Livet med man, villa, landställe, eget företag och tre barn i olika faser snurrar rätt fort. Jag tror faktiskt att jag nått gränsen för vad jag klarar av att hålla i luften - och vet ni! Det känns som jag först nu har balans.
Förut har jag nästan alltid känt att jag måste göra liiite mer, fixa Det också, och kanske lära mig nåt mer, skriva mer, träna mer, vara mer social, vara mer... Helt enkelt pressa mig själv att bli lite bättre. Att det funnits mer att hämta har liksom gnagt i mig. Och jag har nog varit oförskämd att inte uppskatta allt det fina jag faktiskt har.
Det är en häftig känsla av att vara helt uppfylld av vardag och gilla det. Förut hade jag nog, med andan i halsen, försökt pressa in något mer. Men nu är gränsen nådd, inget mer får plats på schemat just nu. Det fyller mig med nånslags frid. Eller så är det bara lättja :)
