Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Ur ett barns perspektiv

En av de allra underbaraste sakerna med att ha barn är att återupptäcka världen och språket på nytt. Det finns så mycket som man bara tar för givet och som "bara är" utan vidare förklaring.

På landet har vi slitit med att rensa bort gammal jord, sega rötter och ogräs. Vi har kärrat ny jord och grus - trädgården har aldrig varit finare därute. Mitt upp i allt detta går mormor och Felix förbi och mormor kommenterar mitt idoga arbete med: "Har du sett en sån slitvarg?" Felix 4år vet inte vad en slitvarg är utan utbrister: "Va, vart är vargen!?".

Idag var jag och barnen inne i stan och till barnens förtjusning stog Sergels fallossymbol och fontänerna sprutande runtomkring. Bara dessa vattenkaskader gjorde den mödosamma resan värd allt - för dom. Jag har sett det där så många gånger, jag höjde inte ens ögonbrynen. När de sedan kom under härligheten och såg de runda takfönstren vara fyllda med fontänens vatten visste sensationen ingen gräns. De åkte upp i rulltrappan, tittade igen på fontänen från marknivå och sen ner igen. Imbecillt fascinerade kan tyckas, men det är något visst med leken med vatten och återigen fick jag upp ögonen för en av Stockholms lekfullaste sevärdheter. Sist var jag sisådär 6 år på utflykt med dagis.

På väg hem från stan åkte vi tåg. I högtalarna talar tågföraren om vad det är för station. Felix har lagt ett stationsnamn (Tibble) på minnet för där brukar vi gå av ofta för att gå till bibblan eller simhallen. När tågföraren säger: "Nästa Tibble" tittar Felix på mig och frågar: "Finns det TVÅ Tibble?!" Ja, om man inte vet att "Nästa Tibble" är kortvarianten av "Nästa station är Tibble" så är det kanske logiskt att tro att det finns en Tibble och en Nästa Tibble?

 

Postat 2006-05-30 00:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Föda barn - med eller utan smärtlindring?

Idag föder 27% av alla svenska kvinnor med ryggmärgsbedövning. Enligt brittiska barnmorskor är det bra att föda med smärta. Smärtan får igång de naturliga endorfinerna och hormonerna vilket underlättar anknytningen till barnet och förhindrar depression.

Jag tror att det stämmer, det stämmer nog att det är naturligt att föda med smärta. Utan påverkan från moderna mediciner och behandlingar gör kroppen det den naturligt kan göra för att skydda sig mot smärtans dåliga effekter. Kroppen är uråldrigt smart, den gör det bästa av situationen.

Jag har fött två barn helt utan smärtlindring. Jag har inte klarat det för att jag är speciellt redig, stark, modig eller smärttålig, utan för att förlossningarna gått snabbt, jag har haft förmånen att vara utvilad och frisk under hela graviditeten. Hade jag gått med foglossning i flera månader, kräkits dag som natt månad ut och månad in, inte fått sova ordentligt eller varit ur psykisk balans så hade det givetvis inte gått.

Så att påstå att alla mammor ska föda utan ryggmärgsbedövning för att det är naturligt är  respektlöst gentemot alla de gravida som av olika anledningar inte pallar. Ingen tar ryggmärgsbedövning utan att verkligen anse sig behöva den. Det är ändå en slang som ska föras in mellan kotorna i ryggraden, inget litet pippiplåster man lättvindigt sätter på. Och varför ska man föda med smärta om man inte klarar av den, vi lever ju i en tid när det finns säkra smärtlindringsformer?

Jag klarar inte av att ta mina migränanfall utan smärtlindring. Och det finns ingen som pressar mig att försöka tackla den oerhörda smärtan med naturliga metoder. Det finns ingen tandläkare som säger att jag ska lyssna på avslappningsband, andas och prova akupunktur istället för att  lokalbedöva när visdomständerna ska dras ut.

Varför ska vi pressa födande kvinnor in i ovälkommen smärta bara för att det är naturligt att det gör ont att föda barn?

Postat 2006-05-12 12:13 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Min sämsta tid är nu

Vintern har varit kall och lång. Så sent som den 20 april snöade det! Men nu har Maj månad kommit och med den kom vårsolen fram med besked. Knoppar brister och våren är i sin allra finaste skrud. Allt är precis på gränsen att svämma över, bli överdådigt vackert och övergående. Innan den kommit, det är då den svenska sommaren är som bäst. Folk går man ur huse för att åka till ställen där man köper gasolgrill, utemöbler, terasstvätt och olja till altanen. Helgerna spenderas sedan utomhus, oljandes altanen, planterandes petuniorna och grillandes flintasteken.

Och det ser så härligt ut! Ljuva svenssonliv.

Jag kan bara se på, att björken blommar samtidigt förhindrar mig från att vara ute några längre stunder. Jag medicinerar och droppar droppar i ögonen och klarar mig ganska ok, men i slutet av dagen är det som om medicinen inte räcker till. Näsan rinner, ögonen kliar och svämmar över. I år tror jag att jag kan lägga till astma också. Så jag håller mig inne, suckar lite över det vackra vädret och fortsätter lyssna på Morrissey.

Om två-tre veckor är det över men även nästa sega vinter kommer jag längta till de där första veckorna i maj när alla knoppar brister.

Postat 2006-05-08 08:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Älska mig mest när jag förtjänar det minst

På det stora hela tycker jag att jag är en bra förälder. Hyfsat rättvis, hyfsat snäll, lagom mycket regler och så där. Men självklart har jag brister, de spricker oftast fram när jag är trött eller småsjuk. Och jag får dåligt samvete. För att jag inte har tid att se dem, för att jag snäser åt dem, för att jag släpper tyglarna alldeles för fria, för att jag inte orkar helt enkelt. Oftast blir allt bara en dålig spiral, jag är sur och barnen blir sura. Allt blir bara tjurigt och argt. Men ibland verkar det som de där små liven ställer sig ovanför allt det där jobbiga. Och det gör de ju så rätt i! Kolla här får ni se. Vilket trött mammahjärta som helst smälter.

Sedan i mitten på förra veckan har jag haft en jobbig luftrörsinfektion (nu har jag äntligen fått antibiotika) och i barnens ögon varit riktigt trist. Men en eftermiddag satt jag i alla fall med sonen och lekte lite med lego. 

- Mamma, det här gillar jag.

Jag kände genast hur samvetet lättade lite.

- Ja, det är roligt att leka eller hur? Och lego är kul tycker jag.

- Nej, inte det. Jag tycker om att du skrattar.

En annan gång han träffat så där mitt i prick var häromhelgen när jag vaknade lite "trött i huvudet" efter en sen kväll med djupa diskussioner och lite för mycket vin. Han låg med sitt ansiktet mitt emot mitt, så tog han sina små knubbiga fyraårshänder och la på var sin sida om mitt ansikte och sa

- Mamma, vet du. Ibland är jag så glad att jag vill gråta.

 

Postat 2006-05-01 13:37 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera