Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Ny vass design!

Appropå "könskriget";

The "All men are bastards" Knife Block (designer okänd)

A lot of people (non-swedish speaking) misunderstand this picture and asks me where I've bought it or tries to order it. Unfortunately the knife block isn't a real product (I think!), I received the pic as a part of a email joke. But since I published the picture a lot of people has asked me for more info, so maybe I should get it into production. :)

UPDATE: the knife block can be ordered (in australia); http://www.tesora.com.au/products.asp?Category=10705&ProductCode=VVVOODOOKNIVES Swell!

googla efter fler bastards

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-31 14:59 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Heja på oss på onsdag!

På onsdag springer jag och mitt formidabla lag "julilistan" Vårruset i Stockholm. Vi är alla mammor som träffades medan våra julibarn (anno 2000) låg i magen. Nu, när barnen snart fyller 5, är det dags för nästa utmaning - Vårrusets 5kilometer. I januari när jag anmälde oss hade ingen av oss sprungit eller ens småjoggat 5 kilometer. De flesta av oss räknade nog med att gå stora delar av sträckan - 5 kilometer är ju jättelångt! Och barmarksträningen lät ju vänta på sig i och med att det var så snöigt, isigt och kallt så länge.

Men sen så har vi kutat var och en på sitt håll. Vi har via mejl hejat på varandra, ojat oss över ömma benhinnor, pollenallergier, diskuterat löparskor, löpteknik, kläder, stegräknare och så vidare. Vi har skrutit över förbättrade tider och pratat om vilket nästa lopp ska bli *s*

En av lagmedlemmarna fick i uppdrag att testspringa banan. Inte helt lyckat då stora delar av tävlingskilometrarna går på avspärrade vägar. En vardagseftermiddag i rusningstrafik var det inte lika lätt att komma fram och hitta. Lägg till det lite dålig kartläsning, så blev det vips en sträcka på 8 kilometer.

Nu återstår det bara 2 dagar, nummerlappar har kommit och den sista planeringen är klar. Alla har flåset uppe så vi klarar fem kilometer. Och alla siktar på att springa - hela vägen! Några bakslag har det dessvärre blivit. Förra veckan fick laggeneralen (dvs jag) halsfluss och förbud att "tävlingsspringa" utan istället nöja sig med den sista startgruppen. I den första besvikelsen tänkte jag att jag hellre stannar hemma, men vad tusan - själva tävlingen är ju ingenting emot vad vi 6 stycken soffpotatisar har åstadkommit den här våren. På onsdag är det alltså dags - för "julilistans" första bragd!

P.S jag har redan anmält mig till Lidingöloppet *gulp*

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-31 00:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Dumstrutarnas återtåg?

Det måste finnas en orsak till alla dessa nannyprogram även om jag inte begriper det. Eftersom längtan efter auktoriteter verkar öka (trots att 30-talet känns tämligen avlägset) skulle man kanske starta eget i denna anda. Välkommen till Sukta Tukt AB.
Vi marknadsför blå och röda bollar i trevliga, oåtkomliga burkar i genomskinlig plast. En boll för varje sak ditt barn gör för att du ska bli nöjd. Ditt barn måste lära sig att prestera för att bli omtyckt och omtyckta vill alla barn vara. Därför har vi valt att göra bollarna riktigt små så att ditt barn ständigt känner att h*n aldrig räcker till, aldrig når riktigt upp till dina mål och dina ideal. Att pressa barn är sunt, då presterar de bara mer och du får en god avkastning på dina bollar.

Vi vill också presentera årets nyhet, den portabla skamvrån. Den finns med inbyggd vagga så att även otyglade spädbarn får lära sig lite tukt. För en mindre penning får ni även pysselsetet dumstruten som finns i olika storlekar från 2 månader och uppåt. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Just skamkänslor tror vi på Sukta Tukt är ett bra instrument för att kuva en liten själ. För hur ska en människa som inte äger någon skam lära sig hur livet ska vara? För att uppnå nya dimensioner av skam rekommenderar vi att barnet själv får tillverka struten. Det funkade alldeles utmärkt att låta barn få hämta sin egen rotting på den tiden när de skulle agas, eller hur? Vi hoppas att dumstruten på samma sätt som den gamla hederliga rottingen kan bidra till ytterligare en generation som verkligen vet hut och hoppas snart få se de färgglada små strutarna på våra många fina nannyprogram.

Om någon missat ironin vill jag poängtera den nu. Jag tycker riktigt, riktigt illa om de nannyprogram som marknadsför skam och prestation som bra metoder. Om någon skulle kunna förklara för mig varför skam, skuld och prestationer ska vara inslag i något barns liv skulle jag vara tacksam. Och varför i hela friden tar man inte reda på *varför* ett barn är argt istället för att ge dem fjantiga bollar för att de motvilligt bäddar sängen? Vem har tänkt på vad som händer med en människa som kväver ilska, inordnar sig för att få slippa skamkänslor och dessutom ska sukta efter röda bolljävlar för att få höra att man duger?

En vettig sak kom i vart fall upp på ett av programmen, nämligen råd om att göra saker tillsammans med barnen utomhus. Om det hade slutat vid det och blivit tipsprogram för föräldrar som kanske fastnat i ett spår och inte kommer sig för att leka skogsmulle så hade jag förstått poängen. Nu känns det bara ledsamt.

Skrivet av: Allis
Postat 2005-05-28 18:41 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Överreklamerade böcker

Det har sina sidor att ha ett barn i ettan och ett i tvåan.
Lästräning.
Om någon påstår att det är en njutning att lyssna på stapplande högläsning tror jag vederbörande ljuger... Egentligen tror jag ingen njuter av falsksjungande barnkörer heller, men de flesta skulle hellre dö än erkänna det...

Husets förstaklassare funkar hyfsat; hon väljer böcker på lagom nivå så det flyter på såpass bra att behåringen på benen inte krullar sig efter 30 sekunder.

Husets andraklassare, med ett ego som stundom tangerar Stålmannens, anser att "börja läsa" är för babies. Riktiga grabbar med hår på bröstet (nåja) väljer Böcker för Riktiga Grabbar.

Sålunda har han i tur och ordning hemfört tre st exemplar av Harry Potter, en bokserie vars volymer ökar i tjocklek exponentiellt.

Alla som inte hört en tuff nioåring stappla sig igenom "Dumbledore", "hippogriff" och "quidditch" kan göra sig en föreställning om hur det frestar på nerverna. Två sidor tar tio minuter att tröska igenom och möjligen är det det tempot som gör det, men jag fattar verkligen inte storheten i de där böckerna.

Småkul, javisst, men är det bara jag som till slut spyr på att höra idioten Malfoys tramsande och om den feta kusinen och hans töntiga morsa? Varför har ingen förvandlat dem till tre träskpaddor för länge sen? De är ju trollkarlar för tusan! Kommer puckona någonsin att bli förvandlade till träskpaddor - eller upptäcker HP att Malfoy egentligen är hans farsa som gömt sig i den skepnaden i 15 år? Och allt slutar i en härlig omfamning då allt gammal groll är förlåtet på sidan 2013 i sista volymen?

Nu senast kom Stålis hem med Sagan om Ringen...

Varför, o Fårskalle, säger jag till mig själv och dunkar huvudet i väggen klagade jag på Harry P? Harry P är ändå en sann njutning jämfört med Sagan om Ringen, en bok jag kände mig manad att läsa i tonåren enär jag kände mig som Conan Barbarens syrra, då jag inte läst och hänförts.

Jag kämpade tappert till cirka sidan 72 tror jag innan jag beslöt mig för att någon ju måste vara Conans syrra, stängde boken och med en suck av lättnad släppte ner den i bokinkastet på biblioteket.

Gubben kom ju aldrig nån vart! Hur är det öht möjligt att författa något som behöver en inledande förklaringsmodell till storyn på 30 (trettio) sidor? Och hur lyckades JRR skriva det där utan att somna över skrivmaskinen?

Sonen gav upp efter 1,5 sida så nu är det retur Harry P...

Måtte han snart få gå över till tyst läsning...

Skrivet av: annika60
Postat 2005-05-26 22:15 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Könskriget

Jag antar att de som inte har sett programmet Könskriget åtminstone har hört talas om det. Jag hängde egentligen inte upp mig på exemplet med en stackars kvinna som fördes iväg till Norge. Om man verkligen letar hittar man förmodligen någon galning i alla organisationer. Det jag förväntar mig är att organisationen centralt tar avstånd från galenskaper.

Här var det ju precis tvärtom. Det är ordföranden i Roks som uttalar sig.
"Här sägs det ju att män är djur. Står du verkligen för det?"
"JAA, det står jag för!" *lutar sig fram och spänner blicken i reportern*
"Tycker inte du det?"

Det övergår min fattningsförmåga att detta skulle vara hopklippt på något sätt, så som Roks påstår i sitt försök att begränsa skadan. Jag tänkte också på under programmets gång att Evin Rubar (reportern) ställde väldigt öppna frågor: "Vad tycker du om...", "Hur ser du på det här...?" till skillnad från mera sedvanlig skjutjärnsjournalistik: "Är det inte så att du har gjort det här och alltså är ansvarig för detta, ja eller nej?". Jag kan också förstå att Valerie Solanas skrev en så förvirrad skrift som SCUM med dess krav på att utrota alla män, märkt som hon var av fruktansvärda upplevelser. Det jag INTE kan förstå är hur man kan hylla den!? Vad kallar vi ett möte för att hylla "Mein Kampf"?

Flera har reagerat. Minst en polisanmälan har gjorts även om den inte lär leda till något - män skyddas inte av lagen om hets mot folkgrupp. Åtminstone lokalt har det höjts röster för att bidragen till Roks skall frysas. Flera inom Roks har tagit avstånd från ordföranden. Jag tycker också att betraktelsen om "Hat som affärsidé" är läsvärd. Jag själv skrev ju om detta för en tid sedan och kunde då inte riktigt förstå vem som tjänade på ett könskrig även om jag kom på det i efterhand: Feministiskt initiativ bygger till stor del sin existens på föreställningen om ett könskrig men de hade inte bildats då.

Så som jag ser det kan sådan här fanatism bara skada feministrörelsen och det borde alltså ligga i deras intresse som vill värna om att ordet feminist skall ha en positiv klang att hålla rent mot extremister. Den insikten har antingen inte nått (fi) eftersom de gör sitt bästa för att försvara Roks ordförande. Personligen är jag ju inte förvånad eftersom jag betraktar just Schyman som extremist men tydligen gäller detsamma resten av rörelsen också.

Hoppet står alltså till andra. Det finns en annan sammanslutning av kvinnojourer, SKR, som i ett pressmeddelande klargör att man inte har med Roks att göra och att en av de frågor som skiljer organisationerna åt är just synen på män. Å andra sidan meddelade radio P1 just ikväll att även om vissa jourer planerar att begära sitt utträde ur Roks finns det andra som vill ansluta sig dit!

Uppenbarligen finns det mycket kvar att göra innan man rotat ut fanatismen. Ändå måste det göras.

Skrivet av: Christopher
Postat 2005-05-25 22:01 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Barn - ständiga entertainers

Ofta klagar man över hur jobbigt det är att ha barn. Det är väl legitimt på sätt och vis, de är ju rätt krävande ibland. Det kan vara tungt att vara förälder, det går inte att sticka under stol med. Men det är också helt fantastiskt att vara förälder - och det är ju få människor man har så roligt med.

Och barn generellt är ju så bra på att ta en tuff publik. Så fort vi vuxna blir arga och säger till på skarpen smilar de upp sig och försöker få oss på bra humör igen. Många vuxna tar nog detta som ett hånleende, men hur kan man tro att en treåring förstår att häckla och håna? Klart de vill att man ska vara glad! Och i alla andra lägen vet de att ett leende från deras sida ger dem ett leende tillbaka.

Den äldsta som älskar att rita provade ett oövervakat ögonblick att rita sig själv till sjörövare. En fin svart ring runt ögat blev det (i tusch som tur var, det kunde lika gärna varit en tvättäkta märkpenna). Den yngre förmågan kom springande med en svart spritpenna i högsta hugg och sa till mig: "Jag vill också vara en sjöröv!".

Han säger mycket tokiga saker sonen. En lördagsmorgon för några månader sedan kom han in och väckte mig och sa bestämt "Mamma, jag vill ha en vit vecka". När jag väl vaknat till och han fått förklarat att vecka betyder "väska" sig kunde han till slut nöja sig med en röd.

Vi var hemma hos några som inte har barnsäkrat sitt hem och pillerillsonen som då bara var dryga ett år fick igång spisen. Vi märkte det på en gång *phew* och jag förmanar lite; "ajaj, det blir varmt. man kan bränna sig". Den äldre fyller i "vad tokig du är Felix, tror du att du är en mamma?". :-o

Efter en lång och tjurig dag med trädgårdsarbete och påföljande handling på stormarknaden med många "neeeeej" och "snälla" slappar vi i allrummet hemma. Kuddar åker fram och vi har kuddkrig. Det går vilt till och det skrattas så taket lyfter. Allra roligast är det när barnen får bombardera mig, och jag överspelat låtsas både ramla och bli yr i huvudet. De skrattar så tårarna sprutar. Och jag med. Efteråt säger den stora; "det är så skönt med allt skratt mamma". Ja det är väl så en femåring förklarar "ett förlösande skratt".

Att få vara med om ens egna gener i ny tappning växa upp och upptäcka livet, är verkligen att leva livet.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-22 22:09 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gud ge mig mera RAM...

Efter alla tekniska innovationer de senaste hundra åren tycker jag det är synd att ingen har uppfunnit något vi verkligen behöver: Mer arbetsminne till hjärnan!

Bara tänk att surfa in på Webhallen och beställa ett par kretsar, sätta in dem i skallen - och notera hur snabbt och effektivt saker blir gjorda därför att vi inte ideligen måste göra sånt som:

- Slå upp vilket interface det var nu igen mellan två noder i systemet jag jobbar med. Jag är ju tvärsäker på att jag visste det igår och det är ju själva f-n att jag aldrig kan komma ihåg det....

- Väsande fråga kollegan vad sjutton den andra kollegan heter nu igen. Fast kollegan har suttit i grannorganisation i ett år...

- Vara tvungen att ringa och fråga vilket mötesrum vi skulle vara i - fast jag tittade efter innan jag gick ner en trappa och hämtade kaffe...

- Dyka upp på rätt våning till mötet - men i fel hus...

- Jaga en kollega för att få ett dokument jag behöver - för att en timme senare hitta dokumentet som jag självklart redan fått, men glömt bort...

- Cykla till jobbet och glömma ta med ombytesbyxorna, tvingas möta en ny kollega för första gången klädd i lättglansiga sportbyxor, och rodnande väsa nåt om "vår tradition med Casual Tuesday"...

- Träna på lunchen, upptäcka att handduken ligger hemma och tvingas torka sig med pappersservetter...

- Åka hela vägen till jobbet med blå skoskydd på fötterna...

- Bli kallsvettig för att plånboken är borta på Ica. Samma plånbok som man 30 sekunder tidigare stoppt ner i kassen. Där den fortfarande ligger....

- Bara bli stående och försöka komma på vart man var på väg och varför....

Skrivet av: annika60
Postat 2005-05-20 20:53 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Blundar, men äckelkänslan består

Det är inte ofta jag klickar runt på kvällstidningarnas hemsidor, men ibland gör jag det - mest för att kolla vilka tokerier jetset-kändisarna gjort på sistone. Och det är kul att kolla på bilder med trender och kläder, läsa bloggar från Kiev och en och annan vettig ledare eller kolumn.

Men vet ni, jag måste verkligen SLUTA gå till expressen.se och aftonbladet.se - för jag blir helt förstummad över HD-domare som köper sex av gymnasieelever, Torsten Flink som misshandlar (för vilken gång i ordningen), militärer som binder och våldtar sina fruar, Urban Bäckström som bonusskandaler till trots ändå ska tjäna flera hundratusen i månaden. Och hyreskontrakt ute i skärgården som går i arv, gubbar som sitter och försvarar sig. Och så vidare.

För att värja mig blundar jag och hoppas äckelkänslan försvinner. Men nej, då läser man vidare, HD-domaren kommer inte bli av med jobbet och kan fortsätta basa över stipendier som går till ungdomar. Och Urban Bäckström försvarar sig och tycker nånstans att han faktiskt är värd all kosing. Och Torsten Flink är det ju alltid så synd om, det är säkert helt ok att det blir alldeles svart av sorg och han känner att han måste misshandla en tjej som hjälpt honom. Det är säkert hans morsas fel eller nåt - han är förlåten.

Och dummast idag är - och lyssna på detta! - fotbollsstjärnor som visar upp sina privata fotoalbum med bilder på grusplaner i snömodd, svampiga fötter och sunkiga omklädningsrum.

Vart går gränsen för vad vissa män tillåts göra?

Berätta för mig vilka kvinnor som i grupp drar hem en stupfull kille och gruppvåldtar honom. Säg mig den kvinna som lägger ut bilder på sina självsprickiga händer som hon ådragit sig efter åratal i ett vårdyrke. Eller den kvinna som kan sitta kvar på sin post efter avslöjanden om tvivelaktiga ekonomiska uppgörelser. Den dagen ska jag formulera om min fråga till "Vart går gränsen för vad vissa människor tillåts göra?".

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-20 11:08 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Separationsångest

Om två veckor börjar jag jobba igen. Eftermiddagar visserligen och på det roligaste arbete jag någonsin haft men jag vill verkligen inte dit igen. Eller rättare sagt, jag vill inte vara borta från mitt barn. Jag vill inte börja jobba alls. Inte om två veckor och inte om två år.

Innan sonen föddes tänkte jag att det skulle bli så bra om vi delade dagarna så att den ena jobbade förmiddag och den andra eftermiddag. Min övertygelse var – och är fortfarande – att vårt barn skulle må bäst av att få lika mycket kontakt med oss båda. Han kommer alldeles säkert att må bra av det men jag har separationsångest som heter duga.

Alla andra mammor i min föräldragrupp ska vara hemma samtliga fp-dagar. Jag slits mellan att tycka synd om deras partners som missar denna fantastiska tid samtidigt som jag är grymt avundsjuk. Sabla övertygelse!

Som om inte det vore nog börjar omgivningen prata om dagis och var har vi tänkt att han ska gå? Inte alls gastar mitt egocentriska hjärta, han ska aldrig gå på dagis och aldrig vara utan mig. Ja ni hör ju själva – mig, mig, mig. Man är ju tacksam över att det finns lite annat än egoism i kroppen också för det är väl klart att jag egentligen inte vill att han ska sitta och uggla med mig för jämnan.

Jag undrar hur det här med beroende egentligen ser ut. Alla pratar om att små barn är så beroende av sina mammor men hur ser mammors beroende av barnen ut? Jag kan inte minnas att jag någonsin hört folk prata om det. Och att jag skulle bli så beroende av mitt eget barn hade jag nog inte ens reflekterat över. För hans del är det nog rätt vettigt att jag börjar jobba igen så att han inte får en helt fnoskig mamma.

Skrivet av: Allis
Postat 2005-05-19 00:49 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag tror jag är kär

Alltså, jag bara ääääälskar internet. Man kan ju verkligen hitta allt och köpa det mesta! Jag har varit "uppkopplad" rätt länge - sen -95 (eller 96) och i början var det ju mest coolt att man kunde läsa tidningarna på nätet. Sen klick, klick var man helt borta. Backknappen uppfanns nog tidigt. Sen kom IT-bubblan och även det som inte var så bra var överjordiskt bra - alla var tvungna att vara där. Och så sprack den berömda bubblan och en del var tvungna att gå. Utveckligen av det fantastiska nätet nästan dog, låg i livsuppehållande respirator i alla fall.

Men nu, nu alltså. Vilken revival!

Man kan lätt kolla upp var man köper den där tröjan Paris Hilton hade vid signeringen av nya boken. Man kan läsa hur pirrig den kvinnliga journalisten i Cannes blev på presskonferens med densamma....och läsa alla härrrliga läsarkommentarer...

