Barnsidan - Mia Althoff - på barnsidan
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Du har väl rensat bland barnens böcker?

I min ursprungsfamilj har böcker och läsning alltid haft en speciell status. Det har alltid varit bättre att läsa böcker som förströelse än att spela spel och se på TV. Det är väl bara fint väder som kunde slå bokläsning. Var det fint väder fick man inte sitta inne, utan skulle ut och röra på sig.

När jag var 8 år hade jag läst massor av olika böcker och när jag var 12-13 år och läst alla Femböckerna, Agnes Cecilia, Tordyveln, alla Kittyböckerna, Det blåser på månen och Sagan om Ringen började jag snegla på böckerna i mamma och pappas bokhylla. Där stod bland annat Gudfadern av Mario Puzo, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, PC Jersilds Babels hus och verk av John Irving och John Steinbeck samsades på hyllorna tillsammans med Lace och Törnfåglarna.

Jag tror att jag försökte mig på Gudfadern (men har inga minnen av att jag läste den klart) men fastnade totalt för Törnfåglarna som också gick som TV-serie vid den här tiden. Sen var steget inte så långt till Steinbeck för att sen hoppa vidare till Fogelström och Auel. Efter det hade jag en längre period när jag läste allt om vampyrer (Ann Rice!) och plöjde David Eddings och Terry Brooks fantasy och även Marion Zimmer Bradleys sagor.

Sen blev jag vuxen och fick barn och eftersom böcker alltid haft sån speciell status hemma så finns allt sparat på vinden hos mormor och morfar (mina föräldar alltså). Vi tog hem slitna pekböcker, Totte och Malin, några Alfons-böcker, Elsa Beskows sagor och Lennart Hellsings ABC bland annat.

Själv började jag komplettera deckarboksläsningen med Virginia Wolf, Jane Austen, Sylvia Plath, Simone de Bevoir, Nina Björk, Linda Skugge, Katarina Wennstam, Maria Sveland och andra feministikoner. Hann dock aldrig till Brögger, Jong eller Tikkanen.

Efter ett feministiskt uppvaknande ser man på sin barndoms böcker med lite andra glasögon. Är det t.ex. ok att läsa om Pippi som negerprinsessa? Ska man förbjuda Askungen, Snövit och Törnrosa för de är såna ytliga våp som passivt väntar på Prince Charming? Kan man läsa kapitlet "Lotta är en n***rslav" i Barnen på Bråkmakargatan?

Och hur är det med Margret Reys bok Pricken? Är den ok?

Jag har nog kommit fram till att det är viktigare att diskutera och prata med barnen om böckerna och på så vis föra över sin version av rätt och fel, än att censurera eller kräva "politiskt korrekta" barnböcker av förlagen. Tintin i Kongo är enda undantaget hittills och jag väljer att se det som att sonens samling av Tintin är komplett eftersom just den delen saknas (den här texten i UNT.se sammanfattar det bra).

När jag läser Pricken så brukar jag pedagogiskt lyfta frågan varför morfar känner sån oro inför det som är annorlunda och försöker empatisera med Pricken. Boken om Pricken slutar ju med att alla vita och bruna kaniner äter och är tillsammans, dvs bokens slutliga budskap är inte att annorlunda är fel.

Böcker med sedelärande sensmoral är kanske för magstarkt för dagens föräldrar? Se t.ex bara på Joakim Lamottes blogginlägg "Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg" som inte vill att hans treåriga dotter ska behöva höra att tjejer är "tramsiga och fega". Nej, det är klart att han inte vill. Grejen är ju bara den att berättelsen om Alfons och Milla inte slutar där, utan den fortsätter och Alfons kommer fram till att han vill fortsätta leka med Milla. Ingen bygger trädkojor och är som Milla.

"Det här är inte en tjej, det här är Milla. Det är min bästa kompis."

Alfons väljer att gå emot normen och se människan Milla, inte tjejen Milla. Mobbarna får fel och förlusten är deras. Fint tycker jag. Och massvis med bränsle till diskussion (läs också Martina Montelius) tillsammans med barnen.

Även de äldre barnens bokläsande försöker jag sätta mig in i. Jag må vara trött på fantasy, men jag försöker hålla samma bokslukartempo som min fjortis och har läst Hungerspelen, Divergent, Twilight-serien. På många sätt är ju Bella i Twilight inte så himla oproblematisk som rollfigur, om man tänker som en feminist alltså. Inte så stor skillnad på Bella och Törnrosa faktiskt. Det är ganska häftigt att kunna diskutera det med sina tonåringar.

Just nu läser jag John Green och Jenny Downham och klappar händerna i förtjusing åt att den äldsta lånar hem The great Gatsby och Pride and Prejudice. Snart följer nog Sylvia Plath och Virginia Wolf.

Känns som cirkeln snart är sluten.

Postat 2014-07-02 13:20 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera