolbarnen skulle må så dåligt av att han inte kom till skolan. Jag vabbade därför under terminerna, herregud, det enda som hände ifall jag var borta ifrån jobbet var att ett tekniskt projkekt blev lite försenat - och jag kunde oftast jobba hemifrån. Varför tycker så sällan kvinnliga lärare att deras jobb är viktigare än männens teknikjobb?

hsirwall (2007-02-10 19:44)
Sen är ju jag en sån här skum typ som faktiskt PRATAR med mina barn. Säger t.ex. Jeppe att "tjejer kan inte bli brandmän" så tar jag ett allvarligt snack med honom. Hela vår vardag genomsyras av en tillåtande atmosfär. Visst, de har en mamma som är hemma mycket och en pappa/bonuspappa som jobbar heltid, men de ser också en pappa som tvättar, dammsuger, lagar mat, läser saga och byter blöja och en mamma som kör bil, tapetserar och snickrar. Jag sparkar boll med min son en dagen och bakar med honom nästa dag. Jag ger en nyanserad bild av verkligheten och ger honom MÖJLIGHET ATT VÄLJA.

hsirwall (2007-02-10 19:21)
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, AO, för att jag har valt ett yrke som "grundmurar det ojämställda samhället vi lever i". Jag ber om ursäkt för att jag råkar tycka att karriär och pengar inte är det viktigaste i mitt liv, att jag har andra preferenser. Men om man ser det på det sättet - vilka ska då arbeta inom barnomsorgen i ett jämställt samhälle? Inte kvinnor uppenbarligen, eftersom man då undergräver sina medsystrars kamp mot orättvisan. Men om det bara är män som arbetar i förskolan, då blir det ju ojämställt åt andra hållet? Jag är ledsen men jag förstår inte resonemanget. Hur tar jag mitt ansvar som du menar? Ska jag förklara för mina barn att "ja, jag har ett traditionellt kvinnoyrke men det är egentligen fel av mig eftersom jag förstör för alla andra kvinnor. I'm a bad guy." Vad gör jag om mina söner vill utbilda sig till ett typiskt "mansyrke"? Ska jag neka dem det eller?

I övrigt, AO, har du ingen aning om vilka övriga val jag har gjort i mitt liv. Visst, jag har valt ett traditionellt kvinnoyrke, men jag har gjort andra val i mitt liv som INTE har varit typiskt "kvinnliga". Mitt liv består av många andra faktorer än mitt yrke. Förutsätt inte att allt jag gör faller inom den stereotypa kvinnosfären, för då har du väldigt fel.

Ingen av er har någon aning om hur min ekonomiska situation ser ut (ni förutsätter att jag inte är ekonomiskt oberoende), eller hur min relation med Anders ser ut. Ändå ser ni rött bara för att jag har gjort vissa val. Det är tydligen helt otänkbart att jag skulle kunna göra dessa val för att jag är människa, allt handlar bara om att jag är kvinna. Jag blir så trött.

A O (2007-02-10 11:55)
Jag tycker att det är oerhört intressant att de enda människor jag känner som säger sig leva jämställt är de som gjort traditionella val. Många av mina vänner arbetar aktivt med jämställdhet i sina yrkesval och ingen av dem säger att de lever jämställt - de säger att de försöker men att det är sablans svårt. Själv anser jag att jag försöker, men jag ser också alla områden där jag misslyckats.

Jag tycker att det är synd att du känner dig åtgången Helena, men jag blir samtidigt hemskt ledsen över att du inte alls tar ansvar för att du valt att grundmura det ojämställda samhälle vi lever i. Vad ska våra barn tro om vi fortsätter att ljuga för dem att det är jämställt när det inte är det? Vet du vilken chock jag fick, när jag växte upp och trodde att allt var jämställt, eftersom man sa det? Vet du hur svårt det är att leva som kvinna när man inte gör de bekväma rätta valen som du har gjort? Vet du hur mobbad man blir när man kan fel saker och utmanar manligheten i dess grund?

Lev gärna lycklig i ditt val, men inse att du stärker den ojämställda normen istället för att bryta den.

Barnsidan (2007-02-09 21:13)
Återigen. Det är ni som väljer att känna er ifrågasatta av det jag och AO skriver. Jag har inte angripit nåns val, bara förklarat min ståndpunkt (när H har frågat efter specifika exempel) ifrån hur andra valt. Är ni nöjda med era val fine - vad roligt för er! Men jag undrar fortfarande varför man hävdar att man lever jämställt när man defacto inte gör det. Det är som att säga att man inte är rasist men samtidigt drar judeskämt.

Och ursäkta Tova. Vad vet du om Skugges ev uttag av föräldraledighet? Och har Elise Claeson varit jämo? I don't think so. Jag förstår dessvärre inte var du försöker komma med dina exempel? Att man ska hoppas att jämställhet är något som kommer naturligt? Eller att man kan sluta kämpa för det finns så många som misslyckas?

Nej, jämställdhet handlar vare sig om dagar hit eller dit ELLER nån slags inställning mellan parterna. Jämställdhet handlar om mer än det privata planet. AO har kopierat in en klockren definition - läs den igen. Enligt den är det inte många som verkligen lever jämställt.

hsirwall (2007-02-09 16:53)
Tack Tova. Jag KÄNNER mig faktiskt rätt hårt åtgången och blir lite ledsen, men alla har rätt till en egen åsikt och jag väljer att inte ta åt mig. Huvudsaken är att jag är lycklig med de val jag har gjort.

Barnsidan (2007-02-09 12:14)
Ja, det är klart Sverige är världens mest jämställda land om folk tror att jämställdhet betyder "man får välja som man vill".

hsirwall (2007-02-09 11:01)
Ok, vi har helt enkelt helt olika uppfattning om vad begreppet jämställd står för. Jag upplever att jag lever i ett jämställt förhållande och jag mår bra av de val jag har gjort. Att vi tycker olika är bara uppfriskande, men jag tycker ändå att man kan vara jämställd trots att man gjort till synes "traditionella" val.

Nu släpper jag den här diskussionen.

A O (2007-02-09 08:39)
Jag håller faktiskt med Mia till fullo. Att göra exakt samma val som 90% av befolkningen är svårt att kalla ett eget val mot strömmen. Och det är inte jämställt när en man väljer karriären före barnen och kvinnan väljer barnen före karriären. Om de trivs med det valet är det helt OK, men jag tycker att man ska stå för sina val, inte linda in det i floskler om att man är jämställd. Ordets betydelse förringas när man väljer att använda det så fel.

Ett bra liv är ett bra liv. Jämställd betyder jämställd, att båda parter har samma makt i ett förhållande, d.v.s. båda har samma ekonomiska makt, båda har samma föräldramakt o.s.v. Och det har man inte när man delar allt.

Barnsidan (2007-02-08 21:05)
Tova, jag hackar inte. Jag fattar inte varför folk alltid tycker att man hackar när man påpekar att det finns risker med de val de gör. Jag ifrågasätter inte, berättar inte för nån hur de ska göra. Kanske känner nån sig kränkt och sårad, men som kärleken gör sanningen ibland ont.

Vad jag menar är att Helena och Anders har gjort aktiva val inom sina ramar, dvs inte alls frigjort sig från normer och traditionella värderingar. Vad man trivs med är ofta färgat av vad som erbjuds av omgivningen (dvs man håller sig inom det som är "ok" för män resp kvinnor att trivas med och vara intresserad av). Funderar ni aldrig över varför vissa områden är så dominerade av ett av könen, och vad det får för konsekvenser?

Så varför kalla sig jämställd och dessutom slåss för att bli kallad det - om man nu är så nöjd med den traditionella arbetsfördelningen? Jo, för att det är mainstream att välja som Helena & Anders, samtidigt vill man inte verka mossig och "ojämställd".

Att leva som Helena och Anders valt är inte att leva jämställt. Man ska inte blanda ihop valfrihet och jämställdhet. Eller möjligheten att vara jämställd med att faktiskt vara det.

Jag tycker att jag är rätt insatt i de här frågorna, har slipat argumenten, tänkt massvis osv. Men jag förmår inte leva helt jämställt jag heller. Det är svårt, man frigör sig inte så himla lätt från normerna. De sitter där i ryggmärgen. Men vill man uppnå förändring måste man sticka ut hakan, ta diskussioner och vara obekväm (det är inte samma sak som att göra saker man inte vill). Det kan man såklart göra olika radikalt.

Huvudsaken är att man måste ifrågasätta och inte rakt av acceptera sina val med "det är så här jag är" för att utvecklas själv och få ett mer jämställt samhälle.

Folk skulle inte titta snett på mig om min präkiga pojke hade blå kläder istället för röda och rosa. Folk skulle tycka jag var mer normal om min tjej kunde frossa i spets och bratzkläder. Det är såna saker som jag menar är att "offra" något. Dessutom får jag mina barn att ifrågasätta de förbannade föreställningarna om vad som passar för tjejer resp killar. Sen kanske det i slutändan ändå blir så att hon rullar sig i volanger och spets medan han föredrar bilar och riddare. Vad vet jag, jag har gjort mitt för att erbjuda dem flera val på just det lilla området.

Jag kan förklara lite hur era möjligheter skiljer sig åt.
Anders möjligheter att få en bra kontakt med sina barn är sämre iom att han jobbar så mycket. Barn behöver inte ha kvalitet, de vill ha kvantitet av sina föräldrar. Speciellt när de är små. Det betyder såklart inte att det skulle bli bra om Helena jobbade massor och Anders var hemma. Dela f-ledigheten (kanske inte 50/50), gå sedan ner lika mycket i tjänstgöringsgrad och vabba varannan gång - så har ni kommit mycket längre i jämställdheten hemma och på arbetsmarknaden.

Helenas möjligheter till t.ex karriär, stora inkomster och en tryggad ålderdom är begränsade pga av yrkesval, val att ta mer f-ledighet, jobba mindre. Genom att ta steg bort från den officiella arenan in på den privata gör man också avkall på den makt man har att påverka sin omvärld. Blir det färre kvinnor ute i arbetslivet, i politiken, i styrelserummen har vi snart tillbaka ett gubbvälde. Jag vill inte tillbaka dit.

hsirwall (2007-02-08 19:15)
Jag förstår fortfarande inte vilka möjligheter ni anser att min sambo har som jag inte har?

Visst- jag har medvetet valt ett lågavlönat arbete, jag har dessutom valt att arbeta deltid. Jag och min sambo delar på våra inkomster, vilket rent krasst betyder att jag "får" en del av min sambos inkomst eftersom han tjänar så pass mycket mer än mig. Vi delar på alla utgifter och "unnar" oss lika mycket. Så ser läget ut idag.

Ponera nu att vi går åt skilda håll. Jag har fortfarande min inkomst som jag kan försörja mig på. Det gjorde jag utan problem innan jag träffade min sambo och då hade jag dessutom en väsentligt lägre inkomst än jag har idag. Jag studerade på heltid och tog hand om min son som ensamstående mamma. Jag har klarat mig utan min sambo tidigare och kan göra det igen. Hur menar ni då att jag är beroende av min sambo?

Vi behöver inte dra ut på den här diskussionen till döddagar, men jag anser ändå att jag, enligt Nationalencyklopediens definition av begreppet jämställdhet ÄR jämställd eftersom deras definition är att alla har samma MÖJLIGHET att göra de val de önskar. Så länge ingen av er kan komma med ett konkret exempel på vilka möjligheter min sambo har som jag inte har, kan jag inte se mig som ojämställd.

Mia, du skriver att man ska "offra sig" för att vara en bra förebild för sina barn, att man ska göra val som man kanske egentligen inte står bakom helt och hållet. Jag kan inte förstå varför?
Jag tror att jag är en alldeles utmärkt förebild för mina söner. Jag har gjort aktiva val utifrån vad jag vill och trivs med. Jag bejakar mina drömmar och ser till att uppfylla mina mål. Framför allt ser jag mig som en bra förebild eftersom jag gör det JAG vill göra, det som känns bäst för mig, inte vad andra förväntar sig att jag ska göra. Det mina barn lär av mig är att man ska bejaka sina drömmar och därigenom bli lycklig. Vad vinner mina barn på att ha en mamma som har valt en "politiskt korrekt" karriär och vantrivs med sitt liv? Är det att vara en bra förebild? Knappast.

Om mina val vore så "mainstream" som du skriver, hur kommer det sig att jag blir ifrågasatt så ofta? Hur kommer det sig att jag om och om igen får förklara och motivera mina val?

Barnsidan (2007-02-08 09:44)
Jämställdhet handlar inte om vem som gör vad och att man har kommit överens om en fördelning. Jämställdhet handlar om att man frigöra sig från normer och värderingar gör egna, aktiva val. Jag tror många anser att de gör aktiva val, men enbart utifrån de ramar de befinner sig inom. Dvs man utnyttjar tillfullo det utrymme man "tilldelats", men sticker sällan ut hakan på andra områden eller arenor.

Det är som AO säger, alla får leva hur ojämställt de vill. Men varför tro att man lever jämställt när man gjort en uppdelning? Jag försöker öppna ögonen på folk, för det finns risker med att göra sig beroende av någon annan. Detta gäller både män och kvinnor. Män blir ofta "beroende" av sina kvinnor på den känslomässiga och sociala arenan medan kvinnor blir "beroende" på den ekonomiska. Jag säger inte att det är fel, men det finns klara risker. Skilda män mår sämre, för ofta är makan den enda vännen han är förtrolig med. Hon mår dåligt över att inte ha samma ekonomiska möjligheter eller framgångar på arbetsmarknaden.

Sen Helena har jag aldrig skrivit att du inte står på egna ben. Det har jag ingen aning om. Inget i det jag skrev var riktat just till dig. Jag kommenterade bara inställningen som du och väldigt många står för. Jag tycker inte det är ett dugg att gå emot strömmen av välja och tänka som Helena. Det är mainstream. Sen kanske det låter annorlunda på kvällstidningarnas krönikesidor, men de rösterna är inga tvärsnitt av Sverige.

Vidare tycker jag att man, om man nu tycker att rådande könsroller är något att bekämpa, ska tänka på vilka konsekvenser ens egna val har för ens barn. Kanske måste man till och med offra sig lite, sticka ut hakan för att göra nån förändring. Män som haft mammor som jobbat medan de själva varit på dagis är i min uppfattning mycket mer jämställda i sitt tänk än män som varit hemma med mamma och syskon ända till skolåldern. En personlig reflektion, inte nån vedertagen sanning.

En sak vill jag rikta direkt till dig Helena. Anser du verkligen att du och din man har samma möjligheter till ekonomiskt oberoende? Du har valt ett traditionellt, lågavlönat kvinnodominerat arbete. Du kommer ta lejonparten av föräldraledigheten och sen jobba deltid. Man kan ju alltid hoppas att kvinnosysslor uppvärderas, men som det ser ut nu har du ganska små möjligtheter till nån större löneökning om du fortsätter i samma yrke. Din man tjänar dubbelt så mycket och jobbar heltid. Hans löneutvecklings- och karrärsmöjligheter ser förmodligen annorlunda ut. Jag ser inte riktigt hur det ger er samma möjligheter...

A O (2007-02-07 19:33)
Jag repeterar, jag tycker inte att det är fel att leva ojämställt. Men delar man inte jämt på VAB och föräldraledighet så tycker inte jag att det är jämställt. Jag förstår inte varför det ska vara så himla viktigt att kalla sig jämställd när man trivs med olikheterna och aktivt uppmuntrar dem (Anders gillar karriär, Helena gillar barn - om man ska hårddra det Helena skrivit).

hsirwall (2007-02-07 17:38)
Ja, jag vet inte riktigt vad det är för möjligheter min sambo har som jag inte har. Dessutom är det väl lite väl hårddraget att säga att "han tjänar pengar, du tar hand om barnen". Jag jobbar också och tjänar pengar, om än inte lika mycket som han, precis på samma sätt som att han inte gör lika mycket här hemma som jag gör.

Vi delar pengarna lika, det spelar ingen roll att han tjänar mer än mig, jag har samma tillgång till pengarna som han har.

För att återkoppla till ditt citat så är det ju i MÖJLIGHETEN jämställdheten ligger. Att vi båda har samma möjligheter till ekonomiskt oberoende osv. Och det har vi.

A O (2007-02-07 16:20)
Nationalencyklopedin:

"Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet, lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt slutligen frihet från könsrelaterat våld. "

Ni har ju inte samma möjligheter i ert förhållande när det är mannen som tjänar pengarna och du som tar hand om barnen. Allt enligt den vedertagna definitionen:)

hsirwall (2007-02-07 15:39)
Men då undrar jag hur du definierar begreppet jämställdhet AO? Handlar allting om hur mycket pengar man tjänar? För mig innebär jämställdhet i ett förhållande/äktenskap att man hjälps åt, att man s a s gör lika mycket arbete, att man delar lika på sysslor, inkomst och utgifter. Att man inte tilldelas specifika sysslor enbart på grund av biologiskt kön.

A O (2007-02-07 15:00)
Jag tycker att det har gått troll i behovet av att kalla sig för jämställt.
Jag anser inte att du Helena lever det minsta jämställt, men å andra sidan så tycker jag att du har din fulla rätt att leva ojämställt - och leva ett härligt liv:)

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-07 13:31)
Jag måste bara få säga att jag tycker ditt inlägg är härligt, Helena. Sverige skulle behöva fler som vågade göra det de själva känner känns rätt, och färre som ifrågasatter dem som går "mot strömmen" (den politiskt korrekta strömmen) eller enbart uttrycker en annorlunda åsikt (som jag fö inte tror är så annorlunda, bara att få vågar uttrycka den). Det känns skönt att veta att det finns fler än jag som själva vill välja och som själva står för sina (ofta ifrågasatta) val. Slutligen en sak ang ekonomin: vi har också helt gemensam ekonomi i vårt äktenskap. Jag fascineras av att alla inte praktiskt har det trots att de tex är gifta. Det tycks som att det finns många familjer där, i praktiken, han disponerar sin inkomst och hon sin, det kan jag inte förstå, DÅ blir det ju verkligen snett och konstigt i den löpande vardagen, och tanken är väl att hushållet och dess inkomster är gemensamma, dvs ett gemensamt projekt, oavsett vem som tjänar mest?! I övrigt har vi bl a fyllnadsinbetalat avseende min pension för att, oavsett vad som sker i vår relation, säkra "min" ålderdom, så det finns ju alltid sätt att ordna det om man vill. Angående att vara ifrågasatt; jag ser nästan alltid hur folk ser lite roade ut när jag berättar att jag och min man valt att "turas om", dvs att han satsar nu i några år, och att jag är glad att få vara mer med barnen, för att senare, enligt vår plan, han ska ha mer tid för barnen och deras behov om några år, och då blir det "min tur". Kommentarer som att "du lever inte som du lär" etc. är vanliga, läs: det är omöjligt att ha den uppdelning vi har och samtidigt vara för jämställdhet etc. Nåväl, vi får väl helt enkelt se, om de som följer mallen har den mest jämställda och fungerande situationen i det långa loppet. Huvudsaken är att vi alla gör det vi känner är rätt tycker jag.
Mia, håller helt med om att en alltid intressant tanke, som jag ofta har, är just vad som beror på hur vi formats och vilka roller vi skolats in i. Ägnar mig trots allt mycket åt att försöka bryta de mönster jag ser att jag fått med mig som "flicka".

hsirwall (2007-02-07 11:59)
Och som alltid känner jag att jag på något sätt blir ifrågasatt.... Precis som du skriver, Mia, känner jag mig "jämnstark, fri och aktiv i mitt val".

Nu ÄR jag inte hemmafru, men OM jag vore det skulle så klart min pension påverkas av det, vilket jag tycker är fel. Eftersom jag inte vet om min relation kommer att hålla resten av livet kan jag inte sätta mig i så stort beroende av min man rent ekonomiskt. Nu har jag själv valt att arbeta 75% och har i det valet varit mycket medveten om att det påverkar min pension negativt. Jag tycker dock att fördelarna med att arbeta 75% är betydligt tyngre vägande än nackdelarna. Därför tar jag själv ansvar för mitt val genom att pensionsspara för att trygga min ekonomi på äldre dar.

Min sambo tjänar mer än dubbelt så mycket pengar som jag, men vi har gemensam ekonomi och delar på pengarna.

Vad du menar med att man bara "definierar sig genom andra", inte har ett eget liv osv förstår jag inte och jag tog det som en ordentlig förolämpning. Är ett yrkesarbete det enda sättet att ha "ett eget liv" eller "stå på egna ben"? Jag står VÄLDIGT MYCKET på egna ben - oavsett om jag arbetar heltid, deltid eller inte alls. Att jag är mamma och maka är ju en del av mig, men inte hela mig.

Den bild mina barn får av mig är en kvinna som har gjort ett aktivt val, som har skaffat sig en utbildning för att få ett jobb hon tycker om, som har valt att jobba "lite mindre" för att det passar henne, som kan ta hand om familj och hem men som även är bra på andra saker; köra bil, måla, skriva, you name it. Sen att många av mina val råkar hamna i kategorin "typiskt kvinnliga" - är det automatiskt något fel? Förstör jag för mina barn, och för kvinnor generellt, för att jag väljer det jag trivs mest med? För mig står jämställdhet för att alla ska ha samma chans att VÄLJA vad man vill göra, inte att man måste göra avkall på ett visst levnadssätt bara för att det anses bakåtsträvande eller könsstereotypt.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-07 11:44)
Ja, det är ju som du skriver Mia, oerhört viktigt att stå stadigt och ha en egen ekonomisk och strukturell trygghet i samband med att man ev "kliver av" en del av karriärståget. Som jag skrivit tidigare är jag dock helt övertygad om att individens rätt till eget val inte får glömmas bort, och verkligen inte avseende våra egna barns uppväxt - den måste vi få bestämma över själva. Fö. tycker jag att det är intressant att det är just föräldrapengen och en ev uppdelning 50/50 av denna som ska lösa mycket av jämställdheten i Sverige. Om nu dylika tvingande regler skulle träda i kraft, finner jag det märkligt att vi varit så emot frågor som kvotering av kvinnor till styrelser och näringsliv, 50/50 regler tvingande för ledningar överhuvudtaget, etc. Hur kommer det sig att jämställdheten så hårt ska drivas just kring föräldrapengen? Kan det vara så att politikerna gärna vill driva oss tillbaka till yrkeslivet i heltid så snart det går? Fö. tycks det, om jag tittar runt omkring mig, att i de fall där pappan tar några pappamånader i slutet av föräldraledigheten, börjar barnen på förskola tidigare, dvs när de är yngre. Jag vet inte om några sådana studier gjorts, men det verkar inte som att det faktum att man delar lite föräldraledigheten leder till att barnen får vara hemma särskilt länge, tvärtom verkar papporna ha bråttom tillbaka till jobbet efter några få månader hemma - vet vi att så inte skulle bli fallet även om vi delade 50/50? Det är upp till var och en att göra som den känner och kan, personligen har jag inte kunnat tänka mig att sätta mina barn i förskola före 1.5 års ålder, och jag är inte förtjust i den politiska uppmuntran att vi snarast möjligt efter att barnet fyllt ett gärna ska vara tillbaka på jobbet. Jag ser det inte som någon bonus för barnet om pappaledighet leder till att barnet börjar tidigare i kommunal barnomsorg, och undrar verkligen om det finns någon korrelation däremellan. Slutligen: jag skulle önska mig ett arbetsliv där det var accepterat att inte satsa 110% under några år, där det var erkänt att tid med barnen är viktig tid. Under tiden, tills vi får ett sådant arbetsliv, hoppas jag få fortsätta ha möjligheten att åtminstone välja själv kring de pengar jag själv bidragit till samhället med. Jag kommer fortsätta ställa mig själv frågan: varför anser samhället att det är så farligt att "missa" jobbet i 1-1.5 år? Varför ses det inte som en merit att ha varit med sina barn? Vad är fel med 1-1.5 år långa avbrott då och då i det långa loppet i yrkerslivet? Det är något som är fel om några avbrott från yrkeslivet ska avgöra ens möjligheter till karriär, vare sig man är mamma eller pappa.

Barnsidan (2007-02-06 13:37)
Helena: Många tänker som du, och är inte alls förtrycka av sina män. Tvärtom känner de sig mycket jämnstarka, fria och aktiva i sina val. Men vad de flesta inte tänker på är
1. Hur påverkas min ekonomi långsiktigt? Är pensionsavsättningarna lika stora? Delar ni lika på alla pengar som kommer in? Ni är ju jämnstarka - då är det väl självklart att ni också har lika stor ekonomisk makt?
2. Vad händer om försörjaren dör? Då står man där med en obefintlig karriär och ett hem man antagligen inte kan betala för. Att göra sig beroende av nån är alltid förenat med risk.
3. Vad är jag för förebild för mina barn? Vill de ha föräldrar som enbart definierar sig genom andra, dvs enbart som förälder eller maka/make eller vill man visa att man har ett eget liv, står på egna ben osv?
4. Hur påverkar "de flesta kvinnors val" den kvinnliga könsrollen? (Och vice versa med männen såklart!) Vill man att könsroller ska luckras måste man aktivt jobba för det, man kan inte förlita sig på att nån annan ska fixa det.

Jag tycker faktiskt det är viktigt att fundera på varför man har en viss inställning. Är det för att jag verkligen ÄR så här, eller har jag format mig efter gängse normer?

hsirwall (2007-02-06 09:33)
I diskussionen får man inte glömma bort individen. Det diskuteras så mycket om hur man ska bli jämställd i sin relation, båda föräldrarna ska ha rätt att göra karriär, båda ska ta samma ansvar för barn, städning, hushåll osv, att man ibland glömmer bort den enskilda individen.

Jag har gjort ett medvetet val att arbeta 75% istället för full tid. Inte på grund av att jag är "förtryckt" av min man utan för att jag inte är en karriärmänniska. För mig är det viktigaste att hinna med mina barn, jag arbetar för att tjäna pengar för att i sin tur kunna försörja mig. Jag arbetar inte för att få bekräftelse.

Min sambo är tvärtom. Han tycker om sitt arbete och har tydliga mål med vart han vill komma. Jag är föräldraledig sedan i oktober 2006 och kommer troligen ta ut den allra största delen av våra gemensamma föräldradagar. Inte för att jag är kvinna och han man, inte enbart för att jag tjänar mindre än honom, utan för att det är det valet som vi trivs bäst med.

Om min inställning har med sättet jag blev uppfotrad att göra vet jag inte, men det är egentligen inte väsentligt. Vad som är viktigt är att "det är så här jag är", det är så här jag vill ha det. Ska jag vara riktigt ärlig skulle jag, om vi hade ekonomisk möjlighet, inte ha något emot att vara "hemmafru".

Min inställning ifrågasätts alltid. Min chef varnade mig för att fastna i "kvinnofällan" när jag bad om att få gå ner i tid. Alla förutsätter att jag är hemma med vårt barn för att det är det enda som fungerar ekonomiskt. Nämner jag att jag skulle kunna tänka mig att vara hemmafru - blir jag utskrattad - folk tror att jag skojar.

Jag ser min och min sambos relation som ett mycket jämställt förhållande. Jag städar, lagar mat, tvättar och tar hand om barnen i veckorna. Min sambo gör också mycket här hemma på kvällar och helger. Vi arbetar lika mycket båda två på dagarna - han på kontoret och jag här hemma. Det som är kvar att göra i hemmet när han kommer hem, det delar vi så klart på.

Det är viktigt att komma ihåg att varje familj måste ha möjlighet att göra det som passar bäst för just dem. Med en delad föräldraförsäkring (50/50) skulle vare sig jag eller min sambo trivas med tillvaron. Man blir inte automatiskt jämställd i ett förhållande för att staten talar om att man ska dela föräldradagarna lika.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-04 12:23)
Jag haft kollegor genom åren som både varit tjänstlediga för annan tjänst liksom för långtida studier, men det är ju fullt möjligt att detta enbart möjliggjorts av välvilliga arbetsgivare, det är jag inte rätt person att uttala mig om. Delad föräldraförsäkring är ju en sak, vare sig man är för eller emot det, så borde ju regeln om tätt mellan barnen kunna försvinna, den är ju inget nödvändigt komplement till föräldraförsäkringen oavsett. Jag håller helt med om att det för en arbetsgivare kan bli rent förödande.
Jag skulle vilja återknyta till min ursprungliga fundering: Hur kan vi bli mer jämställda i vårt familjeliv? dvs FÖRUTOM (om man nu är för det) 50/50 delande av föräldraledigheten. Vilka områden känner ni är kritiska när det gäller jämställdheten i er familj? Vad är det som är svårt i strävan att dela lika?
Är det fler som upplevt den svenska strävan att hämta först på dagis och samtidigt jobba heltid och som tycker att den är något märklig och orealistisk (speciellt när barnen ska hämtas tidigast möjligt för att sedan trötta, av lika trötta föräldrar, släpas runt i mataffären innan de sedan får komma hem - är det inte bättre att isåfall handla först och hämta sedan?)? Är det fler som funderar över hur vi i stort kan tro att vi ska kunna vara två heltidsarbetande föräldrar, jobba ca 50 timmar i veckan var och göra karriär, och samtidigt vara närvarande och engagerade föräldrar? Jag tror verkligen att det går att både jobba heltid och hinna vara förälder, dock måste vi nog göra avkall på något däremellan, dvs vad är det isåfall vi måste inse att vi INTE hinner med och vad måste vi avvara? Tex tycks inte svenskar vara ett folk som gärna gör avkall på materialla ting till förmån för att få mer tid. Ja, sådana funderingar brottas jag med, är det någon mer som undrar hur pusslet ska gå ihop och hur många föräldrar egentligen ska orka i längden när de försöker hinna med allt? Och är det någon mer som undrar varför det ändå mest tycks vara mammor som tar det största ansvaret hemma, heltid, föräldraledigt, pappaledigt, eller inte - det tycks ändå vara så?!

A O (2007-02-01 17:26)
Man har inte laglig rätt att vara tjänstledig mer än ett halvår för att testa andra jobb (är det ens ett halvår? Måste kolla).

Om föräldraledigheten blev personlig så finns det inte en chans att man skulle föda barn inom 2,5 år - den regeln handlar ju bara om att mamman kan behålla sitt jobb och SGI utan att jobba det minsta mellan barnen, d.v.s. arbetsgivaren blir upplåst på en fast anställning på någon som inte jobbar på fem år - det är helt horribelt tycker jag.
Lagen idag skapar mera typiska beteenden än vad jag tror att en individuell försäkring skulle göra.

Om vi i Sverige skulle kunna tänka oss att leva med samma levnadsstandard som en typisk familj i USA, så skulle vi klara oss utmärkt på en lön. Eftersom jag försörjde min man och barn i flera år på låg lön (mannen var invandrare som pluggade utan bidrag) så vet jag att det fungerar.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-01 17:08)
Ja, då får vi ju hoppas att män som tar tjänstledigt för att prova på andra tjänster (vanligt i tex vår offentliga sektor), eller för att prova på något annat i livet ett tag, inte heller får göra det i mer än ett år, och fö. med en mer rörlig arbetsmarknad där det inte är hugget i sten vilken väg som leder till karriär, skulle folk våga röra på sig mer också, det ser jag exempel på i bla London där jag bodde tidigare och där många fler, utan barn, väljer att ta paus och göra andra saker i livet, för att sedan komma tillbaka till en fortsatt karriär (däremot ska vi inte tala om Englands familjepolitik och livet med barn i London).
För övrigt är det ju så i Sverige att med det skattetryck vi har är de flesta svenskar ganska fast i statens grepp, mao, vi betalar in till ett system som sedan styr oss, och vi har inget val att inte betala till systemet. Det är få som har möjlighet att tex skippa föräldrapengen och välja att leva på en inkomst (även om jag håller med om att tid med barnen lugnt bör vara viktigare än onödig konsumtion), och det är få som kan skippa den subventionerade barnomsorgen för att efter skatt bekosta sin egen barnomsorg vid sidan om systemet. Jag anser därför att vi är mer låsta att ta det vi kan få, jämfört med länder där man får lösa hela föräldraproblematiken på egen hand men där skatten är betydligt lägre. Jag tror dock starkt på vår modell, förutsatt att målet inte är att den ska driva oss in i en och samma fåra och göra allt för att styra alla familjer till samma livsval, och tom samma åldersskillnad mellan barnen, för det kan inte vara hälsosamt för ett samhälle, oavsett, och för individen är det ju verkligen kvävande.

A O (2007-02-01 16:39)
Staten tvingar ju ingen till något. det handlar ju bara om vad staten underlättar för. Jag tycker inte att det är självklart att staten ska gynna att man kan låta en förälder ta allt barnansvar.

Det är trist att alla kvinnor drabbas av några kvinnors beslut att vara hemma jätte-länge. För all del, tillåt alla att vara hemma länge men skippa rätten att komma tillbaka till en fastanställning när man är borta mer än ett år. Det tror jag skulle förbättra min arbetsmiljö.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-01 16:15)
Jag kommer alltid tycka att det är föräldrarna själva som ska få bestämma över vad som ska gälla för de egna barnens uppväxt. Jag tror också att svenskt överförmynderi och för mycket regler kring familjepolitik inklusive, som jag nämnt tidigare, homogen barnosorg, etc. bara leder till att svenska föräldrar sedan alltmer (som vi redan ser idag) tycks kunna anse att det är "samhället" som ska uppfostra/styra/lära deras barn för livet, och därmed svenska föräldrar, när något går fel, tycks kunna anse att det är någon annans och inte deras eget ansvar hur deras barn blivit. Visst är föräldraförsäkringen en fälla, såklart, precis som VAB, etc., så länge kvinnor tar ut mer av den än män. För mig är det dock så, att om den svenska arbetsmarknaden ser det som att jag alltid måste vara karriärinriktad, även under småbarnsåren, för att ha en chans att göra karriär, och därmed inte värderar att jag gjort annat emellan, är jag inte så intresserad av att vara med och "tävla" när mina barn är små. Det löser sig sedan, om jag vill, känner jag, men tiden med mina barn kommer inte tillbaka, och den vill jag inte missa. Däremot passar det mig perfekt att, som sist, efter föräldraledigheten, gärna lämna över det mesta av hemansvaret till pappan (utan att han var föräldraledig) och satsa hårt på yrkeslivet ett tag, det kan jag verkligen njuta av. Dessutom passade det oss bra att han kunde ta strödagar med vår dotter under hennes tid på dagis, därmed blev hennes dagar och veckor aldrig för långa när hon började där vid 1.5 års ålder.
Intressant det som Stina skriver om att småbarnsåren är något som ska "rivas av", det verkar synnerligen vara så vi ska se det i Sverige, åldersskillnaden mellan första och andra barnet har sjunkit med ca 1 år på 30 år. Själv har jag 3.5 år mellan mina barn, just av anledningen att jag vill njuta av varje barn och dessutom har jag hunnit med en riktigt rolig karriärsväng emellan, med gott om vuxenliv i ca 2 år, innan det var dags för nästa barn, härligt tycker jag. Det är framförallt intressant att vi tom har incitamentsystem för vilken åldersskillnad vi ska ha mellan barnen - läskigt anser jag, vem är det som ska leva våra liv, vi eller staten?

A O (2007-02-01 15:28)
Privat/Yrkesliv

Jag tror att individperspekivet blir större vid anställningsförfarandet om föräldtraförsäkringen är delad. Det hjälper mig som redan lever jämställt, arbetsgivaren ser mig och måste kolla mitt karriärsintresse.

Arbetsgivaren måste helt enkelt ta i beräkningen att både män och kvinnor kommer att vara föräldraledig en längre tid (men inte så länge som kvinnor ofta är lediga idag).

Sen blir nog inte alla jämställda hemma av att mammorna inte längre har rätt att vara borta ifrån sitt jobb lika länge som idag eller att papporna är hemma ett tag. Men kanske lite:)

Stina G (2007-02-01 13:28)
Statens styrning tror jag har påverkat till en attityd där småbarnsåren är något som "rivs av" på några få år och sedan återgår allt till det gamla igen (barnen ska inte märkas). De som alstrar en 3-5 barn med 3-4 år mellan barnen, vilket borde göra det enklare att kombinera föräldraskap och jobb om man delar lika och sägs vara bättre för mammans kropp, betraktas som suspekta.

Jag tycker staten ska sluta dalta med föräldraförsäkringen, den ska funka som andra offentliga försäkringar. Vill man ha det på något annat sätt får man spara till det själv, även om man får avstå hemmabioanläggning några år då. Sedan är det nog så som Marie Söderquist skriver, vi lönetagare måste få mer pengar som vi förvaltar efter eget huvud.

Barnsidan (2007-02-01 13:11)
Nu hittade jag krönikan jag refererade till. Den är skriven av Marie Söderquist och hon i sin tur refererar till en rapport från Timbro. Inga källor jag brukar åberopa i jämställdhetssammanhang, men intressanta tankegångar ändå - det här med hur mycket staten (osynligt?) påverkar vår liv och puffar oss i "rätt" riktning.

Här är krönikan
http://expressen.se/index.jsp?a=856194

Barnsidan (2007-02-01 13:08)
Vi är redan på god väg, men ska det ta 100 år tills vi är fullständigt jämställda? Jag tycker att FF ska vara delad, kanske inte 50/50, men väl 33/33/33. Det är en förändring som kommer påverka både arbetsmarknaden och i den privata sfären. Mest fördelar kommer (vi) kvinnor se på arbetsmarknaden. Pappor kommer också se fördelar. T.ex att de inte behöver "offra" fru och barn för jobbets skull. Och det är genom våra barn som de snabbaste attitydförändringarna kommer. Vi måste vara jättebra förebilder om våra barn ska bli mer jämställda än vad vi är. Självklart ska barn fostras i att mamma och pappa är lika bra föräldrar, tar lika mycket ansvar och är jämnstarka i maktstrukturerna.

Staten styr oss på väldigt många sätt, med skatter och bidrag. Jag läste det i nån krönika alldeles nyss (kommer ej ihåg var). Genom att ge ekonomiska fördelar till de som föder barn tätt (två barn på 2½år) så ser staten till att vi är borta så kort tid som möjligt från arbetsmarknaden. Sen är dagis så starkt subventionerat att andra alternativ blir fullständigt abnorma (hemmamammor/pappor ses med största misstänksamhet) och vi börjar jobba så snart som möjligt igen. När barnen är lite större är det sporter som fotboll och innebandy som subventioneras och har kommunala hallar och planer. Knappast ridning och slalom där endast egna stålar räknas. Medelsvenssons har också två barn, som går på dagis från 18 månader och sen spelar de hockey, fotboll eller innebandy medan mamma och pappa straffköper bingolotter för idrottsföreningens skull. Är vi medelsvenssons för att vi valt det eller för att vi puffats till att vara bekväma i statens ögon?

Det där kan man ju gilla eller inte. Jag gillar det inte. Jag tycker valfrihet är mycket värt.

Men delad ff handlar inte om en begränsning av människors valfrihet tycker jag. Ingen tvingar nån att vara ledig med sina barn och få betalt för det. Sen undrar jag också varför är just valfrihetsinskränkningen så viktig att framhäva när vår valfrihet redan inskränks så mycket "för allas bästa". Jo, vems valfrihet är det som eventuellt är hotad? Pappors. Vilkas valfrihet är det idag som är snärjd? Mammors och barns.

Tack Emelie för en jätteintressant text som verkligen fick liv i pappaledighetsdebatten igen!

Stina G (2007-02-01 12:56)
AO: tror du man kan separera yrkesliv och privat jämställdhet? Jag tror inte det. I det yrken jag har haft har det varit svårt att funka fullt ut om jag inte haft en partner som varit beredd att dela ansvar. Mina olika jobb hittills har inneburit kvällsjobb, kunna gå in för någon som blir sjuk, arbetstoppar, tjänsteresor mm. Hade jag haft dubbelarbete hade jag inte pallat den stress som uppstått vid omorganisationer, konflikter eller cancerutredningar (den berömda väggen hade varit närmre).

På de starkt mandominerande jobb jag haft senare år har grupptrycket fått många blivande pappor att tänka en gång till. Den pappa som inte utnyttjat förmånen med ledighet eller engagerar sig i sitt barn betraktas som suspekt. Tror inte att det skulle gå att skryta om att man inte kapabel att sköta hem och barn, faktiskt.

A O (2007-02-01 12:20)
Jag anser att en delning av föräldraförsäkringen handlar mer om yrkeslivet än om den privata jämställdheten. En delad föräldraförsäkring skulle minska diskrimineringen av kvinnor vid anställning.
Sen, Emelie, så tror jag att en tvingande delning kan hjälpa folk som inte medvetet vill vara jämställda. Bara för att din familj lyckats för att ni tänkt till så betyder inte det att alla kan det. Jag tror att det i det stora hela är oerhört svårt att bedöma vilket stöd människor i allmänhet behöver utifrån sitt eget liv.

Jag tycker liksom Stina att det är konstigt med denna enda försäkring som inte är individuell.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-01 10:39)
Fick precis se ditt inlägg Stina, vi skriver om varandra, jag håller så med dig, jag kan inte förstå vad som är bra med FF dagar till varje pris, när 10 telefonsamtal om dagen långtifrån tycks vara någon ovanlighet, och dessutom som sagt, den ena parten i dylika fall, främst ägnar sig åt barnpassning och tycker att den är duktig nog ändå, mao får den andra SAMTIDIGT som den jobbar ÄVEN ta huvudansvaret för hemmet. Nej, huvuddiskussionen behöver verkligen föras på så många nivåer, verkligen inte bara rörande föräldraförsäkring.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-02-01 10:31)
Problemet för mig är att en lösning aldrig kan passa alla, därmed tror jag inte på den sortens tvång. Jag känner familjer där jag är helt övertygad om att det då skulle handla om att en barnflicka klev in och tog ansvaret när det blev pappans tur, alt att man hittade andra oreglerade barnpassningslösningar. Fö. så är min mening som sagt att jämställdheten inte rör barnets första tid, jämställdheten rör familjens hela liv, ända tills barnen är stora och flyttar hemifrån. Överhuvudtaget är det märkligt i Sverige att vi alltid tror att ett sätt att lösa barnaåren ska passa alla, dvs alla mammor respektive pappor ska vara med barnen lika mycket när de är små, därefter ska barnen in i en oerhört homogen form av barnomsorg, egna val som passar den egna familjen ska i princip inte finnas. Jag finner detta märkligt - på vilket annat livsområde vill vi ha det exakt likadant som alla andra familjer, vi är väl individer med egen smak och egna idéer? Dessutom antar jag att det finns fler än jag som verkligen vill kunna bestämma själva när det gäller det viktigaste vi har, våra barn. Val rörande ens barn är för mig vktigare än alla andra livsval tillsammans, och rätten att göra egna val borde vara självklar, det är snarare skrämmande hur få valmöjligheter barnfamiljer har idag, en lösning antas som sagt passa alla - en mycket märklig tanke. Det borde härmed även vara ens rättighet att hitta jämställdhet i den form varje familj själva vill - och, ffa, sett över barnens hela uppväxttid, inte sett över en kort period. Nej, låt varje föräldrapar vara föräldrar på det vis de själva vill, men uppmana dem däremot att se barnen som något livslångt, och sluta tex stressa människor till att ha barnen tätt och sluta få pappor att tro att bara de tagit sin pappaledighet så är allt frid och fröjd - det är ju tvärtom, det är ju då det börjar, det långa livet med barn!

Stina G (2007-02-01 10:27)
Föräldraförsäkringen är knepig, den enda offentliga försäkringen som kan skrivas över till annan person. Inte ens om jag och min man hade ett skrivet avtal skulle jag kunna ge honom delar av min sjukförsäkring eller pension.

Man kan också fundera på vilken familj som är mest jämställd. I ena familjen tar ena föräldern bara tar ut några månader av FF men båda kan få hjulen bytta på bilen, ser till att det finns mat hemma, kan laga den, ser till att kläder blir tvättade och att barnen kommer till dagis och simskola. Om ena föräldern är bortrest eller sjuk några veckor rullar famlijelivet på som "business as usual".
Den andra familjen delar föräldrarna FF-dagarna (vilket här betyder barnpassning) jämnare, men det är den ena förälderna som hela tiden har huvudansvar för tvätt, handling, hämta/lämna-cirkusen etc, medan den andra möjligen tvättar bilen på garageuppfarten på söndagar. Åker "mamman" bort får "hon" minst tio samtal om dagen och kan inte koppla av eller koncentrera sig på det hon ska.

Jag tror att förändringen är på gång, av de som blir föräldrar nu har fler haft två engagerade föräldrar. Det är en attitydfråga och attityder ändras genom diskussion.

Barnsidan (2007-01-31 18:06)
I realiteten skulle ju staten "tvinga" pappor att vara hemma om man gjorde en 50/50-delning av FF. 50% av dagarna är mindre än ett år. Barn får inte börja på dagis förrän de är 1. Mammans dagar räcker med andra ord inte tills det är dags att börja på dagis. Vilken pappa skulle vägra ta ut sina dagar då? (det finns säkert massa sköna exempel, men jag VILL gärna tro att pappor hellre är hemma med sina barn än skaffar barnflickor, lejer in mamma/svärmor, tjatar in ungen för tidigt på dagis...)

A O (2007-01-31 16:27)
Jag tror att en familj där pappan aldrig tagit huvudansvaret för barnen har svårare att vara jämlik, och jag tror att en familj där man inte delar på Vabbandet har svårare att vara jämlik.

Men om det fanns den perfekta lösningen för hur folk blir jämlika utan att behöva tänka själva så skulle vi säkert ha infört den och lyckats:)

Staten kan bara hjälpa till eftertanke (genom att lagstadga "pappamånader" så att båda föräldrar i alla fall prövar att vara huvudansvariga etc.), inte tvinga.

Barnsidan (2007-01-31 15:30)
Jag tror att man pratar så mycket om föräldraledigheten som en viktig faktor i jämställdhetsarbetet för att staten har inflytande där. De kan sätta upp reglerna för hur många dagar varje förälder har. Men de kan inte bestämma att alla mammor och pappor bara får jobba 80% eller måste vabba varannan gång. Det är nog därför det är så mycket fokus på just föräldraledigheten.

Och jag tror faktiskt att bara alla diskussioner om delad ff och pappamånder hit och dit gjort mycket för jämställdheten ute bland de svenska familjerna. Kanske hade du och din man Emelie inte pratat alls om dessa saker om ni inte kändes att det fanns en "press" att dela mer jämnt? Det är är lättare att fortsätta i gamla hjulspår om ingen påminner en om fördelarna med att byta ibland.

Emelie Andersson-Adamovic (2007-01-31 14:20)
Hej igen,
vad roligt att läsa era kommentarer. Jag håller helt med, det gäller att gå igenom ekonomi och annat för att undvika bitterhet längre fram. Dessutom, i vårt fall, har, när jag väl började jobba igen, min man tagit allt som hade med vår dotter att göra, detta för att jag skulle kunna satsa helhjärtat ett tag, precis som han gjorde innan dess, när jag var hemma. Vi VAB:ar också hälften var, om inte han tom VAB:at mer (bla sådant som jag tycker är mer viktigt i längden än hans ev månader hemma) detta önskar jag alla familjer gjorde, därmed skulle vi kvinnor inte i arbetsgivarens ögon vid nyanställning etc utgöra samma "risk" i form av att generellt sett mest VAB tas ut av kvinnor. I och med att vi turats om med VAB har inga mängder av dagar drabbat vare sig hans eller min arbetsgivare. I mitt jobb ingår dessutom några långresor (à minst 1 v) per termin, och då är det mao min man som (med viss hjälp av sina föräldrar, men det är hans ansvar att ordna) tar allt ansvar, och då kommer jag (till skillnad från en del kollegor vars män tex varit pappalediga men, men där kvinnan får börja med att styra upp hemmet när hon kommer hem) hem till ett städat, ordnat hem, med välskötta barn - detta trots att vi enligt statistiken utgör en av de totalt ojämlika familjerna... Ja, som sagt, skönt att vi är fler som tycker att det kan finnas mer än EN väg att vara en jämställd familj i Sverige!

Stina G (2007-01-31 13:04)
Jag tycker det du skriver är tankvärt. Mycket fixeras på föräldrapeng, medan barnet inte är "självgående" förrän vid 16-20 år.
Det verkar också som att beslutsfattarna har blandat ihop korrelation (delar man ansvaret hemma vill man även dela föräldraledighet på ett klokt sätt) och kausalitet (är man hemma med barnet i x månader så kommer man därefter att delar man ansvaret för barnet lika också). Eftersom föräldraskapet är längre och större än föräldrapenningen håller jag med om att man inte bara kan mäta beteende över några få år.

De som delar föräldradagar och VAB-dagar mycket ojämt bör dock gå igenom hur ekonomin kommer att funka om ena föräldern (främst den högavlönade) dör, blir sjuk, om det blir skilsmässa och pensionen. Bryr man sig om sin familj går man igenom det när barnen kommer. Jag vet bara ett fall där man tecknade en extra försäkring till den förälder som tog huvuddelen av marktjänsten under några år. Jag vet fler bittra 50+-kvinnor som önskar att de gått igenom ekonomin medan de var gifta.

Professor Dahlström ger jag inte mycket för. Hormonerna hon pratar om utsöndras vid amning, men föräldraskap är mycket mer än amning. Hon har nog aldrig sett en normalt funtat man, alla är instinktivt försiktiga med barn.