Men det allra bästa som hänt internet den här månaden är den svenska varianten av iTunes - magiskt, snyggt o enkelt. Klick, klick så har man köpt den där skivan som man aldrig fått tid att gå och tjacka. Tack, nu ska här toklyssnas.

Så nu måste jag ju skaffa mig en iPod (jag missade ju att mp3-spelare var årets julklapp), så jag kan lyssna överallt på alla mina gamla nerladdade låtar och mina nyinköpta och alla talböcker man också klick, klick kan ladda ner.

Nu är frågan bara vilken färg man ska ha, ärtigt vårgrön, coolt blå, mainstream silver eller kanske barbierosa? Undra vilken Paris har?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-18 00:09 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jag tror jag tror på Gud

Idag var jag ute och sprang på lunchen och när jag är ensam hemma blir det här med nycklar ett problem. Tar man med hela nyckelknippan slamrar och slår det så, en gång hade jag blåmärke mellan brösten när pulat ner knippan i BH'n. Jag bestämde mig för att ta loss bara husnyckeln och stoppade den i fickan på munkjackan. Sprang iväg och kände duggregnet i luften.

Första kilometern brukar kännas lätt, men nu är luften stinn av björkpollen så det var segt. Efter första kilometern pirrar det till i huden och svettningen kommer igång. Nu börjar det gå lättare och andningen ger kraft. Härligt och lätt, helgens förlustelser till trots.

Lite mindre än halvvägs brukar jag ta en titt på stegräknaren - och eftersom det här med nyckeln inte kändes helt bra så kände jag efter att nyckeln låg kvar. Det gjorde den. Andra halvan på min tur är i uppförsbacke, förbi en radda villor, förbi en skola och sen in i nästa villaområde, efter det ska man bara över vägen och genom vårt villakvarter. Tog i som en liten *** i backen och svetten sprang på nytt fram. Flåsade förbi skolungar på rast och svishade förbi en hungägare och en mamma med barnvagn. Över vägen - svettigt och flåsigt nu - knyta skorna och sen vidare. Väl hemma kollar jag på stegräknaren igen - 28 minuter helt ok.

Men, men, men VAR ÄR NYCKELN!!?

Gah! OK, den kan ju inte vara långt borta. Börjar gå tillbaka samma väg jag sprungit. Möter mamman med barnvagn och frågar om hon råkat se en nyckel - nej så klart inte. Jag har ju bara sprungit på asfalt, och det borde vara enkelt att hitta en sprillans ny och blank nyckeln då. Den ligger kanske där jag knöt skorna - det är ju bara 700 meter bort. Nej, ingen nyckel där. Början känna paniken - ingen nyckel, ingen telefon, och ingen granne hemma.

Tänker på när jag kände nyckeln sist - och det var vid 2 kilometer. Efter det har jag sprungit 3 kilometer till. Ok, bara att fortsätta traska. Frågar ungarna på rast om de sett min nyckel, frågar ett antal släntrande hundägare. Nej, ingen nyckel. "Men hoppas du hittar den!" säger alla. Jag fortsätter, nerför backen nu. Blir alldeles yr av att fokusera blicken så. Mer panik. Vet att jag har en kund som väntar mitt svar hemma på datorn och jag har ju inte ätit lunch ens. Fan, vad dum jag är, och stöldbrickan är ju kvar på nyckelknippan, så om nån nu hittar nyckeln - vad ska de göra då?

Går hela vägen tillbaka där jag vet att jag hade nyckeln, ingen nyckel. Går tillbaka och kollar lika noga nu, både asfalt och gräs och grus bredvid. Uppför backen igen, frågar en barnvagnsmamma igen och några cyklande tonårstjejer. Förbi skolan där ungarna inte längre har rast. Inser att jag inte kommer hitta nån nyckel, funderar om jag kommer in fortare om jag ringer en låssmed eller till Thomas som är på möte i stan.

Då ser jag något som glimrar till i gräset - men det var bara en bit av ett tuggummipaket. Skickar en liten bön till "han däruppe" att visa mig vart nyckeln är. Och fatta det här. 3 meter längre fram ser jag nyckeln. Den ligger där och glimrar helt öppet i det korta gräset. Jag blev så lättad! Så jag tog upp nyckeln och knöt den hårt i handen och sen sprang jag hela vägen hem och här sitter jag nu.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-16 15:18 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Små mysterier

Jag var en snabb sväng till hufvudstaden den här helgen och tillbringade alltså sammanlagt 7 timmar på buss och tunnelbana för att ta mig mellan mitt hem och dotterns. Mycket tid att tänka trots att jag hade tonåringen med mig på ditresan :) På vägen ner satt och och tittade på den vårliga naturen och njöt av det gröna. Hur kan man längta så mycket just efter grönt som jag ör varje år på våren? Det skira ljusgröna i björkarna fär mig att må bra, känna lugn...

Sprallig dotterTänkte också på hur svårt vuxna människor omkring oss har att låta bli att stirra på det som är annorlunda. Dotter var på sprudlande humör och hade en ytterst lekfull frisyr den dagen tillsammans med punkiga kläder och vuxna passagerare i alla åldrar som samtliga troligen skulle beteckna sig själva som väluppfodtrade kunde inte låta bli att stirra samt kommentera bakom hennes rygg. Voffor gör di på detta vise?

När vi kom till Stockholm skulle vi ta röda linjen för att ta oss till Äldre dotters hem. Ner i tunnelbanan alltså... Väldigt många springer som dårar.. Rakt på bara utan att fundera över att de puttas och knuffas trots att en ann stryker längs väggen så gott det går. Och på lördagen som väl är en ledig dag även för de flesta stockholmare så springer de ändå som om de var jagade av fan själv. Trots att tågen går var tionde minut... Voffor gör di på detta vise?

För att inte tala om när vi flanerade på Västerlånggatan och jag stannade för att fota... Det är en turistfälla för helsicke... Där får man strosa och stanna, det är liksom meningen. Bråttomfolk kan väl ta en gata där inte turistflödet är så stort. Voffor gör di på detta vise?

Stockholm är för övrigt bedövande vackert i vårskrud och lördagen bjöd på strålande väder...

Hemresan var lång och trist för då åkte jag ensam eftersom Dotter reste vidare till Nyköping och pojkvännen. Det fick mig att börja fundera på folks resvanor och hur ensamma personer, emellanåt jag själv också, beter sig när de äntar en buss eller ett tåg. Så länge det finns lediga säten så sätter man sig där. Helst längst ut också så att folk måste be om att få sitta när det inte finns fler lediga säten. Och så att de som är i sällskap inte har en chans att få sitta tillsammans... Voffor gör di på detta vise?

Sen somnade jag och hann inte fundera mer förrän jag var hemma i Sandviken. Mannen hämtade mig och vi for direkt till Sibylla för att köpa vår sena middag i deras Drive-In. Det var alldeles för mycket inlagd gurka i min hamburgare... Vofför gör di på detta vise? :D

Skrivet av: Ingela N
Postat 2005-05-15 21:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Spänningslandet

På sistone har jag varit en smula inblandad i en debatt runt könsroller. Skulle vi vilja att könsrollerna försvann? Skulle vi få ett trevligare samhälle om vi människor slapp få en säck förväntningar på beteende hängd på oss så snart vi lämnat moderlivet?

Jag ser bara fördelar med att bli helt förutsättningslöst bedömd som människa, med de intressen och de egenskaper just jag har.

Men jag får mothugg. Med frågor av typen: "Skulle du tycka det var kul om alla var lika"?

Den är ju rätt lätt att bemöta. Vem har påstått att alla skulle bli lika? Folk är ju inte särskilt lika ens i dag trots könsförväntningarna.

Frågor av typen: "Skulle det inte vara trist om spänningen försvann" är mer intressanta.

För det första tycker jag det verkar variera en del vilken typ av man olika kvinnor tänder på.
För det anda finns det ju gott om kvinnor som tänder på andra kvinnor och inte på män. Och de kvinnorna är sinsemellan rätt olika.

Men framförallt: Är det verkligen bara jag som inte känner av en "sexuell spänning" så fort jag råkar hamna i samma rum som en karl jag aldrg mött förr? Är det bara jag som inte i första hand ser alla män som potentiella sexpartners och pronto sätter igång en parningslek?

Jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att jag i första hand ser personen när jag möter en ny människa. Och extrema så kallade machomän är f ö det mest avtändande jag vet...

Skrivet av: annika60
Postat 2005-05-12 22:56 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Feromoner och Koalor

Igår läste jag en pressrelease om en forskningstudie där man låtit heterosexuella män och kvinnor samt homosexuella män lukta på olika dofter från män. Dessa dofter (t.ex svett) innehåller feromoner som anses stimulera det sexuella beteendet. Och det visar sig att heterosexuella kvinnor och homosexuella män tänder på ...tada... män! Som om det var världens nyhet, väl investerade skattepengar kan man ju tycka.

Som vi har sett på nyheterna idag så har Teddie och Freddie anlänt i värsta lyxstilen för att semestra på Kungliga Djurgården i Stockholm. Teddie och Freddie är två koalor som lånats ut från ett Zoo i San Fransisco. Inte nog med att koalorna får åka businessclass i designade boxar - 2 gånger i veckan åker ett specialchartrat plan till England för att hämta favvokäket eukalyptusblad. Skansen satsar 1 miljon på dessa ogosiga pungdjur, som bara är här över sommaren. 1 miljon!

Nu kan det ju låta som jag är rätt negg till både upptäckten att homosexuella män föredrar andra män och att Teddie och Freddie ska komma hit. Men, i själva verket tycker jag det är rätt revolutionerande att man faktiskt har kommit på varför vissa män "blir" homosexuella - orsaken till homosexualitet måste vara ett forskarområde som är väldigt politiskt inkorrekt. Och det ska bli väldigt intressant att gå till Skansen och faktiskt se något nytt - och det här är rätt coolt - koalor har aldrig varit i Sverige förut, inte ens i skandinavien! Jag kan vara med och betala min del av den miljonen.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-11 23:54 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nuts abouts nuts

Jag älskar dessa nyttiga nötter, mandlar och fröer som man ska äta nuförtiden.

Men eftersom jag är björkpollenallergiker kan jag inte äta alla dessa läckerheter, precis som jag heller inte kan äta äpplen, plommon och andra stenfrukter. Det kallas korsallergi och beror på att vissa ämnen i t.ex. hasselnötter, stenfrukter och morot är lika de allergiframkallande ämnena hos björken.

Mandel kan vara problematiskt också, men skållande mandlar går bra. Under pågående pollensäsong äter jag inte äpplen alls, men när pollenhalterna är låga brukar jag kunna äta äpplet om det är välskalat och jag undviker kärnhuset.

Min favorit är cashewnöten, helst ska den vara orostad och osaltad, men även saltad och rostad går den ner. Cashewnöten är utväxten på en slags äppelliknande frukt som odlas i framförallt Sydamerika, Afrika och Indien. Jordnötter är också gott, även om jordnöten egentligen inte är en nöt utan faktiskt en baljväxt. Baljväxter är bönor och ärter och både rostade kikärter och sojabönor är riktigt, riktigt goda. Och helt säkra om man som jag reagerar på björkpollen – är du däremot allergisk mot gräs kan du också ha korsallergi mot baljväxter. Knepigt det där; här har du en fullständig lista på hur pollenallergierna kan ge upphov till korsreaktioner.

Pinjenötter ingår ofta i det italienska köket som jag älskar, men de kan jag också äta för pinjenöten är egentligen ett frö – fröet som finns i pinjekottar. Apropå frön så måste jag tipsa om rostade och saltade solrosfrön – det är så gott! Och fullproppat med omega3 som man borde lida brist på om man (som jag) äter fisk väldigt sällan. Och billigt är det! En påse kostar mindre än en tia – jämfört med pinjenötter som är helt jämförbara i smaken så kostar de bara en bråkdel. Fiffigt sätt att piffa upp en sallad med t.ex. Naturella solrosfrön är sagolika att ha i bröd eller i hemgjord müsli.

Vill du veta mer om nötter, fröer och mandlar; kolla här hur de alla hör ihop och har släktskap med både kryddor och frukter.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-11 00:49 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Minns freden

I dagarna minns världen freden 1945. Det officiella datumet är 8 maj i väst och 9 maj i Ryssland eftersom Stalin ville ha en egen ceremoni dagen efter, även om de sista tyska styrkorna faktiskt inte kapitulerade förrän 15 maj i nuvarande Slovenien.

Jag tror att det är svårt för oss att idag inse hur efterlängtat det var när kriget tog slut i Europa - i Asien tog det ju flera månader till. Nära 6 år av oavbrutet krig i vilket stora delar av Europa totalförstördes och antalet offer går helt enkelt inte att räkna. 50 miljoner? Ingen vet förstås men till slut blir talen så stora att de blir obegripliga. Om vi tar ett enda land, Polen, så räknar man med att drygt 6 miljoner människor dog där. Det blir ungefär 3.000 om dagen. Varje dag. I sex år. Bara i det landet. I USA ansågs det vara ett magiskt tal då man passerade 1.000 dödade soldater efter ett drygt år i Irak.

Den tyska krigsmaskinen maldes ner på östfronten, i det som har kallats "tyrannernas tvekamp". Visserligen fick vi fred -45, men för många stater byttes bara ett förtryck ut mot ett annat ända till 1989. Militärt sett besegrades nationalsocialismen på östfronten men vår frihet räddades av USA och Storbritannien. Hur stor Stalins intressesfär hade blivit utan västfronten kan man bara spekulera i. Det är värt att skänka en tanke till piloterna i RAF: "Sällan har så många haft så få att tacka för så mycket!". Det gäller oss också.

Av de tre stora segrarmakterna, USA, Storbritannien och Sovjetunionen, var det bara engelsmännen som stred hela tiden. De var bara de som gick i krig för att stoppa en aggressiv diktator utan att själva ha blivit attackerade. Sverige stod vid sidan om och gjorde så litet som möjligt.

Engelsmännen upprätthåller sin tradition även idag, när man bidrar till att befria Irak. Sverige upprätthåller sin tradition också.

Skrivet av: Christopher
Postat 2005-05-10 10:11 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det talas om bloggar

Det första man ska veta om en blogg är att den inte går att definiera, så en blogg kan per defintion inte vara en blogg. En blogg bör nog ändå handla om personliga reflektioner på aktuella saker, och det ska ske på webben.

Det har blivit inne att ha en egen blogg, och till och med bland de som redan är "inne" har det blivit inne att ha en blogg - tuffa krönikörerna i kvällstidningarna har varsinn och roar sig (och andra?) med att referera till varandra och eventuella inbördes möten. Det är långt från en personlig dagbok eller plattform för sin politiska åsikt. Det är snarare en klubb för inbördes beundran.

Men likförbannat är det kul att läsa, vilket får mig att fundera över mitt eget bloggande. Ibland har jag bloggångest och svårt att få ur mig något genomtänkt och smart - men det kanske inte behöver vara det? Kanske det räcker med att berätta vilken marmelad jag köpt och vilken ångest förra årets fiornarina-kopior ger mig?

Därför vill jag nu göra en liten undersökning om vad ni vill läsa i barnsidans blogg.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-09 15:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Sommarsemestern knackar på

Brevlådan fylls snabbt med finfina erbjudanden, och många kundklubbar har specialpriser och arrangemang.

Här är några av de ställen jag kikat på:

Astrid Lindgrens Värld verkar helt sagolikt med alla de kära och kända figurerna; Emil i Lönneberga, Lotta på Bråkmakargatan, Pippi och Karlsson på taket. Men de gör ingen vidare reklam för att man ska komma dit i juli (=högsäsong). "Detta är den populäraste tiden, mycket folk i parken och risk för köer. Var noga med att boka eventuellt boende i god tid." Hmm, klickar vidare till stugbokningen.... knappar in datum i juli...tänk... tänk...tänk - systemet föreslår att vi bokar Tältplats.. Hmm, inte riktigt vad jag tänkt mig.

Legoland som också verkar bra och det kanske går att kombinera med ett besök i Köpenhamn.. hmm... svårt att hitta något bra paket... och mycket pengar kostar det. Undra om inte barnen är för små ändå...?

Eskilstuna Parken Zoo minns jag själv från nån utflykt jag gjorde med Unglottorna - det var kul. Och nära är det ju...barnen får lätt spatt i bilen. Men kan en resa på tio mil kännas som semester?

Gotland och Kneippbyn det skulle vara roligt och uppskattat att träffa Pippi på sommarsemester. Men vi ska ju till Gotland senare i höst... det blir kaka på kaka. Eller?

Kolmården som är jättebra, fast det skulle blir fjärde året i rad vi åker. Och getingarna från förra sommaren (de formligen attackerade oss och våra köttbullar sist) känns inte som de djur vi åker dit för att träffa.

Hur ska man kunna välja det bästa? Vad har ni sett och tyckt varit bra? Tips emottages tacksamt! På önskelistan står "djurpark, barnvänligt hotell och korta bilresor" gärna i kombination med någon annan sevärdhet på vägen?

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-03 23:15 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Monsterungar

Mina ungar är inga änglar, varken till utseende eller sätt. När andra små guldlockiga sitter i sina finkläder och äter så fint de kan har mina redan slitit av sig alla obekväma kläder och håret är ett enda vilt trassel. Även om man ber dem tvätta bort ketchupkladdet runt munnen så misslyckas de totalt och kommer ut hel insmetade med tvål istället. Kläderna är smutsiga några minuter efter de kommit ur tvättmaskinen. Tur att dottern växt ifrån den värsta prinsessåldern och kan tänka sig att ha jeans på sig för glittriga strumpbyxor går fort sönder om man försöker åka kana på en bergsknalle.

Ibland tycker jag det är jobbigt att ha så här yviga barn, som låter och tar plats. Restaurangbesök är ju bara att glömma och även de mer formella familjemiddagarna blir lätt kaosiga för folk förväntar sig att ungar ska vara dresserade små änglar som är tysta hela tiden och dessutom sitter sitter kvar vid matbordet till alla ätit klart. De kan lätt spoliera en romantisk bild jag målat upp av mig själv och ungarna på stormarkanden. Istället för att under glada tillrop kryssa mellan hyllorna av delikatesser, kulinariska läckerheter, kravodlade ägg och de glättigaste tidningarna får jag oftast förlika mig med att panikhandla 2 liter mjölk innan barnen river stället och skämmer ut även kommande generationer. Och så vidare.

Och jag tillstår att de är väldigt intensiva, de kör på fullt ös hela dagarna igenom. Upp och ner för bergen. Gegga med geggamoja och plurra med gummistövlarna i strandkanten. Springa tafatt, leka kurragömma och björnen sover - helst allt på en gång. Kissnödiga, hungriga, törstiga - NU. Kan knappt vänta på att få på stövlarna innan de vill iväg - ut och vidare. Hela tiden och överallt och senast i ett äppelträd.

"Helg" för vår familj betyder knappast att man tar det lugnt och bara softar. En helg med oss kan vara en ganska bra grundträning för att komma med i nåt triatlon tror jag. :)

Ganska ofta känner jag igen mig/oss när jag läser om eller ser andras monsterungar på TV. Samtidigt blir jag lite rädd, så jag kollar inte, läser inte. Tänk om vi också skulle behöva en supernanny? Har vi låtit barnen springa amok med vårt goda minne? Är vi för mycket kompisar och har svårt att säga nej och sätta gränser? Curlar vi?

Nej, jag tror inte det. Jag har läst på och vet vad curling betyder. Dessutom är jag nog för lat att fixa saker till andra som de lika gärna skulle kunna göra själva. Men helt säker är jag dock inte... Hursomhelst behåller jag hellre mina ungar som de är än att blotta och förnedra dem för en TV-publik. Tänk hur kränkande det måste vara att framställas som ett oregerligt monster i TV, som bara bråkar, kissar på sig, kastar mat, inte sover, svär och kräver utan att ge något tillbaka. Kanske inte kränkande när man är 3-4 år, men vad händer om 10 år? "Känd från TV" är nog inte en alltför smickrande paroll.

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2005-05-02 10:27 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook