Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

När blev det fult att jobba?

Det är höstlov och jag har dåligt samvete för att jag jobbar. Jag känner mig urusel för att mina barn är på förskolan och fritids istället för hemma och "höstmyser".

För tre veckor låg en lapp i loggboken om ledighet på höstlovet. Fyllde man inte i den räknades det som att man skulle vara ledig. Jag visste inte att defaultläget är ledighet. Hur många arbetsplatser har höstlov? 

Sen kom det små gliringar om "men ska hon behöva gå på fritids heeeela veckan?". Ehh, ja... Jag måste jobba för att vi har redan haft 5 veckors gemensamt sommarlov, två+en veckas ledigt i våras, nån veckas VAB och massa jäkla planeringsdagar.

Hur gör mammor och pappor som kan vara hemma alla lov och dessutom hämta runt 15? Jobbar de inte? Saxar de upp sina liv så att de i själva verket lever helt parallellt? Hur gör man och varför är det så fel att försöka prioritera jobb OCH barn?

Postat 2006-10-30 09:41 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ålderspanik, eller välkommen till verkligheten!

För tonåringar existerar nog endast tre åldrar: barn, tonår och den hemska, grå och ansvarstyngda vuxenåldern. Okej, möjligtvis fyra eftersom fjortis också verkar vara ett åldersbegrepp för det feminina könet, enligt expertisen jag möter i min yrkesutövning varje dag. En ålder som tydligen endast drabbar blonda tjejer med symptom som fnitter, onomatopoetiska uttryck och drömmar om en såpakarriär. Men, det var inte om dessa som detta skulle handla om.

För att förklara mina tankar måste jag ta det hela från början.

Det hela, nya tankekalaset, började med att en av mina elever, sexton år och med skräck i rösten, utbrister att det fanns en homosexuell på hans praktikplats. Jag svarade lugnt, jaha, men fortsatte nyfiket, med en fråga:

-Hur var det nu, är du på en lågstadieskola?

Jakande svar, fortfarande med skräckton, och nu följde en bakgrund till hans homofobiska utfall:

-Han vill hålla mig i handen hela tiden!

Och pojkens ålder, undrar jag, och får då svaret att killen, den påstådde homosexuelle, är blott nio år! Här börjar nu fröken (alltså jag) bli både skärrad och smått road av tonåringars tankegångar. Men, eftersom jag är pedagog försökte jag förklara varför små barn, i det här fallet små killar, gärna håller äldre killars svettiga händer. Jag förklarade att han nog såg min elev som en storebror, idol och som en av många i en stor kompakt vuxenmassa.

Jag sa, något i stil med, att alla över femton ses som vuxna i en nioårings verklighet. Anade redan där en ny skräck i min elevs ögon som klart stegrades när jag sedan, med ett förtroendeingivande leende, fortsatte:

-Det är väl knappt han, den lille, skulle göra skillnad på dig och mig åldermässigt!

Denna, tycker jag, förträffliga förklaring av fenomenet botade i och för sig hans homofobi, men frammanade en åldersapartheid som likt en kall vind spred sig genom klassrummet. Jag anade inte hur ont jag gjort honom.

Hans blick liksom kved över det faktum att jag just likställt honom med mig själv, en ungdom på trettiotre år! Eller, hans version, en skitgammal lärare som uppenbarligen tror att hon är sexton.

För att verkligen markera för sin, nu väldigt gamla, lärare att det finns en tydlig gräns mellan oss, lika tydlig som kalsongkanten som sticker fram över hans nedhasade jeans, kallade han mig tant när han ville ha en ny uppgift senare på dagen. Om än med ett leende på sina nariga tonårsläppar.

Men, jag vet ju att hur han än skärmar sig, motsätter sig inträde eller till och med smutskastar oss vuxna så är han ju snart, snabbare än hans tonårshjärna förstår, snart en av oss gamlingar. Och bättre att han har lite fördomar om mig, än om smågrabbar som mest av allt behöver en kram, uppmärksamhet och närhet från en "vuxen" sextonåring. Så, i slutändan är jag faktiskt rätt nöjd!

33-åriga tanter är faktiskt helt fantastiska ibland!

Postat 2006-10-25 20:11 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ska man ha medalj för att man betalar vitt?

Maria Borelius fick, inte oväntat, avgå sedan det visat sig hon att förutom lite (på förhand erkänd) svart barnvakt haft en filippinsk hemhjälp boende i källaren, äger sitt lyxboende i Falsterbo via ett företag i skatteparadiset Jersey och även struntat i att betala Radiotjänst. Hon har verkligen betett sig som en av de gamla moderater med silverskeden kvar i mun som Reinfeldt och de nya moderaterna bekämpat så hårt. Så det var inte oväntat att hon fick avgå. Inte heller var det konstigt att Cecilia Stegö Chiló fick avgå eller att Anders Borgs inköp av svarta tjänster ifrågasätts.
/
/ Vad som är konstigt är det helt nya att vara mallig över att man betalar vitt och minsann (minsann!) har ordning på papprena. Grannarna på gatan fnyser åt de svarta städerskorna i grannkvarteret och skulle aaaaaldrig kunna tänka sig att anlita en polack för att lägga golv. Journalister menar att svarttjänsterna är som en drog, gör avbön och kommer ut som nyfrälsta. Moralpanik har utbrutit.
/
/ För mig är det självklart att inte hålla på med skattefusk, det är såklart inte ok att köpa svarta tjänster. Men att vara mallig över att man håller sig till regler och lagar? Det är lika fånigt som att jag skulle komma hem och stolt sprätta runt med att jag varken snattat smågodis eller kört för fort på vägen hem.

