Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Felriktad ilska

Jag vet inte vem som var först, men många arga spaltmeter om korkade bimbos har det skrivits - och samlingen arga, unga och kvinnliga krönikörer blir större och större. När Linda Skugge i början och i mitten på 90-talet gjorde det arga till sin egna stil kändes det fräscht och rätt naivt. Men nu känns det... rätt uttjatat.

Och jag blir faktiskt riktigt, riktigt illa berörd av att kröniketonen är så hård, full av nedsättande ord och svordomar. Eller egentligen blir jag inte berörd av det, utan det faktum att all den ilska dessa ord står för riktas åt fel håll.

Dagligen pratas det i tv-soffor, nätdiskussioner och i tidningarna om tjejer och kvinnor som offer för utseendefixering och sexualisering. Bla, bla - allt är redan känt och det görs tafatta försök att stärka tjejer å hitan och ditan. Men faktum kvarstår; de stora klädkedjorna gör tvådelade bikinis för flickbebisar, utvik i Slitz eller Moore kan fortfarande vara en start på en modellkarriär, en kur superperoxid och silikoninlägg ger garanterat en biljett till BigBrother och brasilianska vaxningar ses som något nödvändigt för att känna sig ren och fräsch.

Men är det här anledning att vara arg och prata nedsättande om de som plastikoperarar sig, är med i dokusåpor och viker ut sig? Aftonbladets nyaste krönikör menar att korkade brudar fixar sitt utseende för att sätta sig över vanliga tjejer. Hon menar det på fullaste allvar och är snabb med att inflika att hon inte är avundsjuk. Ska man acceptera att bli kallad "korkad brud" eller "freak" och behöva skämmas för att man mår så dåligt i den värld vi lever i att en plastikoperation ses som räddningen? Ska vi som läser dessa arga rader acceptera det?

Borde det inte vara bättre att ta all den här ilskan och göra något som kan betyda något - som kan stärka dessa "korkade brudar" istället för att trycka ner dem ytterligare. Jag har inga svar på vad man kan göra, men jag är rätt säker på att det inte rätt att vara hård mot de man egentligen vill värna om.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-27 22:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lata och egoistiska ungar

Jag är ganska säker på att jag aldrig curlat mina barn något nämnvärt. Eftersom jag i grunden själv är ganska lat så har de så fort de kunnat fått hämta vatten själva och haft ansvar för ordningen i rummet. Jag hjälper till att knyta gympadojjor men gummistövlar klarar nog till och med en 2åring att få på sig. De har stolt försökt hjälpa till att riva morötter och dukat av - ibland nästan slagits om vissa uppdrag. Riktigt hedersamma uppdrag kan t.ex vara gå och hämta tidningen, krypa in bland dammråttorna under sängen för att hämta en övergiven bil eller ta med en liten grej upp på vinden.

Och barn vill ju hjälpa till, vill kunna själva. En slags naturlig drift i att anpassa sig - socialiseras.

Men nu... nu har det slagit helt bakut. De vill inte längre, de får svaga ben när de ska gå uppför trappor och har ont i huvudet när legot ska plockas ihop. Man har ju läst på sina böcker om fostran och i sann Juul-anda använder jag ett personligt tilltal och är tydlig med vad jag vill. Exempel: "Jag vill inte att golvet ska bli kladdigt" istället för "Man får inte kladda på golvet". Och det har fungerat och varit respektfullt och alla fina ord men nu har de helt plötsligt hittat min ömma tå - efter några "Jag vill..." och apeller till deras empati tar mina sansade argument slut.

När jag säger att jag vill att deras rum ska vara städade så att man kan leka bra där får jag till svar "Jag vill ha lego på golvet" och ett "Nu dukar vi av" bemöts med "Det får du göra". När jag säger vad jag vill så får jag alltid det tillbaka, fast med motsatt budskap - att de inte vill. Och det driver mig till vansinne... eller omilt uttryckt - elaka hot och bestraffning.

Jag har förstått att barnuppfostran är tjat. Och tjat är ok - jag kan ta tjat (både mitt eget och barnens) men trots, ohjälpsamhet och egoism tar fram det allra sämsta ur mig som förälder. Jag vill inte höra mig själv skicka upp unge herrn i huset på sitt rum när han vägrar plocka upp vassa stenar han kastat på altanen. Ologiska konsekvenser av ett oönskat sätt eller handlande är egentligen bestraffning, och vad har hans rum med stenarna att göra? Och jag vill inte höra mig själv säga att jag inte tänker hjälpa till med något födelsedagskalas till min kalassuktande dotter som koketterar med hur lat hon är och att hon inte vill hjälpa till. Att vara elak hjälper knappast min dotter att inse fördelarna i att vara hjälpsam och tänka på vad andra vill.

Hjälp!

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-26 00:19 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Inte välkomna i butiken

Här där jag bor har den lokala ICA-handlaren (i samförstånd med skolan får man förmoda) bestämt att eleverna inte är välkomna i butiken på skoltid. Detta efter en tids problem med ett gäng ungdomar som hotat personal och trakasserat kunder. För att råda bot mot detta har man då beslutat att porta alla ungdomar från de två närliggande skolorna. Alla utan urskiljning alltså... De får bara handla om de har en ansvarig lärare eller annan vuxen med sig. Det rör sig om sammanlagt ca 300 elever från klass 6 och uppåt, varav långt ifrån alla besöker affären särskilt ofta.

Dotter som går i nian i en av skolorna kom hem och var ordentligt förgrymmad. Hon tyckte det var helt fel. Kände sig utpekad och förödmjukad. Ville veta vad jag tyckte... och jag kände mig ställd. Jag förstår ju butiksägaren, det är såklart ohållbart för både honom, hans personal och för de kunder som känner sig trakasserade. Men förstår Dotter också. Hennes tillvaro krånglas till. Hon kan nu inte köpa sin frukostmacka utan att ta en lärare med sig. Kan hon ens handla en ledig dag utan att känna sig passad på och utpekad?

Och fungerar det verkligen den här metoden? Gänget som skulle stängas ute står nu utanför byggnaden (affären ligger i ett minicentrum) och ser effektivt till att de som vill handla inte känner sig bekväma med att gå in från den sidan iaf. Det här gänget har för övrigt häckat utanför och inne i centrum i flera år men det har blivit värre med mer trakasserier osv. De elever som vill handla något på rasten får knalla vidare till OK en liten bit längre bort och där lär man inte bli så lycklig över anstormningen om det kommer många elever åt gången.

Gänget som skulle stängas ute påverkas nog minst, de skiter helt enkelt i det och Dotter trodde att de kommer att hitta på ett sätt att hämnas. Det här är ett gäng där föräldrar, soc, polis osv har misslyckats totalt att få rätsida. Somliga av dem har för länge sedan gett upp skolan och ägnar större delen av dygnen åt att hänga med gänget istället för att vara på lektioner eller vara hemma.

Men vad ska man egentligen göra? Butikens ägare måste skydda sin egendom, sin personal och sina kunder, det är ju klart. Men är det moraliskt lyckat att stänga alla oskyldiga ungdomar ute samtidigt? Får man göra så? Görs det på andra platser i landet?

Och en annan sak. Det här är ju en liten ort och skolorna är också små. Det är nog fullt möjligt för butikspersonalen att känna igen många av ungdomarna eftersom de flesta dessutom bor i området. Men hur göra på en riktigt stor ort med jätteskola och stort affärscentrum?

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-04-24 23:21 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Rasistiska glassar

Veckans klavertramp måste ju sägas vara det fullkomligt huvudlösa uttalandet från "Centrum Mot Rasism" där man fördömde GB för att vara rasistiska när de lanserade den nya lakritsvarianten av Nogger, Nogger Black.

Omedelbart har det dykt upp ett antal varianter på temat. Aftonbladet har t.ex. gått igenom de "dolda budskapen" i glassnamnen, med ett stort *ironi* tryckt på sidan. Jag har sett fejkade bilder där GB-gubben står och vinkar bland folket i en gammal bild från 30-talet när Hitler åker förbi och en bild på den nya glassen KoKosKon, givetvis en glass med hög vit topp och ett par ögon på mitten. Det är ingen hejd på skämten.

Trots detta verkar man inte ha lärt sig något. Jag läste en insändare undertecknad av några officiella personer där man på fullt allvar argumenterade för att 88:an verkligen borde byta namn eftersom 88 är en känd nationalsocialistisk kod för HH = Heil Hitler. Eller var det en avancerad form av ironi? Det lät inte så.

Vad har man då uppnått? Jo, arbetet mot rasism förknippas numera med något skämtsamt och löjligt. Man har helt enkelt gjort antirasism till driftkucku! En större björntjänst är svårt att tänka sig. Dessutom visar ju Centrum Mot Rasism att de tydligen inte kan hitta några värre problem att motivera sin verksamhet med än att, som de enda i landet, hitta associationer till rasism där den inte finns. Tydligen är problemet löst då?

Lägg ner myndigheten och för över dess skattepengar till organisationer som faktiskt arbetar mot rasism och tar det arbetet på allvar!

Skrivet av: Christopher
Postat 2005-04-21 22:03 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vilken babyboom!

Den här veckans början har gått i lyxens tecken - två dagar i rad har jag varit i stan och lunchat med kära väninnor. Sörplat latte och tagit en liten vårpromenad och kikat i skyltfönster. Och man skulle ju kunna tro att man skulle vara rätt solo på stans fik en udda tid mitt i veckan? Men icket - det vimlar av gravida magar, bebisar och småbarn överallt!

De gravida sitter med sina boobtröjor, klarknappen uttryckt och med BB-väskans packning i huvudet. De alldeles nya människorna ligger i sina vagnar som ser väldigt spejsade och dyra ut. Fällbara handtag, aluchassi och säkert run-on-flat lufthjul. Småknattarna har en egen lite buffé där de kan plocka ost i tärningar och barnstolar finns i överflöd. Det finns skötbord på alla toaletter - "glömt blöja? - fråga oss i kassan" och sjäääälvaklart är det rökfritt överallt. Det finns barnvagnsparkering och ofta är det mycket plats i både gångar och runt borden så de vagnar med levande innehåll kan stå nära sin matte.

Nu känner jag mig uråldrig när jag jämför hur det var när jag fick mitt första barn, men det är faktiskt inte ens fem år sedan. Jag minns att det var riktigt svårt att hitta ett fik som var garanterat rökfritt, oftast gick det inte att kombinera med att det skulle finnas plats för mer än en vagn. Ofta stod det "barnvagnar stannar utanför". Att prata om vagnar gick rätt fort, valet stod i princip om man skulle ha en E-ljunga eller Brio och vilket tyg man skulle ha och om man skulle köpa kittet med skötväska till. När mitt andra barn föddes hade ganska många barnvagnar lufthjul, men försäljaren var inte så impad - "enda skillnaden är att det kan bli punka". Vagnen vägde bly och inte tusan kunde man fälla in nåt handtag för att ta upp lite mindre plats på bussen eller i hissen. Det var en mardröm att knata runt med syskonvagn - trots att den var av s.k. Stockholmsmodell.

Det är babyboom och det märks - inte bara på fiken (valfri kändis har ju nyligen blivit eller är på väg att bli förälder) . Kanske man ska passa på att haka på? :)

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-20 20:57 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Olinda och Erin Brockovich

Bloggen behöver skrivas. Vad ska jag skriva om? Tänker på vad jag minns från TV den senaste tiden. Styckmord i Stockholm, Olinda i fyrans God Natt Sverige och Erin Brockovich, den riktiga.

Styckmord fascinerar mig, precis som det säkert fascinerar många andra - enligt statistiken är ju offret och förrövaren ofta intimt bekanta. Själva dödandet sker ofta i en gemensam bostad och även styckningen som oftast sker av praktiska skäl (svårt att förflytta en hel kropp ur bostaden utan att väcka uppmärksamhet). Allt detta tyder på att det inte är psykopatiska galningar som t.ex (den fabulerade) Hannibal Lecter eller Charles Manson som begår de flesta seriemord eller styckmord. Det är snarare oplanerade ögonblicksverk av någorlunda "vanliga" människor (oftast män), och kanske är det det som fascinerar - vad driver en "vanlig" människa så långt över gränserna för vad som är normalt?

Olinda, känd från Paradise Hotel är säkert väldigt normal, trots onormalt plutande läppar. Folk retar sig och rasar, skvallrar om hur korkad hon är (enligt utsago fick Olinda bara 0.1 poäng på högskoleprovet) och ifrågasätter hur en så självupptagen och uppblåst människa ens kan fundera över att ha ett eget TV-program (som hon tydligen antydde i intervju i God Natt Sverige). Personligen ser jag inget konstigt i att uppblåsta, självupptagna människor söker uppmärksamhet. Helt logiskt egentligen. Om jag skulle titta på en Olinda show? Nej, men jag tittade heller inte på Paradise Hotel och förstår inte hur en som tydligen är så självupptagen och blåst kan framkalla så mycket stormiga känslor. Är det inte TV4 (eller vem det nu är som sänder dessa program) man borde rasa emot och reta sig på?

Igår mötte Malou den riktiga Erin Brockovich, dvs personen som den sanna historien filmen Erin Brockovich bygger på. Jag älskar den filmen och storyn, men blev lite besviken på den riktiga Erin. Hon kändes alldeles för perfekt, snygg som tusan, rappkäftad, smart, arbetsvillig, mentalt stark och med moderskänslor som är så starka att hon stannade hemma från Oscarsgalan. Helt felfri. Till och med ett så svårt handikapp som dyslexi kunde vändas till en fördel, ytterligare en styrka. Nu menar inte jag att dyslexi måste vara en nackdel eller svaghet, men människor som inte vill bjuda på några personliga svagheter blir ointressanta - och man undrar ju vem de försöker lura?

Jag vill inte lura nån, jag kan bjuda på lite svaghet; Jag är avundsjuk på folk som är så bra på att övertyga sig själva om sin förträfflighet och lycka att det smittar av sig på omgivningen. Jag hoppas bara att jag inte missunnar dem lyckan medan den varar eller kommer garva alltför rått när den uppblåsta fasaden spricker.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-19 10:22 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Alibikänsla

När jag första gången studerade gruppen som startat Feministiskt Initiativ (FI) fick jag känslan av att initiativtagarna plockat folk som ska kunna vara alibin för att man visst jobbar med alla. De har ju till och med lyckats få in en folkpartist på sluttampen av den långa listan på styrelseledamöter och då får jag *verkligen* alibikänsla.... "Titta här!" Det här är minsann ingen rödgrön rörelse som man kan tro när man får syn på Gudrun..."

FI:s plattform ger en hyggligt bra sammanfattning av problemställningarna, men jag tycker det är rätt tunt att starta en rörelse "för att det äntligen ska hända något" - och sedan inte presentera ett enda konkret exempel på själva implementationen:

VAD är det alltså som ska hända?

HUR tänker den här rörelsen bekämpa kvinnans underordning?

HUR tänker rörelsen ta itu med exvis problemet låga löner i kvinnodominerade branscher? Just det blir en verklig värdemätare på hur rörelsen står politiskt. Blir det kamp sida vid sida med Kommunal med nya pigga storstrejker för ett par kronor till?

Eller blir det mer åt Eva Fernvall-hållet med stöd för konkurrensutsättning av vården?

Det lät ju onekligen illavarslande när Tiina tyckte att man kunde ta av de rika, t ex Skandiadirektörerna för att höja lönerna för kvinnorna i vården... Jag ser framför mig expropriationspatrullerna som stormar von Ankas kassavalv, rafsar ihop några säckar guldpengar och delar ut dem bland jublande massor på sjukhusen...

Jag kallar mig fortfarande glatt och tjurskalligt för feminist, men är måhända barnslig men det finns inte på världskartan att jag någonsin blir medlem i samma förening som Gudrun Schyman... Jag vill inte på minsta sätt riskera att någon tror att jag tycker hon är någon jag kan tänka mig att rösta på...

Och tyvärr tror jag inte jag är ensam. Gudrun är en stenklar belastning för en feministisk rörelse. Poppis hos vänstern, säkert, men vill rörelsen locka väljare någon annastans ifrån tror jag den mår bättre utan Gudrun i ledningen...

Skrivet av: annika60
Postat 2005-04-15 14:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Dunka dunka och dagens unga

Som jag berättat förut, åkte jag med tre mammakollegor till fjällen. Det var underbart på alla sätt och vis, verkligen. Det var pudersnö, strålande sol, vindstilla runt nollgradigt. På eftermiddagarna blev det lite smörigt i backarna, vilket genast för mig till ämnet för dagen - dagens ungdomar som man kunde träffa på afterski.

När man, som jag tror att många i min ålder gjort, vaknat upp nånstans och en massa saker (barn, volvo, villa och hela konkarongen) bara har hänt så känner i alla fall jag att jag är rätt "ute" - man har dålig koll på musiken, modet och de coola uttrycken.

Och alla dessa dryga 80-talister! Så fullproppade med självförtroende, driv och ambition, man blir ju helt grön av avund. Min generation, uppfostrade av 40-talisterna, är lite mer realistiska och värdesätter prestationer mer än personligt självförverkligande. Foträta eccoskor möter flärdfulla slingbacks helt enkelt.

Så, hur är det då att vara på afterski där medelåldern är ca 10 år yngre än ens egna ålder? Nedslagen till fotknölarna? Nej, vet ni - det är ingen skillnad!

Där finns killarna som druckit lite för mycket, som behöver låsa fast blicken vid en för att ens hålla sig upprätta. Där finns tjejerna som klätt sig så rätt att det bara blivit fel. Där finns de överförfriskade konferansdeltagarna (som hjälpte till att hålla medelåldern uppe :) och de kärlekskranka svartrockarna. Där fanns killarna med de svåra blickarna och tjejerna som hängde i toankön. Men det är kanske inte så konstigt att människor är sig lika, det går ju inga trender bland människotyper.

Men inte ens modet är helt olikt sig, Kombinationen med tyllkjol, avklippta spetshandskar och ballerinaskor uppfanns någon gång runt 1983 och hawaiiskorta och urblekta jeans hade många av mina killkompisar runt 1989. Men musiken då, den är väl helt olik sig? Eftersom jag och mina kollegor inte var på nattklubb för att varken dricka oss asberusade eller ragga så gjorde vi det enda rätta - dansade. Och eftersom vi dansade nonstop två kvällar i rad så känns det som vi lärde oss dansmusiksutbudet ganska bra, och jag kan konstatera att man inte behöver lära sig nya beats, melodier eller sångtexter - allt är sig likt. Ganska skrattretande faktiskt att de här ungtuppiga kidsen tror att "Push it" är deras låt, eller att dunderhitten "Break my stride" är något helt nytt. Och riktigt kul är det när de går igång på "om o om o om igeeen" som afterskibandet OFF spelar.

Allt är som vanligt - två barn och förortsliv till trots.

P.S "Push it" var SaltNPepas hit 1988 och 1984 gjorde Matthew Wilder "Break my stride" till en hit. Och låter "om och om och om igen" vet jag inte ens vem som sjungit orginalet till, den låten var jag ungefär lika trött på som man var på Opus "Life is Life".

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-14 10:39 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kan lite svartsjuka vara bra för förhållandet?

Jag har levt tillsammans med en person som var relativt svartsjuk, men långt ifrån "sjukligt" svartsjuk. Det var inte bra för vårt förhållande, alla insinuanta frågor, konstiga samtal till jobbet och ständiga krav att behöva bekräfta kärleken och relationen gjorde att den dog. Nånstans inombords vill jag inte bli kontrollerad, jag vill bli litad på. Och få göra och vara som jag vill, självklart också ta ansvar för mina handlingar.

Själv är jag inte alls svartsjuk - jag lever mer efter att "om han vill vara otrogen så är han förmodligen inte så mycket att ha". Jag tror aldrig att jag skulle kunna förlåta eller ens acceptera otrohet. Skulle så ske skulle det bemötas utan pardon - jag går. Jag förväntar mig ingen pardon från andra hållet heller - om jag skulle vara otrogen. Kanske naivt och lite för kallhamrat?

Jag är säker på att svartsjuka inte kan vara bra för någon i ett förhållande. Men så "tjejsnackade" jag med ett par väninnor och ämnet kom upp. De menade på att lite svartsjuka nog är bra, kan vara som en extra krydda och vara ett bevis på ens kärlek till partnern. Jag började vackla, den där galna besattheten man har till varandra som nyförälskade kanske kan komma tillbaka om man slänger med lite svartsjuka i kärlekssoppan? Det är kanske bra för vi-känslan om kärleken bekräftas hela tiden - aldrig tas för given?

Men jag kan faktiskt inte hålla med. För mig hör kärlek och tillit ihop, och tycker inte att kärlek ska innebära en massa krav som jag tror kommer med att man måste ha bekräftelse på kärleken.

Vad tror du? Kan en lagom dos svartsjuka vara bra för förhållandet?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-12 23:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Reklam

Reklam är ett rätt märkligt fenomen. Blir jag påverkad eller inte? Vet inte riktigt ärligt sagt. Det beror nog på var och hur reklamen uppträder. Kanske lite då men mest åt det negativa hållet tror jag.

Jag menar reklamsnuttar i TV kan ju ibland vara oerhört lustiga och då garvar jag, men köper jag mer av just den produkten? nä... Kan jag para ihop reklamsnutt med produkt/tillverkare om jag blir tillfrågad? nä... :)

Eller så kan TV-reklam vara fånig, diskriminerande eller full av (köns)fördomar och då brukar jag bli sur och undra vem i h:e som är så korkad och går på sånt skitsnack. köper jag mer av produkten? Icke... snarare tvärt om här faktiskt, jag kan bli helt anti.

Och fenomenet reklam på internet då. Popupfönster gör mig galen oavsett vad de gör reklam för. Tack och lov för popupstoppers.

Blinkande banners går an, jag har lärt mig att ignorera dem, filtrerar bort det mesta automatiskt. Reklam i mailen, sk spam får väl de flesta. Jag vill inte ha dem och raderar utan pardon allihop olästa även om de skulle ha en rubrik som kanske antyder att innehållet är intressant för just mig. Av ren princip...

Reklamflödet i snigelposten har numera tagit sig groteska former. I vår brevlåda formligen väller det in reklamfoldrar av de mest skilda slag. En del är adresserad och således riktad men det mesta är sånt som släpps i alla brevlådor utan urskiljning... Jag läser dem nästan aldrig. Möjligen bläddrar jag i bladet från den lokala ICA-handlarn och i nån postorderkatalog. Övrigt går rätt i återvinningen.

Reklam i tidningar och på pelare då? Jag läser inte mycket dagspress i pappersform just nu. Men jag upplever inte sån reklam lika påträngande alls. Inte vet jag om det är för att den är tyst och för att den inte rör på sig... Jag tittar inte på den särskilt noga heller förstås...
***
Sen händer det ju att jag aktivt söker upp reklam för produkter om jag är på G att skaffa mig något speciellt. Då är jag ute efter specifik info och vill göra prisjämförelser... Men det är en helt annan sak.

nå ja... nu är ämnet uttömt för stunden tror jag. Men kom gärna med kommentarer *reklam, reklam*

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-04-11 08:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Anfäkta och Anamma

Jag för min del brukar använda helt andra kraftord. Omoget att svära tycker många, bevis på dåligt ordförråd brukar det heta. Fast jag tycker varken att jag är omogen eller har dåligt ordförråd. Ej heller har jag svårt att uttrycka mig. Det är bara så att i vissa lägen så passar det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett eller annat svärord för att lätta på frustration eller ilska. Sen jag fått ur mig det så är jag så snäll så igen :)

Däremot så brukar jag aldrig svordomar eller andra fula ord riktat mot enskilda personer, varken direkt till dem eller om dem. Det anser jag vara icke passande svordomsbruk och så gör man inte.

 

Många föräldrar blir frustrerade över att deras små älsklingar lär sig de här orden (av andra förstås, för själv svär du ju inte eller hur? :P). De skäms över det och tystar barnen. Dagis och skolpersonal brukar emellanåt påpeka att barnet svär… och påpekandet görs med sådant tonfall att man förstår att man ska skämmas och känna sig som en dålig uppfostrare. Men jag tycker att man inte ska ha det. Istället bör man lära barnen när det passar sig med svordomar och när det inte gör det. Som vilken annan social träning som helst.

En bra svordom finner sin plats naturligt i sammanhanget. Exempel: ”det var då väl själva fan” När man just tappat mackan på golvet för att man är trött och morgonfumlig. Eller: ”Förbannat också” när favoritlaget förlorat matchen eller när man upptäcker att någon har pinkat på ens cykel...

En dåligt placerad svordom däremot lämnar taskiga vibbar efter sig och gör att sväraren framstår som en fåne samt får mottagaren att bli ledsen. Exempel: ”ditt jävla fetto” Sagt helt oprovocerat till någon man passerar på gatan. Det här är ju ett praktexempel på när en svordom förstärker något som i sig är en ren förolämpning och bara avsedd att göra någon ledsen men det är så som svordomsmissbruk oftast visar sig tycker jag. Denna avart av svärande är inte ett dugg trevlig. Jag menar, vem kan ha respekt för en människa som skriker svordomar i tid och otid både om och till andra i närheten?

Jag är inte totalt emot svordomar alltså och förstår inte riktigt det hemska i att ungar prövar orden. Det är ju sammanhangen som gör orden fula. Lär man barn respekt för andra människor och åsikter så kommer de inte att missbruka svordomar i någon högre grad tror jag. Den teorin stämmer iaf på mina egna vackra och välartade barn... :)

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-04-07 08:09 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ett stort pontifikat

Så har då påven Johannes Paulus II gått ur tiden. Hans tid har varit en osedvanligt omvälvande tid och en del av denna omvälvning har han själv bidragit till. Han genomlevde båda 1900-talets folkmordsideologier, nationalsocialismen och kommunismen, genom att han levde i Polen från det att han föddes 1920 tills han blev påve.

Påven är en viktig person. Visserligen utövar han inte värdslig makt i traditionell bemärkelse men har ändå ett stort inflytande på världens katoliker. Det sägs att Hitler en gång spydigt undrade hur många divisioner påven förfogade över. Inga givetvis, men han utövar en påverkan på människor genom sina ideal och idéer. Vissa av dessa är hopplöst föråldrade inte minst i Sverige, som t.ex. motståndet mot kondomer, men det var ett modigt val av den katolska kyrkan att 1978 välja polacken Karol Wojtyla till påve som den förste icke-italienaren på 400 år.

Hur stor del hans nationalitet hade i upproret mot kommunismen i det katolska Polen under 1980-talet lär vi inte få veta. Hans besök i Polen 1979 oroade uppenbarligen Kreml eftersom de lät den bulgariska underrättelsetjänsten utföra attentatet mot påvens liv redan 1981. Han öppnade också den katolska kyrkan mot omvärlden och han insisterade på att besöka Sarajevo under det bosniska inbördeskriget för att tala om att man måste förlåta - inte glömma - för att kunna gå vidare.

Nu skall kyrkan välja en ny påve. Vi lär knappast få se en liberal, modern påve så som vi i Sverige skulle definiera de begreppen. Däremot kan vi kanske få se ett nytt djärvt val, inom de ramar som trots allt finns? Jag tycker att det vore intressant om den 71-årige Francis Arinze bleve den nye påven. Han skulle i så fall vara den förste svarte mannen på posten och kommer dessutom från Nigeria, ett land som inte bara är känt för sin korruption utan också för att allt fler tvingas leva under sharialagar där. En nigeriansk påve skulle kanske kanske kunna hjälpa till att vända den utvecklingen? Kristendomen växer i Afrika, så på så sätt vore det ett logiskt val.

Svaret får vi om några veckor.

Skrivet av: Christopher
Postat 2005-04-06 08:16 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Första gången

I helgen ska jag och några av mina mammakollegor åka till fjälls, lämna barn och makar hemma. Vi har planerat detta i månader, tonvis med mejl har skickats fram och tillbaka - allt måste ju stämma och vara perfekt nu. Lite fräsiga skidkläder är inköpta, lite nya cd-skivor har införskaffats och helgmenyn är noga planerad.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ser fram emot mest. Är det 4 dagar helt barnfria, eller vetskapen att jag kan ta 3 sovmorgnar i rad? Eller möjligheten att dricka gott vin och pladdra hela natten med några av mina allra käraste vänner? Eller att njuta av vårsolen och få lite lyster i den vintergenomskinliga huden? Eller att vi ska gå på afterski och vara småpinsamma småbarnsmorsor?

Nu, två dagar innan avfärd börjar jag få lite lätt ångest över att vara borta från mina barn så länge. Hittills har jag varit borta från dem max ett dygn. En gång när vi gifte oss, en annan när Felix föddes och sen några "lyxweekendar" som egentligen bara varit lördag-söndag.

4 dygn kommer nog kännas outhärdligt - för mig alltså.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-05 09:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jag fick ett brev

Judar och svarta är det inte längre lika politiskt korrekt att skämta om. Inte heller norgehistorier är lika kul. Blondinskämten känns rätt utslitna. Nu skämtar vi istället om män och kvinnor - för *hahaha* igenkännande skratt är ju det roligaste. Men är det kul? Går det att känna igen sig?

Vore kul om du ville kommentera om det är kul eller inte.

Kurser för kvinnor Malmö Högskola, institutionen för genusforskning, våren 2005

Kurs 1 - Att umgås med andra kvinnor.

Vi försöker sätta ihop grupper med fler än 2 kvinnor som ska umgås utan att tala illa om varandra på rasterna, då vi sitter två och två i cafeterian. Dolda mikrofoner på damtoaletten, dit deltagarna släpps i mindre grupper. Kursmaterialet är något försenat. Enligt Berit på tryckeriet är det för att "den där jävla subban på korrektur, som tycker hon är så snygg, inte kom i tid med grejerna"

Kurs 2 - Navigering

Att läsa karta utan att vända den upp och ner när man kör söderut.Spännande övningar, vi träffas på Ödeheden utanför Pajala och tar oss hem till Malmö själva. Fastklistrad, rättvänd, karta på instrumentpanelen monterar vi. Överlevnadspaket för 3 veckor, nödraketer, 8000 meter snöre (fästs i bakre kofångaren vid starten) för er som kommer helt fel i början, parlör på ryska, finska och norska och 22 mobiltelefonbatterier ingår.

Kurs 3 - Skopackning

Vem säger att en garderob inte kan förmås att lagra 50 par skor till? Lagom till vårsäsongens nya modeller kommer lär vi oss skyffla undan högarna med de där asgamla och pinsamma skorna som köptes in förra kvartalet. Samling hos Jönssons Hydraulikpump & Press, Kävlinge, som också lånar ut verktygen. Under hösten kommer en liknande kurs för badrumsskåp och damväskeförrådet.

Kurs 4 - Finn 55 fel

För nykära/nygifta kvinnor som har svårt att våga tala ut om de där Sakerna Som Han Ska Ändra På. Vi lär er hitta både det ena och andra som ni inte ens tänkt på. Kursen leds av rutinerade kvinnor med flera kraschade förhållanden bakom sig och vi har bokat Gudrun Schyman att ställa upp med sitt alltid aktuella föredrag "Har du snopp? Då har du fel!"

Kursdeltagarnas äkta män får sedan 5% rabatt på alla inköp över 50.000 kr hos plastikkirurgen Dr Skära Å Karva, dito på weekenduppfostringskurs hos Kustjägarna i Vaxholm och samma rabatt på herrklädinköp på Hansa, (kläderna väljs naturligtvis av hustrun), rabatten kan dock tas ut i form av damskor istället.

Kurs 5 - Parkering på 10 minuter

Känns det frustrerande att alltid komma för sent till era möten för ni glömmer räkna in den där halvtimmen ni måste lägga på att fickparkera varje gång? Vi lär er att på bara 10 minuter få in en Nissan Micra i en 8 meters P-ficka utan mer än två kofångartouchar.

Samling Bulltofta Flygfält. Ta gärna med handskar och sportdryck så undviker ni blåsor på händerna och blodsockerdilerium. För er som har mer pengar än tid kan vi istället erbjuda en Hummer Crusher med extra stora kofångare för 938.00 kr, då behöver ni inte bry er så mycket om andra bilar vid parkering.

-------------------------------------------------------------

Kurser för män 2005 / Högskolans fristående kurser för män våren 2005

Kurs 1 - Hur man fyller på ispåsar

Kursen går igenom varje arbetsmoment med diabilder.

Kurs 2 - WC-papper

Är det sant att toalettpappret växer ifrån pappershållaren? Diskussionsgrupp

Kurs 3 - Toaletten

Är det möjligt att lyfta upp toalettringen innan urinering? Och hur lägga ner den igen efter urinering? Mycket praktiska övningar

Kurs 4 - Efter middagen

Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon? Lösningar och exempel på videoband.

Kurs 5 - Hitta rätt

Lär dig att hitta saker, börja med att ställa de på de rätta platserna istället för att gapa och vända hela lägenheten upp och ner. Öppet forum

Kurs 6 - Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa

Bilder och ljudband

Kurs 7 - Våga fråga efter vägen när du inte hittar

Berättelser ur verkliga livet.

Kurs 8 - Lär dig skillnaden på fru och mamma

Rollspel

Kurs 9 - Hur man lär sig att älska shopping?

Andningsteknik, meditation samt mental träning.

Kurs 10 - Är det genetiskt möjligt att hålla tyst när frun kör bilen?

Körsimulator

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-04 10:57 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Lyxen att ha i-landsproblem

Vad händer när ens livssituation är helt ok, när man inte behöver vara orolig för sin egen försörjning och att kunna ge trygghet åt barnen? Tror ni att man uppskattar det man har då? Lutar sig förnöjt tillbaka och bara njuter? Nej, de flesta människor verkar ha ett inbyggt driv att sträva vidare - som om gräset är alltid grönare... Mer prylar, finare bil, större hus, fler och exklusivare semesterresor. Och kanske en ny partner?

Och det är säkerligen en bra egenskap - att alltid sträva vidare och uppåt har säkert varit en stor faktor till mänsklighetens utveckling och upptäckter. Men finns det inte en risk att man missar det man faktiskt har, inte hinner njuta av barn och familj för att man bara planerar inför nästa, nästa och nästa grej eller projekt?

Våryra villaägare frågar varandra vad årets projekt blir - med hus har man ju alltid att göra... Det raljeras över grannar som sabbar ackorden när de krattar löv en helg före alla andra är ute eller fortfarande spikar på altanen när de andra har tagit paus. Jag tror egentligen att det är mer provocerande att faktiskt vara nöjd och inte ha några projekt på gång. Att vara nöjd har på något sätt blivit synonymt med att vara lat. Och det är ju provocerande.

Jag kan i alla fall känna så - att det är viktigare att bygga nytt, skaffa nytt, uppgradera och byta upp sig, än att uppskatta det man har. Det är status att köra runt i den nyaste terrängvolvon, men riktigt oglamoröst att sitta i sandlådan med sina egna små telningar. Det är coolare att jobba arslet av sig för att ha råd med västindien allinclusive än att vara nöjd över att kunna bjuda hela släkten på en vårmiddag på balkongen. Man får passa sig också så att man inte bjuder på något som är "fel", i senaste mattidningen kan man läsa att "muffins är så mycket år 2000" och att det nu är exklusiva smakstinna småkakor som gäller. Och matsalsbord i massiv ek som för bara ett par år sedan var "klassiskt och tidlöst" nu är lika otrendigt som muffinsarna.

Kanske att de som precis klarar av att ge sig själva och familjen en rimlig nivå av värme, näring och trygghet oftare ser guldkornen i vardagen, uppskattar en ledig eftermiddag i sandlådan och ser fram emot att läsa godnattsaga för barnen? Jag vet inte, men kanske är det vi (jag t.ex) som skaffar oss i-landsproblem som har de riktiga problemen?

Jag skulle vilja sätta stopp för bulemin, sluta hetsa efter det senaste och var nöjd. Sätta i mig lite latmask och inse att det är riktigt coolt att "bara" vara förälder.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-04-02 09:12 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook