Barnsidan - Inte ett päron till morsa
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Inte ett päron till morsa

Jag åkte med barnen till ett land där jag aldrig varit förut. Jag hittade inte, visste inte hur man gör för att hyra bil, hur man betalar vägtull eller hur man beställer mat som barnen äter. Förutom det förstod jag inte vad nån sa och jag var helt ensam med barnen och en veckas packning. Som bäddat för trubbel.

En kär väninna till mig och barnen har med sina barn flyttat till Italien. När tillfälle gavs ville vi och åka och hälsa på dem. Jag skulle åka ensam med barnen några dagar före maken. Klick klick så hade jag bokat biljetter och bokat en hyrbil. Sen var det bara att vänta tills det blev dags för avresa någon månad senare. Jag hade köpt de obligatoriska Kalles Kaviar, Wasa knäckebröd, BOBs lingonsylt och lite presenter till de små vännerna. Ungefär tolv timmar före avfärd kommer jag på att jag kanske ska ta reda på hur jag hittar från flygplatsen i Milano till våra vänners hus i norraste Italien. Jag hinner bli allt från kallsvettig till uppgiven till desperat när jag ser vilket ormbo av vägar som virar sig runt det på kartan som är utmärkt som "Milan".  Framför mig ser jag scenen ur "Ett päron till farsa" där familjen åker runt runt i en rondell i Paris där svetten och grälet hänger i luften. Bara det ett det inte kommer kännas så roligt som det ser ut. Barnen kommer gapa, tjuta och fråga hur långt det är kvar - oavbrutet. Jag kommer sitta svettig och inte veta vad som är upp och ned.

Nåväl, det går nog.

Puss till pappan och nu är jag helt ensam med två barn som inte kan stå still och ett kolossalt berg av väskor och bilstolar som är allt annat än lättfotat. Barnen har gjort egna små pass till gosedjuren och charmar passkontrollanten av stolen. Larmbågen tjuter. Barnen är ivriga och är snart borta ur min synfält. Jag får inte gå. Måste plocka av mig klocka, bälte och mynt. Kommer igenom och bannar barnen som bara står bakom en skärm.

Vi hinner med en snabb kaffe och tidningsinköp innan det är dags för ombordstigning. Tänk alla resor man gjort som barnlös. Vad man har suckat över skrikiga ungar och hopplösa föräldrar som inte har bättre koll på sina ungar. Här går jag med två helvilda små söta telningar och gubbarna (och hej nån gumma) i business synar alla som ska sitta bakom flärparna. De skrynklar ihop sina missnöjda munnar och prasslar argt med Financial Times när jag manar på barnen och klämmer mig förbi på tvären med alla väskorna. (Varför lät jag barnen packa sitt eget handbaggage? Och VARFÖR är det jag som bär det?)

Det här kommer sluta i total kaos. Gråt, svett och ohörda förmaningar.

Vi kommer fram till våra platser. Dottern menar att de skrivit fel radnummer. Efter 12 kommer faktiskt inte 14. Jag orkar inte riktigt förklara varför det sällan finns rad 13 i flygplan. Vi dimper ner och barnen sätter sig och pysslar runt lite. Läser säkerhetsföreskrifterna, kollar om det går att shoppa nåt och tänder lamporna ett par gånger. Sen taxar vi ut, vi lyfter och matvagnen rullar förbi. Vi pratar lite, lägger ett pussel och krånglar oss till toakön och vips flyger vi över alperna och barnen tittar storögt på de sylvassa topparna. Vi landar och... kaoset har uteblivit. Jag kan knappt tro det.

Vårt baggage kommer först ut på bandet. Vi står beredda med baggagevagn och glider genom tullen. Vi kikar på flygplatskartan och hittar var man hyr bil. Sonen har med bestämdhet sagt att hans hyrbil ska vara röd. Jag förklarar att de flesta hyrbilar nog är silvriga eller vita och att man inte kan byta den bil man får. Vi får nycklarna och krånglar oss och allt baggage genom långa vindlingar ut till hyrbilen. Vi går förbi rader av silvriga och vita bilar. Vi kommer fram till vår - som är röd! Fatta, den är röd! Och den har dörrar som öppnas automatiskt. Inte rakt ut som på vanliga bilar utan de glider liksom längsmed. En röd totalspacead bil! Lyckan är total och med den känslan i kroppen sätter vi oss och kör autostradan norrut.

Det är tät trafik och alla kör i sina små yttepyttebilar i rasande fart.

Vägavfarter rusar förbi men vi kör stadigt norrut efter skyltarna. Jag ser inte riktigt ormbot av vägar och avfarter hit och dit, utan allt löper på bra. Sen kommer vi till en vägtull och samtidigt är barnen jättehungriga och kissnödiga. Jag har exakt växel till tullen och får ur mig ett grazie som säkert låter turistiskt, men barnen är impade. Det räcker. 1 kilometer efter tullen kommer vi till en autogrill. Stannar bilen, hittar toan och i restaurangdelen håller jag upp tre fingrar och pekar på en bild av en varm macka med smält ost. Vi sitter på trottoarkanten vid bilen och bara njuter. Maten smakar himmelskt och vårsolen värmer.

Det här kommer gå bra.

30 minuter senare ringer vi på dörren hos våra vänner vi längtat efter. De väntar fortfarande på vårt samtal där vi frågar efter vägen. Vi är de första som hittat fram utan att ringa! Allt jag har gjort är att köra efter skyltarna och övertygelsen att det här bara måste gå. Det funkar inte att balla ur, inte hitta och bryta ihop med två små barn i främmande land.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna solskenshistoria, mer än att det inte måste bli kaos med småbarn. Barnen måste inte hämma dig. Det måste inte bli det mayhem som Martina Haag berättar om i krönika efter krönika. Det måste inte bli spyor och rännor som Linda Skugge vittnar om jämt. Och det måste inte bli Bamseklubb för att det ska "funka med barnen".

 

Inlagt 2006-08-10 23:50 | Läst 6646 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiofem med siffror i fältet här

A O (2006-08-11 16:36)
Hurra vad duktig du är:) Jag tycker också att det fungerar bra att resa med barn - det kanske delvis handlar om en inställning, om barnen är nyfikna på nytt så är det ju väldigt spännande.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook