Barnsidan - Barnsidan
Meny

Barnsidan

Föräldraförsäkringen - verktyg för ökad jämställdhet?

Jämställd arbetsmarknad
Jag tror att uttaget av föräldradagar måste bli mer jämställt för att jämställdheten på arbetsmarknaden ska öka. I den takt uttaget för papporna ökar nu så kommer ta hundra år innan uttaget sker jämlikt. Om arbetsgivarna redan från början vet att både män och kvinnor kommer vara hemma med sina barn när de föds, att de kommer i lika stor utsträckning VABa, följa med på dagisutflykter, klassresor, gå med dem till BVC/läkare osv osv så kommer löneskillnaderna mellan män och kvinnor att minska. Alltså kommer argumentet för att kvinnan ska vara hemma för att den ekonomiska situationen skulle bli dålig falla bort.

En stor del av förklaringarna till löneskillnaderna mellan män och kvinnor generellt ligger i att kvinnor är generellt sett är överrepresenterade i låglöne/lågstatusjobb (men även här tjänar de män som ändå är i dessa sektorer bättre). OM även vi kvinnor blev varse om att vår enda plats här på jorden inte är framför spisen som den (enligt normen) goda modern så kommer vi att välja yrken efter vår kompetens snarare än kön.

Kvinnor skulle inte på sikt behöva känna att de måste välja en viss utbildning och ett visst yrke för att "ve ändå ska vara hemma med barn" och därmed få en dålig löneutveckling. Paradoxalt så finns faktiskt den högsta utbildningsnivån hos just kvinnor...

Här handlar det givetvis om ett långt och hårt arbete mot de mönster och traditioner som ligger i våra könsroller. Till en del av det arbetet tror jag att föräldraledigheten är ett bra styrmedel för att snabba upp förändringarna i traditionella könsrollerna som jag tror är ett måste för ett mer jämställt samhälle.

Jämställdhet på hemmaplan
Jag tror också att uttaget av föräldradagar måste bli mer jämlikt för att det ska bli mer jämställt även på det personella planet (hemma alltså). Som det är nu när mammorna oftast är hemma den större delen av föräldraledigheten så är det hon som både lär känna barnet bäst och de nya rutiner som krävs för att sköta barn och hem. Ofta faller även mannen in i denna omvårdnad också - gravt kränkande för alla.

Mannen å sin sida visar ingen förståelse för att det är krävande att vara hemma med barn och ha ansvar för så mycket. Det gör han förstås inte medvetet utan eftersom han vare sig blivit tillfrågad eller förstått att det är hans rätt också att "bara gå hemma" och följaktligen vet han inte hur det är.

Kvinnan som "bara går hemma" har ingen förståelse för den press som mannen känner inför att vara familjeförsörjare. Många kvinnor jag känner är avundsjuka på sina män som "slipper ta hand om barnen", men de är sällan intresserade av att sätta sig in i hur huset ska försäkras, hur ränteläget är, att bilen behöver service och framförallt att räkningarna ska betalas.

När mannen och kvinnan delar lika på ansvar och helhetsbilden är klar kommer förståelsen (och uppskattningen) för vad vars och ens uppgift är att öka. Skiljsmässofrekvensen och antalet utbrända mammor och pappor kommer båda att minska.

Ok, nu är det många som tycker att man visst kan leva jämställt och ge barnen jämställda förebilder även man inte delar lika. Visst är det så, men grundtesen är ändå att den som tillbringar mest tid (oavsett varifrån "tiden" kommer) med barnen och i hemmet är den som lär det sig bäst. Det är den som har mycket vardaglig kontakt med barnet som har barnets rutiner och skostorlek i ryggmärgen. Det är också den person/de personer som barnet har hårdast anknytning till som blir dess första och kanske främsta förebilder. Och om ni inte visste det så skiter små barn i kvalitetstid, de vill ha kvantitet för att känna trygghet och tillit.

Storebrorsfasoner och inkräktande på familjens fria val?
Jag tror att en sån här förändring (som jag ändå tror att de flesta vill se både i samhället och på hemmafronten) kräver ett visst mått av inblandning från "ovan". Kanske kommer det ske med lagar som öronmärker dagar till respektive föräldrar eller så blir det något bonussystem för de som tar ut dagarna mer jämlikt.

I detta avseende måste argumenten uppfattas på ett högre plan än enskilda individers intresse. Alla individer har rätt att göra sina egna livsval, och ska respekteras för dem. Men alla val sker inom vissa förutbestämda gränser. Och det är gränserna, dvs högre nivåer i strukturen, som vi kan ändra på för att på sikt få det bättre på individnivå.

För att komma åt symptomen (dvs att samhället är ojämlikt) så måste man åt problemet där jag tror en stor del ligger i hur vi beter oss vid familjebildningen. Innan vi skaffar barn lever vi rätt jämlikt, vi satsar ungefär lika mycket på relationen, karriären och oss själva. Efter barnen kommer blir detta radikalt förändrat (pga av de orsaker jag nämnt ovan) och tyvärr så verkar dessa mönster permanentas även efter att föräldraledigheten tar slut.

Sen tycker jag snarare att "familjens fria val" idag är ett resultat av gamla sociala förväntningar som vi har på flickor resp pojkar och jag vill gärna arbeta bort dessa könsroller som styr så mycket. Vissa val gör en människa utan att veta om vilka valmöjligheter hon har. Vissa saker "bara blir", just för att normer och könsroller styr oss så kraftigt. Och jag tror att de mönster vi lever efter under den tid barnen är små ofta sitter kvar länge länge. Och detta oavsett om vi väljer aktivt eller automatiskt faller in i nån könsrollsnorm. Och så förs den vidare till våra barn, om än något modifierad.

Visst kan man se beslut från ovan som övergrepp på den egna fria viljan, men det finns många historiska beslut (obligatorisk grundskola, förbud mot barnaga, kvinnlig rösträtt mm) som också varit "förmyndande" och "övergrepp på enskilda personers val", men det är lagar som ingen ser som speciellt konstiga eller kontroversiella idag, utan snarare som steg i riktning mot ett bättre samhälle. Det är väl ingen som skulle drömma om att säga att det är alla föräldrars fria val att aga sina barn i uppfostringssyfte, eller försvara sin rätt att ha barnen arbetandes hemma på gården istället för att ge dem chansen till en utbildning?

Valfrihet och svängrum på individnivå
I verkliga livet är det inte lika lätt att vara så här kategorisk, det drabbar för många för hårt eftersom våra villkor ser olika ut. Därför ska ett nytt system som syftar till att uttaget av dagar sker jämlikt också innehålla visst svängrum eller undantag för t.ex studerande, arbetslösa, unga föräldrar, enmansföretagare, adoptivföräldrar mfl.

Det huvudsakliga syftet med att dela mer jämlikt är ju att ändra könsrollsmallarna som idag förtrycker och straffar medborgare bara pga av deras kön. Som det är nu faller man UTANFÖR mallen om man vill dela lika, i och med att könsrollerna stereotypt säger att kvinnan är hemma med barnen och mannen är familjeförsörjare. Skulle man ändra reglerna för föräldrapenningen så skulle de som inte kan/vill dela falla utanför mallen.

Jag ropar inte rabiat efter lagstiftning, det kanske krävs små justeringar av det regelverk som finns idag. Så länge det leder till att synen på föräldrapenningen hos gemene man ändras. Och det är det som är kärnpunkten egentligen - att vi måste ändra vårt synsätt. En viss parallell kan man dra till lagen som nu innebär att det per automatik blir delad vårdnad om barnen vid skiljsmässa. Visst fanns det pappor som hade delad vårdnad även innan dess, och säkert ökade antalet också. Men inte tillräckligt fort, och den allmänna inställningen var nog att det oftast var så att det fanns helgpappor och mammor som ibland hade barnfria helger. Nu finns det heltidsmammor och heltidspappor, de är det bara inte varje vecka. Helgpappor är nog rätt ovanliga nuförtiden, och heltidspapporna har kommit på att det är ett drömjobb de fått. Samtidigt blir de bättre pappor och bättre blivande partners eftersom de lärt sig att hantera vardagen både i hemmet och med barnen., på egen hand på sitt eget sätt

Varför debattera?
Som kvinna och mamma anser jag att jag ska föra denna debatt både för mig själv OCH för mina barns skull. Jag vill inte att min dotter ska behöva slå sig fram "på männens villkor" som många av oss högpresterande tjejer gör idag. Dessutom till en lön som inte heller är rättvis. Hon ska heller inte få en sned bild av vad "mammarollen" är/kan vara, jag tänker inte offra allt det som är viktigt för mig för att jag är mamma (enligt normen den goda modern som måste utplåna sig själv till förmån för barnens och mannens behov). Jag vill inte heller att min son ska växa upp se kvinnor som något annat än jämlikar eller som är så praktiskt att han inte klarar sig på "hemmafronten" utan kvinnliga serviceinrättningar.



Vem ska bestämma över hur föräldrapenningen ska delas? Du eller "staten"? När blir statens inblandning "överförmynderi" eller "storebrorsfasoner"?

Hur har ni delat? Kände ni er någonsin tvingade att göra val pga av ekonomin? Tror du att ni valde aktivt eller mer föll in i "mönstren"?

Fortsätt debatten här!

Skrivet av: Barnsidan
Postat 2004-03-07 09:21 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook