Barnsidan - Mia Althoff - på barnsidan
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

30+ - hur barnslig får man vara?

Jag har hur många vuxenpoäng som helst (hey, jag har till och med en mangel!) och är säkert vad många skulle kalla en ansvartagande vuxen och förälder. Men sen jag var ganska liten har jag haft en stor rädsla för att bli vuxen. Jag minns fortfarande barndomens "tanter" med Lodenrock och hatt. Min mamma var aldrig så, men många klasskamrater hade såna mammor. Sån ville jag aldrig bli, och har inga aspirationer på det nu heller. Det är säkert helt ok.

Så idag slog det mig, jag är hur barnslig som helst. Jag hoppar i vattenpölar så fort det regnar. Jag tar de där vita bären som sitter som snöbollar på en viss typ av buske på hösten och hoppar på dem - "poff" säger det. Jag tar sats och glider nerför barnvagnsramperna när de är hala. Jag gillar att höra mitt eko av "koko" när jag går i en gångtunnel.

Och oftast gör jag det utan att barnen är med. Det skulle vara rätt pinsamt ifall nån såg mig, så därför kollar jag noga att ingen kan höra mitt "koko" eller se mig livsfarligt svischa nerför barnvagnsrampen. Carl B Hamilton skulle nog kalla mig infantil. Själv pendlar jag mellan att betrakta det som ganska sunt och oerhört patetiskt. Kanske är detta bara fas två av trettioårskrisen?

Postat 2005-01-30 23:04 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Åter till 1800-talet

Skådespelerskan Ylva Lööf "flaggar för folkligt uppror". Ylva L har sent omsider hittat planerna för att skapa en tredje och fjärde fil på Klarastrandsleden med hjälp av påbyggnad av ytterligare en "våning" på trafikleden: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_8982349.asp.

Det där var ju inga direkta nyheter för oss som brukar läsa tidningen, men där är vi ju olika...

Tydligen är hennes kulturarbetande kollegor Anders Linder, Calle Carlquist och Annika Dopping, liksom riksdagsmannen Gabriel Romanus, (fp) lika nymornade i den stockhoplmska trafikdebatten. Eftersom de enligt Ylva L "är förstumnmade" över utbyggnadsbeslutet. Tydligen indikerar det här sällskapet också att "det finns en stor beredskap för att förhindra att det (beslutet att däcka över Klarastrandsleden) verkställs".

Men man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om digniteten av en opinion bestående av fyra kulturarbetare och en riksdagsman... För somliga är dessa kanske ett folkligt uppror. För andra kan de kanske vara... tja, fem gnällspikar? Möjligen också personligt berörda när "en utsikt blir förstörd"?

Det är fulllt möjligt att överdäckningen av Klarastrandsleden handlar om en - från vattnet - vandalisering av en av "Nordens Vendigs" vackraste vattenvägar. Jag har ingen aning. Jag äger ingen båt. Däremot är det i mina öron en aning motsägelsefullt att först förfasa sig över trafikutbyggnad i "ett av stans mest bullerbelastade områden" samtidigt som man gnäller över att "kilometerlånga promenad- och joggingstråk" "vanställs".

Själv skulle jag inte vilja promenera och jogga i ett av "stans mest bullerbelastade områden", men där är vi ju också olika...

Men det som irriterar mig allra mest är egentligen det evinnerliga gnället och upprorsandan när något nytt ska byggas i Stockholm. Klarastrandsleden är en sannskyldig mardröm. Det är en enkelfilig väg tvärsigenom landets huvudstad. Den matas med påfarter från stora flerfiliga trafikleder och det kan ju bara bli trafikstockning.

Men den ska inte byggas ut. Inte heller ska man bygga ringleder så de som inte ska in till stan behöver åka vägen genom stan.

I spetsen för upproret brukar stå människor som glatt åker taxi på skattebetalarnas bekostnad när kollektivtransporterna är för lusiga, samtidigt som de beskäftigt bjäbbar om att folk ska åka kommunalt. De brukar ha sällskap med innerstadens mest priviligierade klientel: folk med gott om pengar som bor i centralt belägna lägenheter - gärna köpta från allmännyttan för en spottstyver och numera värda en förmögenhet - och lika centralt belägna jobb, dvs folk som enkelt kan gå och cykla till jobbet.

Klart som tusan att det är lätt att göra uppror mot trafikleder som riskerar att sänka värdet på deras lägenheter, men som kan ge folk som bor i en förort och jobbar i en annan lite mer tid för familjen, i stället för tid i bilkö eller i väntan på tåg som inte kommer på utkylda perronger.

Postat 2005-01-28 09:39 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Somliga lever för att arbeta...

 

Mannen min sa en gång i början av vår bekantskap att han bara jobbar för att ha råd att vara ledig... Därav följer att han inte tar på sig extrajobb eller gärna tar övertid för han tycker att 40 timmars arbetsvecka räcker fuller väl. Han har väl inte det roligaste jobbet i världen alla dagar heller. Okvalificerat, tungt ibland och trist, dock med goda arbetskamrater. Men han har ett lättare rörelsehinder och hans anställning med Samhall i grunden känns tämligen trygg även om lönen inte är nåt man hurrar högt över. Men fortfarande så är jobbet bara ett sätt att finansiera fritiden och familjelivet. Kunde han leva på mindre pengar så skulle han arbeta kortare arbetsveckor för att då istället kunna ägna mer tid åt familj och hobby. Jag delar hans syn. Jag vill gärna arbeta men det får icke ta över mitt liv utan är endast ett sätt att finansiera det. Jag kan inte ens tänka mig det arbete som skulle vara så viktigt för mig att det skulle få överskugga, familjelivet, hälsan och allt annat.

Men de finns ju, de där som tycker att abeta är det bästa med livet. Det är de där som har turen att få drömjobbet eller kanske de som gärna tar på sig mer jobb för att de har så kul än de riktigt orkar med i längden. De har ofta betydligt mer än 40 timmars arbetsvecka och uppgifter som är helt enkelt inte går att klara av på ordinarie arbetstid. När de är lediga är arbetet och arbetsuppgifterna det mest populära samtalsämnet med familj och vänner. De lever för att arbeta... utnyttjas ofta av sina arbetsgivare till bristningsgränsen och går i en del fall lite senare in i den berömda väggen. Jag har några såna personer i min närhet, några av dem är sjukskrivna, en har nyss fått diagnosen fibromyalgi troligen orsakad av stress... självframkallad stress, som uppkommit för att personen tagit på sig mer och mer för att det är kul och för att h*n liksom tog på sig ansvaret för firmans väl och ve trots att h*n bara var en vanlig anställd. Allt med arbetsgivarens goda minne förstås. Jag kan till viss del förstå varför det blev så. Det är härligt för självkänslan att vara den som kan och det är härligt att ha alla trådar i sin hand. Man identifierar sig med sitt arbete och blir ett med det. Man kanske har nyckelkunskaper som ingen annan på arbetsplatsen besitter vilket ger makt men också en mycket stor ansvarsbörda. Blir man då sjuk så förtränger man nog det så länge det går för att annars får företaget problem... ingen annan kan ju göra jobbet då...

Jag ser för övrigt tendenser till en tro att alla kan och har rätt till att jobba med sin hobby numera. Jobb ska vara intressanta och stimulerande och varierade för att duga. Yrke ska väljas helt utifrån eget intresse snarare än efter arbetsmarknadens utseende, se bara på mängden ungdomar som vill gå mediaprogrammet eller estetprogrammet i gymnasieskolan, vad ska alla de jobba med när de blir klara? Själva iden att helt enkelt jobba för sin försörjning tycks ha blivit omodern eller nåt, huvudsaken är istället att man har kul. Och om man nu går ut i arbetslivet med tanken att jobb bara ska vara roligt så kommer nog många att bli besvikna. Endast ett fåtal kommer att gå till jobbet varenda  dag i sitt yrkesverksamma liv med ett lyckligt leeende på läpparna för att det är det roligaste som finns att jobba.  Dessutom så finns ju faktiskt alla de där trista jobben som någon måste utföra...

 

 

Postat 2005-01-27 00:02 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag har dåligt samvete

Mina barn går på förskolan mellan nio och halv fyra. De är lediga rätt många fredagar. Jag har dåligt samvete. Varför?

Av någon anledning har det blivit fult att ha barnen på förskolan (eller "dagis" som många säger) långa och många dagar. Helst ska de bara gå mellan nio och tre, det är mellan dessa klockslag som de mesta pedagogiska aktiviteterna sker. Och på fredagar är så pass många lediga att man nästan känner sig som en känslokall karriärsmorsa/farsa om man lämnar barn då. Och loven måste ju få vara så där låååånga och idylliska som när man själva var liten. Med en arg debatt i media om att barn var på förskolan medan föräldrarna hade semester så kändes det ruttet att bara ge dem 5 veckors sommarlov.

Det har blivit nån slags tävling om vem som kan ha barnen kortast tid på dagis. Ungefär som att korta dagar gör en till en bra förälder. Långa dagar betyder förmodligen 1) att man är egoistisk eftersom man enbart tänker på sin karriär eller 2) det är fruktansvärt synd om en eftersom man förmodligen är ensamstående eller lågavlönad. Jag har hört föräldrar säga att de skäms för att barnen har så långa dagar...

Man pusslar alltså med mormor, barnvakter, grannar för att barnen inte ska behöva "utsättas" för dagis efter kl 15. Vad är det som gör dagis så dåligt efter kl 15.00? Eller före 09.00?

Så, vad har jag dåligt samvete för, mina barn går ju "rätt" tider? Jo, jag har dåligt samvete för att skriva "9-15.45" på schemat när det på många barns rader står "7-17.30". Det känns som jag med mina små krumelurer skriver de andra föräldrarna på näsan om vilken duktig förälder jag är. Jag kanske ger dem dåligt samvete? "Kolla bara - jag kan minsann prioritera! Stackars dig och dina barn...".

Jag är säker på att de allra flesta föräldrar sliter så hårt de bara kan för att få så mycket tid som möjligt med sina barn. Varken de eller jag behöver mer dåligt samvete eller fler måsten. Låt ingen komma och säga att förskolan är av ondo, när du vet att dina barn har det bra där. På vår förskola har man satt upp ett stort plakat som deklarerar (ungefär så här):

Allt som är viktigt som vuxen lärde jag mig på förskolan:
-Vara en bra kompis
-Dela med mig
-Glädjas med andra
-Arbeta och fungera i grupp
-Empati
-Klä på mig och äta med bestick
-Ha roligt
-Tvätta händerna och tacka för maten
-Tålamod
-Utforska och ta reda på svar
-Vänta på min tur
-Ta instruktioner
-Ta ansvar för mina egna handlingar
-Normer och värderingar
-Leva i nuet

Tänk på det om jag med mina "09.00-15.45 måndag till torsdag" ger dig dåligt samvete. Ingen förälder blir "bra" eller "dålig" med dagistiderna som enda beslutsgrund, ingen annan än dina barn kommer kunna bedöma dig på den punkten.

Postat 2005-01-26 00:28 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Porr som självklarhet?

Jag har följt ett otaligt antal diskussioner om porr på Aff, och det som sakta går upp för mig är hur många det är som anser att titta på porr är ett grundläggande behov som man liksom inte kan styra över.

Många är de kvinnor som ogillar att deras respektive tittar på porr och vill att de slutar. En del har män som slutar i och med detta. (Självklart finns det många män som från början inte är intresserade av porr, men då detta sällan skapar problem kommer de inte upp vid diskussionerna. Liksom det finns många förhållanden där båda konsumerar porr, tillsammans och enskilt.)

Men det jag funderar på är alla dessa förhållanden där antingen mannen öppet vägrar sluta, eller då han säger sig sluta med det för att sedan fortsätta i hemlighet.
Många gånger har kvinnor skrivit på "Fråga pappor" och frågat varför och hur de ska hantera detta. Vissa har bara "gnällt", andra har undrat, några är förtvivlade etc.
Svaren de ledsna/arga/oroliga kvinnorna får från papporna är nästan genomgående att "man kan ju inte tvinga någon att sluta titta", "nej det är fullt normalt att titta på massa porr" etc.
Alla tar alltså för givet att porr-skådande är ett grundläggande behov. Att oavsett vad ens partner tycker om det hela så är det för många en för stor uppoffring att sluta.
Men hallå - hur länge har det över huvud taget funnit porr att tillgå? Alltså mer än enstaka ristningar eller en enstaka bild på en kvinna i underkläder? Varför är en masskonsumtion av porr helt plötsligt fullständigt normalt och av så många fullständigt försvarbart?

Att porr är upphetsande för många förstår jag och vänder mig inte emot. Men varför _måste_ helt plötsligt så många ha det? Varför är det så många konsumenter som anser att det är ett grundläggande behov. Varför är det så oerhört viktigt att man inte anser att ens partners motvilja räcker som anledning att sluta?

Jag ser beskrivningar av män som porrsurfar halva natten - och dessa blir också försvarade. Som om det vore något fullständigt naturligt och helt grundläggande.
Men när blev ett mänskligt behov av att titta på porr i mängder? 5 år sedan? 10? 30? 50?
Så mycket längre kan det knappast vara med tanke på att det helt enkelt inte fanns att tillgå i större mängder då.

För att göra en parallell:
Choklad.
Att äta choklad är ju att tillfredställa en av våra ursprunliga drifter -matintag, likt att titta porr är att tillfredställa en annan - fortplantning.
Låt oss dock låtsas att tillverkningen av choklad i mångt och mycket sker under tveksamma former, dvs människor arbetar under tveksamma förhållande vid odling/tillverkning etc.
Om då någon var oroad för att dess respektive åt för mycket choklad - skulle då rådet vara att "det är en fullt naturlig drift", "det är inget man kan begära av någon annan att sluta med"? Eller är det inte så att om det behovet överskuggade annan hänsyn, inklusive hänsyn till ens partner, vore det då inte naturligt att kalla det för ett missbruk, och hantera det utifrån ett missbruk?
Liksom överkonsumtion av porr och/eller att se porr som något viktigare än vad ens partner tycker rimligen borde kallas för missbruk.

När blev konsumtion av porr viktigare än allt annat? När blev det så viktigt att det inte ens får ifrågasättas som behov?

Postat 2005-01-25 00:42 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Resa med tonåring...

Det kan vara nervpåfrestande värre att resa bort en helg med sin femtonåring... Men man hinner inte få tråkigt i alla fall!

Först och främst så är planering A och O. I god tid måste tonåringen göras redo för dylika bravader med sina päron. Minst en månad i förväg så bör man plantera idén.

Mor upplyser
-Den (datum) så ska vi fara och hälsa på mormor & morfar över helgen och vi vill att du följer med den här gången.

Mor håller för örona och väntar på "det stora vrålet"

Dotter
-MEN MAMMA! JAG OCH XY HADE JU PLANERAT ATT...

Mor avbryter...
-Då får ni planera om, den här gången ska du följa med. Du har inte träffat dem sedan i somras och morfar frågar efter dig. (morfar är fortfarande dålig i sviterna efter stroke våren 2004 och klarar inte resan hem till oss) Du har haft mer eller mindre bra ursäkter varenda gång vi rest ner sen dess och fått stanna hemma. Men nu vill vi att du följer med.

Dotter 
-Men mammaaaa!
Stampar in på sitt rum och dänger igen dörren...

Så får man fortsätta att påminna med jämna mellanrum så att det inte ges utrymme för att glömma sagda resa. Vid varje tillfälle upprepar sig protesterna trots att Dotter nog vid detta laget insett det lönlösa. Dagarna före resdatum börjar man så smått att påpeka lämpligheten av att se över kläder osv så att det finns rent det som hon vill ha med sig.

Mor påminner för femtioelfte gången sent på torsdagskvällen
-Packa ryggsäcken ikväll, du hinner inte imorgon bitti och direkt när du kommer från skolan så ska vi åka.

Dotter muttrar
-Ja ja, jag ska.... Men jag vill faktiskt hellre stanna hemma...

Så kommer resdagen. Far har tagit ut kompledigt för att vi ska komma iväg lite tidigare. Han vill helst undvika mörkerkörningen om han kan. Mor och Far har packat sina saker och förberett hemmet för att stå tomt en helg. Är det nån av läsarna som tror att Dotter har packat sina saker? Glöm det! Dotter kommer hem vid lunchtid som avtalat och det är dags att åka. Eller hur var det nu?

Far upplyser
-Då går jag och hämtar bilen så kommer vi iväg så fort vi har lastat i.

Dotter i falsett
-Men jag måste packa, var är mina jeans, har du tvättat dem mamma?

Far suckar uppgivet
- Men det var då själva... Jag hämtar bilen, sätt fart och gör dig klar. 

Dotter far omkring som ett torrt skinn och letar sina saker. Luttrad Mor slår dövörat till och sätter sig vid datorn för att läsa e-post. Far går till garaget och hämtar bilen. Dotter packar medan hon utstöter icke rumsrena ord som skulle kunna få vem som helst att rodna. (men inte Mor som har hört ramsan förr)

Far påpekar
-Om vi inte kommer iväg nu så kunde jag lika gärna ha jobbat hela dagen, nu lär jag ju få mörkerkörning iaf.

Dotter snäser
-Ja ja, jag är klar nu... Nej förresten, jag måste säga hejdå till XY, han är nog på MSN eller Lunar. Guuud, jag kommer att tråkas ihjäl om jag inte får snacka med honom på hela helgen...

Dotter sätter sig vid sin dator och börjar klattra på tangentbordet med raketfart. Mor känner att sinnet rinner till och det börjar ryka ur örona. Det var ju meningen att komma iväg i tid för att slippa mörkret under färden. Det börjar bra...

Mor pekar med hela handen
- Nu får du vara klar, stäng av datorn annars rycker jag din nätverkskabel. Sätt fart, bilen är lastad och nu ska vi åka.

Dotter muttrar men gör som hon är tillsagd. Vi kommer iväg en timme senare än beräknat och kommer att hinna nästan ända fram innan det blir mörkt. Dotter är helt plötsligt på ett strålande humör. Sitter i baksätet och sjunger med i låtarna från mp3-spelaren. Mor och Far tittar nöjda på varandra och konstaterar att det nog blir bra trots allt tjafs tidigare.

Dotter frågar
- Mamma var är vi? Är det långt kvar, jag har tråkigt...

Mor svarar
- Vi är i Gävle ser du väl, det är ju bara en halvtimme sen vi åkte hemifrån. Vi ska tanka här och sen är det ca 2,5 timmar kvar av resan.

Dotter suckar! Resten av resan tillbringar hon ömsom i tjurig tystnad ömsom med kvittrande kommentarer om det vi passerar. Far får order att tuta på några snyggingar på en busshållsplats i Skärplinge vilket han tjänstvilligt gör till Dotters munterhet. Mor och Far trivs och småpratar. Resan är länge efterlängtad och det är skönt att komma hemifrån även om det bara är för att hälsa på släkten. Mor har längtat till föräldrahemmet och tycker att resorna dit sker alldeles för sällan.

Innan Dotter börjat ledsna totalt är vi i Norrtälje och resan närmar sig sitt mål.

Morföräldrarna väntar på rullstolsrampen och kramkalaset börjar. Dotter är nu i sitt esse och clownen tittar fram till och med. Den munviga Dottern håller nu igång fredagkvällen lång och hinner knappt andas för att hon ska prata och berätta. Morfar är lycklig, han saknar alla sina barnbarn och tycker att han ser dem för sällan numera när han och mormor inte kan resa runt så mycket längre. Dotter är också lycklig, det syns, hon har varit lite rädd att träffa morfar sen han blev sjuk. Tycker inte om att han är delvis förlamad men nu verkar den rädslan ha gett vika. Så fortlöper helgen på bästa vis. Samvaro med massa prat och skoj och evighetslång middag med extra god mat. Annan släkt dråsar in för att träffa oss. Det blir en hektisk lördag men det har vi räknat med. Men en helg är kort och vid lunchtid på söndagen så är det dags att vända kosan hemåt igen. Måndagen kommer ju med arbete och skola.

Dotter
- Men måste vi redan åka? Jag vill stanna lite till.

Mor
-Ja, vi vill åka så vi hinner hem innan det blir mörkt vet du ju. Och dessutom så måste vi handla lite så det finns frukost imorgon. Packa ihop dina saker nu...

Dotter
-ja, ja...

Vi kommer iväg i skaplig tid den här gången. Efter ett långdraget adjö styr vi kosan mot Norrtälje för vidare resa norröver på Riksväg 76.

Dotter
- Hur lång tid tar det innan vi är hemma?

Far förvånad
- Men lilla stumpan, det är ju lika långt hem idag som det var hit ner i fredags såvida de inte har rätat ut vägen sedan dess. Det tar nästan 3 timmar. Precis som i fredags.

Dotter suckar
-Jag är trött, får jag ligga ner i baksätet?

Far konstaterar
-Du får sova sittandes, bältet ska vara på, det diskuterar vi inte ens. Annars så kan du och jag sjunga duett för Mor... Ekorrn satt i graaanennn...

Dotter flinar
-Men pappaaaaa!

De där två har ett speciellt förhållande till varandra som grundlades när Dotter var mycket liten och just hade fått en lillebror som jämt var sjuk. Far blev hennes fasta punkt för Mor var ofta borta på sjukhuset med lillebroren. Dotter förväntar sig iaf att Far ska retas och Far förväntar sig att Dotter ska  säga -Men pappaaaaa! Då är de båda nöjda. Mor ler och sluter ögonen för att sova bort en stund av resan. Gästsängen hos föräldrarna är inte av det mer bekväma slaget så nattsömn blev det dåligt med.

Väl hemma hinner dotter inte få av sig skorna innan hon sitter vid sin dator och chattar med XY... Lyckan i ansiktet går inte att beskriva, äntligen hemma igen och pojkvännen är online.

Mor passar på
-Nästa helg ska vi åka till NN och du ska följa med.

Mor håller för örona och väntar på "det stora vrålet" samt duckar för en flygande tidning.

Mor erkänner
- haha... jag bara skoja.

Dotter fnittrar
-Men mammaaaaa!

 

Postat 2005-01-24 10:29 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag - en miljögangster

Läser om rabaldret runt tidningsinsamlingen, som ska upphöra i portarna, och skänker en tacksam tanke till vår förtänksamma hyresvärd som både har ett rekorderligt grovsoprum och en sådan där holk på gården att stoppa tidningar i. Vi har m a o inte ställt tidningar i porten de senaste tio åren.

Men jag ska, trots risken för en skur av virtuella ruttna ägg, bekänna att jag aldrig i livet skulle få för mig att kånka iväg tidningarna längre sträckor än till grovsoprummet. Inte några andra sopor hellre för övrigt. Skulle värden inte ha soprummet och holk för glas och tidningar på gården skulle soporna gå i sopnedkastet.

Ska det sorteras sopor i storstan där folk inte gör som på landet: slänger in soporna i bilen och kör till tippen, då ska det sorteras hemma på gården! Även om jag haft en sorteringsstation på vägen till jobbet (vilket jag faktiskt inte har; jag skulle få gå en lång omväg) är jag alldeles för tankspridd för att dra med mig både sopor och väskan med grejor jag behöver under min dag. Förr eller senare skulle jag slänga fel bagage; det är en naturlag.

Fast egentligen vet jag inte ens hur man gör. Sorterar sopor alltså. Ja tidningar och glas fixar jag galant.; jag kan till och med skilja på färgat och ofärgat glas, men allt annat!

Minns hur jag en gång blev stående i grovsoprummet med en gammal trasig wellpappkartong och grunnade på om den borde räknas som metallskrot eller wellpapp. Den var ju full av gamla häftklamrar... Men det kanske var meningen att jag skulle pillat loss dem allihop?

Mammas kompost förorenar jag ständigt . Semestern på vårt kollektivland är ett ständigt uppläxande eftersom jag aldrig minns om äggskal ska gå i komposten eller inte. Och hur det var med kaffesump. Och bananskal.... För att inte tala om hushållspapper....

Och vid diskning av gamla mjölkpaket går definitivt min gräns. Om man är fem i familjen och inte har diskmaskin diskar man alldeles tillräckligt utan att man ska stå och svabba sopor också.

Kanske kan jag få en liten miljömedalj i alla fall för att vi inte har diskmaskin? Och så åker jag ju kommunalt till jobbet också! Det sista får mig för övrigt att önska att jag vore hindu eller buddhist, dvs att jag skulle kunna hoppas på att mitt tålamod med den kassa pendeltågstrafiken ska belönas i nästa liv. Så bristen på insikt i sopsorterandets betydelse som riskerar att göra mig till gråsugga i nästa liv skulle kunna kompenseras av bristen på diskmaskin så jag kan hoppas på en uppgradering till i vart fall en... tja. Svart Änka kanske?

Postat 2005-01-21 08:19 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Same same but diffrent

Ett tag prenumerade jag på alldeles för många tidningar och eftersom de alltid kommer inom loppet av samma vecka så blev det till slut lite "stressigt" (ja, snacka om i-landsproblem...) att hinna med att läsa allt. För att läsa glättiga och snygga månadsmagasin är lyx för mig. Så jag sa upp alla prenumerationer, men har nu hakat på både ett och två av de finfina erbjudanden man får i brevlådan. Och då infinner sig känslan av att "mäh - det här har jag ju läst förut... eller?".

Gissa vad ett typiskt januarinummer från Damernas Värld eller Amelia handlar om? Jo - träning - vilka kläder man ska ha, vilka de nya träningstrenderna är och sportikonernas favorituppvärmningstips. Och så ska man peela och smörja bort vinterhud, man ska packa bort januaritrött hår och fila fötter, sova med händerna insmorda i tunna bomullshandskar. Mellan detta fylls tidningen av reklam om 1) nikotinplåster, 2) viktväktarmat och 3) pangerbjudanden från gymet.

Februarinumret av ELLE lovar mig en totalguide till vårmodet. Lagom till vinterrean definitivt är slut. I heminredningstidningarna vimlar det av hjärtan på rulle, mattor och i tallriksform. Sen följs månaderna fram till försommaren av köksspecialer och badrumsspecialer, och allehanda vårtips för trädgården, gardinerna, krukväxterna. Och det är mycket som ska göras; beskära äppelträd, planera frösådden utifrån svulstiga frökataloger, se om komposten, starta byggprojekt utomhus. I maj, juni är temat semester, så gott som alltid ha man fått med en "så gör du din sunkiga gamla balkong till en prunkande oas". Med tanke på allt de fått plats med på de ynka 6kvm undrar man om inte fotografen jobbat med titthålteknik för att ta alla de där bilderna i 16 vinklar. Sen kommer ju givetvis bilderna, köptipsen och gör det själv-tipsen från skärgårdsidyllen. "Marint ska det va". Ralph Lauren och Lexington annonserar.

Nu börjar det bli höst, nu ska vi sitta i soffor och läsa sovrumsspecialer. Och äta goda, hemlagade, och rykande soppor i höstmörkret. Nu blir det också en del SPA-special i damtidningarna, tillsammans med tips för att piffa upp badrummen. Och levande ljus! Vi kan också läsa om vilken lövräfsa som är bäst i test och lite senare hur man förbereder växterna och trädgården för vintern.

Och sen kommer förstås adventstiden och julen. Det frossas i rött, man kan lära sig att binda kransar, man kan i relationsakuten lära sig hur man hller ihop familjen under familjehögtiderna. Det är julklappstips, snyggaste adventsstjärnorna och bästa skinkreceptet. Vi får lära oss om amaryllis och hur kändisarna firar jul och vad de allra mest önskar sig.

Ja, och så är det nyår och hummer och oxfilé på festen som givetvis är matchad med gäster, soffa, tapeter, lövräfsor och allt det där som vi lärt oss under året. Och sen börjar det om, fast ändå inte.

Postat 2005-01-20 01:53 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Telefonterror

 

Vet inte hur många gånger samma telefonbolag försökt få oss att byta förval. Vet inte hur många gånger jag tackat nej i vänlig ton vilket då sätter igång stora övertalningskampanjen från andra änden. Och då blir jag otålig och risken att jag slänger ur mig en sur kommentar fast jag egentligen inte vill det ökar. För man vill ju helst vara så förbaskat artig. Inte gärna avbryta, inte lägga på luren i örat på nån... Det sitter i ryggmärgen.

För att sen inte tala om allt tvättmedel mm som man förväntas köpa i stooora förpackningar av en telefonröst. Eller tidningsprenumerationer och bidrag till diverse välgörande ändamål.

Jag har äntligen efter att ha tänkt göra det i ett par år fått tummen ur att anmäla mig till NIX och nu ett par månader senare så har samtalen minskat betydligt i omfattning men än ringer det. Och det är telefonbolagen som är värst tätt följda av Dagens Nyheter och lokalblaskorna som vill sälja prenumerationer.

Det här är kluvet. Jag vet ju att i andra änden sitter en människa som förmodligen försöker försörja sig på att kränga telefonabonnemang, tigga till Cancerfonden osv och de har i många fall resultatlön. Dvs, inget folk som nappar = ingen eller mkt låg lön. Och då får jag sånt dåligt samvete när jag tackar nej utan att ens höra klart på deras upprabblade ramsa. Egentligen så är det ett omänskligt sätt att försörja sig på. Inte nog med att lönen står i direkt relation med hur du lyckas sälja utan du ska också stå ut med mer eller mindre elaka avsnoppningar. Jag har själv jobbat med sånt här en period och har fullständigt klart för mig hur det går till. Men det var inget jobb för mig alls. Jag klarade inte av de elaka tillmälen som en del svarare gav mig och insåg ganska snart att jag inte var ett telefonförsäljarämne.

Det här sättet att sälja sina produkter verkar bli mer och mer vanligt. Vanligt är också att i de företagen så kommer det och går personal hela tiden. Få orkar med att jobba med telefonföräljning länge. Det tycks också vara en branch som flitigt utnyttjar glesbygdsbidrag för att etablera sig på en ort med många arbetslösa men lägger ner så fort bidragstiden är slut. För att sedan dyka upp på en annan ort med nytt namn och nya bidrag. Somliga vittnar om knepiga chefer med tävlingssystem av typen "Lista på Whiteboard" för att få de anställda att tävla med varandra om vem som lyckas bäst. Facklig organisation ses med oblida ögon. Inte den bästa grogrunden för ett trevligt arbetsklimat utan snarare som bäddat för ångest. Pikarna till den som lyckats sämst var inte vara snälla på det företag där jag jobbade.

Men det är ju ont om jobb på många platser i landet så de företagen lyckas, trots sin i många fall kassa personalpolitik, ganska lätt rekrytera det folk de behöver. Antingen bland de som får sig jobbet anvisat av af eller bland de (unga) desperata som gärna vill flytta hemifrån eller som behöver öka på sina inkomster medan de studerar/ är barnlediga etc. Och på det sättet så kan man väl motivera de här företagens existens.

Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är jobbigt med de här samtalen och jag är knappast ensam om det heller. Jag tar banne mej hellre mängder med erbjudanden om Viagra, bantningspiller, billiga datorer och penisförlängning i E-posten. De mailen kan man iaf slänga olästa eller sortera bort med ett spamfilter.

 

Postat 2005-01-18 22:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vardagsirritationer

Måste ju bara passa på när jag nu bloggar att få häva ur mig mina favorit-irritationsmoment.
Här kommer en för mig aktuell topp-lista:

Barnvagnsirritiationer:

1. Alla som stöter in i barnvagnen på bussen, _trots_ att det är gott om plats p g a det uppfällda handtaget.
Vareviga gång är det någon som inte utnyttjar tillgängligt utrymme utan halvt drar med sig barnvagnen. Första gångerna reagerade jag knappt, men nu börjar jag undra varför folk verkar blinda för att det står en barnvagn där. Är de rädda för att snudda stolpen på andra sidan? Stolpofobi? Eller tar de ut sin dolda aggressioner mot barnvagnar?

2. Folk som inte väjer, alternativt ser synnerligen sura ut för att de måste väja för barnvagnen.
För mig är det självklart med "väjer lättast"-principen. Dvs:
- gående väjer för barnvagn
- enkelbarnvagn väjer för tvillingvagnar
- alla barnvagnar väjer för rullstolar och rörelsehindrade
Jag menar inte att man ska gå och breda ut sig hur som helst, men det känns ändå som att den som är rörligast bör flytta sig mest...

Trafikirritationer (mitt absoluta favorit-irritationsområde):

3. Bilar som kör för nära
Alltså - vad är det med dem egentligen. Alla har väl lärt sig att man ska hålla avståndet av säkerhetsskäl - och ändå är det så många som är uppe och trycker. Tror de verkligen att det går fortare då..? Skulle vilja ha en sådan där skylt med rullande text i bakrutan. Så jag t ex skulle kunna lägga i texten "Snart tvärbromsar jag. 10... 9... 8... 7... "

4. Bilar som ligger och trycker för nära och vill köra om - i kö.
Alltså, på skalan mindre begåvade eller totalt superegofixerade är dessa som ligger och visar med alla upptänkliga medel att de vill köra om, fast vi alla ligger i 70 i vänsterfilen på 110-vägen. Fast det är massor av bilar i båda filerna. Fast det borde vara uppenbart att alla andra också vill köra fortare... Men ändå så ligger de där med helljuset och vill förbi. Man undrar om de verkligen tror att de tjänar något på det.

5. Bilar som fyller upp korsningar
Alla dessa som kör in i en korsning utan att veta att om de hinner igenom innan det blir rött. Och sedan spärrar all trafik. Jag blir lika irriterad varje gång och lika förvånad över folks egoism/kortsynthet.

6. Sicksackande MC i alltför många knyck
Visst, många MC-förare kör jättebra. Men varför olycksstatistiken för MC ser ut som den gör förvånar mig tyvärr inte. Men förutom att de verkar fullständigt skita i sina egna liv så riskerar de ju dessutom andras.

Feministiska irritationer

7. "Nu är du väl glad över att ha fått en av varje?"
Jotack, det är en av varje. Har svårt att tro att jag skulle kunnat få två exakt lika, när inte ens enäggstvillingar är det...

8. "Men feminister hatar ju faktiskt män. Faktiskt."
Håhåjaja, alla som letar sig blå tills de hittar någon liten, liten undanskymd grupp som säger sig hata män. Eller som tar vissa texter ordagranna i stället för symboliska.
Och sedan spelar det ingen som helst roll att 99 av 100 feminister säger att de inte håller med, att de visst tycker om män. Bara det att man ska behöva bedyra det är ju i sig så oerhört tröttsamt. Sist jag kollade behöver t ex inte alls alla krista vareviga stund stå till svars för JVs tokerier.

9. "Jamen om du som inte skrattar åt den här listan över mannens egenskaper har ju ingen humor"
Jo, jag har humor. Men bara för att jag inte har samma humor betyder det inte att jag är gravallvarlig. Bara för att jag inte tycker att sådant som bekräftar fördomar är roligt så är jag inte snustorr. Vissa gillar buskis, andra Monty Python.

10. Alla som...
Nä, jag stoppar här. Det får räcka för nu, listan kan bli alldeles för lång annars. Men alla dessa fördomar mot kvinnor, mot män, mot feminister... *phu*

Postat 2005-01-17 09:34 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kungen kommer inte till begravningen

Det är outhärdligt sorgligt för alla de som drabbats av katastrofen i Asien. Men hur kommer det sig att bara de som dog av tsunamin blir så sörjda av kung och fosterland?

Det är självklart att alla som omkom i katastrofen ska sörjas. Det är bra att man inrättar krisgrupper på arbetsplatser och skolor, att myndigheterna hjälper folk att hitta information, att företag och organisationer samarbetar för att göra drabbade människors liv lättare. Om någon granne eller medmänniska finner goda råd om hur man närmar sig någon som förlorat sina närmaste och kan hjälpa den att bära sorgen, om än bara en liten bit, så är det bra och riktigt.

Ändå känner jag mig fundersam och nästan illa till mods när jag ser alla kändisgalor för tsunamins offer, alla extrabilagor i tidningarna, de sponsrade hemsidorna för de drabbade.

Var var alla kändisarna när sju pojkar dog i en minibuss utanför Karlskoga? Varför skänker ingen pengar till hemsidor för de över 300 föräldrar vars barn dött av olycksfall varje år?
Kommer kungen att stå vid kistan när ett barn blir dödat av ett rattfyllo i vår? Kommer Freivalds att gråta tillsammans med föräldrarna vars barn dör i cancer i sommar?

Nej, såklart inte. Och inte kommer vi att hålla tysta minuter för alla som svälter ihjäl eller dör i aids varje dag heller, fast vi gjorde det för de som dog i New York den 11 september. Därför att vi kanske inte kan och orkar tänka på alla som dör hela tiden. Vi orkar bara tänka på några.
Men då tänker vi så otroligt mycket istället. Utlyser nationell sorgedag, bildar nationella råd, öppnar jourtelefoner, skänker pengar.

Men varenda en av de som dog av tsunamin är ändå bara en person. Kanske ett barn som kommer att sörjas så fruktansvärt mycket av sina föräldrar och syskon. Men ändå bara en person. Precis som det barn som drunknar i en vak eller blir misshandlat till döds eller tynar bort av cancer och som kommer att bli exakt lika sörjt och ohyggligt saknat av sin familj.

Men kungen kommer inte till deras begravning, av den enda anledningen att de inte dog vid ett speciellt tillfälle.

Jag får en känsla av att en del av den här officiella sorgen är till för att döva ett dåligt samvete, kanske för att visa att man visst bryr sig fast man verkade så oengagerad i början. Och att medierna ältar och ältar alla detaljer om varenda droppe sorg i varenda familj är ju självklart eftersom det säljer. Är det någon som vet om det verkligen är vad de sörjande familjerna vill? Det kanske inte är alla anhöriga till katastrofens offer som vill få spaltkilometer skrivna om sig och sin sorg.

För att inte tala om alla dem som får sina barns död fullständigt överskuggade av en discobrand, en fartygsolycka, en mördad minister. Trots att alla föräldrar går igenom exakt samma helvete.

Det är inte fel att tänka mycket på döden. Vi kunde gott ha en tyst minut i veckan när vi tänker på alla svenskar och andra som dör av naturkatastrofer, mord, plundring, svält och förgiftning varje dag i världen. Vi kunde gott skänka pengar, hjälp, mat och tröst till fler i vårt samhälle som förlamats av sorg.
Men det blir fel när vi försöker låtsas som om döden inte fanns i tusen dagar, och sedan svämmar över av återhållna tårar den tusenförsta dagen.

Postat 2005-01-14 10:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Är du flexitarian eller har du blivit örådiserad?

Nya ord från år 2004. Svenska Språknämnden har varit ute och pejlat läget. Med örat mot marken har de hittat vuxenvälling och servicebarn - bland annat.

backflyt

har man när det går riktigt dåligt.

backslick

herrfrisyr med ganska långt, bakåtstruket, ofta vaxat – slickat – hår. (hemmasnickrat engelskt ord)

biomal

slaktavfall som malts ned och används till bränsle. 

blingbling

glittriga och pråliga smycken som skall visa att man är rik. (från engelskan)

blogg

öppen dagbok på webben. (från engelskan)

bokstavsdrog

drog som benämns efter sin initialförkortning, exempelvis BD (butandiol).

brattig

snobbig, överklassig (till eng. brat 'överklass-slyngel'). 

curlingförälder

förälder som gör allt för att sopa bort alla hinder och svårigheter för sitt barn, precis som en curlingspelare som ivrigt sopar isen för att curlingstenen skall glida fram lättare. (från danskan)

datalektiker

person som inte lyckas lära sig att använda dator och Internet.

fashionista

mycket modemedveten person. (från engelskan)

flexitarian

person som ”flexar” mellan att vara vegetarian och allätare. (från engelskan)

fronta

stå eller placera längst fram; frontalkrocka. 

gångpeng

bidrag som tilldelas dagmamma för transport av dagbarn till den allmänna förskolan.

hbt

förkortning för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

hjärtstartare

defibrillator, apparat som återför onormal hjärtrytm till normal, t.ex. vid förmaksflimmer.

homokompetens

kunskap om vad homosexualitet innebär och förmåga att bemöta homosexuella på ett korrekt sätt. 2001

kotlettfrilla

backslick.

krana

vrida på kranen på en vinbox och hälla upp ett glas vin. (sagt av Gudrun Schyman)

kyrktrappsvigsel 

ceremoni där de som just ingått partnerskap välsignas av en präst på kyrktrappan, eftersom ceremonin inte får äga rum inne i kyrkan.

metrosexuell

heterosexuell man med samma intresse för mode och utseende som förknippas med homosexuella män inom gaykulturen.

mms:a

skicka mms, d.v.s. sms (textmeddelande) kombinerat med bilder via mobil.

nånannanism

inställning att någon annan får ta hand om ett problem.

polyamori

det att ha flera kärleksrelationer samtidigt.

röstsamtal

samtal med kameramobil som är ett vanligt samtal och inte ett videosamtal, textmeddelande (sms) eller bildmeddelande (mms).

servicebarn

barn som får all service från sina curlingföräldrar.

shobresvenska

svenska med många inslag av ord från olika invandrarspråk; talas av ungdomar både med enspråkigt svensk och med mångspråkig bakgrund; bildat till hälsningsordet Sho bre, som betyder 'hej'.

solduscha

ett sätt att få konstgjord solbränna genom att låta sig duschas av en brun-utan-sol-lotion under starkt tryck.

videosamtal

samtal mellan kameramobiler där de samtalande kan se varandra på telefonens bildskärm.

vuxenvälling

skämtsam benämning på caffelatte, i synnerhet sådan som smakar kokt mjölk.

örådiserad

om tillstånd som liknar förhållandena i tv-programmet Robinson, med utröstningar o.d.

Postat 2005-01-13 10:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Samlaren

Behöver du någon udda pryl från 70- 80- eller 90-talet? Fråga mig, jag har kanske  precis det du behöver i mina gömmor!

Jag har nämligen oerhört svårt att göra mig av med saker. Det kvittar att jag inte använder dem eller har gjort så på länge. Jag skulle ju kunna vilja använda dem nån gång... kanske... i en avlägsen framtid. Och då vore det ju synd om jag avyttrat grejen eller hur? 

Det här är spår från min barndom tror jag. Jag växte upp i ett kärleksfullt hem men som inte hade något överflöd på pengar trots att båda mina föräldrar alltid jobbat. De saker och kläder man fick blev man noga instruerad att vara rädd om för det fanns inte pengar till att köpa nytt hur som helst om något skulle gå förlorat. Därav följer att jag är väldans noga med mina saker nu som vuxen också. Slit och släng är inget för mig alls... Numera finns det råd att  köpa prylar för nöjes skull och det gör jag, teknik- och boknörd som jag är. Jag köper nya saker efter noga övervägande och så lägger jag gamla grejer på hög i skåp, lådor och förråd. Kan va bra å ha serrö!

Så därför har vi i sakeri överflöd. Hela förrådet är fullt och längst där inne står ett par ännu inte uppackade flyttkartonger från vårt senaste bostadsbyte... för 14 år sen :) Jag har ingen aning om vad som är i dem och det står helt klart att vi inte saknar innehållet eftersom vi inte har haft orsak att lätta på locken. Men jag vet att jag inte klarar att kasta dem utan att titta i dem... och om jag tittar i dem så klarar jag inte att kasta innehållet...

Kläder är en annan grej. Jag har hur mycket som helst med gamla kläder. Sånt som vi sorterat bort för att det är urvuxet (barnens) men som var helt och som jag därför satte ner i förrådet utifall någon skulle vilja ha plaggen senare. Vem då kan man undra... vem vill ha barnkläder från 80- och 90-talet? Vem vill ha mannens urvuxna bruna gabardinbyxor förresten... äkta sjuttiotal med väldigt utsvängda ben. Matchande urvuxna rosa skjortor finns också. Och mina blommiga jeans :) Jag hade ett par älskade Lee-jeans som jag broderade på. Blommor, bokstäver efter min mormors märkdukar... små nyckelpigor, fjärilar och allt möjligt.  De är så nötta och sköra att de inte skulle gå att använda även om jag vore smal som i tonåren och kunde komma i dem. Men kvar finns de tillsammans med mina moonboots och jeansjackan som Svenne Hedlund skrivit sin autograf på (så sen kunde jag inte tvätta den nåt mer) För att inte tala om nostalgiplaggen som barnen haft. Äldre Dotters första klänning, en liten ljusgul plyschsak med volang i strl 50cl. Eller byxorna med ett hjärta på bröstlappen som Sonen hade när han äntligen kunde hämtas hem från Barnintensiven i Uppsala en månad efter födelsen. Eller den sommarblommiga klänningen som Yngre Dottern hade på sin första skolavaslutning.

Ja ni ser... här sitter jag och ler saligt bara av att skriva om en del av de där gamla kläderna.

Sen är det ju alla de där anonyma plaggen också som det inte är nåt speciellt med förutom att de var hela och därför inte platsade i soporna... kassvis med kläder som tar massvis med plats.

En Amiga 1200 finns där med en fruktansvärd massa tillbehör. Alla spel i orginalkartongerna.. minst 50 olika spel är det + massor av nyttoprogram. Min första computter som inte varit uppe i lägenheten sen -97, fullt fungerande. En svartvit TV, den funkar men vem vill ha en gammal svartvit TV? Fullständig campingutrustning med tält, sovsäckar, liggunderlag och kokutrustning. Minst en kubik gamla leksaker: barbies, meccano, My little pony, småbilar, spindelmannengubbar och massor av sagoböcker. Turtles, lego, dockskåp och BRIO-järnväg. Visst, kanske jag får barnbarn nångång och då kan ju flickorna komma och hämta lite prylar.

Fortsätter vi så här så måste vi snart hyra ett till förråd :) För Mannen är ju inte bättre han. Samlaren bor nämligen ihop med en annan samlare... Så bland mina grejer ska rymmas Mannens kartonger med elektronikkomponenter och verktyg, en stor rulle koppartråd, en moped i delar, några meter hyvlat virke, en ribbotten efter en skrotad säng, tidskrifter och 8 däck på fälg till en Opel Ascona. Själva Asconan gick till skrot för 3 år sen...men det är bra däck. Passar på brorsans släpkärra jajjamen.

Men vi ska nog ta och rensa snart i alla fall. Det börjar kännas besvärande att inte hitta det man letar efter om man till äventyrs skulle vilja ha fram några av de gamla grejerna. Nu är det ett sånt besvär att hitta sakerna så vi går hellre och köper en ny... vilket inte förbättrar prylfloden här hemma.

Jag beundrar dem som har ett i stort sett prylfritt liv. För jag fattar inte hur man bär sig åt :)

Postat 2005-01-13 00:01 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En reflektion över gnäll

Katastrofen i Asien - allt annat lidande bleknar för några dagar/veckor.

Strax innan skrev jag en text till bloggen som handlar om vardagsirritationer. Jag stoppade den i och med katastrofen och låter ännu inte Mia publicera den. För det känns ju så futtigt.
Och visst är små irritationer futtiga i jämförelse.
Nageltrång kan aldrig jämföras med när en när och kär går bort.

Men ska man då sluta att irritera sig på det småttiga? Ska man sluta gnälla över allt som inte gäller liv och död?

Nä, jag tycker inte det. Men det bör vara någon sorts sans och balans i det hela. Och någonstans i förlängningen en konstruktiv kraft.

Att irritera sig över småsaker, att gnälla över sådant som inte känns riktigt bra tror jag att man behöver. Framför allt gnället om man därigenom kan definera sina problem och sedan göra något åt dem. Men gnäll som bara fortsätter att vara gnäll år ut och år in har jag (elakt nog) sällan något till övers för. Om man enbart gnäller, speciellt i kombination med att lägga allt ansvar på alla andra leder bara till bitterhet. Och för mig är en bitter människa oftast en människa som inte tog tag i sitt liv.

Men ibland behöver man få gnälla av sig. Rejält. Inte behöva vara en Pollyanna som ropar hejhopp oavsett vad som händer.
(Allra helst i goda vänners lag och med en god drink i handen. Då leder det oftast till skratt i slutändan och antingen har man lagt det bakom sig eller så har man en plan för vad man ska göra åt det.)

Men viktigt är att inse att gnäll är just gnäll. Att om grunden är solid och man har det bra - då ska man ägna mer energi åt det än åt att hitta de små gruskornen i maskineriet.

Nästa vecka tror jag att jag vågar låta er läsa om mina vardagsirritationer...

Postat 2005-01-12 08:32 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Matdags

Hur kommer det sig att varje middag är mer eller mindre densamma? Min store kille äter för dåligt och har gjort så länge. Jaja, så säger säkert många föräldrar. Följ med mig och tjuvlyssna på en typisk situation vid matdags:

-Killar, kom och ät!
-O, det luktar jättegott! (sätter sig vid bordet och börjar prata. OK, han säger inte ofta att det luktar gott, men det händer...)
-Pappa, visste du att man kan ha pistoler på medeltiden i spelet Kungarnas Tid? Helt knäppt det fanns ju inga pistoler på riddartiden...
-Jadå, jag vet. Prata inte så mycket utan ät!
...det vet ju alla och Tommy har sagt att han kan jättebra fuskkoder man trycker på den där stora knappen du....
-ÄT innan det blir kallt!
...vet och sedan skriver man rock on så får man 1000 sten och om man skriver något annat kan man få 1000 trä och om man skriver något annat får man 1000 mat och...
-HALLÅ? Maten är DÄR! På tallriken!
...sedan kan man få en bil som skjuter genom att öppna dörrarna! Heltokigt va? Den är jättebra den är mycket snabbare än de andra och så JAG kan den ÄR skjuta på INTE långt håll INTRESSERAD! så jag ÄT kör fram INNAN med den DET och skjuter BLIR och sedan KALLT!!!! kör jag undan så kan de inte hinna ikapp mig och på det sättet vinner jag kartan jättelätt. Fast det finns en karta som jag fortfarande inte har kunnat vinna. Du vet den där med en kudde som är lila. På den kartan är man själv blå och fienden är gul. De kommer i en stor armé uppifrån högra sidan av skärmen och har stora katapulter med sig. Sedan börjar de skjuta sönder mina hus innan jag hinner få fram några soldater..... Blä!
- Vad är det för fel? Du har ju knappt ätit något alls?
- Det är kallt och smakar äckligt.

*Dunk, dunk, dunk* Jag svär på att köksbordet börjar se slitet ut just på den fläck där min panna träffar det....

Postat 2005-01-11 08:35 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hålla i och släppa efter

Jag är inne på min andra tonåring och det är ett äventyr varenda dag. Men oftast ett roligt och kärt äventyr.

Med den äldre av döttrarna så var det liksom ingen konst alls. Hennes tonår förflöt på ett ganska lugnt sätt och gränserna föll sig liksom självklara. Vi behövde sällan sätta stopp och aldrig någonsin har vi behövt peka med hela handen. Trots att hon har närmare till både tårar och skratt än den yngre så var det enkelt med henne. Hon verkade inte ha några speciella behov varken av att isolera sig från oss och världen eller ägna sig åt överdrivet utespring… Hon använde ”vanliga kläder”, sminkade sig sällan, hade inga vänner med osunda vanor och skolarbetet sköttes jättebra trots att hon inte alltid hade det så lätt, hon var liksom typiskt lagom helt enkelt. Visst hade vi våra stunder när vi var mindre glada på varandra och visst var det hårt som sjutton när hon flyttade till Uppsala 14 mil bort som sextonåring för att det gymnasieprogram hon ville gå inte fanns här. Men eftersom hon var så tvärsäker på sin sak och så genompålitlig i vanliga fall så svalde vi paniken och lät henne flytta. Jösses vad jag grinade på vägen hem när vi kört ner henne och hennes flyttlass till elevhemmet. Och jösses vad tomt det blev här hemma. När jag beklagade mig för min egen mamma så sa hon ungefär så här:

- Men Ingela, det är ju så här det är. Det är det här ni har fostrat henne till. Du kan vara stolt över att ni lyckats ge henne det hon behöver för att bryta sig loss och för att hon är en självständig ung kvinna som är säker på att klara sig själv och som har ett mål i livet så ung hon är.

Vid samtal med Äldre Dottern vid ett senare tillfälle så sa hon:

- Jag vågade ju egentligen inte flytta men jag ville så gärna gå på just den skolan så jag gjorde det ändå.

Och vi såg hur hon växte sig vuxen och stark på håll (fast vi var ju i ständig beredskap för uttryckning förstås). Visst var det många tunga stunder med hemlängtan och ensam läxläsning och visst ville hon nog bra gärna ge upp flera gånger det vet jag. Men envis som synden kämpade hon vidare och tillslut kom dagen 2002 då vi fick se henne ta studenten. Samma år började hon läsa på högskolan för att bli lärare. Hon bodde aldrig ens hemma emellan utan skaffade sig med målmedvetenhet eget boende direkt. Nu först uppenbarade sig den första pojkvännen som det var så allvarligt med att vi fick träffa honom. Och på den vägen har det fortsatt. Numera bor hon i huvudstaden med sambo och båda studerar. Hon kommer hem på visit ibland och är min vuxna jämlike... weird :)

Jag vill här infoga hennes ledmotiv i livet. Vackra ord som betyder mycket för henne och för oss. Enterprise Theme!

Faith of the Heart
I’ve got faith of the heart
I’m going where my heart will take me
I’ve got faith to believe
I can do anything
I’ve got strength of the soul
And no one’s gonna bend or break me
I can reach any star
I’ve got faith,
I’ve got faith, faith of the heart

Sen har vi ju Den Yngre Dottern då. På alla plan där det var lugna gatan med den äldre så ger hon oss fulla händer. Hon är inte ett dugg lagom nämligen. Jämnare till humöret visserligen än sin syster men å andra sidan så är hon en sprudlande aktris som iscensätter dramer varenda dag om både stort och smått. Klassens clown, men även klassens givna språkrör mot lärarna med en vass och snabb tunga. Allt hon vill kan hon göra utan större ansträngning och plugga stenhårt behöver hon sällan, de goda resultaten kommer ändå. Den yngre Dottern var 13 år när hennes lillebror dog och det är högst troligt att det har påverkat tonårstiden hittills väldigt mycket. Vem vet hur hon skulle ha varit utan det traumat. Hon mår inte alls bra en del dagar och hon blev tidigt och abrupt påmind om livets jävlighet samt tog på sig ett ansvar för sig själv som hon inte borde behövt göra när jag och Mannen inte orkade vara bra föräldrar mitt i sorgen. Och ur spillrorna har nu två år senare rest sig en mycket, mycket självsäker ung dam. Så självsäker och vuxen tycker hon sig vara att hon inte ser några gränser alls och snarare är helt oförstående än sur när vi emellanåt säger stopp och belägg. Då tycker hon att vi är fåniga och förstår inte alls varför hon inte får gå ut klockan 23 på en vardagkväll eller varför hon inte får resa till England själv.

Här har redan en pojkvän uppenbarat sig trots att dottern ifråga bara är 15. Den äldre var ju myndig hon när hon kom till det stadiet och alltså kunde jag lugnt (nåja *S*) luta mig tillbaka och låta henne ta ansvaret själv. Men med min lilla, lilla unge, hur skulle vi nu hantera det?. Sättet de träffades på är väl det vanliga nu för tiden, nämligen via Internet och bara det kan kännas lite mysko. Efter att ha chattat regelbundet i nästan ett år så kom frågan.

-Mamma får XY komma hit på besök? Han måste sova här för det är 30 mil att resa… Vi tänkte att det är bäst att han kommer hit första gången vi träffas.

Min första tanke var väl mest.. nej, nej, nej, aldrig i livet, never in my kofot… Men så hörde jag min mammas ord i huvudet, de som hon sa mig när den äldre dottern flyttade till Uppsala. ”Det är det här ni har fostrat henne till, självständighet och att vilja och våga ta ansvaret själv". Så, jag sansade mig och sa nåt om att jag ville tänka på saken och så ville jag tala med barnafadern om det förstås.

Pling sa det sen i skallen då när jag kom på att även om vi pratat mycket så har vi aldrig haft ”det där” samtalet med henne. Ack, så pinsamt och jag som tyckt mig vara en så vidsynt och duktig förälder. Men vi tog oss förstås ett snack och jag fick framfört vad jag ville. Dotter tog samtalet med upphöjt lugn.

-Mamma tror du jag är dum i huvudet eller? Jag vet väl vad jag vill… och vad jag inte vill också för den delen.

Så nu finner vi oss tillåta att dotter har pojkvännen här en helg i månaden samt att hon åker till honom en helg i månaden, något jag nog aldrig skulle gått med på med Äldre Dottern. De vill ses oftare, det vet jag, men de har inte råd. Vi satte villkoret att hon fick bekosta sina resor själv av sin månadspeng nämligen. För detta tilltag att tillåta honom att bo här har jag fått snubbor av både släkt och vänner samt av en del föräldrar till dotterns kamrater. Men jag kan inte se att vi kan handla annorlunda. Jag kunde inte med att säga tvärnej. Vart hade det lett oss mer än till osämja för en princips skull. Jag erkänner att jag tänker annorlunda nu än innan sonen dog, det är viktigare att ta vara på stunderna numera och då faller principbråken bort. Det känns viktigare att vi når konsensus och jag är villig att möta henne mer än halvvägs i en del frågor för att nå den. Men det känns inte helt bekvämt det ska jag erkänna Hon är ju min bebis :/ Killen är jättego och de är väldigt hänsynsfulla när de är här. Inga pinsamheter i onödan trots att kärleken är så stor som bara tonårskärlek kan vara. Men knepigt känns det… och ändå är jag samtidigt så övertygad man kan vara om att vi gör rätt.

Nu talar hon om att söka till en gymnasieskola i Stockholm, min självsäkra unga dotter. De har en fotografutbildning hon vill gå. Åter ska vi då till hösten kanske frakta unge och flyttlass en massa mil till en skola långt bort och sen sitta hemma och sakna. Det tar ännu mer emot med den här dottern eftersom förlusten av sonen gör att vi ogärna släpper henne ur sikte av oro att något ska hända henne. Men ändå så kommer hon att få sin vilja igenom. För trots sin självsäkerhet och sitt framfusiga sätt så äger hon en distans till sig själv och det finns ett sunt resonemang under allt det svarta sminket. Ett resonemang som ger framtidshopp. Kommer hon in på skolan så får det ordna sig. Det är vad vi fostrat henne till…

Slutligen vill jag så citera även min Yngre Dotter och ge er de ord som hon just nu avslutar alla sina mail och meddelanden med.

Life don´t get wonderful by it self

Postat 2005-01-09 23:52 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ännu mer Asienreflektioner...

Det är förstås roligt att höra att skuldtyngda landsting plötsligt har pengar till att ställa upp rader av psykologer och kristerapeuter för att möta dem som personligen drabbats av naturkatastrofen i Asien, men jag kan inte låta bli att sända en tanke till de krisdrabbade före tsunamin som bara ställts i oändliga köer till en psykiatri som stavats K-R-I-S i åratal...

Varje dag, året om mister någon en anhörig. Några av dessa människor mister sin anhöriga plötsligt i våldsamma olyckor: en bilkrasch, en brand, en drunkningsolycka....

Inte gör det mindre ont för att denna anhöriga möjligen dog ensam och inte tillsammans med tusentals andra i en stor katastrof. Varje plötsligt dödsfall är alltid en katastrof för de närmast berörda. De här människorna, som konfronteras med döden i skymundan, bortom de stora rubrikerna, behöver vårt medmänskliga stöd lika mycket som hemvändande tsunamioffer. Några av dem behöver professionell hjälp och jag hoppas att den kommer att finnas för dem också, den dagen rubrikerna lagt sig...

För min personliga del orkar jag inte ens öppna kvällstidningarna och möta deras närgångna bilder på sörjande människor, ju fler döda per familj desto bättre story. Jag är trött på att höra TV-reportrar rapa floskler och trycka på mig sina pedagogiska förklaringar om varför thailändskor och lankeser som mist både anhöriga, hem och försörjning, ändå står upprätt, i stället för att "som sig bör" gråta in i kameran som sitter i nyllet på dem.

Jag kan bara sucka trött inför mellan raderna förfasande över att barer åter öppnat på orter där bråten och de döda ännu inte hunnit tas om hand. Vad tror folk i vår trygga ankdamm? Att människorna i Asien, som inte kan stava till långtidssjukskrivning eller socialbidrag, ska kunna unna sig lyxen att gå hemma och sörja i månader? Hur tror folk de ska få mat på bordet?

Jag har också lite svårt att förstå den panik som sprider sig kring hur t ex skolan ska hantera en eller flera tomma platser i klassrummet.
På samma sätt som skolan skulle hantera en tom plats om ett barn omkommit i en bilolycka, eller i en sjukdom, antar jag. Döden, sorgen och frågorna är ju desamma oavsett hur eller var barnet dog.

Har vi verkligen så totalt glömt bort hur man gör när man möter döden och sorgen, i alla andra fall än när en mycket gammal människa dör? Vad är vi så rädda för? Varför tror vi inte det räcker att bara vara medmänniska utan 160 poäng i psykologi?

För min personliga del kan jag i viss mån göra mig en föreställning om hur föräldrar som förlorat barn i katastrofen känner. Jag har ju själv förlorat ett barn. I ljuset av den erfarenheten känner jag inte någon panik inför att konfronteras med föräldrar som mist sina barn i katastrofen. När jag miste mitt barn var jag hjälpt av vänner som ringde då och då, som ställde en rak fråga om hur mitt barn dog och som lyssnade när jag berättade.

Så gör det!
Ring era vänner och släktingar som mist någon nära! Besök dem om de bor nära. Gör saker åt dem: Handla mat, laga den och se till att de äter åtminstone något. Lyssna. Var inte rädd för sorgen. Den är inte farlig. Den är bara något man måste igenom.

Postat 2005-01-08 00:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Katastrofberedskap

Jag har haft anledning att fundera en hel del över det sedan jag fick klart för mig vilken omfattning Tsunamin i Asien hade. Det har sedan dess höjts röster som kritiserat regeringen och enskilda ministrar för dröjsmål och tabbar. Jag anser mig dock inte veta tillräckligt i frågan för att yttra mig om skulden och har ännu mindre några förslag på hur man skulle ha kunnat agera annorlunda. Det nyttjar föga till för mig som inte har tillräcklig inblick att kritisera och jag ska inte slänga mer bensin på den brasan. Så jag har riktat mina tankar på hur man skulle kunna bygga upp och finansiera en katastrofberedskap.

Det står ganska klart att den svenska beredskapen inte var så snabb i svängarna som man kunde ha önskat. Vi har en trög beslutsgång som vanligtvis är av godo. Demokrati måste gå långsamt det är det som är styrkan med den. Men i den här krisen så fungerade det uppenbart inte riktigt väl och orsakerna kan möjligtvis ligga hos enskilda personer men inte nödvändigtvis. Jag tänker också på att inte många länder om ens något är rustat för den här sortens katastrofer. Hur skulle vi kunna hålla en sån beredskap? Vem skulle vilja betala de oerhörda kostnader som uppstår när man vill ha ständig beredskap att ta hand om tusentals svenskar på andra sidan jorden i en katastrof som kan komma i morgon, om en vecka, om 3 år eller aldrig. Här i Sverige så skulle det tas via högre skatter av människor som redan tycker att de betala för mycket eller så skulle det finansieras genom att vård och omsorg avgiftsbeläggs i högre grad. Båda alternativen synes mig mindre lyckade. Eller så skulle det gå via frivilliga donationer vilket jag inte heller tror är en framkomlig väg.

Men då slog mig tanken att här skulle man verkligen kunna utnyttja det faktum att vi är med i EU. Faktiskt så begriper jag inte att vi inte har en gemensam katastrofberedskap med de övriga medlemsländerna. För det har vi väl inte eftersom någon sådan inte synts till i detta fallet? Jag tycker att det skulle vara en strålande ide att göra. Så många medlemsländer och var och ett land får ansvaret för en bit i beredskapsorganisationen. Sedan en väl samordnad ledningsgrupp som tar ansvar för att alla länder får sina uppdrag och att det fungerar. Jag menar, kan man ha samordnade militärövningar så kan man väl ha samordnad katastrofberedskap. Då skulle de länderna alla garanteras snabb utryckning samtidigt som de enskilda medlemsländernas kostnader kan hållas på en rimlig nivå.

För jag är i alla fall övertygad om att det inte är möjligt för enskilda länder av Sveriges storlek att hålla sig med sådan beredskap som opinionen tydligen vill ha. Inte samtidigt som vi ska upprätthålla den övriga samhällsstandarden.

Postat 2005-01-07 00:21 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Några få av mina tankar kring katastrofen

Mina lösryckta funderingar ang katastrofen i Asien.


Likt de flest andra berör det mig mycket. Att se eller läsa om barn som förlorat föräldrar eller föräldrar som förlorat barn skakar om och berör, djupt.

Är tacksam för svensk TVs rapportering. Fick höra av en god vän som varit utomlands och tittat på CNN - där visar man människors ångest på plats och på flygplatserna. Jag behöver inte se det för att känna med. Att ta med alla detaljer, vilket man delvis gör i kvällspressen känns mer som att exploatera människors elände. Ett sätt att sälja, men inte ett sätt att visa respekt.
Men visst är balansgången svår.

Jag tittar på mina egna barn och ser hur bra vi har det. Det skämtsamma "I-landsproblem" får verkligen ny kraft och innebörd. Nej, jag menar inte att man jämt ska gå omkring som en annan Pollyanna och säga "De finns ju de som har det värre", men det ger ett annat perspektiv på ens problem. Och vikten av att verkligen glädjas åt det som är bra i vardagen i stället för att hela tiden ta det för självklart.

Vår vilja att skänka pengar till Asien är nu stor, min med. Men något som väckte eftertanke var följande:
"De tre hittills värsta katastroferna där flest människor omkommit är en storm- och översvämningskatastrof i Bangladesh 1970 (300 000 döda), en jordbävning i Tangshan i Kina 1976 (250 000 döda) och en tropisk cyklon i Bangladesh 1991 (138 000 döda)."

Är det någon som kommer ihåg? Åtminstone 1991 är inte så länge sedan. Det skänktes säkert pengar då med, men knappast liknande dagens summor.
Missförstå mig inte, jag är mycket glad över de summor som samlas ihop idag och jag hoppas de blir än större. Men vi kanske borde ha fått veta mer och engagerats mer även när inte svenskar var inblandade.

En viss eftertanke kring när västerlänningar drabbas och inte gör det. Ett annat exempel är World Trade Center i New York med 3000 döda jämfört med folkmorden i Rwanda med hundratusentals.

Men visst är det svårt. För det är ju omöjligt att engagera sig lika i alla, och närhetsprincipen är inbyggd i oss flesta. Men likväl bra att vara medveten om.

Slutligen; det finns många vackra dikter och sånger kring sorg. Här är texten till en som berör mig mycket:


Peter Gabriel
I Grieve

It was only one hour ago
It was all so different then
There’s nothing yet has really sunk in
Looks like it always did
This flesh and bone
It’s just the way that you would tied in
Now there’s no-one home

I grieve for you
You leave me
‘so hard to move on
Still loving what’s gone
They say life carries on
Carries on and on and on and on

The news that truly shocks is the empty empty page
While the final rattle rocks it’s empty empty cage
And I can’t handle this

I grieve for you
You leave me
Let it out and move on
Missing what’s gone
They say life carries on
They say life carries on and on and on

Life carries on
In the people I meet
In everyone that’s out on the street
In all the dogs and cats
In the flies and rats
In the rot and the rust
In the ashes and the dust
Life carries on and on and on and on
Life carries on and on and on

It’s just the car that we ride in
A home we reside in
The face that we hide in
The way we are tied in
And life carries on and on and on and on
Life carries on and on and on

Did I dream this belief?
Or did I believe this dream?
Now I can find relief

I grieve

Postat 2005-01-06 00:56 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

I flashbackarnas obönhörligt vita ljus

Det väcker minnen.......


Det är fredag eftermiddag. Jag sitter som nittonåring i kassan på en av stans största ICA-butiker. Månaden är februari och för stadens barn och ungdomar är det sportlov.

Jag blir kallad in till chefens kontor för att jag har telefon. Chefen sitter och tittar misstänksamt på mig medan jag greppar luren. En kompis till mig frågar mig tonlöst om jag ska gå på ungdomssamlingen på kyrkan trots vad som hänt min bror.

– Vad har hänt min bror?

Ingen vet. Det enda hon upprepar är frågan:

- Ska du gå på ungdomssamlingen trots vad som hänt din bror?

Jag upprepar mig hela tiden;

- Vad har hänt min bror?

Hon vet inte, det enda hon vet är att han varit i slalombacken, kraschat in i ett träd och blivit förd med ambulans därifrån, om han lever eller är död kan hon inte svara på. Jag grips av panik. I svaga minnesfragment kommer jag ihåg att jag irrade runt i lagret, våldsamt gråtande, jag ser servetterna på den översta hyllan lysa med sin röda färg, märket är DUNI. Jag vet inte hur lång tid det är som går mellan beskedet och att jag blir tvingad att sätta mig ned i kassan igen. Det enda jag minns är servetterna och att jag är ensam och att jag ringer akuten. Flera gånger. Varje gång säger dom att dom vill att jag kommer dit för att få en spruta medan jag skriker ut att jag inte ska ha nån spruta, jag vill ha min bror, jag vill veta om min bror lever eller är död, men ingen svarar mig på det, jag måste komma dit.

Chefen anser mig vara i sådant skick att jag behövs i kassan och jag har inte förmåga att säga nej. Så jag sätter mig i kassan med händerna fulla med pappersservetter, drar håret för ögonen och gråter mig igenom resterande tid innan jag får sluta arbetet för dagen.

När jag slutar för dagen går jag ut på gatan, jag är i min egen värld, jag ser inte bilar, jag ser inga människor, jag är ensam. Det är som om hela världen dött och jag är ensam kvar, en bild av en gammal sci-fi film där världens undergång varit.

Får till slut tag på min bästa väninna som av en slump är hemma från studier i Uppsala. Hon kommer hem till mig snabbt som ögat och efter några timmar får vi kontakt med min mamma som följt med min bror till Umeå för vidare vård. I min värld fram till dess fanns inga andra människor, jag visste inte var min lillasyster var, min pappa, mina släktingar, jag var i fullständig chock.



När jag ser bilderna som kablas ut från Sydostasien återlupplever jag samma sak igen. Jag springer omkring på lagret, våldsamt gråtande, planlöst utan den minsta tanke på att ta mig därifrån. I de som mist sina nära finns en del av det jag upplevt och något som gör att jag känner så för dom som nu går i samma glasbubbla, som inte ser sin omvärld, som är djupt chockade och som ska vandra en mycket sned och snubblig stig tillbaka till ett liv som är totalt förändrat.

Det är fruktansvärt, det tror jag alla förstår, att se en nära anhörig lida, att vara svårt skadad och att leva i skuggan av ett dödsbesked. Man är hjälplös, man kan inget göra, man kan inget prestera utan är utelämnad till andra, till slumpen och till det stora ofattbara.

Jag hade den stora turen att min bror mirakulöst nog tillfrisknade trots stora skador och att han i dag är en kille som visserligen har sviter efter olyckan men som till vår stora glädje ändå lever, alla har inte samma tur.

I flashbackarnas obönhörligt vita ljus kommer jag tillbaka i den fasa jag upplevde. När jag ser föräldrar leta sina barn på stranden går jag omkring på stadens gator utan att veta om vad som sker omkring mig.

Detta nyår har varit tillbakadraget, lugnt och med massor av eftertanke. I deras sorg och vanmakt kan jag få igenkännande drag, jag kan med andetag känna hur det drar åt i lungorna.

Detta kommer jag aldrig att glömma, jag kommer aldrig att glömma hur det var den gången för många år sedan, när jag var vilsen i en värld som tycktes alltför grym och meningslös. Min själ och mitt hjärta, som många andras, går till alla dom som mist någon, som lever i ovisshetens gräsliga sankmarker och för de vars familjer splittrats. Jag hoppas vi efter denna erfarenhet kommer närmare varandra, att vi känner lojalitet gentemot andra nationer som också drabbats hårt. Jag hoppas att vi aldrig mer ska behöva bevittna sådant lidande (även om jag förstår att det är omöjligt att förhindra helt och hållet) och att vi kan vara rädda om det vi har, idag och för all tid framåt.

Postat 2005-01-05 00:40 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hur kan man hjälpa Asien?

Katastrofen i sydasien bara växer. Siffrorna för antalet döda stiger dag för dag och när jag skriver detta är siffran uppe i 124.000 bekräftade dödsfall - mer än offren för atombomben i Hiroshima. Ändå slapp Bangla Desh märkligt lindrigt undan, beläget som det är högst uppe i Bengaliska viken och med miljontals fattiga som bygger sina bostäder på de nya öar som skapas av Ganges´ och Bramaputras deltaavlagringar så fort de torkar.

Skalvet var ovanligt kraftigt. Det var det starkaste på drygt 40 år, sedan skalvet i Prince William Sound i Alaska 1964 som förstörde staden Valdez (numera mest känd som slutstation för oljeledningen tvärs genom Alaska). Det skalvet hade styrkan 9,2 på Richterskalan och det utanför Sumatra 9,0. 1964 års skalv var alltså ca 60% starkare eftersom Richterskalan är logaritmisk. Ändå krävde 1964 års skalv "bara" 133 dödsoffer!

Hur kan det vara möjligt? En del av förklaringen är förstås att även om en hel stad förstördes bor det inte lika många människor längs Alaskas kust och även om vågen kan passera tvärs över Stilla havet tappar den något av sin styrka på vägen. Stabilare konstruktioner för byggnaderna är en annan förklaring. Ändå var det inte förrän efter det skalvet som USA och Japan byggde upp varningssystem för tsunamis. Stilla Havet drabbas av 4-5 jordbävningar varje år som är kraftiga nog för att ge upphov till en tsunami och Japan drabbas ofta utan att det får sådana följder.

Bortsett från de omedelbara konsekvenserna i mänskligt lidande spekulerar media i att regionen kommer att drabbas dubbelt eftersom man förutspår att turisterna kommer att fly till andra resmål. Det vore helt feltänkt anser jag. Ett skäl till att Japan och USA klarar sig undan sådana här katastrofer är att de har råd att satsa på stabila byggkonstruktioner och varningssystem. De här länderna, Thailand, Indonesien, Sri Lanka etc, håller på att utveckla sina ekonomier och i det arbetet är turismen en mycket viktig del. Dessutom: Genom det starka skalvet har spänningarna i jordskorpan i den regionen nu lösts upp och det borde alltså dröja ett bra tag till nästa stora skalv. Om något har det alltså blivit säkrare att resa dit nu.

Min slutsats är alltså: Det bästa sättet att hjälpa de drabbade områdena är att resa dit som turist! Då kan de utveckla sin ekonomi och en framtida liknande katastrof få långt mindre allvarliga konsekvenser. Just nu skickas mycket katastrofhjälp dit men på lång sikt behöver de få igång sitt näringsliv igen och turismen är deras bästa chans att utvecklas!

Postat 2005-01-04 00:01 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hur fort kommer man glömma?

Chocken är svår även fast det gått en hel vecka sedan Tsunamikatastrofen i Asien. Alla siffror som rullat börjar stagnera nu, fortfarande saknas ett oerhört antal och siffran 150.000 döda känns riktigt overklig. På nyårsdagen hade tv-kanalerna insamlingar, och även de siffrorna är oerhörda.

På den här veckan som gått har jag sett amatörvideos av dödsvågen, varje gång vågen kommer har min andhämtning ökat och hjärtat rusat. Jag har läst mängder vittnesmål, sett bildspel på "före och efter", hört om anhörigas kamp för att hitta och få hem sina älskade omkomna. Jag kan en massa fakta om tsunamis och jordbävningar, jag har charterarrangörernas bilder på näthinnan och vet vart alla dessa exotiska resmål fanns på kartan.

Men jag har inte drömt en enda mardröm.

Jag har inte vaknat svettig med en bild av mina barn bortsvepta av nån våg. Tanken har slagit mig, jag som många andra har väl bläddrat i resekatalogerna, drömt, sett framför mig barnen leka på stranden. Och varit nära att boka en resa. Det hade kunnat vara vi, det hade kunnat vara vem som helst av mina vänner. Det känns personligt, alldeles för nära.

Men inga mardrömmar och inga tårar.

Ibland har jag nästan kännt att jag frossar i andra olycka, när jag för hundrade gången ser lik i jätteplastpåsar på Phi Phi Islands, ser satellitbilder från Sumatra eller massgravar i Sri Lanka.

Nu brottas jag också med det faktum att detta chocktillstånd snart, alltför snart, kommer övergå i vardag. Jag kommer nog minnas dödstal, datum och platser. Men kommer jag minnas hur det kändes att se världens största flygplan fyllas med likkistor för att hämta landsmän? Kommer jag minnas äcklet när jag såg att hälften av den bråte man kunde se på bilder från Banda Aceh faktiskt var människor? Kommer jag minnas hur jag fasade för första dagen på den nya terminen?

Jag har skänkt pengar, förfasats och lidit. Men vad gör det? Hur länge kommer den känslan bestå? Alldeles nyss läste jag en årskrönika fär 2004. Det har varit presidentval i USA, Yassir Arafat har dött, demokratin har fått upprättelse i Ukraina, det har varit terrordåd i Spanien, sommaren var regnig. Knutby och Hörbyrättegångarna har gärningsmän dömts, likaså i "psykologmordet". Och hey, jag kommer till och med i håg att man hittat vatten på mars. Men vet ni vad jag däremot inte kommer ihåg? Gisslandramat i Beslan. 1000 personer (mest barn) satt gisslan i ett drama som slutade mycket blodigt. Och jag har glömt bort! Det är bortsvept utan att jag har nån flodvåg att skylla på.

Det känns... ja.. för jäkligt. Och jag undrar hur länge jag med medlidande och fasa kommer minnas tsunamin? Jag vet inte ens om siffran 150.000 döda eller 2915 saknade svenskar kommer hjälpa minnet här?

Postat 2005-01-03 00:27 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Domedagsbasuner

Åter basuneras ut i media att elever i svenska skolor är sämre än förr på matematik och naturorienterade ämnen. Vi är till och med sämre än Finland gubevars. Och det är ju klart, det är inte bra att våra barn får för lite kunskaper eller sämre kunskaper än för 10 - 20 år sedan. Och att vara sämre än finländarna är tydligen det värsta av allt. Men är det verkligen bara kunskaper matte och NO som är intressant? Går det förresten ens att mäta kunskap på det viset?

Om jag förstått det rätt så är svenska ungdomar mycket bra på språk och humaniora ,faktiskt bättre än i många andra europeiska länder sa min dotters lärare. Men det hör man inte mycket om på nyheterna. Jag vill hävda att dagens barn totalt sett kan väldigt mycket mer än jag gjorde när jag gick ut grundskolan i mitten på sjuttiotalet. Kunskapernas art har förändrats en del det är sant men det är ju logiskt tycker jag med tanke på att samhället också har förändrats rätt så mycket sedan dess.

Åter till mattekunskaperna då. Jag lärde mig en gång i tiden att göra beräkningar med hjälp av räknesticka (här får de yngre läsarna konsultera Google om de inte vet vad det är) vilket inte var det roligaste jag gjort i mitt liv. Krångligt och bökigt och blev mer fel än rätt varje förstaförsök att räkna ett tal. Men jag minns en dag i åttonde klass när en kamrat hade med sig en miniräknare till skolan. Ja mini och mini, den var ju stor som en videokassett nästan men iaf. Hans pappa hade varit i USA och tagit med sig en sådan nymodig dyrbarhet hem. Vår lärare var fruktansvärt imponerad, han hade knappt sett en miniräknare i verkligheten förut och ägde definitivt ingen själv. Med miniräknarnas intåg i svenska hem fanns inte längre någon anledning att räkna allt på papper och med sticka och när det inte längre gjordes så ofta att det blev rutin så minskade kunskaperna just på det området, det är naturligt. Gjorde då tekniken oss en otjänst? Nej det tror jag absolut inte. Utveckling är nödvändigt, stagnation är inget att önska... Framåt, framåt, uppåt måste vi. Ny teknik gjorde de tidsödande beräkningarna till ett minne blott och man kunde ägna mer tid åt att lära sig engelska, samhällskunskap och annan humaniora istället. Summa ett antal generationer som är bra på helt andra saker än matte. Men jag är förvissad om att de elever som verkligen gillar matte, de kommer att kunna få lära sig allt de vill och mer därtill i det ämnet ändå och vårt lands behov av matematiker på hög nivå är sannolikt inte i fara. Medan de som inte är roade av ämnet kan gott få lägga sig på en mer vardaglig nivå. För trots allt så är plus och minus och kanske lite procent i princip den enda matte som de flesta av svenskarna kommer att praktisera resten av sitt liv.

Själv hade jag en del luckor i matte när jag gått ut grundskolan men begåvades med en underbar mattelärare på KOMVUX som fick mig att förstå vad jag gjorde. Och efter det har jag till och med lyckats ta några högskolepoäng i matte. Men jag undrar om jag verkligen hade kunnat förstå de sambanden när jag var 14 år hur bra lärare jag än hade haft tillgång till. Jag tror att jag fattade till slut för att jag fått livserfarenhet och för att jag som vuxen kunde se nyttan av det på ett sätt som inte alla fjortonåringar kan. Som barn lärde jag mig multiplikationstabellen utantill, det gjorde alla. Men då var det bara en massa tal som jag lärde mig rabbla. Jag fattade inte varför det var bra att ha och jag fattade inte förrän flera år senare att multiplikation är samma sak som addition fast i en förlängning. Jag lärde mig den mekaniska biten, så min kunskap gick att mäta. Ingen frågade om jag förstod... Jag tror alltså inte alls att mattekunskaperna är så mycket sämre än förr däremot så har inte eleverna övat in den mekaniska kunskapen, den som är mätbar.

Till sist vill jag säga att jag tycker att det är märkligt att man går igång så på matte. Varför är det så oerhört viktigt att alla ska kunna räkna avancrade ekvationer, geometri och algebra? Sannolikheten att man har bättre nytta av ordentliga kunskaper i engelska, tyska, svenska, eller samhällskunskap är ju troligen mycket större.

Kom att tänka på mängdlära. Jag tillhör generationen som läste det i grundskolan, redan i tredje och fjärde klass om jag minns rätt. När jag sedan läste diskret matematik på högskolan så låg i princip samma moment mängdlära i det blocket som det jag lärde mig när jag var 10 år... Och jag kom ihåg det mesta... Det är riktigt skoj.

Postat 2005-01-01 23:43 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera