Barnsidan - Englaflickan
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Englaflickan

Den 42åriga man som suttit häktad misstänkt för bortförandet av Engla från Stjärnsund har erkänt. Han har rövat bort, dödat och gömt undan henne. Visst har man gått och tagit ut detta i förskott på något sätt, även om man har hoppats, hoppats och hoppats att hon skulle komma fram. Välbehållen och med en rimlig förklaring.

Men nej, det allra värsta man kunde tänka sig har hänt. Och även om man smakat på tanken, snuddat vid att föreställa sig hur det känts så.. Nej, det här blev för mycket. Jag är helt tom och samtidigt så fylld av bestörtning, sorg, ledsenhet, uppgivenhet, äckel och VARFÖR!?

Hur tänker ni? Vad gör man med alla sina känslor? Går det att förstå sig på vad det är för sjuk människa som gör så här mot ett barn?

Och hur pratar ni med era barn? Jag har försökt hålla mina barn borta från nyheterna, men det kommer ju bli oundvikligt att de får reda på både de ena och andra hemskheterna nu de närmsta dagarna.

Mina tankar går till Engla och hennes familj denna mörka mörka vårnatt.

Inlagt 2008-04-13 22:46 | Läst 8674 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotre med siffror i fältet här

Mia Althoff (2008-04-15 08:42)
Det är så svårt. Ända tills igår visste mina barn ingenting, men så hade de tagit upp det i skolan och Filippa hade blivit jätterädd. Så vi pratade en del om det igår eftermiddag, men till slut sa hon att hon ville prata om nåt annat, "för tänk om det fastnar härinne" sa hon och pekade på huvudet. Jag sa också att det var bra att de pratade i skolan, även om det känns svårt och jätteläskigt. För det är bättre att man berättar det som känns jobbigt och att vuxna lyssnar och kanske kan förklara istället för att man går runt och undrar och skrämmer upp sig själv.

Så nu har jag sagt det jag ville få sagt. Dvs det är väldigt ovanligt, det går inte att förstå varför - han har fel i huvudet, han sitter i fängelse nu, gå/åk ALDRIG med nån vuxen utan att fråga mamma/pappa.

Vi gjorde inget mer, tände inte ljus eller så. Jag känner mig väldigt illa berörd, känner stor empati och sympati med de anhöriga, men det är ändå inte personligt.

Jag känner mig inte mer orolig i vår egen vardag pga av detta. Visst får man sig en tankeställare, men jag känner mig inte skrämd. De kommer få vara ute och leka sålänge de kommer hem som de lovat, cykla hem från skolan om de vill, vara hemma om man åker iväg på kortare ärenden etc.
Charlotta Thunes (2008-04-14 16:49)
Det känns svårt att lära sina barn att alla vuxna inte vill väl eller rättare sagt är sjuka och galna och gör fruktansvärda saker eller onda handlingar.

Ett oskyldigt barn som cyklar på en grusväg hem till sin mamma blir mördad.
Det är så fruktansvärt vidrigt... Tänk alla sekunder, minuter och väntan på ett besked som känns ...
jag är förstummad och det känns bara hopplöst.

Klockan 21 i kväll skall vi tända ett ljus ett Engla ljus och tänka på hennes utsatta stackars familj.

//Charlotta Lagerberg-Thunes