Postat 2006-10-20 10:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jag vill också vara trotsig!

Sonen är mitt i en av alla trotsåldrar, endast guldlocken i pannan är sig lik. Eller, förlåt, han är givetvis mitt i en utvecklingsfas, men eftersom det här ska handla om mig så tänker jag fortsättningsvis kalla det just trots.

Jag blir nämligen innerligt avundsjuk på sonens magnifika argument, eller brist på desamma, för att inte göra vad han blir tillsagd. Jag vill också vara så brutalt spontan när nöden så kräver det!

Tänk dig ett samtal från chefen där han eller hon ber dig att, hals över huvud, lämna dina arbetsuppgifter för att assistera honom eller henne (det var väl ändå inget viktigt du själv arbetade med). Du säger javisst, med din vänaste och mest lojala stämma, men hela din kropp vrålar trots. Tänk dig då att du, på treåringarnas vis, kunde säga:

-"Det går faktiskt inte för min rumpa har fastnat i stolen, för jag har faktiskt klister i min rumpa!"

Eller när mannen, för fjärde gången, ska in på en väldigt stor känd elektronikkedja för att titta på LCD-tv, trots att familjen är överens om att ett sådant behov ej existerar inom överskådlig framtid. Tänk dig då att du högt och ljudligt kunde vråla:

-"Jag kan inte följa med för mina fötter har fastnat i leran." På parkeringen, mitt på asfalten den torraste dagen i oktober! Vilken känslomässig frigörelse!

Eller, när du är totalt PMS-invaderad och dina kollegor envisas med jobbrelaterade frågor som om det vore världspolitik, och du själv egentligen bara vill gråta och INGEN, verkligen INGEN, verkar bry sig. Tänk dig då att du fick bryta ihop i en dallrande liten hög och samtidigt gasta:

-"Dumma er, jag är faktiskt ett PMS-monster och dom KAN faktiskt inte arbeta och engagera sig!"

Det vore så befriande att helt uppgå i trots, vid behov. Att skrika nej när mannen ber om assistans med hushållsarbete när jag är fullt upptagen med att uppgradera min fritid. "Bonde söker fru" är ett exempel på en ny uppgradering.

Men, 33-åringar förväntas uppföra sig inom normalnormen, utan några större avvikelser varken ner eller upp. 3 eller 33, det är faktiskt bara en siffra till! Så om vi kan ursäkta en treåring borde väl även en och annan 30-åring få möjlighet att falla ur genomsnittsfållan ibland. Det är nog ändå så att graden trots består oavsett stigande ålder, vi blir nog bara skickligare på att bestämt trycka in den i normalmallen igen. Men, visst blir man avundsjuk...

Postat 2006-10-15 23:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Krälande skräck

Jag är inte särskilt kräsmagad eller känslig överlag, trodde jag. Har nu dock på senare tid, tyvärr, lärt känna en ny sida hos mig själv.

Min hjärna kan inte, numer, riktigt hantera saker som krälar.

Det hela började, tror jag, med sommarens värmebölja. Den i sig var väl inte särskilt otäck men det som hände i vår soptunna var desto mer skrämmande. Den odör som där, i återvinningsburken, snabbt som tusan skapades gick att undkomma bara genom att hålla andan ett par sekunder, men den stam av krälande fluglarver som där huserade förföljde mig som ett hjärnspöke dygnet runt.

Jag kunde inte få krälandet ur huvudet. För att förstärka bilden ytterligare, när jag öppnade locket till tunnan för hushållsopor vällde det ut larver ur alla lufthåll som borrats i tunnan, för att förmodligen slippa sånt här. Indiana Jones i miniversion, den i templet med alla ormar!

Hellre en snok i soptunnan än en larvinvasion i hjärnan! (Tror jag...)

Det hela blev ju inte bättre av lappen från dagis. 

"Hej, vi vill bara berätta att vi ska börja med skogsutflykter varje torsdag. Barnen behöver då en liten matsäck och rygga. P.S Det går springmask på förskolan D.S Hälsningar All personal"

Ingen varningstriangel, inget panikplan och ingen åtgärd. Först går vi ut i skogen och sen får barnen springmask! Jaha, min krälnojja är numer toppad till max!

Och när jag igår skulle pyssla om min Aloe Vera var den full med ullöss, med ett förhistoriskt utssende som taget från krita eller jura. Funderar allvarligt på att slänga mina nyvunna gunstlingar, allt för att behålla förståndet!

Soptunnan måste jag nog, trots allt, behålla och den kommande vintern ger ju en tillfällig trygghet. Sonen vill jag ju ha nära jämt, så om han invaderas får jag väl börja med spontan kognitiv beteendeterapi på vardagsnivå. 

Hellre en snok i trädgården än en mask i brallan i allafall!

 

 

 

 

 

 

Postat 2006-10-10 14:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Dela med dig av ett dåligt skämt

En underbar sak med att ha barn är att återuppleva sin egen barndom på nytt. Visst har mycket förändrats, men den om Bellman och grisen funkar fortfarande. Och "Kom nu ketchup så går vi" går fortfarande att varieras i oändlighet.

En jobbig grej med att bli äldre är att man glömmer också, och sen har ju många "roliga" skämt man kunde då blivit hopplöst passé eller politiskt inkorrekta. Så jag skulle behöva lite hjälp med roliga, oförargliga skämt lämpliga för barn runt lågstadieåldern. Tipsa mig!

 

Postat 2006-10-03 09:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera