Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Varför man inte vill vara ett sexobjekt

Här är veckans viktigaste videoklipp.

Caroline Heldman berättar om vad sexuell objektifiering är och varför vi får lära oss att sträva efter att bli perfekta (objekt) i andras ögon när det tvärtom kan skada vår självkänsla, sexualitet och mentala hälsa.

Skrivet av: Barnsidan
taggar
sexobjekt  TEDTalks  
Postat 2014-03-04 19:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det finns ingen nätmobbing

Det finns heller ingen speciell sporthallsmobbing, bussmobbing eller fritidsgårdsmobbing. Men det finns mobbing, och mobbing finns på alla ställen där våra barn och unga är. Därför måste vi vuxna finnas på de arenor där barnen är, för att guida och tillrättavisa. Nätet är inget undantag, vi måste finnas där för att se till att ingen far illa och att inga farliga gränser passeras.

När de är små följer vi med dem till lekparken för att se att de inte dunkar spaden i huvudet på nån eller klättrar för högt. När de börjar skolan följer vi med dem dit varje dag i flera år innan de klarar trafiken och att komma i tid. Till och med när de är äldre/tonåringar följer vi med dem på övernattningsläger med laget, när de tar bussen till stan eller går på första konserten. Nätet är såklart inget undantag.

Tänk också på att nätet är mycket större och utvecklas hela tiden. Så det räcker inte att ge barnen en introduktion och sen låta dem härja fritt. Vår närvaro är kanske inte alltid önskad, men ack så nödvändig.

Det som trots allt är bra med mobbning som sker på nätet är att den lämnar spår. En taskig kommentar i matsalskön, nedsättande språk i omklädningrummet eller att aldrig få vara med på klassfester och annat syns ju inte på samma sätt. På nätet blir det väldigt tydligt när någon utsätts för kränkningar eller mobbas. Lär dina barn detta:

Om du eller nån annan blir kränkt på nätet:

  • Prata med en vuxen
  • Dokumentera (skärmdump, fota, skriv av)
  • Blockera/Anmäl (de flesta sajter har funktioner för att anmäla abuse/kränkningar och även att blocka ett konto från att se och ta kontakt med dig)
  • Radera (stå upp för dig själv, låt inte orden stå kvar)

Christina Stielli

Häromdagen hade jag förmånen att höra Christina Stielli föreläsa om barn och sociala medier i en föreläsning som hon kallar "Ett liv - två världar". Hon pratade om mobbingsproblematiken och mycket annat viktigt och intressant, det försöker jag nu återge i detta blogginlägg. Bland annat sa hon att det bästa sättet att skydda sina barn från mobbing, grooming och andra kränkande handlingar på nätet är att vara där och visa intresse för deras appar, spel och chattsidor. Det sämsta man kan göra är att tycka att det barnen gör där är trams eller oviktigt.

Visst kan det verka helt huvudlöst att skjuta fåglar på grisar eller titta på klipp på youtube där andra skjuter fåglar på grisar. Men det är bara att inse att det är sånt (och mycket annat så klart) som kidsen gör idag. Om man tänker efter är det kanske inte så mycket mer meningslöst än att samla på luktsudd, försöka lösa Rubiks kub, joja med fanta- eller cocacola-jojos eller ringa Heta Linjen (hallå.... hallå? Hallåååå). Och vad som är viktigare - det är så ungar idag umgås och hänger med varandra.

Det sämsta du kan göra är alltså att dissa hela deras värld genom att inte ens bry dig om att förstå den. För den dagen något händer (och det gör det!) så är det inte dig de kommer vända sig till om du inte visat intresse.

För den dagen kommer

Tonåringar är av naturen är känsliga och utsatta. Bara för att de är tonåringar! Kanske du minns själv hur jobbiga tonåren var, med känslostormar, en kropp i förändring och ökande krav?

På grund av allt hormonbombardemang är man konstant supertrött som tonåring. Humöret och det psykiska välbefinnandet går upp och ner. Ena stunden är man stor, duktig och full av självförtroende. I nästa stund är man liten, svag och behöver tröst i knät på mamma eller pappa. Samtidigt lever unga i en kravfylld omvärld där det är viktigt att ha "rätt" grejer och kläder, vara populär och klara skolan bra.

Ganska körigt va? Med det i bakhuvudet kanske det faktiskt inte är hela världen om de har stökigt i rummet eller försover sig och glömmer läxor ibland..

Vi ser våra tonåringar som små vuxna, men de är inte klara än. I själva verket är deras empatiförmåga ganska dålig och de är mer riskbenägna. Så det är klart det kommer hända jobbiga och svåra saker - på nätet och AFK ("IRL" är ute, man säger Away From Keyboard nu 2013 :)

Nu kommer vi vidare till ett stort och svårt ämne - självkänsla.

Självkänsla

Människan är en varelse som behöver få bekräftelse. Vi behöver bli sedda, behöver ha ett sammanhang där vi fungerar och kan interagera med andra människor. Då byggs vår självkänsla och integritet upp. Om vi inte fått närhet och omtanke eller blivit sedda och tagna på allvar när vi var små finns risken att självkänslan är låg. En person med låg självkänsla är ofta krävande, för sig själv och för andra.

Har ni sett Netflix serie "Orange is the new black?" En av de saker som även verklighetens fångar är rädda för är isolering, som används som ett effektivt straff i fängelser. Utelämnade till oss själva gröps självkänslan ur fort och vi bryts ner. Väl nedbrutna är vi enklare att omforma, den med låg självkänsla är mer benägen att anpassa sig och vara till lags. För att få vara med igen. Det är därför isolering är så effektivt.

Det är så mobbing funkar också. Även där spelar självkänsla en avgörande roll för de bakomliggande mekanismerna. Den mobbade fryses ut från gemenskapen, får höra hur dålig hen är och börjar tvivla på sig själv. Självkänslan sjunker i botten. Väl nedbruten gör man nästan vad som helst för att komma med i gemenskapen igen, man kanske till och med tar mer skit för att i alla fall få vara med. Den som blir mobbad kan vara vem som helst, men är ofta en som inte står upp för sig själv vid en kränkning. Som sväljer skiten hellre än säger ifrån. Den som däremot mobbar har låg självkänsla och behöver trycka ner andra för att hävda sig och känna sig bättre.

Och hur hänger det här ihop nu då?

Med tonåringars dåliga empatiförmåga, riskbenägenhet och starka önskan att vara populära är det inte konstigt att en sån sak som "Instagram-målet" sker.

Unga är inte ensamma om att ha Instagram (i januari 2013 fanns över 90 miljoner konton) och Instagram i sig är ingen dålig app eller hatisk mötesplats. Det är tvärtom en simpel bilddelningstjänst som blivit populär på grund av sin enkelhet och de filter man kan använda för att snygga till vilken tråkig bild som helst (om du inte sett youtube-klippet Look at this Instagram - gör det :).

Vad Instagram har gemensamt med alla sociala media är att det finns funktioner för att kommentera, följa, dela och "gilla" vad andra gör. Det är just det som gör dem "sociala".

I tonåringens kravfyllda värld blir sociala medier ytterligare en arena att tävla och synas/bli sedd på. För vad tror ni mäter populäritet bättre än att få många likes eller ha många följare?

Som Christina Stielli berättade på föreläsningen jag var på (och som även uttrycks i denna artikel på Nyheter24) så blir jagandet efter likes och följare ännu viktigare för den som inte är trygg i sig själv (dvs har låg självkänsla). Det är lätt att hamna i en fälla där andras bekräftelse behövs för att känna att man är värd något.

Jakten på likes och bekräftelse i den formen är självklart bedrägligt när det kommer till att bygga självkänsla. En människa behöver bekräftelse och jakten på ny slutar inte förrän man kan bekräfta sig själv och det kan man göra om man har bra självkänsla.

Vill du hjälpa ditt barn att stärka sin självkänsla tänk på dessa saker

  • Visa ditt barn att du tycker om det. Har man en känsla av att vara älskad och respekterad är man ofta trygg med sig själv och bland andra.
  • Lyssna på ditt barn. Det bidrar till att de känner sig sedda och tagna på allvar.
  • Ge ditt barn uppmuntran. Det viktiga är inte att lyckas utan att försöka.
  • Bekräfta ditt barns känslor, lär det sätta ord på hur det känner och ta känslorna på allvar utan att släta över eller försöka fixa.
  • Gör aldrig bort ditt barn. Att känna sig hånad eller till åtlöje är förödande för självkänslan.
  • Ge ditt barn uppgifter och ansvar som det kan klara av. För svåra uppgifter kan få barnet att känna sig misslyckad.
  • Var snäll mot den som inte vet hur man ska göra. Förklara för barn hur man ska göra rätt, skäll inte på och skräm inte barnen till "bra" beteende.
  • Låt varje barn vara den det är. Jämför inte barn med andra. Alla har olika förutsättningar.

Läs mer på barnperspektivet.se

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2013-10-03 21:11 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Läger och kollo är nog mest för vuxna

Mina stora barn (11 och 12 år) är på seglarläger och har det säkert jättekul. Fast egentligen vet jag inte det för hela lägret har mobiltelefonförbud och en policy att bara ringa hem en gång i veckan (om inget allvarligt händer eller barnet verkligen BEHÖVER sin förälder).

Det är en ovan och konstig känsla att inte veta att inte veta vad de gör. Jag är absolut inte orolig eller tror att de har det hemskt. Det är bara en väldigt skum känsla av att inte veta vad de gör och hur de har det, för jag är nyfiken och van vid att alltid veta vad de gör. Det sitter liksom fysiskt i kroppen att de alltid är där på ett eller annat sätt. Flera dagar i rad har jag t.ex. dukat bordet för fem trots att vi bara är tre som ska äta. Jag vet ju att två är borta, men kroppen har det så inpräntat att vi är fem att när autopiloten tar över så blir det dukat för fem.

Så slog det mig - inom en ganska snar framtid kommer de åka iväg på resor utan oss, hellre sova hos flick/pojkvännen och ha flyttat hemifrån och börjat stå på egna ben. Att de är helt borta en vecka nu är bara en föraning om hur det kommer kännas sen när de är stora och lämnat boet.

För barnen är alltid ens barn - oavsett hur stora de är.

Skrivet av: Barnsidan
taggar
bli gammal  
Postat 2013-07-05 12:13 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Håll koll på dina barn med GPS

Förra veckan skickade jag mina tre barn (4, 9 och 11år) själva på bussen hemifrån och in till stan där jag mötte upp dem. Allt skedde under ledning av storasyster som är van SL-resenär. Jag vet att hon hittar, vet vilken buss man tar osv. Även om jag var helt lugn med att hon skulle fixa det galant så är det nu för tiden med mobiltelefonens hjälp så enkelt att försäkra sig om att allt går enligt plan.

Förutom att vi hördes av vid några överenskomna platser kunde jag även följa dem via en positioneringstjänst som finns i barnens telefon.

Man kan ju tycka att det här är ganska integritetskränkande, jag skulle känna mig övervakad om jag visste att t.ex min man följde mina minsta steg via den här tjänsten. Så länge barnen är så här små så tycker jag ändå att skyddsbehovet är starkare än behovet av integritet. Vad tycker du? När går gränsen för när man inte ska övervaka sina barns äventyr ute i världen?

På Debatt (svt.se) har Rädda Barnens skrivit klokt om detta. "Ny spårningstjänst kan leda till förtryck inom familjen"

 

 

Skrivet av: Barnsidan
taggar
iphone  
Postat 2011-12-04 21:41 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Några år kvar...

...men snart är jag ju också tonårsmamma. Filippa är 9 nu och tiden går ju som bekant alldeles för fort så vips är man väl där.

Och nu har jag precis fått Katerina Janouch bok "Tonår - vägen till vuxenlivet" så nu kan jag läsa och kanske vara lite förberedd :)

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2009-09-12 15:30 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook