Barnsidan - Det där man inte pratar om...
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Det där man inte pratar om...

När det är dags för syskon är det många tankar och en del oro för hur det ska gå.

Som den hopplösa akademiker jag är läste jag självklart på allt jag kunde, för att vara så förberedd som möjligt. Och mest oroade jag mig nog för hur jag skulle kunna älska tvåan lika mycket som ettan, det kändes liksom omöjligt att kunna älska en till lika mycket. Men det är ju något som folk pratar om, på t ex diverse anslagstavlor här och där på nätet. Dvs man får veta att det är ingen fara, man älskar nästa lika mycket. Så min oro var hyfsat stillad.

Men vad var det som hände? Jo när tvåan kom så var det som att kärleken och tålamodet för ettan försvann. Och jag kände mig som världens mest misslyckade förälder. Hur kunde jag känna så för mitt älskade förstfödda? Känslorna för tvåan var det däremot inga problem med, de satt där från dag ett. (Med ettan tog det lite mer tid.)

I min, faktiskt, förtvivlan mailade jag om mina hemska, skamliga känslor till en mailinglista där många djupa känslor ventilerats förut. Det var ett forum där jag vågade vissa upp mina hemska känslor. Och då fick jag som svar av flera att de upplevt samma sak! Inte alla, jag tror inte att alla är likadana - men det var i alla fall inte bara jag. Och de berättade att det går över. Och livet blev genast mycket lättare. Lite som när jag vet att jag har PMS så påverkar det mig inte så mycket, livet är för eländigt - men det finns en förklaring och framför allt går det över.

Efter detta har jag även tagit upp det hela lite försiktigt med andra IRL. Och de flesta har liknande upplevelser. En del tror att det är en kvarleva från forntiden då man stötte bort den äldre avkomman när det kom ny, andra tror att det är kopplat till perioden då amningen etableras. Själv vet jag inte riktigt vad jag tror, kanske en blandning av dessa teorier?

Men varför får man inte veta att detta kan hända en? Visst, det finns en massa man inte får veta innan man föder barn (allt från såriga bröst till avslag...) Men eftersom jag insett att många känner samma sak, och att många skäms så mycket för det så är det ju väldigt synd att det inte ventileras mer. På nätet, i böcker om att få barn, på MVC.

Så härmed gör jag min lilla, lilla insats. Kanske finns det någon som läser detta och känner igen sig och likt mig får lite lindrig genom att veta att det inte är ovanligt, man är inte den enda hemska mamman i världen.

PS. För mig har det i stort gått över nu, såhär när liten J är 4 veckor. Tålamodet tryter lite för fort fortfarande med ettan, men den stora kärleken finns till båda mina underbara barn!

Inlagt 2004-10-26 01:02 | Läst 7501 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofyra med siffror i fältet här

E S (2004-10-26 18:47)
Ulrika - tack för dina ord!
Och visst är kärleken olika, och jag förstår att det förstärks än mer i er situation.

Tilia - jag gillar verkligen ditt uttryck "underbart att få barn, men det var skitjobbigt att bli förälder". Det omfattar ju allt. Dessa ord ska jag lägga på minnet. *s*

Mia - egentligen uttrycker du det bättre, att det inte var kärleken i sig som saknades, utan att det var mycket som "kom ivägen". Helt klart ord att minnas det med.

Mimmi - visst upplever vi alla olika, och tur är väl det! Kan bara säga att utan min make hade jag inte heller rott iland (känns det som), hans stöd har varit oerhört viktigt, och han finns här mycket närvarande för oss alla tre andra. :-)
Mimmi Forsberg (2004-10-26 17:03)
För mig var det inte mellan vare sig 1an eller 2 an eller 3 an eller 4an, några problem..tålamodet vist det tryter för alla småbarnsföräldrar, men för min del .DÄr 1an inte fanns så syskonen anlände det var jobbigare..o jag minns bara vilken otrolig lycka det var att få barn o att mina barn får syskon....KAn säga att jag har haft mer problem med kärleken till den yngsta som e en kopia av sin bror...O minns fortfarande med fasa hans första levnadsvecka...
Idag så sviker tålamodet mot min gubbe mer än till barnen dock, eftersom utan hans otroliga stöd skulle jag inte kunna fördela all min kärlek till mina barn, som idag är det bästa som hänt mig o de som får mig att vilja leva....
Mia Althoff (2004-10-26 10:30)
Jag älskade nog min första lika mycket, men det var mycket som "kom ivägen" för den kärleken. Allt bottnade dock i att jag över en natt började förvänta mig för mycket av henne. Hon var ju storasyster (1½år). Ibland skäms jag för det, jag hade lovat mig själv att inte tvinga henne att bli större än hon var... :(
Tilia (2004-10-26 09:58)
Det är otroligt viktigt att dela med sig av sina erfarenheter. Det där med att få barn är så komplext och massa olika känslor kan dyka upp.

Mina gamla tjejkompisar i Sverige börjar äntligen yngla av sig och jag kan då vist och erfaret berätta om mina upplevelser. Jag tyckte det var underbart att få barn, men det var skitjobbigt att bli förälder. Jag skall minnas din krönika den dag de är inne på sitt andra.
Ulrika Johansson (2004-10-26 08:01)
Det är förbjudna känslor du tar upp här, inte så lätt att ta till sig eller erkänna för andra, strongt gjort av dej. Jag med min situation i ryggsäcken kan säga att jag var livrädd för att inte älska mitt andra, sjuka barn för att det skulle bli så mkt jobb m honom. Men jag fick bita i gräset, för jag älskar verkligen honom. Men kärleken till mina två barn är mkt olika varandra, den ena har jag till låns o ska släppa (den friske) o den andre kan jag aldrig lämna någonsin pga sin utsatthet. Kärleken är minsann lika stark men olika o det kan andra ha svårt att ta till sig. Det innebär ju inte att den ena kärleken är mer "rätt" o "bra" o "innerlig", utan de är bara olika varandra. Lät bra med en mailinglista där man kan dryfta sånt med varandra för det är alltid svårt att hitta ventiler för svåra känslor.