Barnsidan - Hur fort kommer man glömma?
Meny

Bloggar > Barnsidan > Hur fort kommer man glömma?

Hur fort kommer man glömma?

Publicerad: 2005-01-03
Årskrönikor för 2004 får mig att minnas.
Chocken är svår även fast det gått en hel vecka sedan Tsunamikatastrofen i Asien. Alla siffror som rullat börjar stagnera nu, fortfarande saknas ett oerhört antal och siffran 150.000 döda känns riktigt overklig. På nyårsdagen hade tv-kanalerna insamlingar, och även de siffrorna är oerhörda.

På den här veckan som gått har jag sett amatörvideos av dödsvågen, varje gång vågen kommer har min andhämtning ökat och hjärtat rusat. Jag har läst mängder vittnesmål, sett bildspel på "före och efter", hört om anhörigas kamp för att hitta och få hem sina älskade omkomna. Jag kan en massa fakta om tsunamis och jordbävningar, jag har charterarrangörernas bilder på näthinnan och vet vart alla dessa exotiska resmål fanns på kartan.

Men jag har inte drömt en enda mardröm.

Jag har inte vaknat svettig med en bild av mina barn bortsvepta av nån våg. Tanken har slagit mig, jag som många andra har väl bläddrat i resekatalogerna, drömt, sett framför mig barnen leka på stranden. Och varit nära att boka en resa. Det hade kunnat vara vi, det hade kunnat vara vem som helst av mina vänner. Det känns personligt, alldeles för nära.

Men inga mardrömmar och inga tårar.

Ibland har jag nästan kännt att jag frossar i andra olycka, när jag för hundrade gången ser lik i jätteplastpåsar på Phi Phi Islands, ser satellitbilder från Sumatra eller massgravar i Sri Lanka.

Nu brottas jag också med det faktum att detta chocktillstånd snart, alltför snart, kommer övergå i vardag. Jag kommer nog minnas dödstal, datum och platser. Men kommer jag minnas hur det kändes att se världens största flygplan fyllas med likkistor för att hämta landsmän? Kommer jag minnas äcklet när jag såg att hälften av den bråte man kunde se på bilder från Banda Aceh faktiskt var människor? Kommer jag minnas hur jag fasade för första dagen på den nya terminen?

Jag har skänkt pengar, förfasats och lidit. Men vad gör det? Hur länge kommer den känslan bestå? Alldeles nyss läste jag en årskrönika fär 2004. Det har varit presidentval i USA, Yassir Arafat har dött, demokratin har fått upprättelse i Ukraina, det har varit terrordåd i Spanien, sommaren var regnig. Knutby och Hörbyrättegångarna har gärningsmän dömts, likaså i "psykologmordet". Och hey, jag kommer till och med i håg att man hittat vatten på mars. Men vet ni vad jag däremot inte kommer ihåg? Gisslandramat i Beslan. 1000 personer (mest barn) satt gisslan i ett drama som slutade mycket blodigt. Och jag har glömt bort! Det är bortsvept utan att jag har nån flodvåg att skylla på.

Det känns... ja.. för jäkligt. Och jag undrar hur länge jag med medlidande och fasa kommer minnas tsunamin? Jag vet inte ens om siffran 150.000 döda eller 2915 saknade svenskar kommer hjälpa minnet här?

Skrivet av: Barnsidan



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook