Vissa av oss är mer seriösa än andra, jag för min egen del kan vara ruskigt seriös men just nu känner jag mig lagom intellektuell och spirituell så det får bli en blogga i de mindre seriösa farvattnen.
Stod idag och kastade i besticken från diskmaskinen in i respektive fack och kom osökt in på ämnet kändisar och relationer. Jag kan inte riktigt förstå hur dessa två saker hänger ihop men jag har för länge sedan gett upp de fatala försöken att förstå mig på min egen hjärna så jag hoppas verkligen att ni inte lägger ned någon större energi på dylika aktiviteter för ni är tyvärr predestinerade att misslyckas! Ungefär lika sannolikt som att få fred i Mellanöstern som att förstå vindlingarna i min fettansamling som kallas hjärna. Nog om detta, åter till realiteten, kändisar och deras relationer!
Bara en sådan sak att vissa kändisar har mage att se förvånade ut att deras hemmainspelade sexvideos när dom har sadomasochistiskt sex på en flygel kommer ut till allmänheten. Nehej? Trodde du inte? Ni som är ett av världens mest eftersökta par av paparazzis? Sannolikheten att dina bedrifter hängandes i takkronan skulle förbli en privat hemlighet kan ju inte ha varit särskilt stor?
Eller när en stor känd celebritet ojar sig i media över hur svårt hon har att finna den sanna kärleken och hur besviken hon är över att alla hennes fem äktenskap slutat i skilsmässa, alla avslutade olika snabbt efter vigseln. Nehej? Ett äktenskap som tagit dig tre timmar att besluta om och som är med en tjugo år yngre plastikopererad kypare som spelat in porrfilmer för att komma sig upp här i världen har nog inte den största överlevnadspotentialen eller? Hur kan man bara tro att ett äktenskap baserat på att båda två varit fulla som höghus, en som vill synas för att bli någon och en som vill bli älskad för att känna att dom finns, hur kan det ens finnas en tro på att nåt sådant ska bli bestående? Tror verkligen folk på att det är möjligt? Här går man omkring i flera år och funderar på om ens sambo verkligen är livskamratmaterial medan andra ser någon i kön till Oscarsgalan och gifter sig samma kväll! Någonstans har man fel attityd till detta med äktenskap.
Jag kan roa mig med att se dessa ”livsviktiga” intervjuer som en del kändisar ger när de ska få uppmärksamhet för långt och innerligt tjänstgörande i offentlighetens ljus. Där de kan sitta och säga att de älskat sina makar så innerligt och att de beklagar att det inte gått att hålla ihop äktenskapen. Ja, jag är då inte förundrad, är det någon annan därute som är det?
De väljer ju ibland partners som man redan med huvudet under armen kan säga är fel och att detta inte kommer att hålla. Men är det något med kändisar som liknar de klichéer man ser i skräckfilmer. Man skriker, tänd lyset, tänd lyset, det står en vansinnig yxmördare bakom dörren men inte är det då någon som tänder lyset! Nehej, de trippar in i det obebodda huset som ligger efter den leriga vägen som ingen kört på under snart hundra år, med högklackat och kortkort mitt på hösten och det stormar utomhus. Alltså, fullkomligt fruktansvärt helkorkat! Men det kanske är ett krav för att få vara kändis? Man måste vara ett fullkomligt relationspucko för att få synas i media?
Kanske jag inte ska ondgöra mig över detta utan stilla konstatera att det är så, men samtidigt är det många barn som kommer i kläm när deras föräldrar tar det ena dåliga beslutet efter det andra. Deras föräldrar syns med en den ene och än den andre, (andra och ena kan man också säga...) och de syns mer eller mindre påverkade i intervjuer. Hur upplever dessa barn relationer? Hur bygger dom varaktiga relationer i sin framtid? Sen är det på nåt sätt så synd om dessa trasiga människor som jagar för fullt efter det ”normala” medan deras liv är så otroligt långt ifrån Svenssons och som gång efter annan misslyckas och febrilt fortsätter sitt jagande efter den stora sanna kärleken som ska älska dom för den dom är utan tingeltangel och deras pengar på banken. Såg ett klotter en gång: Söker du en kille med stor XXX och mycket pengar, fortsätt med det, annars håll tillgodo med en välmenande Pelle och sedan stod där ett telefonnummer. Jag håller så bra tillgodo med min egen välmenande Pelle, han tog mig då inte för pengarna eller för min kropps skull, det är jag tacksam för!
Pengar gör en inte lycklig heter det ju. Stämmer det?
Säkert är nog att man inte kan köpa lycka lika väl som man med pengar kan befria sig från vissa källor till olycka. Nu har vetenskapen kommit till undsättning i form av en utredning om sambandet mellan lycka, sex och pengar (eller för den som vill komma åt det knastertorra språket i original)
Till att börja med konstaterar undersökningen att man inte kan definiera lycka. Alltså har de undersökta personerna själva fått säga hur lyckliga de känner sig på en skala och sedan har man utgått från det. Mer pengar ger inte mer sex och inte fler partners. "Sex and the City" är alltså inget att tro på. Faktum är att man konstaterar, på vetenskapens oefterhärmliga språk, att "det lycklighetsmaximerande antalet sexpartners är en".
Goda nyheter för alla som lever i ett förhållande och är trogna varandra med andra ord. Själv är jag nog lyckligast när jag tittar på mina killar när de sover.
Skrivet av: Christopher
De senaste dagarna har jag fått kedjebrev. Brevet påstår att gynekologiska hälsokontroller inte längre ska subventioneras och att en hel generation kvinnor kommer att bli sterila pga att de har haft klamydia utan att veta om det.
Jag uppmanas att skriva mitt namn på och skicka vidare.
Alldeles frånsett att jag avskyr kedjebrev vare sig de handlar om att protestera mot domar eller rädda en utrotningshotad insekt eller protestera mot att de (förvisso välbehövliga, men inte här) bostäderna ska byggas just intill min husknut så blir jag irriterad.
Irriterad för att kedjebrevförfattaren ljuger. De cellprovtagningar som sker med tre-fem års mellanrum är definitivt att beteckna som hälsokontroller. Kvinnor kommer fortfarande att kallas till dessa till den gamla taxan.
Och att "en hel generation kvinnor skulle få klamydia"?
Jag hade ingen aning om att alla kvinnor (utom jag) går till gynekologen en gång om året. Det måste de väl göra för annars hade väl redan min generation förlorats till klamydiaattacken för länge sen...
Motiveringarna till varför det är nödvändigt att springa till gynekologen i tid och otid "för säkerhets skull" har varierat när jag frågat...
"Man kan ha haft oskyddat sex och är orolig för att ha fått klamydia". Här kan jag inte se annat än att en sån grej ger medicinsk grund för undersökning, om man nu har en berättigad misstanke att man kan ha smittats. Men om man lever i en stabil relation sen 15 år; vad ska man då till gyn och göra? Litar man inte på sin man? Sen får man rätt mycket kondomer för 240 spänn (som väl specialistbesöken kostar) så det kan ju vara ett tips att skaffa några såna. Åtminstone om man hör till de fattiga som kommer att få klamydia för att det är för dyrt med cellprovtagningarna... (Det var väl temat för den förra mailbombningen kring kvinnor och sjukvård vill jag minnas.)
"Livmoderhalscancer är symptomfritt så man måste kolla sig för att veta om man är sjuk".
Som sagt: Vart tredje till femte år är det meningen att man ska kolla sig. Medicinskt ska detta vara tillräckligt. Känner man sig ändå nervös kan man kanske påminna sig själv om att det finns en hel bunt andra sjukdomar som är tämligen symptomfria i början. Med samma resonemang borde man ju lusgranska hela kroppen hos allsköns specialister en gång om året, för att vara säker på att man inte har nån dödlig sjukdom i första stadiet...
