Några få av mina tankar kring katastrofen
Publicerad: 2005-01-06
Mina lösryckta funderingar ang katastrofen i Asien.
Likt de flest andra berör det mig mycket. Att se eller läsa om barn som förlorat föräldrar eller föräldrar som förlorat barn skakar om och berör, djupt.
Är tacksam för svensk TVs rapportering. Fick höra av en god vän som varit utomlands och tittat på CNN - där visar man människors ångest på plats och på flygplatserna. Jag behöver inte se det för att känna med. Att ta med alla detaljer, vilket man delvis gör i kvällspressen känns mer som att exploatera människors elände. Ett sätt att sälja, men inte ett sätt att visa respekt.
Men visst är balansgången svår.
Jag tittar på mina egna barn och ser hur bra vi har det. Det skämtsamma "I-landsproblem" får verkligen ny kraft och innebörd. Nej, jag menar inte att man jämt ska gå omkring som en annan Pollyanna och säga "De finns ju de som har det värre", men det ger ett annat perspektiv på ens problem. Och vikten av att verkligen glädjas åt det som är bra i vardagen i stället för att hela tiden ta det för självklart.
Vår vilja att skänka pengar till Asien är nu stor, min med. Men något som väckte eftertanke var följande:
"De tre hittills värsta katastroferna där flest människor omkommit är en storm- och översvämningskatastrof i Bangladesh 1970 (300 000 döda), en jordbävning i Tangshan i Kina 1976 (250 000 döda) och en tropisk cyklon i Bangladesh 1991 (138 000 döda)."
Är det någon som kommer ihåg? Åtminstone 1991 är inte så länge sedan. Det skänktes säkert pengar då med, men knappast liknande dagens summor.
Missförstå mig inte, jag är mycket glad över de summor som samlas ihop idag och jag hoppas de blir än större. Men vi kanske borde ha fått veta mer och engagerats mer även när inte svenskar var inblandade.
En viss eftertanke kring när västerlänningar drabbas och inte gör det. Ett annat exempel är World Trade Center i New York med 3000 döda jämfört med folkmorden i Rwanda med hundratusentals.
Men visst är det svårt. För det är ju omöjligt att engagera sig lika i alla, och närhetsprincipen är inbyggd i oss flesta. Men likväl bra att vara medveten om.
Slutligen; det finns många vackra dikter och sånger kring sorg. Här är texten till en som berör mig mycket:
Peter Gabriel
I Grieve
It was only one hour ago
It was all so different then
There’s nothing yet has really sunk in
Looks like it always did
This flesh and bone
It’s just the way that you would tied in
Now there’s no-one home
I grieve for you
You leave me
‘so hard to move on
Still loving what’s gone
They say life carries on
Carries on and on and on and on
The news that truly shocks is the empty empty page
While the final rattle rocks it’s empty empty cage
And I can’t handle this
I grieve for you
You leave me
Let it out and move on
Missing what’s gone
They say life carries on
They say life carries on and on and on
Life carries on
In the people I meet
In everyone that’s out on the street
In all the dogs and cats
In the flies and rats
In the rot and the rust
In the ashes and the dust
Life carries on and on and on and on
Life carries on and on and on
It’s just the car that we ride in
A home we reside in
The face that we hide in
The way we are tied in
And life carries on and on and on and on
Life carries on and on and on
Did I dream this belief?
Or did I believe this dream?
Now I can find relief
I grieve
Skrivet av: E S
Inflyttad till Stockholm sedan 7 år.
Gift med en fantastisk man.
Har ett arbete som är roligt och utmanade (precis som i platsannonserna...) fast är föräldrarledig just nu.
Två ungar, en 5-åring och en ½-åring.
Feminist.
Nästan-AP.
Funderare och ivrig debattör av allt möjligt... :-)
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
