Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

"Den där tiden går så fort" säger alla

Nu är det snart 2 månader sedan jag födde barn för sista gången. Jag får sån ångest när jag tänker så.  Är det sista gången jag får träffa en ny liten människa som jag har fött fram, sista gången jag får känna en liten hand reflexmässigt gripa om mitt finger, sista gången jag får höra förnöjda små amningsljud, sista gången jag ser mitt barn le för första gången?

Jag står knappt ut med tanken på att det här är sista gången vi har en bebis hemma! Är det verkligen sista gången?

Jag är nog en riktig bebismamma, jag älskar allt som har med bebis att göra. Det spelar ingen roll att det också är en massa bajsblöjor, mjölkstockningar och ingen sömn. Jag älskar att amma, bära bebis, bada, byta blöjor, klä och gosa med bebis i soffan.

Varje gång nån påminner mig om att den här första magiska tiden går fort får jag panik. Jo, jag vet! Jag har två stora barn vars bebistid jag älskade, njöt av och aldrig får tillbaka. Det går inte att konservera tiden hur mycket foton man tar, hur mycket dagbok man än skriver eller hur många små fot- och handavtryck man än gör.

Jag sitter i soffan och känner värmen och den lätta tyngden av min fina bebis. Hon är så mjuk, så len och ja... fin helt enkelt. Hon ler, ögonen glittrar till och säger nåt med sin sammetsröst. Alla de där ögonblicken försöker jag inpränta, bränna in i hjärnans minne över sånt som aldrig får försvinna. Men minnet av hur hon lät, hur hon såg ut och hur ljuvligt hon doftade kommer blekna. Det kommer aldrig tillbaka exakt så som det var.  

Postat 2007-10-28 08:07 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Har jag blivit en torrboll?

Vad har hänt? Jag brukar kunna skratta åt det mesta, men nu orkar jag knappt småle. Och tro mig - jag har verkligen försökt med alla möjliga medel! Ta fyrans nya fredagshumor "Fredag hela veckan" t.ex. Det är ju så trist att till och med atomuren i Schweiz stannar. Det ÄR inte kul med dåliga imitationer eller tyschk brytning.

Och SVT's humorprogram är inte så mycket bättre.. Babben&Co är ju inte heller kul, mest småputtrigt mysigt. För att inte tala om Svensson, Svensson... så slätstruket och förutsägbart.

Det är inte det att jag är trög och missar poängerna. Men de är ju så himla lama, man fattar precis varför man borde skratta men skrattet uteblir för det helt enkelt inte var kul.

Finns det nåt humorprogram på tv som är roligt, utan att samtidigt vara taskigt eller driva med nåns (eller sitt eget) lyte?

Fast det här tyckte jag var både kul och småsmart :)

 

 

Postat 2007-10-23 09:20 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

När slutar det att vara gulligt?

När man har bebis pratar och intresserar man sig ganska mycket för kiss och bajs. Många mammor och pappor kan berätta små gulliga anekdoter om när deras bebisar har kissat vid blöjbyten, rätt på storebror eller rätt ner i mormors fina handväska.

När man ammat sin bebis berömmer man den för att den rapar och man tycker det är jättekul att höra den raketbajsa i hela blöjan. Vår lilla bebis har en egen plats när vi äter - på matbordet. Vi sitter alla fyra och tittar mer på henne än på maten vi äter. Och så skrynklar lilla fejset ihop sig och hon lägger av en riktig rökare. Alla skrattar och tycker hon är såå förtjusande gullig.

Lite senare på kvällen knorvlar hon ihop hela ansiktet och vrider kroppen och gnyr missnöjt. "Lilla vän har du ont i magen?" säger man då med sin lenaste röst och försöker trösta med varsamma smekningar och vyssjande ord.

Sen nånstans förlorar alla dessa saker sin charm. När femåringen högljutt och stånkande proklamerar att han ska gå och bajsa bemöter vi sällan det med ett roat leende. Snarare ett "Stäng toadörren, tack". Och när en sjuåring rapar högt vid matbordet är det knappast värt beröm. Snarare en väldigt arg blick. Och det är definitivt inte kul när ens partner fiser under täcket... 

Postat 2007-10-08 23:09 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Amning - Värt att kämpa för?

Äntligen.. äntligen känns det som att amningen funkar. Det har gjort så ont, så ont och jag har haft mjölkstockningar, feberfrossa och knappt kunnat bära runt på min bebis för jag haft så ont. Men nu känns det som sagt som att det funkar. Det gör fortfarande lite ont, men den korta stund i början då det gör ont kan jag stålsätta mig.

Jag har ammat två bebisar förut och därför vet jag hur mysigt och smidigt det är att amma. Därför har jag stått ut och kämpat även när bröstvårtorna var så såriga att mjölken blev blodblandad.

Hade denna hårdsugande lilla bebis varit min första hade jag kanske gett upp och börjat med ersättning. Kanske hade jag då känt mig nertryckt i skoskaften av "amningsmaffian" med sin skrämselpropaganda och fryntliga "alla kan amma"?

Ja, kanske. Samtidigt är det ju den inställningen som får mammor att kämpa och kämpa. De allra flesta som sedan får till en fungerande amningen tycker förmodligen att det var värt det.

Men för vissa kommer det nog en gräns för när det inte längre är värt det. I de fallen hoppas jag faktiskt att de lägger amningen på hyllan, eller att nån får dem att ge upp. Utan dåligt samvete, för ens förmåga att vara en god förälder står och faller inte med amningen.

 

Postat 2007-10-04 19:34 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera