Barnsidan - Symbios - bara för mammor?
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Symbios - bara för mammor?

Hur är det egentligen med anknytningen? Är mamman per definition unik eller inte?

Hamnade i en diskussion där en mamma hävdade att hon aldrig skulle kunna skilja sig från sitt barn och börja arbeta innan det fyllde ett år. Hon skulle ha en mycket starkare bindning till barnet än pappan för att hon varit gravid i nio månader, för att barnet där hört hennes hjärtljud och för att hon ammade. Det skulle alltså vara ren biologi att mamman var starkare bundet till barnet än pappan.

Min egen upplevelse är den att när ettan kom så var jag på sätt och vis "ohjälpligt" kopplad till det lilla livet. Jag ville nog gärna få det till ren biologi att jag inte kunde låta bli att vara fokuserad på barnet oavsett om vi var i samma rum eller ej. (Pappan, som är en klok man, tog sig ändå in och skapade sig en egen stark relation. Eftersom han också har en stark anknytning till barnet.)
Denna min totala fokuseringen försvann efter ca fyra månader när jag blev säkrare i rollen.
Med tvåan är jag mycket coolare. Jag vet att jag älskar ungen och jag vet att jag inte blir mindre omvårdande bara för att jag stundtals fokuserar på annat. Pappan är ju där när inte jag är det. Och han dras till bebisen på samma sätt som jag; många mystimmar på pappas mage blir det. :-)

 Min tolkning är att i min osäkerhet med ettan så drog mitt undermedvetna på med alla klutar för att jag skulle vara "en god mor". Om det innebar andra hormondoser än med tvåan vet jag ej, och ifall det är så kan man ju fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. För med tvåan är jag ju fysiologiskt samma mamma, men psykiskt en annan. Kanske jag producerar mindre bindningshormon - oxytocin - än med ettan, men i så fall bara för att det inte behövs mer.

Ur barnets synvinkel är det ju viktigast att ha en eller ett par vuxna att snabbt anknyta till. Förr trodde man att babyn enbart kunde anknyta till en, men nuförtiden vet man att barnet kan anknyta flera personer. Och visst är det en vinst för barnet om det är två eller tre i stället för en? Världen måste ju ändå bli tryggare när inte alla ägg ligger i samma korg.

Och det där med att barnet känner igen mammans hjärtslag och doft (som jag hört som argument på annat håll) stämmer väl kanske delvis. Men efter att babyn kommit ut är ju varken ljudet och doften den samma som inne i magen som utanpå. Så får bara barnet ligga på pappans mage så lär hans hjärtslag och doft snabbt bli lika trygg. Och när babyn ligger där så producerar ju också pappan oxytocin vilket ytterligare bidrar till hans bindning till barnet.

Jag tror att alla människor har en inbyggd/medfödd vilja ta hand om bebisar. Sedan tror jag att styrkan in bindningen till barnet beror på omständigheter, uppfostran, förväntningar, känslomässigt bagage etc etc. Visst, hormoner spelar in - men vad är hönan och vad är ägget?

Att alla människor har oxytocin är vetenskapligt bevisat. Sedan får ju (de flesta) biologiska mammor en extra dos vid födseln vilket ju kan ge ett försprång de första dagarna - men knappast något som förklarar ett helt års agerande. Om man tror att mamman är unik bara för att hon burit barnet har man dessutom inte bara dömt ut alla pappor, man har dessutom dömt ut alla adoptivföräldrar till att vara "andra klassens" föräldrar.

Inlagt 2004-11-16 09:59 | Läst 6014 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugotvå med siffror i fältet här

Mia Althoff (2004-11-16 11:54)
Jag tror att nyblivna förstagångsföräldrar är extremt känsliga för att trilla in i traditionella könsstereotyper. Det är i dem vi känner trygghet, känner igen oss och hittar bekräftelse på att vi gör rätt när vi famlar runt efter "svaren". Och föräldratidningarna är väldigt bra på att ge oss dessa bilder, artiklar och listor som befäster dessa mönster.

Samtidigt tror jag det finns hopp. För även om det är lätt att "trilla" dit tror jag att många också tar sig ur de djupa hjulspåren och kommer ut som "nyfrälsta" jämställdhetsivrare.