Ännu mer Asienreflektioner...
Publicerad: 2005-01-08
Ska man tro tidningarna är det ju i princip det enda som är aktuellt just nu...
Det är förstås roligt att höra att skuldtyngda landsting plötsligt har pengar till att ställa upp rader av psykologer och kristerapeuter för att möta dem som personligen drabbats av naturkatastrofen i Asien, men jag kan inte låta bli att sända en tanke till de krisdrabbade före tsunamin som bara ställts i oändliga köer till en psykiatri som stavats K-R-I-S i åratal...
Varje dag, året om mister någon en anhörig. Några av dessa människor mister sin anhöriga plötsligt i våldsamma olyckor: en bilkrasch, en brand, en drunkningsolycka....
Inte gör det mindre ont för att denna anhöriga möjligen dog ensam och inte tillsammans med tusentals andra i en stor katastrof. Varje plötsligt dödsfall är alltid en katastrof för de närmast berörda. De här människorna, som konfronteras med döden i skymundan, bortom de stora rubrikerna, behöver vårt medmänskliga stöd lika mycket som hemvändande tsunamioffer. Några av dem behöver professionell hjälp och jag hoppas att den kommer att finnas för dem också, den dagen rubrikerna lagt sig...
För min personliga del orkar jag inte ens öppna kvällstidningarna och möta deras närgångna bilder på sörjande människor, ju fler döda per familj desto bättre story. Jag är trött på att höra TV-reportrar rapa floskler och trycka på mig sina pedagogiska förklaringar om varför thailändskor och lankeser som mist både anhöriga, hem och försörjning, ändå står upprätt, i stället för att "som sig bör" gråta in i kameran som sitter i nyllet på dem.
Jag kan bara sucka trött inför mellan raderna förfasande över att barer åter öppnat på orter där bråten och de döda ännu inte hunnit tas om hand. Vad tror folk i vår trygga ankdamm? Att människorna i Asien, som inte kan stava till långtidssjukskrivning eller socialbidrag, ska kunna unna sig lyxen att gå hemma och sörja i månader? Hur tror folk de ska få mat på bordet?
Jag har också lite svårt att förstå den panik som sprider sig kring hur t ex skolan ska hantera en eller flera tomma platser i klassrummet.
På samma sätt som skolan skulle hantera en tom plats om ett barn omkommit i en bilolycka, eller i en sjukdom, antar jag. Döden, sorgen och frågorna är ju desamma oavsett hur eller var barnet dog.
Har vi verkligen så totalt glömt bort hur man gör när man möter döden och sorgen, i alla andra fall än när en mycket gammal människa dör? Vad är vi så rädda för? Varför tror vi inte det räcker att bara vara medmänniska utan 160 poäng i psykologi?
För min personliga del kan jag i viss mån göra mig en föreställning om hur föräldrar som förlorat barn i katastrofen känner. Jag har ju själv förlorat ett barn. I ljuset av den erfarenheten känner jag inte någon panik inför att konfronteras med föräldrar som mist sina barn i katastrofen. När jag miste mitt barn var jag hjälpt av vänner som ringde då och då, som ställde en rak fråga om hur mitt barn dog och som lyssnade när jag berättade.
Så gör det!
Ring era vänner och släktingar som mist någon nära! Besök dem om de bor nära. Gör saker åt dem: Handla mat, laga den och se till att de äter åtminstone något. Lyssna. Var inte rädd för sorgen. Den är inte farlig. Den är bara något man måste igenom.
Skrivet av: annika60
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (
2005-01-09 21:28)
Vilken otroligt dålig kurator din mamma mötte Annica! Självklart måste man gråta! Jag är ledsen att höra att du miste din syster och din mamma sin dotter.
Annica Bark (
2005-01-09 11:36)
Jag kan tyvärr inte göra annat än hålla med dig. Jag känner mig väldigt avtrubbad nu, tycker att det får räcka med nationellt sörjande nu. Vet det låter rått, men mitt liv går faktiskt vidare trots det hemska som hänt. Man blir nästan lite arg och irriterad nu, som tex det här med tv, vissa kanaler stryker program för att det inte ska bli så jobbigt för de drabbade, tex så säner inte ZTV filmer som är allt för uppsluppna! Nä hä, om de nu gör detta för att visa respekt för de drabbade så borde de väl alltid göra så? För nog så dör väl tyvärr folk dagligen i detta land, inte i så här stora katastrofer som i Asien, men av erfarenhet så vet jag att även om det bara är ens egen släkting som dör och särskillt om det är ett barn så är det en katasrof för de som drabbas.
Sen det här med hjälp, varför krävs det en katastrof för att man ska få hjälp? När min syster dog fick vi fixa det själv om vi ville ha, kuratorn som bla min mamma pratad med sa bara till henne att hon skulle sluta gråta, det hjälper ingen att gråta. Bra hjälp!
Nä dämpa ner allt lite för jag tror att till sist så blir folk bara irriterade och arga över allt som har med katastrofen att göra och då har det ju blivit hur fel som helst.
Jag tror att barn tar det här bättre än vad alla vuxna tror, för barn är döden lika naturligt som livet.
A O (
2005-01-08 10:40)
Jag blir som du ungefär... Under min levnadstid så har ungefär 30000 människor dött i Sverige i trafiken. Varför blir det så stort att kanske 2000 Svenska människor dött nu, när vi struntar i alla som dör till vadags? Jag blir helt illamående av de dubbla budskap som jag läser in. Vems liv är värt något liksom. Det är ju lika fasansfullt varje gång en älskad människa dör för just de som är runt omkring.
Katastrofen ÄR gräslig för alla de som bor i olyksdrabbade områden. Varje personlig tragedi ska tas på allvar. Men medias bevakning och vinklingar suger.
