Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

En joggingtur i godan ro

I höst har jag många millopp inplanerade och jag har börjat träningen på allvar nu. De sista kilometrarna på min runda går genom en skog, över en äng och sedan på en grusväg. Att springa där i skogen känns både härligt och skrämmande. Jag stänger alltid av musiken för att höra ifall nån flåsande blottare håller på och springer i kapp mig. Samtidigt som det är en otrolig frihetskänsla att springa i skogen där bilarnas sus ersatts av trädens så är jag vettskrämd rakt igenom. Man vet ju aldrig var våldtäktsmännen finns... Inte för att jag tror att en våldtäktsman i första hand skulle välja ut en flåsande, svettig 30plussare, men vad vet man...?

Igår när jag sprang ut på ängen (efter skogen) kändes allt så flygande lätt trots att detta är i slutet på min mil. Jag kom utsusande från skogen och i periferin såg jag två hundar leka på ängen. Jag satte på musiken igen och kutade på ända tills jag hörde skarpa hundskall genom det elektroniska dunket. Mot mig kommer två stora dobbermanhundar aggressivt skällande och med fradgan hängande. Jag stannade direkt, lamslagen av rädsla. Hundarnas ägare som sprang efter sina bindgalna hundar var långt borta. Jag kunde inte tänka - jag bara stod stilla. Hundarna fortsatte att skälla, gjorde tvekande små utfall och såg helt galna ut i blicken. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag hörde hur ägarna ropade på sina hundar. Hundarna var dock utom all kontroll och istället för att lystra och återvända till sina ägare skällde de ännu mer aggresivt och fradgan droppade nu mot marken.

Jag flippade. "Jag är rädd för hundar. Ta bort dom här jävla hundarna. Ta bort dom!!" skrek jag till ägarna som nu var tillräckligt nära för att höra. Den ena hunden kunde nu inte hålla sig utan hoppade över det lilla dike som utgjort avståndet mellan mig och hundarna. Jag blev helt kall och kunde bara tänka hur äcklad jag skulle bli om de där fradgande käkarna skulle hugga tag i mig. Den ene ägaren kom fram och tog tag i sin hund (den som höll sig på andra sidan diket) och sa "Dom är snälla, dom såg nån springa och... ". (och vaddå? "...kände att de behövde slita nåt i stycken?")

Den andra hunden som hoppat över diket stod fortfarande och skällde och hade nästan börjat yla. Hjärtat dunkade högt i mina öron och i total vanmakt skrek jag "Ta bort hunden nu!!" och efter några långa ögonblick fick äntligen den andre ägaren tag på den hund som fortfarande var lös. Hunden ryckte och ryckte, skällde och skällde. Helt svart i blicken. Nu brände tårarna bakom ögonen och jag bara rusade därifrån, länge efteråt hörde jag fortfarande hundarna yla som i sorg efter att inte ha fått fullfölja.

Jag var rädd för hundar förut, efter detta är jag säker på att jag aldrig mer kommer gå nära nån hund (och överfallslarm borde väl även skrämma bort galna hundar?). För mig är hundar lika oberäknerliga som katter. Katter kan man sparka undan om de skulle anfalla. En stor dobbermanhund kan man varken sparka undan eller springa ifrån. Kom nu inte och säg att det inte är hundarnas fel, det är ägarna som har ansvar och blablabla. Skulle det vara nån slags tröst för mig?

 

Postat 2006-06-28 11:11 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Hur mår du?

Man får ganska ofta frågan om hur man mår eller hur läget är. Sällan besvaras en sån fråga med något mer än "bra" eller "under kontroll". Det är ganska sällan man ens hinner fundera över svaret - det kommer automatiskt och intetsägande. Det är också sällan den som frågar är beredd på något annat svar än "under kontroll".

Men hur mår du egentligen? Är läget under kontroll? Många mammor och säkert många pappor kämpar dagligen med alla praktiska måsten och alla mentala och sociala krav. Samtidigt ska man vårda relationen och förverkliga sig själv. Många går in i väggen, de allra flesta försäkrar sin omgivning in i det sista att allt är under kontroll.

Så jag undrar - hur mår du egentligen? Fundera en stund.

"Lev väl, så ger du dig själv, andra och omvärlden den största gåvan av alla!"
 

Postat 2006-06-26 09:58 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

När inget annat är viktigt

Jag var ute och sprang igår. Det var en ljuvlig sommarkväll med ljumma vindar, lite myggsurr och honungsdofter. Samtidigt var det mycket spöklikt. De enda jag mötte var två andra tjejer och en kvinna i en bil. Annars var det helt öde. Folks trädgårdar var tomma, trots att det var perfekt grillväder. Vägarna var tomma förutom bilen med kvinnlig förare. Jag såg inte ens en buss! Och eftersom vi inte har utegångsförbud i Sverige kan jag bara dra slutsatsen att folk satt inne vid TV-apparaterna och kollade på VM i fotboll.

Idag var tidningarna förstasidor täckta av blågula färger och feta rubriker om att Sverige går vidare till åttondelsfinal. Alla andra nyheter listas långt ner på nyhetssajterna. Att Zlatan har en värre skada än man trott verkar viktigare än att vansinnesdådet på Öland kan ha en koppling till det dubbelmordet i Linköping som fortfarande är ouppklarat. Att Henke gjorde mål på sin sons födelsedag är viktigare än att justitieministern anklagas för ministerstyre.

Ska någon fientlig nation ta över Sverige är det när det är Sport på TV eller när något (herr)landslag har blivit upphaussat av media.

På breven jag får är "heja sverige" stämplat på frimärkena. Varför inte "usa ur irak"? Varför inte "stoppa mobbingen" eller "håll sverige rent"?

Jag har egentligen ingenting emot sport, och jodå, jag kollade igår på Alllbäcks snygga nick. Men om man tänker att sport är lek (även om det är blodigt allvar) så blir situationen helt ... ja galen. Kan någon förklara vad det är med sport på den här nivån som trollbinder och lamslår inte bara vår nation utan hela (väst)världen?


Postat 2006-06-21 10:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Våldtäkter är skrapet på ytan

Igår presenterades åtalet mot "Hagamannen" Niklas Lindgren. Dessutom presenterades resultatet av den undersökning som han har genomgått för att utröna om han är eller varit psykiskt störd. Det som förskräcker många är att han har levt ett så vanligt liv och dessutom anses mentalt ha varit normal. Ändå har han begått så många fruktansvärda brott, i år efter år. Jag kan inte låta bli att undra om Hagamannen hade åkt dit fortare om det inte rådde så mycket gamla patriarkala strukturer inom polisen. Då hade vi kanske sluppit höra poliser säga "Du menar att en nybliven pappa som har ett sjukt barn skulle vara gärningsmannen" till vittnen som det visar sig i efterhand haft gåtans lösning i sin hand i 6 år.

Samtidigt är våldtäkter en ganska logisk följd av det samhälle vi lever i. På samma sätt som det i vissa kretsar (fortfarande!) frodas förnedrande skämt om judar, svarta och cp-skadade så finns det många grupperingar där det "höhö"-as friskt till skämt om blondiner och PMS-kärringar. Denna till synes oskyldiga jargong, de slentrianmässiga tillmälena och de sexistiska skämten är inte alls oskyldiga, utan både tecken på och grogrund för det kvinnofientliga samhälle vi lever i.

Jag menar inte att alla som drar plumpa skämt om blondiner är våldtäktsmän, men det säger något om personens syn på kvinnor som något lägre stående, någon man kan förringa och förlöjliga. Att ingen eller ett löjligt fåtal protesterar säger mycket om den verklighet vi lever i.

Kvinnor är i underläge, både fysiskt och ekonomiskt.  Att den kvinnofientliga kulturen inte på något sätt år på utdöende eller bara hittas "i vissa kretsar" utan även bland vanliga hyggliga familjefäder är minst lika hemskt som det faktum att Hagamannen kunde gå fri 8år utan en misstanke.

Vi lever i det samhälle vi förtjänar. Du och du och du kan göra något åt det.

Postat 2006-06-13 09:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera