I DN läser jag om en man som urinerat vid en bensinmack och blivit anmäld för förargelseväckande beteende. I tingsrätten blev han fälld, men han stod på sig och i hovrätten blev han sedan friad.
Väl så, det var säkert rätt och riktigt. Jag har ingen åsikt i skuldfrågan. Men allvarligt, är det såna här grejer som våra åklagare, biträden och domstolar ska hålla på med? Klagas det inte ständigt och jämt på de växande högarna med ärenden. Om brottsoffer som får vänta så länge på upprättelse att brottet preskriberas och målet avskrivs. Misshandels- och våldtäktsoffer som får höra "brott kan ej styrkas" när det i själva verket handlar om att polis och åklagare inte har tid att prioritera såna fall de vet inte kommer komma hela vägen till domstol?
Man blir ju mörkrädd. Finns det ingen priolista på ärendetyper som bör prioriteras lägre än andra?
