Barnsidan - Last Baby Blues
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Last Baby Blues

Det här har jag drabbats av. Från det att jag testade positivt med min tredje bebis så kände jag sorgen. Ja, faktiskt har varje dag varit lite sorglig, det är liksom "sista" av allt. Sista gången min kropp krystar ut ett barn, sista gången jag lär en bebis amma, sista gången jag rullar i rullstol i kulvertarna på DS, sista gången de kära bodysarna används, sista gången min mamma blir mormor, sista gången av allt. Häromdagen ammade min dotter för allra sista gången. Nästan motvilligt, hon är verkligen för stor nu.

Jag kan nästan lägga mig och grina bara jag skriver det här.

Men nej, jag ska inte ha fler barn. Det handlar inte om att jag vill ha en massa barn utan om att jag måste acceptera att jag har kommit till nästa kapitel i mitt liv. Jag ska inte föda några fler barn. Det är dags att vända blad nu. Jag är 36 år och då ska jag inte ha fler barn. Punkt.

Det handlar heller inte om att jag inte har vett att uppskatta de barn jag redan har begåvats med. Jag älskar dem djupt och innerligt, älskar att vara med dem, prata med dem och se dem växa upp, utvecklas och för varje dag bli mer och mer självständiga.

Men kvar blir ju jag, sliten och grå.

Inlagt 2009-03-23 21:08 | Läst 10930 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugotvå med siffror i fältet här

Mia Althoff (2009-03-24 20:59)
Jag är jätteglad för alla mina barn och det är inte alls så att jag tycker de stora är trista eller ointressanta. Jag trodde att jag var en typisk "bebismamma" och det är jag nog, men det betyder inte att jag inte ser fram emot och njuter av de andra faserna. Det är jättehärligt att prata om livets stora och små saker.

Men det är väldigt dubbelt, kanske för att jag har två som är ganska stora och en som är liten. Då har man båda världarna. Att jag sörjer att jag snart går ur bebisvärlden förtar inte glädjen att gå in i nästa. Och när den lilla är så stor som de stora är nu, ja då är de nästan flygfärdiga och redo att lämna boet.

Jag förstår om detta verkar helt galet utifrån, men det är så dubbelt det känns :)