Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Vem prioriterar inte sina barn?!

"Stackars de barn som måste vara på dagis ända till fem! Jag vill att mina barn ska vara på dagis så lite som möjligt"

Vad är det som är så fult med att ha barnen i förskola eller på fritis? Förskolan och även fritis är bra och fyller en viktig social funktion. Utöver det kan barnens mammor och pappor jobba och därmed säkra familjens ekonomiska trygghet och sitt egna självförverkligande. Om barnen hade det dåligt i barnomsorgen skulle mammor och pappor i allt lägre grad jobba. Så enkelt är det ju. Samspelet mellan barn-barnomsorg-föräldrar måste funka för att alla de positiva effekterna ska komma.

Många barn har det faktiskt bättre på dagis än hemma. För barn med föräldrar som inte kan prata svenska och som inte har möjlighet att lära sina barn allt det som man behöver kunna för att fungera i vårt samhälle är den svenska förskolan och skolan livsviktig. Detsamma gäller barn till missbrukare, barn till föräldrar med psykiska svårigheter och allmänt trassliga familjeförhållanden.

"Mina barn går på förskolan de pedagogiska timmarna, de andra timmarna är bara förvaring"

Många idag vuxna minns mer från dagistiden än från bullbak med mamma och skogspromenader med pappa. Förskola handlar inte om förvaring. I förskolan lär sig barnen empati, etik, moral, turtagning, solidaritet, tolerans och att jobba i grupp. De utvecklar sitt språk, får kompisar, provar olika roller och att respektera andra synpunkter. Jag skulle vilja se de hemmaföräldrar som fixar det. Är det inte konstigt t.ex att nästan alla de fall som Supernanny Jo Frost tar sig an är barn som är hemma hela dagarna?

"I vårt område prioriterar man barnen och det är sällan barn kvar efter klockan 16 på eftermiddagen."

Det här ordet "prioriterar" signalerar ju att det finns ett val att göra och i så fall tror jag att alla föräldrar prioriterar sina barn. Självklart väljer vi altid våra barn före allt annat - när vi kan. Fritiden och tiden med barnen påverkas snarare av vilket svängrum ens övriga livssituation medger. Vissa har väldigt mycket svängrum från början och vissa kan påverka svängrummet. Ju mer personlig frihet man har att foga över tiden desto högre status åtnjuter man i dagens tidspressade samhälle. Det är nog det man vill signalera när barnen kan vara på dagis de "pedagogiska timmarna" och ha ledigt så fort det är skollov eller klämdagar.

Sen har det här kopplats ihop till hur god förälder man är. Så att man automtiskt blir en bättre förälder (som kan prioritera) för att man hämtar 15 - även om det betyder att ungarna parkeras framför TV'n hela eftermiddagen. 

Det handlar inte om att prioritera - många har inte lyxen att kunna välja hur dygnets timmar ska disponeras.
 

Postat 2006-08-29 13:12 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Den glömda valfrågan

Jag vet varför jag är så oengagerad i det här valet. Det snackas bara om en massa ointressant; åldringsgaranti, fastighetsskatt, ändringar i LAS, plusjobb och en hel drös andra fina visioner (läs: tomma löften som är ofarliga att utlova). Den fråga som verkligen berör mig - jämställdheten - snackas det inte om trots att alla partier i vanliga fall är eniga om att ett jämställt samhälle är ett bra samhälle. Jämställdhet har blivit omodernt.

Förutom att jämställdhet för mig handlar om pojkars och flickors rätt att behandlas lika i förskola och skola, att män och kvinnor ska dela på ansvar för hem och barn, att kvinnor ska vara lika mycket värda som män på arbetsmarknaden så handlar jämställdhet om att få bukt med det gigantiska problem mäns våld mot kvinnor innebär. 

Igår visade tv4 ett program som heter Sverige, Sverige fosterland som handlade om kvinnomord och där fick man reda på att inget av de etablerade partierna har mäns våld mot kvinnor som en prioriterad valfråga.

Bara sen förra valet har över 60 kvinnor mördats av sina män och tiotusentals kvinnor misshandlas årligen. Förra året polisanmäldes 24.000 fall av kvinnomisshandel (och mörkertalet är stort). Och alla partierna ser detta som en icke-fråga.

Citat från tv4's program (fritt från minnet):

-Vi har valt att tycka att det är ok att det förekommer en viss mängd våld och att kvinnor drabbas mer. 

-Misshandel är ett felaktigt uttryck. Det handlar om tortyr. 

-Våldet är en mycket maskulin syssla. Män står för det mesta våldet medan kvinnor ofta drabbas. 

Mäns våld mot kvinnor är en riktig cancersvulst, inte bara för de kvinnor och barn som drabbas utan också för oss andra i samhället. Mäns våld kostar ofantliga pengar och skapar ett otryggt samhälle där många kvinnors känner sig hotade och där oskyldiga, hyggliga män går runt och känner de misstänksamma blickarna.

Hur kan vi låta frågan om mäns våld bara försvinna? Varför tar inget parti den här frågan på allvar? Varför har vi inte nollvision när det gäller mäns våld?

Fler citat:

-Hade man brytt sig hade det varit busenkelt att göra detta till den stor fråga

-Skulle drygt 20 män om året dödas av sina kvinnor hade vi för länge sedan förändrat situationen.


 

 

Postat 2006-08-29 09:25 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Finns det några vinnare i årets val?

Valet 2006 verkar ur mitt perspektiv mest handla om fastighetsskatt och sen orkar jag inte riktigt ta in hur resten av valet påverkar mig. Flera av mina grundläggande värderingar krockar med andra grundläggande värderingar när jag läser partiprogram och valmanifest. Det är som att välja mellan ett parti som lovar gröna skogar men bara om man samtidigt försakar en arm och ett annat parti som lovar guld men i utbyte av ett ben.

För första gången i mitt röstberättigade liv är det svårt att välja.

Biologisten Elise Claesson säger att mammorna ska avgöra valet. Vi mammor, är enligt Claesson, (jadaja, har vi hört det förut?) mer intresserade av relationer medan papporna har bollar i huvudet och inte är direkt lämpade att ta hand om barn. Vi mammor lämnar bara bort våra barn till barnens pappor efter politiskt korrekta påtryckningar, därför menar Elise Claesson att valet 2006 står och väger med familjepolitiken. Det parti som erbjuder mest till de mammor som vill vara hemma med sina barn istället för att ha dem i världens bästa barnomsorg kommer vinna. "för kvinnor vill vara mammor".

Jag hoppas att Elise har rätt på en punkt, men jag vet att hon har fel på resten... (och mycket annat). Den punkt jag hoppas att hon har rätt på är att valet borde handla om familjepolitiken. Vi har drösvis med tonåringar som inte mår bra, som skär sig, inte klarar skolan, begår självmord. Många barn får redan från tidiga år psykofarmaka för att orka och orkas med. Det finns också många föräldrar som inte orkar med samlivet och går skilda vägar. Det finns många föräldrar som bränner ut sig för att de inte pallar med det enorma tryck som det innebär att vara förälder idag. Så ett ordentligt grepp om familjepolitiken skulle gagna alla våra barn.

Men jag tror dock inte ett dyft på att det är så enkelt att mammor har i huvudet att bara vilja vara hemma och därför är det rätt väg att satsa på feta kommunala vårdnadsbidrag. Elise skriver vidare att staten gör fel som prackar på oss jämställdhetsbonusar och pappamånader, för

"De (män, min anm) har nämligen aldrig i världshistorien vårdat små barn och deras hjärnor saknar därför det genuina människointresse som kvinnor har."

Elise Claesson gör det lite för enkelt för sig när hon ser mammors tid med sina barn som universallösningen - för det ligger i vår natur, vår biologi och våra gener och "Vi blir livsdugliga människor först när vi blivit ordentligt mammade".

Jag vägrar att tro att det är så enkelt att vi kan skicka hem alla mammor med en stor säck pengar så löser vi alla problem. Papporna då? Hur ska de stå ut med att jobba ihjäl sig medan vi mammor roffar åt oss både livets huvudrätt och efterrätt? Och sönerna, vad gör vi med dem? Hur står de ut att bli mammade av en mamma som bara är hemma av biologiska skäl utan att de egentligen vill?

För alla mammors, pappors och barn skull behöver vi mer tid med våra barn. Det är ju så enkelt; för att de och vi ska må bra behöver vi se varandra, umgås, leka, prata och bara vara tillsammans.

Självklart så ska alla barn har rätt till en nära och trygg relation till båda sina föräldrar. Självklart ska män och kvinnor dela på allt ansvar och vara delaktiga i alla familjens beslut. Det är genom att prova andras roller som man förstår andras villkor. Det är när man inte vet vem som gör vad eller vem som är ansvarig som frustration och ilska uppstår.

När familjen är jämställd - då först tror jag att vi kan börja se en mer jämställd arbetsmarknad, en mer jämställd skola, en mer jämställd vård och minskat våld mot kvinnor och barn. Så kom igen, sluta prata om kommunala vårdnadsbidrag, borttag av pappamånder och pigavdrag - se till att de som kan jobba gör det och låt oss som är i livets kanske mest intensiva skede få lite slack så vi slipper halka ner i de gamla hjulspåren (som äter upp upp i konflikten med att vara moderna) i brist på tid.



Postat 2006-08-24 15:50 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Är sex värre än våld, krig och brott mot barn?

På alla tidningarnas nätupplagor (t.ex expressen.se, aftonbladet.se, svd.se och resume.se) kan man nu läsa om SVT's "porrchock". Cheferna på SVT rasar och tittarna också.

-Skarevasåhär? Vavava? Hemskt hemskt hemskt!

Nej, det är klart att SVT inte visar hårdporr medvetet. Det är såklart ingen kupp eller ett practical joke. Ett misstag helt enkelt, som varken är värt att förfasas över eller ens höja ögonbrynen över.

Vad jag hellre skulle rasa emot är dessa frosserier i mänskligt lidande som SVT (och alla andra kanaler som nyhetsrapporterar) visar. Runt om i hela världen kablas bilder ut på blodiga bombade barn, familjer i rasmassor, föräldrar som vrålar ur sig sin desperation och ångest. Sånt matas vi med så vi snart inte orkar höja ögonbrynen mer.

Mina barn frågar mig varje dag varför de bombar barn i Libanon, varför familjerna där måste fly från sina hem och varför det är krig. Jag kan inte förklara det. Skulle de däremot råka se folk ha sex på TV skulle jag kunna förklara det. Jag kan inte förstå vare sig den egentliga orsaken till kriget eller syftet med att, från t.ex SVT's sida, visa dessa personers lidande.

I Sverige har alla journalister en pressetisk överenskommelse som ska skydda offer för brott, trauman och svåra upplevelser från att bli utnyttjade och få sin integritet kränkt. T.ex ansågs det väldigt fult av Aftonbladet att intervjua kompisen till den trettonåriga flicka som brutalt mördades av sin styvfar. Bildernas av den döende Anna Lind som bli utburen från NK visades aldrig - för hennes och hennes familjs integritets skull.

Var är samma fina pressetik när det handlar om krig i länder som Libanon? Vem ser till att bilder på döende människor i Libanon, Etiopien och Pakistan inte visas och används för att öka mediabolagens profit? Vem håller Bangladeshs och Gazas befolknings integritet högt?



 

 

 

 

Postat 2006-08-21 14:36 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vi är fortsatt rädda för invandring

Jag har tänkt på en sak. Sniglar. Jag har trädgård och med alla nyplanteringar i området så har, förutom massa nya trevliga grannar, den spanska skogssnigeln rotat sig här. Ve och fasa!

1975 hittade man det första exemplaret i södra Sverige och de senaste 10-15 åren har utbredningen varit rekordsnabb. De har en snabb förökningstakt, vädret här är perfekt och snigeln har inga naturliga fiender. Dessutom kan ägg och ungsniglar följa med plantor och jord man köper.

Googlar man på "mördagsnigel" kan man få allehanda tips om hur man gör sig av med dem. Man kan dränka dem, lura dem i fällor, halshugga dem, skålla dem och även frysa ihjäl dem. Är inte det ett ganska otrevligt sätt att välkomna så långväga besökare? De flesta spanjorer/portugiser jag känner till har fått ett helt annat mottagande när de kommit hit - de blir knappast sedda som glupska kannibaler i alla fall.

Jag tycker det luktar främlingsfientlighet här. Den spanska skogssnigeln beskrivs i mycket otrevliga ordlag. Där man kan läsa om den beskrivs den som "glupsk", "aggressiv", "illasmakande", "smutsigt brun", "mördare" och "kannibal". Den "drabbar oss" med "elände" och "skapar problem". Den är "fruktad".

Och värst av allt - den har börjat para sig med våra vänliga skogssniglar! Avkomman är än mer härdig, lika glupsk och ännu slemmigare. Vässa spadarna - Supersnigeln anfaller!

Samma gamla metoder som alltid används för att misstänkliggöra annorlunda främlingar används nu mot den spanska skogssnigeln.

Det handlar mer om kulturkrockar än att mördarsnigeln är till någon större harm. Visst den kan förstöra växter i trädgården, men den kan (vad jag vet) inte konkurrera ut någon annan art eller förstöra skördar och orsaka svält. Jag har också väldigt svårt att se det hemska i att raser blandar sig med varandra och skapar en ny genetisk uppsättning i sin avkomma? Tänk om vi skulle bli lika förfärade över alla blandäktenskap? Det skulle inte vara rumsrent, men att starta krig mot supersnigeln och mana till masslakt är helt okej?


 

 


 

Postat 2006-08-16 11:14 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

PMS-hjärnsmälta

En PMS-protest! 

Jag hävdar inte att jag själv är någon perfekt varelse, som alltid talar efter en stunds eftertanke eller alltid gör det som för tillfället är det absolut rätta. Särskilt inte när man är drabbad av PMS (och tydligen sluddrar man också som en ytterligare otrevlig bieffekt.) Men, visst har jag väl rätt att få klaga en smula ändå? Kasta lite skit på, och ljus över hur vissa människor tänker och agerar, som plåster på såren liksom. 

Det första som ska få sig en skopa vardagsdäng är människors kundvagnshantering. Ett flertal gånger i sommar har jag varit och storhandlat på kända kedjor. När kundvagnen ska återlämnas (alltid längre bort vid återlämnandet än vi hämtandet, konstigt fenomen) har det flera gånger stått ihopkedjade vagnar långt ut i körbanan. På den motsatta sidan, där det lika enkelt går att att återfå sin blanka tia, är det nästintill tomt. Visst ska man skynda sig hem med sina kylvaror för att undika obehagliga kräkningar, men så bråttom kan väl ingen ha. Hur gick det till? Hur tänkte dom?

Eller, när jag skulle ta mina obligatoriska köp, tvättmedel med och utan blekmedel även om jag har kilovis hemma. Ja, en tvättmedelsmissbrukare anmäler sig. Nåväl, det är en annan historia. Sträcker mig upp på hyllan, och där har en fruktanvärd alien byggt sig ett, av slem drypande, näste. Nån urbota dum en har ångrat sitt en gång tänkta köp och lagt den, för längesedan, frysta oxfilén på tvättmedelshyllan. Det var nästan så att de uppblötta tvättmedelspaketen skummade av den tinade vätskan som tidigare skyddat filén, så känslan av närkontakt var brutal. Nu var det ju sannerligen inte filén som var ett UFO den här gången.  Korkat!

Åh, jag känner att jag skulle kunna vomera över en hel del. PMS-monstret börjar ta över min hjärna helt och hållet. För att undvika sludder, sladder och saker man kan ångra vid kroppens återställning till normaltillståndet om några dagar, listar jag istället följande urbota korksamheter utan närmare förklaring:

klottrare

ungdomar på moppar som bara fungerar om dom ständeligen hänger på tutan, fordonen alltså

att jag måste placera mina pensionspengar själv

introduktionskursen för handledare vid övningskörning

Så, nu känns det bättre! Hoppas jag återhämtar mig även denna månad...

 

 

 

 

 

 

Postat 2006-08-14 12:42 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Inte ett päron till morsa

Jag åkte med barnen till ett land där jag aldrig varit förut. Jag hittade inte, visste inte hur man gör för att hyra bil, hur man betalar vägtull eller hur man beställer mat som barnen äter. Förutom det förstod jag inte vad nån sa och jag var helt ensam med barnen och en veckas packning. Som bäddat för trubbel.

En kär väninna till mig och barnen har med sina barn flyttat till Italien. När tillfälle gavs ville vi och åka och hälsa på dem. Jag skulle åka ensam med barnen några dagar före maken. Klick klick så hade jag bokat biljetter och bokat en hyrbil. Sen var det bara att vänta tills det blev dags för avresa någon månad senare. Jag hade köpt de obligatoriska Kalles Kaviar, Wasa knäckebröd, BOBs lingonsylt och lite presenter till de små vännerna. Ungefär tolv timmar före avfärd kommer jag på att jag kanske ska ta reda på hur jag hittar från flygplatsen i Milano till våra vänners hus i norraste Italien. Jag hinner bli allt från kallsvettig till uppgiven till desperat när jag ser vilket ormbo av vägar som virar sig runt det på kartan som är utmärkt som "Milan".  Framför mig ser jag scenen ur "Ett päron till farsa" där familjen åker runt runt i en rondell i Paris där svetten och grälet hänger i luften. Bara det ett det inte kommer kännas så roligt som det ser ut. Barnen kommer gapa, tjuta och fråga hur långt det är kvar - oavbrutet. Jag kommer sitta svettig och inte veta vad som är upp och ned.

Nåväl, det går nog.

Puss till pappan och nu är jag helt ensam med två barn som inte kan stå still och ett kolossalt berg av väskor och bilstolar som är allt annat än lättfotat. Barnen har gjort egna små pass till gosedjuren och charmar passkontrollanten av stolen. Larmbågen tjuter. Barnen är ivriga och är snart borta ur min synfält. Jag får inte gå. Måste plocka av mig klocka, bälte och mynt. Kommer igenom och bannar barnen som bara står bakom en skärm.

Vi hinner med en snabb kaffe och tidningsinköp innan det är dags för ombordstigning. Tänk alla resor man gjort som barnlös. Vad man har suckat över skrikiga ungar och hopplösa föräldrar som inte har bättre koll på sina ungar. Här går jag med två helvilda små söta telningar och gubbarna (och hej nån gumma) i business synar alla som ska sitta bakom flärparna. De skrynklar ihop sina missnöjda munnar och prasslar argt med Financial Times när jag manar på barnen och klämmer mig förbi på tvären med alla väskorna. (Varför lät jag barnen packa sitt eget handbaggage? Och VARFÖR är det jag som bär det?)

Det här kommer sluta i total kaos. Gråt, svett och ohörda förmaningar.

Vi kommer fram till våra platser. Dottern menar att de skrivit fel radnummer. Efter 12 kommer faktiskt inte 14. Jag orkar inte riktigt förklara varför det sällan finns rad 13 i flygplan. Vi dimper ner och barnen sätter sig och pysslar runt lite. Läser säkerhetsföreskrifterna, kollar om det går att shoppa nåt och tänder lamporna ett par gånger. Sen taxar vi ut, vi lyfter och matvagnen rullar förbi. Vi pratar lite, lägger ett pussel och krånglar oss till toakön och vips flyger vi över alperna och barnen tittar storögt på de sylvassa topparna. Vi landar och... kaoset har uteblivit. Jag kan knappt tro det.

Vårt baggage kommer först ut på bandet. Vi står beredda med baggagevagn och glider genom tullen. Vi kikar på flygplatskartan och hittar var man hyr bil. Sonen har med bestämdhet sagt att hans hyrbil ska vara röd. Jag förklarar att de flesta hyrbilar nog är silvriga eller vita och att man inte kan byta den bil man får. Vi får nycklarna och krånglar oss och allt baggage genom långa vindlingar ut till hyrbilen. Vi går förbi rader av silvriga och vita bilar. Vi kommer fram till vår - som är röd! Fatta, den är röd! Och den har dörrar som öppnas automatiskt. Inte rakt ut som på vanliga bilar utan de glider liksom längsmed. En röd totalspacead bil! Lyckan är total och med den känslan i kroppen sätter vi oss och kör autostradan norrut.

Det är tät trafik och alla kör i sina små yttepyttebilar i rasande fart.

Vägavfarter rusar förbi men vi kör stadigt norrut efter skyltarna. Jag ser inte riktigt ormbot av vägar och avfarter hit och dit, utan allt löper på bra. Sen kommer vi till en vägtull och samtidigt är barnen jättehungriga och kissnödiga. Jag har exakt växel till tullen och får ur mig ett grazie som säkert låter turistiskt, men barnen är impade. Det räcker. 1 kilometer efter tullen kommer vi till en autogrill. Stannar bilen, hittar toan och i restaurangdelen håller jag upp tre fingrar och pekar på en bild av en varm macka med smält ost. Vi sitter på trottoarkanten vid bilen och bara njuter. Maten smakar himmelskt och vårsolen värmer.

Det här kommer gå bra.

30 minuter senare ringer vi på dörren hos våra vänner vi längtat efter. De väntar fortfarande på vårt samtal där vi frågar efter vägen. Vi är de första som hittat fram utan att ringa! Allt jag har gjort är att köra efter skyltarna och övertygelsen att det här bara måste gå. Det funkar inte att balla ur, inte hitta och bryta ihop med två små barn i främmande land.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna solskenshistoria, mer än att det inte måste bli kaos med småbarn. Barnen måste inte hämma dig. Det måste inte bli det mayhem som Martina Haag berättar om i krönika efter krönika. Det måste inte bli spyor och rännor som Linda Skugge vittnar om jämt. Och det måste inte bli Bamseklubb för att det ska "funka med barnen".

 

Postat 2006-08-10 23:50 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera