Jag är inne på min andra tonåring och det är ett äventyr varenda dag. Men oftast ett roligt och kärt äventyr.
Med den äldre av döttrarna så var det liksom ingen konst alls. Hennes tonår förflöt på ett ganska lugnt sätt och gränserna föll sig liksom självklara. Vi behövde sällan sätta stopp och aldrig någonsin har vi behövt peka med hela handen. Trots att hon har närmare till både tårar och skratt än den yngre så var det enkelt med henne. Hon verkade inte ha några speciella behov varken av att isolera sig från oss och världen eller ägna sig åt överdrivet utespring… Hon använde ”vanliga kläder”, sminkade sig sällan, hade inga vänner med osunda vanor och skolarbetet sköttes jättebra trots att hon inte alltid hade det så lätt, hon var liksom typiskt lagom helt enkelt. Visst hade vi våra stunder när vi var mindre glada på varandra och visst var det hårt som sjutton när hon flyttade till Uppsala 14 mil bort som sextonåring för att det gymnasieprogram hon ville gå inte fanns här. Men eftersom hon var så tvärsäker på sin sak och så genompålitlig i vanliga fall så svalde vi paniken och lät henne flytta. Jösses vad jag grinade på vägen hem när vi kört ner henne och hennes flyttlass till elevhemmet. Och jösses vad tomt det blev här hemma. När jag beklagade mig för min egen mamma så sa hon ungefär så här:
- Men Ingela, det är ju så här det är. Det är det här ni har fostrat henne till. Du kan vara stolt över att ni lyckats ge henne det hon behöver för att bryta sig loss och för att hon är en självständig ung kvinna som är säker på att klara sig själv och som har ett mål i livet så ung hon är.
Vid samtal med Äldre Dottern vid ett senare tillfälle så sa hon:
- Jag vågade ju egentligen inte flytta men jag ville så gärna gå på just den skolan så jag gjorde det ändå.
Och vi såg hur hon växte sig vuxen och stark på håll (fast vi var ju i ständig beredskap för uttryckning förstås). Visst var det många tunga stunder med hemlängtan och ensam läxläsning och visst ville hon nog bra gärna ge upp flera gånger det vet jag. Men envis som synden kämpade hon vidare och tillslut kom dagen 2002 då vi fick se henne ta studenten. Samma år började hon läsa på högskolan för att bli lärare. Hon bodde aldrig ens hemma emellan utan skaffade sig med målmedvetenhet eget boende direkt. Nu först uppenbarade sig den första pojkvännen som det var så allvarligt med att vi fick träffa honom. Och på den vägen har det fortsatt. Numera bor hon i huvudstaden med sambo och båda studerar. Hon kommer hem på visit ibland och är min vuxna jämlike... weird :)
Jag vill här infoga hennes ledmotiv i livet. Vackra ord som betyder mycket för henne och för oss. Enterprise Theme!
Faith of the Heart
I’ve got faith of the heart
I’m going where my heart will take me
I’ve got faith to believe
I can do anything
I’ve got strength of the soul
And no one’s gonna bend or break me
I can reach any star
I’ve got faith,
I’ve got faith, faith of the heart
Sen har vi ju Den Yngre Dottern då. På alla plan där det var lugna gatan med den äldre så ger hon oss fulla händer. Hon är inte ett dugg lagom nämligen. Jämnare till humöret visserligen än sin syster men å andra sidan så är hon en sprudlande aktris som iscensätter dramer varenda dag om både stort och smått. Klassens clown, men även klassens givna språkrör mot lärarna med en vass och snabb tunga. Allt hon vill kan hon göra utan större ansträngning och plugga stenhårt behöver hon sällan, de goda resultaten kommer ändå. Den yngre Dottern var 13 år när hennes lillebror dog och det är högst troligt att det har påverkat tonårstiden hittills väldigt mycket. Vem vet hur hon skulle ha varit utan det traumat. Hon mår inte alls bra en del dagar och hon blev tidigt och abrupt påmind om livets jävlighet samt tog på sig ett ansvar för sig själv som hon inte borde behövt göra när jag och Mannen inte orkade vara bra föräldrar mitt i sorgen. Och ur spillrorna har nu två år senare rest sig en mycket, mycket självsäker ung dam. Så självsäker och vuxen tycker hon sig vara att hon inte ser några gränser alls och snarare är helt oförstående än sur när vi emellanåt säger stopp och belägg. Då tycker hon att vi är fåniga och förstår inte alls varför hon inte får gå ut klockan 23 på en vardagkväll eller varför hon inte får resa till England själv.
Här har redan en pojkvän uppenbarat sig trots att dottern ifråga bara är 15. Den äldre var ju myndig hon när hon kom till det stadiet och alltså kunde jag lugnt (nåja *S*) luta mig tillbaka och låta henne ta ansvaret själv. Men med min lilla, lilla unge, hur skulle vi nu hantera det?. Sättet de träffades på är väl det vanliga nu för tiden, nämligen via Internet och bara det kan kännas lite mysko. Efter att ha chattat regelbundet i nästan ett år så kom frågan.
-Mamma får XY komma hit på besök? Han måste sova här för det är 30 mil att resa… Vi tänkte att det är bäst att han kommer hit första gången vi träffas.
Min första tanke var väl mest.. nej, nej, nej, aldrig i livet, never in my kofot… Men så hörde jag min mammas ord i huvudet, de som hon sa mig när den äldre dottern flyttade till Uppsala. ”Det är det här ni har fostrat henne till, självständighet och att vilja och våga ta ansvaret själv". Så, jag sansade mig och sa nåt om att jag ville tänka på saken och så ville jag tala med barnafadern om det förstås.
Pling sa det sen i skallen då när jag kom på att även om vi pratat mycket så har vi aldrig haft ”det där” samtalet med henne. Ack, så pinsamt och jag som tyckt mig vara en så vidsynt och duktig förälder. Men vi tog oss förstås ett snack och jag fick framfört vad jag ville. Dotter tog samtalet med upphöjt lugn.
-Mamma tror du jag är dum i huvudet eller? Jag vet väl vad jag vill… och vad jag inte vill också för den delen.
Så nu finner vi oss tillåta att dotter har pojkvännen här en helg i månaden samt att hon åker till honom en helg i månaden, något jag nog aldrig skulle gått med på med Äldre Dottern. De vill ses oftare, det vet jag, men de har inte råd. Vi satte villkoret att hon fick bekosta sina resor själv av sin månadspeng nämligen. För detta tilltag att tillåta honom att bo här har jag fått snubbor av både släkt och vänner samt av en del föräldrar till dotterns kamrater. Men jag kan inte se att vi kan handla annorlunda. Jag kunde inte med att säga tvärnej. Vart hade det lett oss mer än till osämja för en princips skull. Jag erkänner att jag tänker annorlunda nu än innan sonen dog, det är viktigare att ta vara på stunderna numera och då faller principbråken bort. Det känns viktigare att vi når konsensus och jag är villig att möta henne mer än halvvägs i en del frågor för att nå den. Men det känns inte helt bekvämt det ska jag erkänna Hon är ju min bebis :/ Killen är jättego och de är väldigt hänsynsfulla när de är här. Inga pinsamheter i onödan trots att kärleken är så stor som bara tonårskärlek kan vara. Men knepigt känns det… och ändå är jag samtidigt så övertygad man kan vara om att vi gör rätt.
Nu talar hon om att söka till en gymnasieskola i Stockholm, min självsäkra unga dotter. De har en fotografutbildning hon vill gå. Åter ska vi då till hösten kanske frakta unge och flyttlass en massa mil till en skola långt bort och sen sitta hemma och sakna. Det tar ännu mer emot med den här dottern eftersom förlusten av sonen gör att vi ogärna släpper henne ur sikte av oro att något ska hända henne. Men ändå så kommer hon att få sin vilja igenom. För trots sin självsäkerhet och sitt framfusiga sätt så äger hon en distans till sig själv och det finns ett sunt resonemang under allt det svarta sminket. Ett resonemang som ger framtidshopp. Kommer hon in på skolan så får det ordna sig. Det är vad vi fostrat henne till…
Slutligen vill jag så citera även min Yngre Dotter och ge er de ord som hon just nu avslutar alla sina mail och meddelanden med.
Life don´t get wonderful by it self
