Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Gott Nytt År!

Det här året har jag nog fått uppleva de allra flesta känslor - mest tunga och jobbiga dock. En kollega har dött, min son har fått en sjukdom han kommer ha flera år framöver (och som hotar bli kronisk), jag har halvt gått in i den berömda väggen och som grädde på moset gick min älskade mormor bort. Den här hösten har utan överdrift varit den värsta i mitt kvinnominne. Lägg till detta alla katastrofer som skett världen runt - i Aceh, Thailand, Sri Lanka, Indien, Darfur, Pakistan, New Orlaeans, London, Sharm el Sheik...  

Men det har hänt mycket roligt också.

Till exempel har antalet medlemmar, registrerade och aktiva, ökat här på barnsidan. I skrivande stund finns det 3300 medlemmar registrerade och de senaste 2 timmarna har 116 varit här på besök. Det har skrivits recensioner, inblickar och födelseberättelser. Och många tusen inlägg i forumen. Det är jättekul och jag är så stolt över att ni alla vill hänga här med mig.

Jag tänker inte avlägga några storstilade löften om planer inför vad som komma skall här, mer än att jag kommer skriva än mer aktivt i bloggen, öppna en avdelning med enklare bok- och filmtips och öka på antalet nyhetsnotiser för att ge er en aktuell bild av vad som händer på barn- opch föräldrafronten runt om i Sverige. Jag hoppas också kunna recensera flera filmer, ha åtminstone två fototävlingar (en kommer alldeles strax) och göra två större reportage.

Gott Nytt År!
/Mia & Co på redaktionen

P.S Fyll gärna på med dina nyårslöften. D.S

Postat 2005-12-28 23:12 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

4 dagar kvar

I skrivande stund är det 4 dygn kvar tills den stora slakten av julklappsberget börjar gå mot sitt slut. Då har vi dessförinnan kikat i julstrumporna, gått på skattjakt, kokat tomtegröt, klätt oss fina, träffat större delen av släkten, varit på kyrkogården och sen ätit oss proppmätta på god mat. Och veckorna dessförinnan har vi bakat lussebullar, dammat fönster och ställt dit adventsljusstakar, kokat kola, handlat julmat, köpt klappar, städat, köpt julfina kläder, trimmat hårsvallet, tänt fyra ljus i ordning, övat lussesånger, kollat adventskalender, skrivit önskelistor, tagit ner pynt från vinden, strukit lucialinnen, bakat och glaserat pepparkakor, klätt granen och hängt upp kransar.

Det är jättemysigt med jul. Men det är lätt att bilden av Julen med stort J blir stressande. Man vill så gärna ha blossande röda pulkåkarkinder, men vem har tid att klämma in pulkaåkning på julafton? Man vill ha tindrande barnögon, men ungarna blir tokstressade av alla paket och glömmer säga tack. Man vill ha en perfekt gran som är full med traditionellt halmpynt, men det blir en gran som lutar farligt och är fylld med allsköns glitter och dagispyssel i disharmoni. Man vill vara avkopplad och må bra, men julmusten hotar magkatarren att explodera och kläderna smiter åt efter all provsmakning av kolan.

Man vill så mycket, men smaka på ordet julefrid. Julefrid. Frid betyder stillhet, att ta det lugnt, dega, softa, göra ingenting. Tänk att allt ändå är över på ungefär 7-8 timmar. Redan dagen efter känns pyntet dammigt, granen barrig, julmaten stabbig och kolan för seg. Och de julröda kläderna är helt fel.

Postat 2005-12-20 20:56 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Barn är påverkbara

Begreppet open minded får ny mening när man umgås med barn.

Vi tittar på idol, barnen kan introt utantill och säger det i kör.
-telia.se, blocket.se och
-OLW
-det var utan punkt se!

och lite senare i ett låtsat telefonsamtal
-Hej, vem vill du rösta på?
-Jag vill rösta på Agnes
-Ok, då smsar du till 72400

Vi står i köket och brer smörgåsar
-Mamma, ska inte du har sån där spray?
-?
-sån där iiiiisy sprej man har på mackorna

Jag och dottern 2½ är hos kompisar och bygger koja
-Dom har varit på ikea
-?
-Titta på filten mamma
(dottern kunde vid så ringa ålder inte läsa, men filten var mycket riktigt från ikea, på tvättlappen fanns en minimal ikea-logotype som hon efter X antal ikea-besök kände igen)

Postat 2005-12-19 10:50 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kan man vara lycklig feminist?

Ibland önskar jag att jag inte läst alla de där böckerna, inte gått med i alla mejlinglistor eller läst i några feministiska diskussionsforum. Det skulle vara skönt att inte se världen genom de feministiska glasögonen, utan bara spela med i könsrollernas spel. Det skulle vara skönt att fortsätta tro att löneskillnader, fixering vid kvinnokroppar, uttag av föräldraledighet, platser i bolagsstyrelser, det ökande antalet utbrända unga kvinnor, antalet kvinnomisshandlare och våldtäktsmän inte hade något med maktstrukturer att göra.

Det skulle vara trevligare att tänka att det bara är en slump och det går åt rätt håll.

Det skulle vara mycket enklare att inte vara så himla PK jämt. Det skulle vara skönt att inte kasta statistik och andra "sanningar" i ansiktet på folk som kanske inte lever så jämställt men är lyckliga. Det skulle vara skönt att slippa förklara för barnen varför det inte finns några "tjejfärger" eller "killfärger" även fast tjejernas hyllor på BR är rosa och killkläderna på H&M är murrigt blå/grön/grå. Det vore skönt att slippa höra att sonen är en näpen liten dam när han har syrrans röda fleecemössa. Hade jag spelat med hade han ju haft en blå spidermanmössa. Och varför känner jag att jag måste skoja bort att sonen gärna klär sig i syrrans avlagda volangklänningar när hans syster jättegärna får tuffa till sig i batmandräkt?

Det vore skönt att slippa fundera på hur det kan komma sig att tjejer presterar bättre i skolan trots att de varken får uppmärksamhet eller schysst behandling. Det vore skönt att slippa tänka på vad bilden av idealmannen gör med de små killar som varken vill eller kan fylla ut den kostymen. Pojkar gråter inte, de går ner i en källare, super sig fulla och hänger sig.

Varför känns det som en fet ironi att säga att vi lever i världens mest jämställda land?

Postat 2005-12-12 10:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Finns det några enkla människor kvar?

Förra helgen dog min mormor. Hon var den vänligaste och mest godhjärtade människa man kan tänka sig. Och jag menar det på ett sätt som är svårt att få fram tillräckligt starkt med simpla ord. Hennes liv började i motgång (handikappad oäkting på landet) men tack vare kärlek vände hon det till något helt storslaget. Hon och morfar (även han oäkting) var ett gift par i över 56 år! De var lyckliga och trygga med varandra. Jag tror att en del av deras smala lycka var att de var enkla människor som var beredda att kämpa för allt.

De var människor som växt upp på landet med fattigdom, svält och mycket hårt arbete. De behövde aldrig fundera över om "det bästa för barnen" var om mamma eller pappa var hemma med barnen. De behövde inte fundera över trängselskatter eller vilken miljöbil som är den bästa. De behövde aldrig fråga sig om de skulle välja babyyoga eller babyrytmik till sin förstfödda.

Allt annat än att bara överleva blev bonus. Att ha en trädgård full med äpplen, några bikupor och hallonbuskar var överdådigt. Att få en stund över för bullbak, broderi eller att bara slänga käft med grannen var äkta lyx. Jag har aldrig tyckt att deras liv varit futtigt, men själv kräver jag mycket mer än hemodlade äpplen. Jag går runt och ställer mig en massa icke-frågor och undrar om jag verkligen är lycklig och gör rätt. Jag har allt som mina morföräldrar skulle definiera som tillräckligt. Jag behöver inte svälta, jag och mina barn har tillgång till en suverän sjukvård, vi bor i ett stort och varmt hus. Jag har hela världen framför mina fötter. Men har jag allt?

Jag tvivlar på att det i framtiden kommer finnas par som firar guldbröllop. Själv har jag sisådär 46 år kvar.

Postat 2005-12-05 11:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nyhet för män: offermentalitet

Ingen vill vara ett viljelöst offer. Som feminist måste man, trots alla orättvisor och ojämställda förhållanden, skaka av sig den rollen. Ser man sig själv som ett offer gör man sig själv svagare och mer maktlös inför manligt våld, patriarkala strukturer och sexuella trakasserier. Att påvisa orättvisor får alltså inte bli detsamma som att vara ett offer. Och jag tror att de flesta kvinnor idag vägrar befatta sig med offerrollen. Underläge eller ej, kvinnorna kommer allt närmare fler av de offentliga maktpositionerna, de presterar bättre än killarna i skolan och ryggdunkar varandra alltmer. Kvinnor använder sitt underdogläge till något positivt.

Den bittra hemmafrumartyren är numera bara en avskräckande nidbild. Bye gone offermentalitet. Åtminstone för tjejernas del. Nu ser man att allt fler män verkar hemfalla åt rollen som offer.

Kolla bara på Micke Persbrandt som inte klarar av livet utan att fyllna till, tafsa på tjejer och bete sig illa. Han är helt knäckt och vänner säger att tjejerna måste låta bli honom. "- Det är tjejerna som jagar honom. Det är väl lätt att frestas om det är snygga tjejer. Säg den kille som inte tar chansen om han får den".

Micke beter sig som ett viljelöst våp och skyller allt på alla andra.

Nästa man med offermentalitet är Kristian Huselius som nu tycker synd om sig själv. Han är bitter över att reas ut och riskerar hamna på NHL's soptipp. Ja, det är jättesynd om Kristian, han har haft svårt med de mentala bitarna efter skandalen i Sweden Hockey Games och hockeyförbundets svek. Sveket består i att hockeyförbundet inte kunde ställa sig bakom hans och hans polares festar- och gangbangarbeteende.

Nu har Huselius svårt att scora och allt är alla andras fel.

Lästips (till Micke och Kristian): Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk

Postat 2005-12-01 10:56 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera